Jerusalem
Selma Ottiliana Lovisa Lagerlöf








Jerusalem, del I 1901 och del II 1902, roman.

Skrevs efter författarinnans resa till Jerusalem 1899–1900. Romanen handlar om utvandringen från Dalarna till Palestina.

En väldigt uppskattad och välkänd roman i vår tid. Boken utspelar sig i Dalarna under 1800-talet, där man får följa några människor och dess socken under flera år. Selma skriver om många olika personer ur olika generationer, bland annat de som lever på den stora Ingmarsgården, där man får bekanta sig om deras, inte alltid så okomplicerade relationer till varandra. 







I Dalarne





Inledning





Ingmarssönerna


i.

Det var en ung karl, som gick och plöjde sitt träde en sommarmorgon. Solen sken ljuvligt, gräset var vått av dagg, och luften var så frisk, så att det kunde inga ord beskriva. Hästarna voro smått yra av morgonluften och drogo fram plogen som på lek. De hade en helt annan lunk än den vanliga, karlen fick nära nog springa för att kunna följa dem.

Jorden, som vändes upp av plogen, låg svartbrun och sken av fukt och fetma, och han, som plöjde, tänkte för sig själv: "Hur kan det komma sig, att jag stundom gör mig så svåra bekymmer och tycker, att det är tungt att leva? Kan det behövas något mer än solsken och vackert väder för att vara säll som ett Guds barn i himmelen?"

Det var en lång, ganska bred dal, som var rutad av en massa gula och gulgröna sädesfält och dessutom av slagna klövervallar, av blommande potatisland och av små, blåblommiga linåkrar, som översvävades av en ofantlig mängd vita fjärilar. Och liksom för att göra allt fullkomligt reste sig mitt på dalbottnen en mäktig gammal bondgård med många grå uthus och ett stort, rödmålat boningshus. Den hade två höga, förvuxna päronträd stående vid gaveln, ett par ungbjörkar vid porten, stora vedstaplar på den gröna gårdsplanen och några väldiga halmstackar bakom lagårdslängan. Det var likaså vackert att se den resa sig mittibland de jämna åkrarna, som det är att se ett stort fartyg höja sig med master och segel över den breda havsytan.

"Och en sådan gård, som du har!" tänkte han, som plöjde. "Där finns många vältimrade hus och god boskap och raska hästar och tjänare, som är trogna som gull. Du är då åtminstone så rik som någon i häradet, och aldrig behöver du frukta för att bli utfattig."

– Ja, det är nu inte heller fattigdom jag är rädd för, sade han som svar på sin egen tanke. Jag skulle vara nöjd, om jag bara vore lika bra karl som min far och farfar.

Det var dumt, att jag kom in på de här tankarna, fortfor han, för jag var så glad nyss. Men tänk nu bara på den här enda saken! I fars tid rättade sig alla grannarna efter honom i allt han gjorde: samma morgon han började slåttern, började de, och samma dag, som vi tog till med att plöja trädet på Ingmarsgården, satte de plogen i jorden hela dalen uppefter. Men nu har jag plöjt här i ett par timmar redan, utan att någon har börjat vässa en plogbill en gång.

Jag tror, att jag har styrt gården så väl som någon, som har hetat Ingmar Ingmarsson, sade han, Jag har fått mer för mitt hö, jag, än far, och jag nöjer mig inte med de små gräsgångna dikena, som löpte genom åkern på hans tid. Och en sanning är det, att jag inte far så illa fram med skogen som far och bränner ner den till svedeland.

Det känns tungt mången gång, sade karlen, det är inte alltid jag tar det så lätt som i dag. När far och farfar levde, då hette det, att Ingemarerna hade levat så länge i världen, att de visste hur Vår Herre ville ha det, och folk rentav tiggde dem, att de skulle regera över socknen. De satte till både präst och klockare, de bestämde när älven skulle rensas och var det skulle byggas skolhus. Men mig frågar ingen till råds, och jag har ingenting att bestämma över.

I alla fall är det märkvärdigt vad bekymmer kan kännas lätta att bära så här på morgonen. Nu skulle jag nästan kunna skratta åt alltsammans. Och ändå är jag rädd för att det blir värre för mig till hösten än någonsin. Om jag gör det, som jag nu tänker på, kommer varken prosten eller häradshövdingen att skaka hand med mig på kyrkvallen om söndagen, och det har de ändå hållit i med ända till nu. Jag blir inte en gång invald i fattigvårdsstyrelsen, och aldrig kan jag tänka på att bli kyrkvärd.

Aldrig går det så lätt att tänka, som då man går så där och följer efter plogen fåra upp och fåra ner. Ensam är man, och ingenting är det, som förströr, annat än kråkorna, som vandra fram över plöjslorna och plocka efter mask. Karlen tyckte, att tankarna tillkommo så lätt inne i hans huvud, som om någon hade viskat dem i hans öra. Och eftersom han sällan kunde tänka så redigt och snabbt som denna dag, blev han glad och upplivad av det. Han började tycka, att han gjorde sig onödiga bekymmer, han sade till sig själv, att ingen begärde av honom, att han skulle störta sig i olycka.

Han tänkte, att om hans far hade levat nu, skulle han ha frågat honom om detta, såsom han brukat fråga honom till råds i alla svåra saker. Han blev otålig över att inte fadern var till hands, så att han kunde få spörja honom.

– Visste jag bara vägen, sade han och började le och glädjas åt tanken, så skulle jag nog gå till honom. Jag undrar vad Stor Ingmar skulle säga, om jag en vacker dag komme vandrande till honom. Jag tänker han sitter på en stor gård med många åkrar och ängar och stora hus och stor, brun boskap, ingen svart och ingen brokig, såsom han ville ha det här nere. När jag så kommer in i storstugan.

Plöjaren stannade med ens mittpå åkern. Han såg upp och skrattade. De här tankarna gjorde honom ett otroligt nöje, och de löpte i väg med honom, så att han knappt visste om han var kvar på jorden. Han tyckte, att han helt hastigt hade kommit ända upp till sin gamla far i himlen.

– När jag så kommer in i storstugan, fortfor han, sitter där fullt av bondkarlar kring väggarna, som alla har grårött hår och vita ögonbryn och stor underläpp och är så lika far, som ett bär är likt ett annat. När jag får se, att det är så mycket folk där, så blir jag blyg och stannar nere vid dörren. Men far sitter högst oppe vid bordet, och så fort han får se mig, säger han: "Välkommen du, Lill Ingmar Ingmarsson!" Och så kommer far ner till mig. – "Jag skulle allt vilja tala ett par ord med er, far", säger jag, "men här är så många främmande." – "Å, det är bara släkten", säger far, "de här karlarna har alla bott på Ingmarsgården, och den äldste av dem är ända från hedenhös." – "Ja, men jag ville allt tala ett par ord med er ensam."

Så ser far sig om och tänker på om han ska gå in i lillkammaren, men eftersom det bara är jag, så går han ut i köket. Där sätter far sig på spishällen och jag på huggkubben. "Det är en bra gård, som ni har här, far", säger jag. – "Den är bra nog", säger far. "Hur står det till hemma på Ingmarsgården?" – "Där går det bra", säger jag, "förra året fick vi tolv riksdaler för ett skeppund hö." – "Är det möjligt?" säger far. "Du är väl inte kommen hit för att göra narr av mig, Lill Ingmar."

"Men med mig går det dåligt", säger jag. "Ständigt får jag höra, att ni, far, var vis som Vår Herre själv, men mig frågar ingen efter." – "Har du inte kommit in i kommunalnämnden?" frågar nu gubben. – "Varken i skolrådet eller i kyrkorådet eller i nämnden." – "Vad har du då gjort för ont, Lill Ingmar?" – "Å, de säger, att den, som ska ställa för andra, han ska först visa, att han kan ställa bra för sig själv."

Så tänker jag, att gubben slår ner ögonen och sitter tyst och funderar. "Du ska laga, att du blir gift, Ingmar, och får en bra hustru", säger han nog om en stund. – "Men det är just det jag inte kan bli, far", svarar jag. "Det finns inte en så fattig bonde i socken att han vill ge mig sin dotter." – "Tala nu om ordentligt, Lill Ingmar, hur det hänger ihop allt det här!" säger far, och han blir så mild i rösten.

"Jo, se ni, far, för fyra år sen, samma år jag kom till gården, friade jag till Brita i Bergskog." – "Låt mig se", säger far, "bor det någon av vår släkt i Bergskog?" Han har liksom förlorat minnet av hur det är här nere. – "Nej, men det är välbergat folk, och ni minns väl, far, att Britas far är riksdagsman." – "Jaja, jaja, men du skulle ha gift dig med någon av vår egen släkt, så att du hade fått en, som känner till de gamla bruken." – "Det är allt sant, det, far, det fick jag nog märka också."

Nu sitter både far och jag tysta en stund, men så börjar far: "Det var väl en, som såg bra ut?" – "Ja", säger jag, "hon har mörkt hår och klara ögon och rosor på kinderna. Men hon var duglig också, så mor var nöjd med att jag skulle ta henne. Det hade nog blivit bra, men, ser ni, felet var, att hon inte ville ha mig." – "Det går väl detsamma vad en sådan där tösunge vill." – "Det var nog föräldrarna, som tvingade henne att säga ja." – "Hur vet du, att hon blev tvingad? Jag tänker hon var glad att få en man, som är så rik som du, Lill Ingmar Ingmarsson."

"Å nej, glad var hon nog inte, men i alla fall blev det lyst för oss, och bröllopsdagen blev utsatt, och Brita flyttade ner till Ingmarsgården redan före bröllopet för att hjälpa mor. Mor börjar bli gammal och trött, ska jag säga." – "Jag ser inte något ont i allt det där, Lill Ingmar", säger far och vill liksom muntra opp mig.

"Men det ville inte växa något på åkern det där året, potatisen slog alldeles fel, och korna blev sjuka, så att mor och jag tyckte, att vi måste skjuta upp bröllopet ett år. Se, jag tänkte inte det var så noga med vigseln, sedan det var lyst, men det var väl gammaldags att tänka på." – "Hade du tagit någon av vår släkt, så hade hon nog givit sig till tåls", säger far. -"Å, ja", svarar jag, "jag märkte nog, att Brita inte tyckte om det där dröjsmålet, men , ser ni, jag tyckte inte jag hade råd. Vi hade ju haft begravning på våren, och inte ville vi ta ut pengar på banken." – "Ja, det var nog rätt, att du väntade", säger far. – "Men jag var allt rädd, att Brita skulle bli missnöjd med att hon skulle få fira dopöl före bröllopet." – "Först och främst får man väl se till att man har råd."

"För var dag blev Brita alltmer tyst och besynnerlig, och jag undrade nog ofta på vad som gick åt henne. Jag tänkte, att hon längtade hem till sitt, hon hade alltid varit kär i hemmet och föräldrarna. Det går nog över, tänkte jag, då hon har fått vänja sig. Hon ska nog komma att tycka om sig på Ingmarsgården. Jag gav mig till tåls en tid mes så frågade jag mor varför Brita hade blivit så blek och såg så vild ut i ögonen. Mor sa, att det var därför, att hon skulle ha ett barn och att hon nog bleve sig lik igen, bara det var över. Jag hade nog en tyst tanke på att Brita gick och ruvade på det, att jag hade skjutit upp bröllopet, men jag var rädd för att fråga om det. Ni vet, far, att ni hade alltid sagt, att det året, då jag gifte mig, skulle det rödfärgas. Och den där rödfärgningen hade jag rakt inte råd med det året. Alltihop blir bra nästa år, tänkte jag."

Plöjaren gick och rörde läpparna. Han var så borta i sina tankar, att han alldeles tyckte sig se faderns ansikte framför sig. "Jag får lov att lägga fram alltihop riktigt tydligt och klart för far", tänkte han, "så att han kan ge mig ett gott råd."

– "Så gick hela vintern, och jag tänkte ofta, att om Brita skulle hålla i med att vara så olycklig, så hade jag hellre velat avstå från henne och sända hem henne till Bergskog, men nu var det för sen det också. Och så kom vi fram ända till maj. Då märkte vi en kväll, att hon hade smugit sig bort. Vi sökte henne hela natten, och på morgonen fann en av pigorna reda på henne."

Nu har jag svårt att säga något mer, utan jag tystnar, och då frågar far: "Hon var då väl aldrig död i Guds namn?" – "Nej, inte hon", säger jag, och far hör hur jag skälver på rösten. – "Var barnet fött?" säger far. – "Ja", säger jag, "och hon hade strypt det. Det låg dött bredvid henne." – "Men hon var väl aldrig rätt klok?" – "Jo, klok var hon nog", säger jag. "Hon gjorde det för att ta hämnd på mig, därför att jag hade tvingat mig till henne. Hon skulle ändå inte ha gjort det, om jag hade gift mig med henne, sa hon, men då jag inte gjorde det, hade hon tänkt, att när jag inte ville ha mitt barn med ära, skulle jag inget barn ha." Far blir alldeles tyst av bedrövelse. – "Hade du glatt dig åt barnet, Lill Ingmar?" frågar han till sist. – "Ja", svarar jag. – "Det var synd om dig, om du skulle råka ut för ett dåligt kvinnfolk."

"Hon sitter väl fängslad nu?" säger far. – "Ja, hon blev dömd till tre år." – "Och det är för detta, som ingen vill ge dig sin dotter?" – "Ja, men jag har heller ingen frågat." – "Och det är därför, som du igen makt har i socken?" – "De tycker, att det inte borde ha gått så för Brita. De säger, att om jag hade varit en klok karl som ni, så skulle jag ha talat vid henne och fått veta vad hon grämde sig över." – "Det är inte så gott, det är inte så gott för en karl att förstå sig på ett dåligt kvinnfolk."

"Nej, far", säger jag, "Brita var inte dålig, men hon var en stolt en." – "Det kan komma på ett ut", svarar far.

Då jag nu märker, att far liksom vill ta mig i försvar, så säger jag: "Det är många, som tycker, att jag hade bort kunna ställa så, att ingen hade fått veta något annat, än att barnet hade varit dödfött." – "Varför skulle hon inte stå sitt straff?" säger far. – "De säger, att om det hade varit i er tid, så hade ni fått pigan, som fann henne, att tiga, så att ingenting hade kommit ut." – "Och skulle du då ha gift dig med henne?" – "Nej, då hade jag väl inte behövt gifta mig med henne. Jag kunde ju ha skickat hem henne till föräldrarna om ett par veckor och fått lysningen upphävd, därför att hon vantrivdes." – "Det kan så vara, det, men de kan inte begära, att du, som är ung, ska vara så klok som en gammal."

"Hela socken tycker, att jag har handlat illa mot Brita." – "Hon har väl gjort värre, hon, som har bragt skam över hederligt folk." – "Ja, men det var jag, som tvingade mig till henne." – "Ja, det skulle hon väl bara vara glad åt", säger han.

"Tycker ni då inte, att det är min skull, far, att hon har kommit i fängelse?" – "Jag tänker, att hon har satt dit sig själv, jag." – Så reser jag mig opp och säger långsamt: "Ni menar då inte, far, att jag behöver göra något för henne, då hon kommer ut nu i höst?" – "Vad skulle du göra? Skulle du gifta dig med henne?" – "Ja, jag borde väl det." Far ser på mig ett tag och frågar: "Tycker du om henne?" – "Nej, hon slog allt ihjäl kärleken för mig." Så fäller far ner ögonlocken och säger ingenting, utan börjar fundera.

"Se, jag kan inte komma över det, far, att jag har vållat olycka", säger jag. Gubben sitter stilla och svarar inte. – "När jag såg henne sist, var det på tinget. Där var hon så mjuk, och hon grät så över att hon inte hade barnet. Inte ett ont ord sa hon mot mig, hon tog allt på sig. Det var många, som grät, far, och domarn höll också på att bli tårögd. Han gav henne inte heller mer än tre år."

Men far säger inte ett ord.

"Det blir svårt för henne nu i höst, då hon ska sitta hemma", säger jag. "De blir inte glada åt henne på Bergskog. De tycker, att hon har gjort dem vanheder, och inte kan man vara viss om att de inte låter henne höra det. Det blir för henne att vara hemma jämt, hon kan knappt våga röra sig till kyrkan. Det blir svårt för henne på alla sätt."

Men far svarar inte.

"Men det är inte så lätt för mig att gifta mig med henne", säger jag. "Det är inte roligt för den, som har en stor gård, att få en hustru, som drängar och pigor skulle se ner på. Mor skulle inte heller tycka om det. Inte tror jag, att vi skulle kunna bjuda herrskap till oss mer varken på bröllop eller begravning."

Alltjämt tiger far.

"Se, på tinget sökte jag hjälpa henne så gott jag kunde. Jag sa till domarn, att jag hade all skulden, därför att jag hade tvingat mig till henne. Jag sa också, att jag höll henne så oskyldig, att om hon bara bytte om håg mot mig, så skulle jag gifta mig med henne den dag som var. Jag sa så, för att hon skulle få en mildare dom. Men fast hon har skrivit två brev till mig, så är det ingenting, som tyder på att hon har bytt om håg. Så att ni förstår, far, att jag är inte bunden att gifta mig med henne för det talets skull."

Och far sitter och funderar och är alldeles tyst.

"Jag vet, att detta är att taga saken efter människosätt, och vi Ingemarer har alltid velat stå väl med Vår Herre. Men ibland tänker jag, att Vår Herre kanske inte är med om att en mörderska ska bli så upphöjd."

Och far bara tiger.

"Ni får komma igång, far", säger jag, "hur svårt den har det, som låter en annan pinas utan att försöka hjälpa. Jag tänker, att alla i socken ska tycka, att det är orätt, men jag har haft det för tungt de här åren för att inte försöka göra något, då hon blir fri."

Far, han sitter orörlig.

Då får jag nästan tårarna i ögonen och säger: "Ser ni, jag är en ung karl, och det är mycket, som jag förlorar, om jag tar henne. De har tyckt, att jag har ställt galet för mig förut, de ska tycka så än mera efter detta."

Men jag kan inte få far att säga något.

"Men jag har tänkt så här också, att det är besynnerligt, att vi Ingemarer har blivit behållna vid gården i många hundra år, medan alla andra gårdar har bytt om ägare. Och så tänker jag, att det är därför, att Ingemarerna har sökt att gå Guds vägar. Vi Ingemarer behöver inte frukta människor, vi ska bara gå Guds vägar."

Då lyfter gubben på ögonen, och så säger han: "Det här är en svår fråga, Ingmar. Jag tror, att jag ska gå in och fråga de andra Ingmarssönerna." Och så går far in i storstugan, och jag blir sittande. Och där får jag sitta och vänta och vänta, och far kommer inte tillbaka. Så, när jag har väntat i många timmar, blir jag led och går in till far. – "Ge dig till tåls där ute, Lill Ingmar!" säger far. "Det här är en svår fråga." Och jag ser alla de gamla, hur de sitter med slutna ögon och funderar. Och jag väntar och väntar och väntar väl än.




*

Han följde småleende efter plogen, som nu skred fram helt sakta, som om hästarna behövde vila. När han kom fram till dikeskanten, drog han in tömmarna och höll stilla. Han hade blivit alldeles allvarsam.

– Det är märkvärdigt, när man frågar någon till råds, så märker man själv vad som är rätt, ännu medan man frågar, då ser man på en gång vad man inte har kunnat finna ut på hela tre år. Nu ska det få bli, som Gud vill.

Han kände, att han måste göra det, och på samma gång syntes det honom så tungt, att allt mod förgick honom, när han tänkte därpå.

– Må gud stå mig bi! sade han.

Emellertid var inte Ingmar Ingmarsson den ende, som var ute i den tidiga morgonstunden. Nere på en stig, som slingrade fram mellan åkrarna, kom en gammal man gående. Det var inte svårt att se vad han hade för yrke, ty han hade en lång rödfärgsborste på axeln och var nedstänkt av färgfläckar alltifrån mössan och ända ut på skospetsen. Han såg sig ofta omkring, såsom vandrande rödfärgare bruka, för att finna en gård, som var omålad, eller en, där färgen var urblekt och avregnad. Han tyckte sig se än en, än en annan, som passade honom, men hade svårt att bestämma sig. Äntligen kom han upp på en liten kulle och fick syn p Ingmarsgården, som låg stor och väldig nere på platta dalbottnen.

– Å, herregud! sade han högt och tvärstannade i sin glädje. Boningshuset har inte varit målat på hundra år, det är ju svart av ålder, och uthusen har aldrig sett färg. Och en sådan mängd byggnader! utbrast han. Här har jag arbete ända till hösten.

Han hade inte gått långt, så varseblev han en karl, som gick och plöjde. "Se där en bonde, som är bosatt här och känner till trakten", tänkte rödfärgaren, "av honom kan jag få veta vad jag behöver veta om gården där borta." Han vek av från vägen, gick in på trädet och frågade Ingmar vad det var för en stor gård och om han trodde, att de skulle vilja låta rödfärga där.

Ingmar Ingmarsson ryckte till och såg på karlen, som hade han varit en gast. "Jag menar, att det är en rödfärgare", tänkte han, "och han kommer just nu!" Han blev alldeles förbluffad och kunde inte komma sig för med att svara.

Han kom så tydligt ihåg, att var gång någon hade sagt till fadern: "Ni skulle allt låta rödfärga det där stora, stygga huset ert, fader Ingmar", hade alltid gubben svarat, att det skulle han göra, det året, då Lill Ingmar gifte sig.

Rödfärgaren frågade än en gång och än en gång, men Ingmar stod tyst, som om han inte hade förstått.

"Har du nu blivit färdig med svaret där oppe i himmelen?" undrade han. "Är det här bud från far, att han vill, att jag ska gifta mig i år?"

Han var så slagen av tanken, att han utan vidare lovade karlen, att han skulle få arbete hos honom.

Sedan gick han vid plogen mycket rörd och nästan lycklig,

– Du ska få se, att det inte blir så tungt att göra det nu, sedan du så säkert vet, att far vill det, sade han.




ii.

Ett par veckor senare stod Ingmar och skurade en sele. Han såg ut att vara i dåligt lynne, och arbetet gick trögt för honom. "Om jag vore Vår Herre", tänkte han, gned ett par tag och började på nytt. "Om jag vore Vår Herre, skulle jag laga, att en sak blev gjord i samma stund, som man hade fattat beslut om att göra den. Jag skulle inte ge folk så lång tid att tänka och tänka omigen och grubbla över allt, som står i vägen. Jag skulle inte bry mig om att dem tid att blanka seldonen och måla åkkärran, jag skulle ta dem direkt från plogen."

Han hörde en kärra rulla på vägen, såg ut och kände genast igen hästen och åkdonet.

– Riksdagsman från Bergskog kommer hit! ropade han inåt köket, där hans mor gick och sysslade. Strax hörde han, att hon lade ved i spisen och att kaffekvarnen kom i gång.

Riksdagsmannen körde in på gården. Där blev han sittande utan att stiga ur.

– Nej, jag ska inte gå in, sade han, jag vill bara tala ett par ord med dig Ingmar. Jag har ont om tid, ska ner till sockenstugan på stämma.

– Mor ville nog bjuda på kaffe, sade Ingmar.

– Tack, men jag får passa på tiden.

– Det var längesedan riksdagsman var här nu, sade Ingmar och trugade. Hans mor kom också ut på dörrtröskeln och hjälpte till.

Inte ska väl riksdagsman resa, utan komma in och få en tår kaffe?

Ingmar knäppte upp fotsacken, och riksdagsmannen började röra på sig.

– Ja, när mor Märta själv bjuder, får jag väl vara lydig, sade han.

Han var en stor, grann karl, rörde sig lätt och var som av en helt annan människoätt än Ingmar och hans mor, som voro fula, med sömniga ansikten och tunga kroppar. Men han hade stor vördnad för gammalfolket i Ingmarsgården och skulle gärna ha bytt bort sitt vackra utseende för att se ut som Ingmar och vara en av Ingmarssönerna. Han hade alltid tagit Ingmars parti mot sin dotter och blev lätt om hjärtat vid att bli så väl mottagen.

Om en stund, då mor Märta kom in med kaffet, började han framföra sitt ärende.

– Jag tänkte, sade han och harskade sig, jag tänkte tala om hur vi ämnade ställa för Brita.

Koppen, som mor Märta höll i handen, darrade en smula, så att teskeden skramlade på fatet. Sedan blev det ängslande tyst.

– Vi har tänkt, att det blir bäst, att hon far över till Amerika.

Han höll upp en än en gång. Det var samma tystnad. Han suckade över de här svåråtkomliga människorna.

– Det är redan biljett köpt åt henne.

– Hon kommer väl hem först? sade Ingmar.

– Nej, vad skulle hon hemma att göra?

Ingmar blev tyst på nytt. Han satt med ögonlocken nästan slutna och var så stilla som en sovande. I hans ställe började nu mor Märta göra frågor.

– Hon ska väl ha kläder?

– Det är allt i ordning, det står en kista packad hos köpman Lövberg, där vi tar in, när vi är i staden.

– Och riksdagsmansmoran far inte in och möter henne?

– Ja, hon ville nog fara, men jag säger, att det är bättre att slippa råkas.

– Det kan så vara, det.

– Det ligger biljett och pengar och väntar henne hos Lövbergs, så hon får allt, vad hon behöver.

– Jag tyckte Ingmar skulle veta't, så att han inte mer behöver lägga sig den här saken på hjärtat, sade riksdagsmannen.

Nu teg mor Märta också, hon satt med huvudduken nergliden i nacken och såg ner på förklädet.

– Nu ska Ingmar börja tänka på ett nytt gifte.

Det tego båda två lika tappert.

– Mor Märta behöver hjälp i det stora hushållet. Ingmar ska se till, att hon får en lugn ålderdom.

Riksdagsmannen höll upp och undrade om de hörde vad han sade.

– Jag och min hustru ville ju göra allt gott igen, sade han till sist.

Under tiden satt Ingmar och lät sig genomträngas av en stor glädje. Brita skulle till Amerika, och han behövde inte gifta sig med henne. Ingen mörderska skulle bli husmor i den gamla Ingmarsgården. Han satt tyst, därför att han inte fann det anständigt att genast visa hur nöjd han var, men nu började han tycka, att det var passande att yttra sig.

Riksdagsmannen satt nu tyst, han också. Han visste, att han fick lov att ge gammelfolket tid att betänka sig. Så sade då Ingmars mor:

– Ja, nu har Brita tjänat ut sitt straff, nu kommer turen till oss andra.

Gumman ville med detta säga, att om riksdagsmannen önskade någon hjälp av Ingmarssönerna som lön för att han hade jämnat vägen för dem, så ville de inte undandra sig, men Ingmar fattade orden annorlunda. Han ryckte till och var som vaknad ur sömnen. "Vad skulle far säga om det här?" tänkte han. "Om jag nu lägger fram den här saken för honom, vad skulle han då säga? 'Du ska inte tro, att du kan göra narr av Guds rättvisa', säger då far. 'Du ska inte tro, att han låter det ske ostraffat, om du låter Brita ensam bära all skuld. Om hennes far vill förkasta henne för att göra sig behaglig för dig och få låna pengar av dig, så ska du ändå gå Guds vägar, du, Lill Ingmar Ingmarsson.'

"Jag tror nog, att farsgubben vakar över mig i den här frågan", tänkte han, "han har visst skickat hit Britas far för att visa mig hur styggt det är att vilja lägga allt på henne, stackare. Jag menar han har sett, att jag inte har haft stor lust att resa de här sista dagarna."

Ingmar reste sig. slog konjak i kaffet och lyfte koppen.

– Nu tackar jag riksdagsman för att han har kommit hit i dag, sade han och skålade med honom.




iii.

Hela förmiddagen hade Ingmar arbetat med björkarna vid porten. Han hade först satt upp en ställning där, sedan hade han fattat om björktopparna och böjt dem mot varandra, så att de bildade ett valv. Träden lämpade sig motvilligt, sleto sig lösa gång på gång och reste sig kappraka.

– Vad ska det där bli till? sade mor Märta.

– Jag tycker de kan växa så här nu en tid, sade Ingmar.

Det blev middagsvila, och när man hade slutat måltiden, gick arbetsfolket ut p gårdsplanen och lade sig att sova där. Ingmar Ingmarsson sov också, men han låg på en bred sång i lillkammaren innanför storstugan. Den enda, som höll sig vaken, var husmodern. Hon satt och stickade i det stora rummet.

Dörren till förstugan öppnades sakta, och in kom en gumma som bar två stora korgar hängande i ett ok över nacken. Hon hälsade mycket stilla, satte sig på en stol vid dörren och lyfte utan att säga något locket av korgarna. Den ena var full av torkade skorpor och kringlor, den andra av färska, glänsande limpor. Husmodern kom genast och började göra affärer. Hon kunde nog annars hålla på styvern, men hon var svag för något gott att doppa till kaffet.

Medan hon valde bland limporna, gav hon sig i samspråk med gumman, som hade lätt för att tala liksom de flesta, som gå från gård till gård och känna många människor.

– Ni, Kajsa, är en klok människa, som man kan lita på, sade Ingmarsmoran.

– Å ja, sade den andra, som jag inte hade vett att tiga med somt jag hör, skulle många komma i luven på varandra.

– Men ibland tiger ni rent för mycket, Kajsa.

Gumman såg upp och förstod vad hon menade.

– Gud nåde mig så visst! sade hon och fick tårar i ögonen. Jag talade med riksdagsmansmor i Bergskog, men jag skulle ha gått till er.

– Jaså, ni talade med riksdagsmansmor! Det var ett oändligt förakt i tonfallet, varmed hon uttalade det långa ordet.

Ingmar Ingmarsson spratt upp ur sömnen vid att dörren till storstugan sakta öppnades. Ingen kom in, utan dörren blev stående på glänt. Han visste inte om den hade gått upp av sig själv eller om någon hade öppnat den. Sömnig som han var, blev han liggande stilla och hörde då, att det talades i det yttre rummet.

– Säg mig nu, Kajsa, hur ni kom underfund med att Brita inte tyckte om Ingmar! sade modern.

– Det hörde man ju strax från början, att folk sa, att föräldrarna tvingade henne, sade gumman undvikande.

– Tala ni rent ut, Kajsa, för när jag frågar, så behöver ni inte krusa för att säga sanningen. Jag tänker jag tål att höra vad ni kan säga.

– Jag ska säga, att var gång jag kom till Bergskog på den tiden, tyckte jag hon såg förgråten ut. En gång, då hon och jag var ensamma i köket på Bergskog, sa jag till henne: "Det är ett grant gifte du gör, du Brita." – Hon såg på mig, som om hon trodde att jag gjorde narr av henne. Och så sa hon: "Det må du säga, Kajsa. Grant är det." Hon sa det så, att jag tyckte jag såg framför mig Ingmar Ingmarsson, och han är ju inte vacker, men det hade jag aldrig tänkt på förr, för jag har alltid haft en stor aktning för Ingmarssönerna. Men nu kunde jag inte hjälpa, att jag drog på munnen litet. Då såg Brita på mig och sa än en gång: "Ja, grant är det", och vände sig ifrån mig och rusade in i kammaren, och jag hörde, att hon gav sig till att gråta.

Men när jag gick, tänkte jag för mig själv: "Det blir nog bra ändå, det där, allting blir bra för Ingmarssönerna." Jag undrade inte på föräldrarna; om jag hade haft en dotter och Ingmar Ingmarsson hade friat till henne, skulle jag inte ha givit mig någon ro, förrän hon hade sagt ja.

Ingmar låg kvar på sängen och lyssnade. "Detta gör mor med flit", tänkte han. "Hon har blivit undrande över den här stadsresan, som jag ska göra i morgon. Mor tror, att jag tänker fara och hämta hem Brita, mor vet inte, att jag är en sådan stackare, att jag inte kan."

– Nästa gång jag såg Brita, fortsatte gumman, var hon redan nerflyttad hit till Ingmarsgården. Jag kunde inte fråga henne strax hur hon trivdes, för det var fullt med folk inne i stugan, men när jag hade gått en bit bortåt lövhagen, kom hon efter mig. "Kajsa", sa hon, "har du nyss varit hemma på Bergskog?" – "Jag var där i förrgår", sa jag. – "Å, herregud, var du där i förrgår, och jag, som tycker, att jag inte varit hemma på många år!" Det var inte lätt att veta vad jag skulle säga henne. Hon var, som skulle hon ingenting tåla, utan genast börja gråta, vad jag än sa. – "Du kan väl gå hem och hälsa på", sa jag. – "Nej, jag tror aldrig jag kommer hem mer." – "Å, gå du!" sa jag till henne. "Det är vackert där oppe, hela skogen är full av bär, det är rött av lingon på kolbottnarna." – "Kära då", sa hon, och ögonen blevo stora på henne, "är det redan lingon?" – "Ja, du kan väl komma ifrån en dag, så att du får gå hem och äta dig mätt på bär?" – "Nej, jag tror inte jag vill", sa hon. "Om jag går hem, blir det bara värre att gå tillbaka hit."

"Jag har allt hört, att det var bra att vara hos Ingmarssönerna", sa jag. "Det är ett präktigt folkslag." – "Ja", svarade hon, "det är bra folk." – "Det är det bästa folket i socken", sa jag. "De är rättrådiga." – "Ja, det räknas inte för orätt att tvinga till sig en hustru." – "Klokt folk är det också." – "Ja, men de tiger med vad de vet." – "Säger de aldrig något?" – "Det är aldrig någon, som säger mer, än vad som just är nödvändigt."

Nu skulle jag gå, men så kom det för mig att säga: "Ska det bli bröllop här eller hemma hos dig?" – "Vi ska fira det här på gården, här är bättre utrymme." – "Se då till, att de inte skjuter opp bröllopet för länge!" sa jag. – "Vi ska gifta oss om en månad", sa hon.

Men när jag skulle gå ifrån Brita, tänkte jag på att Ingemarssönerna hade fått dålig skörd, och jag sa, att jag inte trodde att de skulle göra något bröllop det året. "Ja, då får jag gå i sjön", sa Brita.

Så om en månad fick jag höra, att bröllopet hade blivit uppskjutet, och det föll mig in, att det inte skulle gå väl, så jag gick opp i Bergskog och talade med riksdagsmansmoran. "De lagar nog till det galet där nere på Ingmarsgården", sa jag. – "Ja, vi får vara nöjda med hur de lagar", sa hon. "Vi tackar Gud var dag, som har fått vår dotter så väl försörjd."

"Mor behövde inte göra sig så mycket besvär", tänkte Ingmar Ingmarsson, "för det är ingen från den här gården, som far och möter Brita. Hon behövde inte ha blivit så rädd för äreporten, det är bara sådant, som en karl gör för att kunna säga till Vår Herre: jag vill nog. Du måtte väl se, att jag har ämnat att göra det. Men att verkligen göra det, det är en annan sak."

– Sista gången jag såg Brita, fortfor Kajsa, var det mitt i vintern, då var det hög snö. Jag kom på en smal väg långt inne i vilda skogen, och där var tungt att gå, för det hade börjat töa, och snösörjan gled undan för fötterna. Så fick jag se en, som satt på snön och vilade, och när jag kom närmare, så kände jag igen Brita. "Går du ensam här oppe i skogen?" sa jag till henne. – "Ja, jag är ute och går." Så blev jag stående och såg på henne, jag kunde inte begripa vad hon hade där att göra. – "Jag är ute och ser om här finns några branta berg", sa då Brita. – "Kära hjärtandes, är det för att kasta dig själv utför?" sa jag, för hon såg ut, som ville hon inte leva.

"Ja", sa hon, "jag skulle nog kasta mig ut för ett berg, om jag bara funne ett, som var högt och brant." – "Du skulle allt skämmas, du, som du har det ställt för dig." – "Ja, ser du, jag är elak, jag, Kajsa." – "Ja, jag tror det." – "Jag kommer allt att göra något ont, så det vore bättre jag finge dö." – "Det är bara joller, barn." – "Jo, jag blev elak, när jag flyttade dit ner. "Så kom hon nära mig och var alldeles vild i ögonen. "De bara tänker ut hur de ska pina mig, och jag tänker bara på hur jag ska pina dem igen." – "Å nej, Brita, det är gott folk." – "Nej, de bara tänker på hur jag ska få skam." – "Har du sagt det till dem?" – "Jag talar aldrig med dem. Jag bara tänker på hur jag ska göra dem ont."

"Jag tänker på om jag ska sätta eld på gården. Jag vet han tycker om den. Jag tänker också på att jag vill ge gift åt korna. De är så fula och gamla och vita kring ögonen, som om de vore släkt med honom." – "Den hunden, som skäller, biter inte", sa jag. – "Något ska jag göra honom", sa hon, "annars får jag ingen själaro." – "Du vet inte vad du säger", sa jag, "du ämnar visst göra ända på din själaro i stället."

Då slog hon om med ens och började gråta. Hon blev mild och sa, att hon hade det så svårt med de onda tankarna, som kom över henne. Så följde jag henne hem, och när vi skildes åt, lovade hon att inget ont göra, om jag bara teg.

Sedan tänkte jag mycket på vem jag skulle tala med, sade Kajsa, jag tyckte det var svårt att gå till storfolk som ni.

Det ringde i vällingklockan på stalltaket, det var slut på middagsrasten. Mor Märta fick bråttom att avbryta Kajsa.

– Hör ni, Kajsa, tror ni, att det någonsin kan bli bra mellan Ingmar och Brita?

– Hur? sade gumman häpen.

– Jag menar, om hon nu inte skulle till Amerika, tror ni hon vill ta honom?

– Inte tror jag något. Nej, det tror jag väl inte.

– Hon gåve honom nog nej.

– Ja, det gjorde hon.

Ingmar satt inne på sängen med benen över sängkanten.

– Nu fick du visst vad du behövde, du Ingmar, nu tror jag du reser i morgon, sade han och slog knutnäven mot sängkanten. Nej män, att mor kan tro, att hon får mig att stanna hemma med det, att hon visar mig, att Brita inte tycker om mig!

Han dunkade gång på gång mot sängkanten, som om han i tankarna slog ner något hårt, som gjorde motstånd.

– Nu vill jag dock pröva på den här saken än en gång, jag. Vi Ingemarer börjar om på nytt, vi, då något har gått galet. Ingen riktig karl kan låta sig nöjas med att ett kvinnfolk går och blir tokig av agg till honom.

Aldrig hade han känt så djupt vilket nederlag han hade lidit, och han brände av längtan efter någon sorts upprättelse.

– Det vore väl tusan, om jag inte skulle lära Brita att trivas på Ingmarsgården, sade han.

Han gav sängkanten ett sista slag, innan han reste sig för att gå ut till arbetet.

– Så säker som jag är, att det är Stor Ingmar, som har skickat hit Kajsa, för att jag skulle komma att göra den här stadsresan!




iv.

Ingmar Ingmarsson hade kommit in till staden och gick sakta upp mot det stora länsfängelset, som reste sig i ett präktigt läge på en liten kulle ovan stadsplanteringen. Han såg sig inte omkring, utan gick med de tunga ögonlocken nerfällda och släpade sig fram så mödosamt, som om han hade varit en urgammal man. Han hade lagt av den vackra sockendräkten för dagen och kom i svarta klädeskläder och stärkskjorta, som han redan hade knycklat till. Han var mycket högtidligt stämd, men alltjämt ängslig och motsträvig.

Ingmar kom upp på grusplanen framför fängelset, såg en vaktkonstapel och frågade honom om det var i dag, som Brita Eriksdotter skulle bli fri.

– Jag tror visst att det är en, som kommer lös i dag, sade konstapeln.

– Det är en, som suttit inne för barnamord, upplyste Ingmar.

– Ja visst, ja! Jo, hon slipper ut nu på förmiddagen.

Ingmar gick inte vidare, utan tog stöd mot ett träd och ställde sig att vänta. Inte en minut tog han ögonen från ingången. "Det är väl en och annan, som har gått in där, som inte har haft det för roligt", tänkte han.

– Jag vill inte bruka överord, sade han vidare, men kanske mången, som har gått in där, haft mindre svårt än jag, som står härutanför.

Jojomän, nu har ändå Stor Ingmar fört mig hit till att hämta bruden ur fängelset sade han så. Men inte kan jag säga, att Lill Ingmar är nöjd. Han ville allt, att hon skulle träda ut under en äreport och modern hennes skulle stå bredvid och lämna henne till brudgummen. Och så skulle de ha åkt till kyrkan med stort följe. Och hon skulle ha suttit grann och brudklädd bredvid honom och smålett under kronan.

Porten öppnades flera gånger: det var en präst, och det var fängelsedirektörens fru och jungfrur, som gingo neråt staden. Äntligen var det Brita, som kom. När porten gick upp, kände Ingmar en ryckning i hjärtat. "Nu är det hon", tänkte han. Ögonen föllo igen på honom, han blev som förlamad och gjorde inte en rörelse. När han tog mod till sig och såg upp, stod hon på trappsteget utanför porten.

Han såg henne stå stilla där ett ögonblick. Hon sköt tillbaka huvudduken, och med klara, obetäckta ögon såg hon ut över landskapet. Fängelset låg högt, och hon kunde över stad och skogshöjder se ända bort mot hemlandsbergen.

Sedan såg Ingmar henne skakas och böjas av någon osynlig makt. Hon slog händerna för ansiktet och satte sig ner på stentrappan. Ända fram till platsen, där han stod, hörde han hur hon snyftade.

Han gick nu fram över sandplanen, ställde sig nära henne och väntade. Hon grät så häftigt, att hon ingenting hörde. Han fick stå där länge.

– Gråt inte så, Brita! sade han till sist.

Hon såg upp.

– Å, Gud i himlen är du här! sade hon. I ögonblicket stod det för henne, allt hon hade gjort mot honom, och vad det måtte ha kostat på honom att komma. Hon gav till ett högt rop av glädje, kom och kastade sig om hans hals och snyftade på nytt.

– Tänk, som jag har längtat, att du skulle vara här! sade hon.

Ingmars hjärta började klappa, därför att hon hade blivit så glad åt honom.

– Vad säger du Brita, har du längtat? sade han och var rörd.

– Jag ville väl be dig om förlåtelse.

Ingmar rätade upp sig till hela sin längd och blev kall som en stenbild.

– Det blir väl tids nog med det, sade han, nu tycker jag inte vi ska stå här längre.

– Nej, det är ju inte något ställe att stanna på, sade hon ödmjukt.

– Jag har tagit in hos köpman Lövberg, sade Ingmar, när de vandrade vägen fram.

– Ja, det är där jag har min kista.

– Jag har sett den där, sade Ingmar, den är för stor att ställa bakpå kärran, vi får låta den stå kvar, tills det blir något annat bud.

Brita stannade och såg upp på Ingmar. Det var första gången han nämnde, att han ville föra hem henne.

– Jag har fått brev från far idag. Han sa, att du var med om att jag skulle resa till Amerika.

– Jag tänkte det kunde inte skada, att du hade något att välja på. Det var ju inte så visst, att du ville fara med mig.

Hon märkte väl, att han inte sade, att han önskade det, men det kunde väl också komma sig av att han inte på nytt ville tvinga sig på henne. Hon blev mycket tvehågsen. Det var väl inte något önskvärt att föra hem en sådan som hon till Ingmarsgården. "Säg till honom, att du far till Amerika! Det är den enda tjänst du kan göra honom", sade hon till sig själv. "Säg honom det, säg honom det!" eggade hon sig. Medan hon tänkte så, hörde hon någon säga:

– Jag är rädd, att jag inte är stark nog för att fara till Amerika. De säger, att man får arbeta hårt där. Hon tyckte alldeles, att det var en annan, som hade svarat, och inte hon själv.

– Ja, de säger så, sade Ingmar helt stilla.

Hon skämdes över sig själv, tänkte på att hon hade sagt till prästen denna morgon, att hon skulle gå ut i världen som en ny, bättre människa. Hon var mycket missnöjd, gick en lång stund tyst och undrade över hur hon skulle kunna ta sitt ord tillbaka. Men så snart hon ville yttra något i den vägen, hölls hon tillbaka av tanken, att om han ännu tyckte om henne, så vore det svart otacksamhet att åter visa av honom. "Kunde jag bara läsa hans tankar!" tänkte hon.

Så såg Ingmar, att hon stannade och stödde sig mot väggen.

– Jag blir yr av allt detta bullret och av att se så mycket människor.

Han räckte fram sin hand, och hon tog den, och de gingo hand i hand framåt gatan. "Nu ser vi ut som fästfolk", tänkte Ingmar, men hela tiden gick han och undrade på hur det skulle bli, då han komme hem, hur han skulle gå igenom det med sin mor och alla de andra.

När de kommo in på den Lövbergska gården, sade Ingmar, att hans häst var utvilad, så att, om hon inte hade något emot det, kunde de fara de första skjutshållen redan samma dag. Då tänkte hon: "Nu är det tid att säga, att du inte vill. Tacka honom nu och säg, att du inte vill!" Hon stod och bad till Gud, att hon skulle få veta om han hade kommit bara av barmhärtighet. Under tiden drog Ingmar fram kärran ur vagnsskjulet. Den var nymålad, fotsacken sken, och kuddarna hade nytt överdrag. Framme på skärmen satt en liten halvvissnad bukett av landsvägsblommor. Hon blev stående och betänkte sig, när hon såg den, och under tiden gick Ingmar in i stallet, lade selen på hästen och ledde ut honom. Hon såg då en likadan halvvissnad bukett mellan bogträna, börjad på nytt tro, att han verkligen var glad åt henne, och tänkte, att det var bäst att tiga. Annars skulle han törhända tycka, att hon var otacksam och inte förstod hur stort det var, det, som han bjöd henne.

De åkte framåt vägen, och för att få slut på tystnaden började hon fråga om ett och annat därhemifrån. För varje fråga hon gjorde påminde hon honom om någon, vars omdöme han fruktade. "Vad ska den undra", tänkte han, "vad ska den undra", tänkte han, "vad den ska göra narr!" Han gav henne endast enstaviga svar, och åter och åter kom det för henne, att hon skulle be honom vända. "Han vill inte ha mig, han är inte glad åt mig. Han gör detta bara av barmhärtighet."

Snart slutade hon att fråga, de åkte fram mil efter mil under djup tystnad. Men när de kommo till en gästgivargård, stod kaffe med färskt bröd i ordning för dem, och det var åter blommor på brickan. Hon förstod, att han hade beställt det så, då han hade rest förbi dagen förut. Var det också bara godhet och barmhärtighet? Var han glad i går? Var det först i dag han hade blivit ledsen, sedan han hade sett henne komma ut från fängelset? Nästa dag, då han hade hunnit glömma detta, bleve nog allt bra.

Brita var bliven mycket mild av ånger och ödmjukhet. Hon ville inte vålla honom ny sorg. Kanske han ändå verkligen.

De sovo över natten på en gästgivargård, men gåvo sig av i god tid och voro så långt komna, att de sågo hemsocknens kyrka vid tiotiden. När de foro förbi, var kyrkvägen full av folk och klockorna ringde.

– Herregud, det är Söndag! sade Brita och knäppte ovillkorligen samman händerna. Hon glömde allt annat för tanken, att hon ville fara upp till kyrkan och tacka Gud. Hon ville inviga det nya liv, som hon nu skulle leva, med en gudstjänst i den gamla kyrkan.

– Jag skulle gärna vilja gå i kyrkan, sade hon till Ingmar. I detta ögonblick tänkte hon inte alls på att det kunde vara svårt för honom att visa sig där med henne, hon var bara full av andakt och tacksamhet. Ingmar höll på att säga tvärt nej, han tyckte sig inte ha mod att möta de vassa blickarna och de nyfikna tungorna. "Men det ska ändå en gång ske", tänkte han och vek av uppåt kyrkvägen. "Det blir lika illa, när det blir."

När de körde in på kyrkbacken, sutto en mängd människor, som väntade på gudstjänsten, uppe på stengärdesgården och beskådade alla, som kommo. Då de kände igen Ingmar och Brita, började de viska, knuffa på varandra och peka. Ingmar såg på Brita. Hon satt med händerna knäppta och såg ut, som om hon inte visste var hon var. Hon såg inge människor, men Ingmar såg dem desto bättre. Somliga kommo springande efter kärran. Han undrade inte på att de sprungo och att de tittade. De visste väl inte om de hade sett rätt. De kunde väl inte tro, att han kom åkande upp till Guds hus med henne, som strypte barnet. "Det är för mycket", tänkte han. "Jag står rakt inte ut."

– Jag tänker det är bäst du går in i kyrkan strax, Brita, sade han, då han hjälpte henne ur kärran.

– Ja visst, sade hon. Det var till kyrkan hon ville, hon var inte kommen för att träffa människor.

Ingmar gjorde sig tämligen god tid med att sela av hästen och ge honom foder. Många hade ögonen fästade på Ingmar, men ingen tilltalade honom. När han var färdig att gå in i kyrkan, voro de flesta redan på sina platser, och man hade börjat sjunga ingångspsalmen. Ingmar såg över åt kvinnfolkssidan, när han gick framåt stora gången. Alla bänkar voro fullsatta utom en, och i denna satt bara en enda människa. Han såg genast, att det var Brita, och förstod, att ingen hade velat sitta bredvid henne. Ingmar gick ännu ett par steg, så svängde han av åt kvinnfolkssidan, gick in i bänken och satte sig bredvid Brita. När han kom in till henne, såg hon upp och gjorde stora ögon. Hon hade inte märkt något förut, nu förstod hon varför hon satt ensam i bänken. Då försvann den stora helgdagskänslan, som hon nyss hade erfarit, för en djup bedrövelse. Vad skulle detta bli av, vad skulle det bli av? Hon borde ju aldrig ha följt med honom.

Hon fick tårarna i ögonen, och för att inte börja gråta tog hon en gammal psalmbok, som låg framför henne på bänkhyllan, och började läsa i den. Hon bläddrade igenom både evangelier och epistlar utan att se ett ord för tårarna, som hon inte kunde hämma. Då lyste plötsligt något starkt rött emot henne. Det var ett bokmärket med ett rött hjärta som låg mellan bladen. Hon tog det och sköt det över till Ingmar.

Hon såg hur han gömde det i sin stora hand och förstulet såg på det. Strax efteråt låg det på golvet. "Vad ska det bli av oss, vad ska det bli av oss?" tänkte Brita och grät över psalmboken.

De gingo ur kyrkan, så snart prästen hade stigit ner från predikstolen. Ingmar spände för i all hast, och Brita hjälpte honom. Då välsignelsen var läst och psalmerna voro sjungna och kyrkfolket började komma ut, voro de redan borta. Båda tänkte ungefär samma tanke. Den, som har begått ett sådant brott, kan inte leva bland andra människor. Båda kände, att de hade suttit på skampallen i kyrkan. "Ingen av oss står ut med detta", tänkte de.

Mitt i sin bedrövelse fick Brita se Ingmarsgården och kände knappt igen den, så lysande röd som den låg där. Hon kom ihåg, att det alltid hade sagts, att gården skulle rödfärgas, när Ingmar gifte sig. Sist hade bröllopet blivit uppskjutet, därför att han inte velat bekosta målningen. Hon förstod, att han hade velat göra allt riktigt gott, men så hade det blivit honom för tungt.

När de körde in på Ingmarsgården, satt folket vid middagsbordet.

– Nu har vi husbonden här, sade en av drängarna och såg ut. Mor Märta lyfte knappast på de sömniga ögonlocken, då hon reste sig.

– Nu stannar ni alla här inne! sade hon. Ingen behöver stiga opp från bordet.

Gumman gick tungt över golvet, folket, som såg efter henne, lade märket till att hon liksom för att föröka sin myndighet var högtidsklädd med silkesschal över skuldrorna och silkeskläde på huvudet. Hon stod redan i förstudörren, när hästen stannade.

Ingmar hoppade genast ur, men Brita blev sittande. Han kom över till hennes sida och knäppte upp fotsacken.

– Ska du inte stiga ur?

– Nej, jag ska inte. Hon hade brustit i gråt och häll händerna för ansiktet. Jag skulle aldrig ha kommit tillbaka, sade hon och snyftade.

– Å, men stig nu ur! sade Ingmar.

– Låt mig fara tillbaka till staden! Jag är inte god nog åt dig.

Ingmar tänkte kanske, att hon hade rätt häri. Han sade ingenting, men stod med fotsacken i handen och väntade.

– Vad säger hon? frågade mor Märta, där hon stod i förstudörren.

– Hon säger att hon inte är god nog för oss, sade Ingmar, ty Brita kunde inte göra sig hörd för gråts skull.

– Och varför gråter hon? frågade gumman.

– Därför att jag är en så arm synderska, sade Brita och tryckte händerna mot hjärtat. Hon tyckte, att det ville brista av sorg.

– Hur? frågade gumman åter.

– Därför att hon är en så arm synderska, upprepade Ingmar.

När Brita hörde, att han upprepade hennes ord med kall, likgiltig röst, bröt med ens sanningen in på henne. Nej, aldrig skulle han ha stått så där och upprepat de orden för modern, om han hade tyckt om henne, om han hade haft ett spår av kärlek för henne. Det var ingenting att undra över längre. Nu visste hon vad hon behövde veta.

– Varför stiger hon inte ur? frågade gumman.

Brita bekämpade gråten och svarade själv högt:

– Därför att jag inte vill bringa Ingmar i olycka.

– Jag tänker hon talar rätt, sade matmodern. Låt du henne resa, Lill Ingmar! Du ska då veta åtminstone, att annars blir det jag, som far. Jag sover inte en natt under samma tak som en sådan där.

– Låt oss för Guds skull resa! jämrade sig Brita. Ingmar svor till, vände hästen och hoppade upp i kärran. Han var led vid alltihop och gitte inte kämpa längre.

När de voro utkomna på vägen, mötte de kyrkfolk gång på gång. Ingmar blev besvärad av det och körde plötsligt in på en liten skogsväg, som hade varit landsväg förr i tiden. Den var stenig och backig, men väl farbar för enspännare.

Just som han vek in där, ropade någon åt honom. Han såg sig om. Det var postbudet, som räckte honom ett brev. Ingmar tog det, stoppade det i fickan och körde in i skogen.

Så snart han var så långt kommen, att ingen kunde se honom från vägen, höll han stilla och tog fram brevet. I samma stund lade Brita handen på hans arm.

– Läs det inte! sade hon.

– Ska jag inte läsa det?

– Nej, det är ingenting att läsa.

– Hur kan du veta det?

– Det är från mig, det där brevet.

– Då kan du själv säga mig vad som står i det.

– Nej, det kan jag inte.

Han såg på henne. Hon var blossande röd, och ögonen voro vilda av ängslan.

– Jag tror jag läser det där brevet ändå, jag sade Ingmar. Han började bryta det. Då gjorde hon ett försök att rycka det till sig. Han höll emot och fick upp det ur kuvertet.

– Å, herregud, jämrade hon sig, ingenting ska då besparas mig! Ingmar, bad hon, läs det om ett par dar, då jag är på väg!

Han hade det redan utbrett och började ögna igenom det. Hon lade handen över papperet.

– Hör nu, Ingmar, det var fängelseprästen, som fick mig att skriva det, och han lovade att behålla det och sända det till dig, då jag redan var ombord på ångbåten. Nu har han skickat av det för tidigt. Du har inte rätt att läsa det än. Låt mig bara komma bort, Ingmar, innan du läser det!

Ingmar gav henne ett vredgat ögonkast, hoppade ur kärran för att få vara i fred och ställde sig att läsa brevet. Hon var i likadant uppror, som hon hade kunnat vara förr i världen, då hon inte hade förmått att driva igenom sin vilja.

– Det är inte sant, det, som står där. Prästen övertalade mig att skriva. Jag tycker inte om dig, Ingmar.

Han såg upp från brevet, gav henne en stor, förundrad blick. Då blev hon tyst, och ödmjukheten som hon hade lärt i fängelset, kom åter upp i henne och betvang henne. Hon led väl inte större smälek, än hon hade förtjänat.

Ingmar stod och stävade med brevet. Plötsligt kramade han ihop det otåligt, och ur hans strupe kom ett ljud, som var snarlikt en rossling.

– Jag kan inte bli klok på det, sade han och stampade i marken. Det går runt för ögonen. Han kom över till Britas sida och grep henne hårt i armen. Är det sant, som det står i brevet, att du tycker om mig? Han var förbistrat rå i stämman och gräslig att se på. Brita satt tyst. Står det där i brevet, att du tycker om mig? upprepade han och såg snarast förbittrad ut.

– Ja, sade hon tonlöst.

Han skakade hennes arma och slängde den ifrån sig.

– Så du ljuger, sade han, så du ljuger! Han log högt och rått och förvred ansiktet fult.

– Det vet Gud, sade hon högtidligt, att jag har bett honom var dag att få se dig, innan jag reste.

– Vart ska du resa?

– Jag ska väl resa till Amerika.

– Du ska så fan heller.

Ingmar var alldeles från sans och samling, han stapplade ett par steg inåt skogen, där kastade han sig ner på marken, och nu var det hans tur att gråta. Brita kom efter och satte sig bredvid honom. Hon var så glad, hon visste inte hur hon skulle bärga sig för att inte skratta högt.

– Ingmar, Lill Ingmar! sade hon och gav honom hans smeknamn.

– Du, som tycker, att jag är så ful!

– Det tycker jag visst.

Ingmar slängde undan hennes hand.

– Låt mig nu tala om det för dig!

– Ja, du får väl tala.

– Minns du vad du sade på tinget för tre år sedan?

– Ja.

– Att om jag bytte om håg, skulle du vilja gifta dig med mig?

– Ja, jag minns.

– Det var efter detta, som jag började tycka om dig. Jag hade aldrig trott, att en människa kunde säga något sådant. Det var övermänskligt, att du kunde säga så till mig, Ingmar, efter allt jag hade gjort dig. När jag då såg på dig, tyckte jag, att du såg bättre ut än alla de andra, du var klokare än de alla, och du var den enda, som det var gott att leva tillsammans med. Jag blev så kär i dig, att jag tänkte, att du hörde till mig och jag till dig. Och först tog jag för alldeles givet, att du skulle komma och hämta mig, men sedan vågade jag inte tro det.

Ingmar lyfte upp huvudet.

– Varför skrev du inte?

– Jag skrev väl.

– Och bad mig förlåta dig! Det var väl ingenting att skriva om!

– Vad skulle jag ha skrivit?

– Om det andra.

– Skulle jag ha torts skriva det, jag?

– Nu hade jag så när inte kommit.

– Men, Ingmar, tordes jag skriva friarbrev efter allt, vad jag hade gjort dig? Sista dagen i fängelset skrev jag till dig, därför att prästen sa, att jag måste. Han tog brevet och lovade, att du skulle få det, när jag var rest. Och nu har han redan skickat av det.

Ingmar tog hennes hand, lade ut den på jorden och slog på den.

– Jag kunde slå dig, sade han.

– Du kan göra med mig vad du vill, Ingmar.

Han såg upp i hennes ansikte, som lidandet hade gett en ny skönhet. Han reste sig något och hängde sig tungt över henne.

– Det var nära, att jag hade låtit dig resa.

– Du kunde nog inte annat än komma.

– Jag ska säga dig: jag tyckte inte om dig.

– Det kan jag så väl förstå.

– Jag blev så glad, när jag fick höra, att du skulle till Amerika.

– Ja, far skrev, att du var nöjd.

– När jag såg på mor, tyckte jag inte jag kunde ge henne en sådan som du till sonhustru.

– Nej, det går inte an heller, Ingmar.

– Jag hade så mycken förargelse för din skull, ingen ville se åt mig, därför att jag hade ställt det så illa för dig.

– Nu tror jag du gör, som du sa nyss, sade Brita, du slår mig.

– Ja, det kan ingen människa begripa hur ond jag är på dig.

Hon satt tyst.

– När jag tänker på hur jag har haft det nu i dagar och veckor, började han på nytt.

– Å män, Ingmar!

– Ja, det är inte därför jag är ond, men jag hade ju kunnat låta dig resa.

– Höll du inte av mig, Ingmar?

– Nej då.

– Inte på hela resan?

– Inte ett ögonblick. Jag var bara led åt dig.

– När kom det igen?

– När jag fick brevet.

– Jag såg nog, att det var slut för dig, och det var därför jag tyckte att det var en sådan skam, att du skulle få veta, att det hade börjat för mig.

Ingmar började skratta helt lågt för sig själv.

– Vad är det Ingmar?

– Jag tänker på att vi har rymt ur kyrkan och blivit bortkörda från Ingmarsgården.

– Och det skrattar du åt?

– Ska jag inte skratta? Vi får väl bo på landsvägen som skojare. Det skulle far se!

– Du skrattar idag, men det går inte, Ingmar, det går inte, och det är mitt fel.

– Jag tänker det går, sade han, för numera bryr jag mig inte ett dyft om något annat än dig.

Brita var halvt gråtfärdig av ängslan, men han lät henne bara tala om gång på gång hur hon hade tänkt på honom och längtat. Han blev så småningom stilla som ett barn, som hör en vaggsång. Det var alltsammans helt annorlunda, än vad Brita hade väntat. Hon hade tänkt sig, att om hon råkade honom, då hon kom ut ur fängelset, så skulle hon genast tala om sitt brott och hur det tyngde henne, att hon bar inom sig så mycket ont. Hon hade velat säga honom eller modern eller vem som helst, som hade kommit, att hon visste hur mycket hon stod under dem alla. De skulle aldrig tro, att hon räknade sig som en av dem. Men hon fick inte säga något av allt detta till honom.

Till sist avbröt han henne och sade mycket stillsamt:

– Det är något, som du vill tala om för mig.

– Ja, det är så.

– Du tänker på det hela tiden.

– Natt och dag.

– Och det blandar sig in i allting.

– Det gör så.

– Tala om det nu, så blir vi två om att bära det!

Han satt och såg på hennes ögon, som hade något av skrämsel och vildhet i sig. De blevo lugnare, medan hon talade.

– Det är bättre för dig nu, sade han, när hon hade slutat.

– Det är som om det vore borta, svarade hon.

– Det är därför, att vi är två om det. Nu vill du kanske inte resa?

– Å, nog ville jag stanna, sade hon och knäppte händerna.

– Då ska vi fara hem, sade Ingmar och reste sig.

– Nej, jag törs inte, sade Brita.

– Mor är inte så farlig, sade Ingmar, bara hon förstår, att man vet vad man vill.

– Nej, aldrig vill jag driva henne från hennes hem. Jag kan inte se mig annan råd, än att jag får fara till Amerika.

– Jag ska säga dig något, sade Ingmar och log hemlighetsfullt, du behöver inte vara rädd. Det är en, som hjälper oss.

– Vem är det?

– Det är far. Han ställer nog så, att det går.

Det kom någon gående på skogsvägen. Det var Kajsa, men de kände knappast igen henne, eftersom hon inte hade oket och korgarna.

– God dag, god dag! sade de, och gumman kom fram och skakade hand med dem.

– Ja, här sitter ni, medan alla drängar på Ingmarsgården är ute och söker er.

Ni hade så bråttom ur kyrkan, fortfor gumman, så att jag inte hann råka er där, men jag ville ju hälsa på Brita, så jag gick ner till Ingmarsgården. På samma gång som jag kom prosten dit, och han var inne i storstugan, förrän jag hade hunnit hälsa en gång. Han ropade genast till mor Märta, innan han så mycket som hade tagit henne i hand: "Nu, mor Märta, får ni glädje av Ingmar! Nu syns det, att han är av den gamla stammen, nu får vi börja kalla honom Stor Ingmar." Mor Märta säger aldrig mycket, nu blev hon bara stående och knöt på huvudduken. – "Vad säger prosten?" sa hon då äntligen. – "Han har hämtat hem Brita", sa prosten. "och tro mig, mor Märta, det blir han ärad för, så länge han lever!" – "Å nej, å nej!" sa gumman. – "Jag höll på att komma av mig, när jag såg dem sitta i kyrkan. Det var bättre predikan, än jag kan hålla. Ingmar blir oss alla till en föresyn, såsom hans far var." – "Prosten talar om tunga nyheter", sa mor Märta. – "Är han inte kommen hem än?" – "Å nej, han är inte hemma, men kanske de först har farit till Bergskog."

– Sa mor så? utbrast Ingmar.

– Ja visst, och alltmedan vi har väntat på er, har hon skickat av det ena budet efter det andra för att leta efter er.

Kajsa fortfor att språka, men Ingmar hörde inte mer vad hon sade, utan var i tankarna långt borta. "Så kommer jag in i storstugan", tänkte han, "där far sitter med alla de gamla Ingemarerna. – 'God dag du, Stor Ingmar Ingmarsson!' säger far och kommer emot mig. – 'God dag, far, och tack för hjälpen!' – 'Ja, nu blir du bra gift', säger far, 'nu kommer allt det andra av sig själv.' – 'Aldrig hade jag kommit så långt, om inte ni hade stått mig bi', säger jag. – 'Det var ingen konst', säger far. 'Vi Ingemarer behöver bara gå Guds vägar.'"




Förra avdelningen





Hos skolmästarns


I den socken där de gamla Ingmarssönerna bodde skulle ingen människa ännu i början på åttitalet ha kunnat tänka på att omfatta något nytt slags tro eller bevista någon ny sorts gudstjänst. Man hade nog hört talas om hur sekter uppstodo här och där i de andra Dalasocknarna och hur människor gingo ut i åar och sjöar och läto döpa sig med baptisternas nya döpelse, men man skrattade åt alltsammans och sade:

– Sådant där kan passa för dem, som bor i Äppelbo och i Gagnef, men det ska aldrig komma till vår socken.

Liksom man gärna höll fast vid alla andra gamla bruk, så var man också noga med att fara till kyrkan varje Söndag. Var och en kom, som kunde komma, även om vintern i den allra strängaste köld. Och just då var detta när nog nödvändigt. Man skulle inte ha kunnat härda ut i den oeldade kyrkan, då det var fyrtio graders kyla ute, om den inte hade varit alldeles fullpackad av människor.

Men man får inte tro, att människorna gingo så mangrant i kyrkan, därför att de hade någon synnerligen utmärkt präst. Kyrkoherden, som hade efterträtt den gamla prosten, som levde i Stor Ingmars ungdom, var en mycket god man, men det var omöjligt att tillskriva honom någon märkvärdig förmåga att utlägga Guds ord. På den tiden gick man i kyrkan för att ära Gud och inte för att bli road av en vacker predikan. När man sedan strävade hemåt på den blåsiga landsvägen, tänkte man: "Vår Herre har nog lagt märke till att du har varit i kyrkan denna kalla dag."

Detta var det viktiga, sedan kunde ingen rå för, om inte prästen hade sagt något annat än just detsamma, som man hade hört honom säga alla söndagar, sedan han hade fått pastoratet.

Men, sanningen att säga, var det nog så,, att de flesta voro alldeles nöjda med vad de fingo höra. De visste, att det, som prästen läste upp för dem, var Guds ord, och därför tyckte de, att det var vackert. Det var blott skolmästarn och en och annan av de gamla, betänksamma bönderna, som stundom sade till varandra:

– Den här prästen har egentligen endast en predikan. Han talar bara om Guds försyn och om hur Gud styr. Det går an, så länge sekteristerna hålla sig härifrån. Ty denna fästningen är illa försvarad och skulle falla vid första stöt.

Det förhöll sig verkligen så, att de kringresande predikanterna alltid drogo förbi socknen. Det tjänade ingenting till att fara dit, brukade de säga. Folket där ville inte veta av någon väckelse. Alla de kringresande, såväl som de väckta i grannsocknarna, höllo också de gamla Ingmarssönerna och deras sockenbor för stora syndare, och när de hörde klockorna från deras kyrka, sade de, att de ringde på detta sätt: "Sov i era synder! Sov i era synder!"

Alla i församlingen, både stora och små, blevo oerhört förargade, när de fingo veta, att folk talade på detta sätt om deras klockor. De visste ju, att ingen av sockenfolket försummade att läsa sitt fadervår, när kyrkklockorna ringde. Och att varje eftermiddag, då sexringningen ljöd, avstannade allt arbete både inne och ute, männen lyfte på hatten, kvinnorna nego, och alla stodo stilla så lång stund, som åtgår för att utsäga Herrans bön. Alla, som hade levat i den där socknen, måste också erkänna, att de aldrig hade tyckt Gud vara så väldig och så hedrad, som när de om sommarkvällarna sågo liarna hejdade och plogarna stannade mitt i fåran och sädeslasset lämnat mitt i avlastningen bara för ett par klämtslag. Det var, som om folket visste, att Vår Herre just då svävade fram över socknen på en aftonsky, stor och väldig och god och utsående välsignelse över hela jorden.

I den där församlingen hade de ännu inte skaffat sig någon skollärare, som hade genomgått seminarium, utan de hade en gammaldags skolmästare, som bara var en självlärd bonde. Denne var en duktig man, som ensam kunde läsa med hundra barn; han hade varit skolmästare i mer än trettio år och hade mycket stort anseende. Det var inte långt ifrån, att skolmästarn tyckte, att han hade hela församlingens andliga välfärd på sitt samvete, och han var ofta orolig över att de hade en präst, som alls inte kunde predika. Han höll sig emellertid stilla, så länge som det i de andra socknarna endast var tal om att införa en ny döpelse, men när han fick höra, att ordningen hade kommit till nattvardsgången och att folk började samlas här och där i stugorna för att begå nattvard, kunde han inte längre förbli likgiltig. Han var fattig själv, men han lyckades övertala några av de förnämsta bönderna att lämna honom pengar för att bygga ett missionshus.

– Ni känner mig, sade han till dem, jag vill endast predika för att behålla folk i den gamla tron. Men vart ska det bära åstad, om predikanterna överfaller oss med den nya döpelsen och den nya nattvardsgången och det inte finns någon, som säger folk vad som är en sann eller falsk lära?

Skolmästarn stod mycket väl hos kyrkoherden som hos alla andra. Han och prästen vandrade ofta fram och tillbaka på vägen mellan prästgården och skolhuset, fram och åter, fram och åter, som om de aldrig kunde bli färdiga med vad de hade att säga varandra. Kyrkoherden kom också ofta in till skolmästarns om kvällarna och satt i det trevliga köket vid den stora spisen och språkade med mor Stina, skolmästarns hustru. Han kom stundom till dem kväll efter kväll. Han hade det tråkigt hemma, hans hustru låg jämt till sängs, så att det var varken ordning eller reda i hans hus.

Nu var det en vinterkväll. Skolmästarn och hustrun sutto vid spisen och samtalade sakta och allvarligt, medan en liten tolvårig flicka lekte i ett hörn av rummet. Hon hette Gertrud och var dotter till skolmästarn. Hon var alldeles ljus, nästan vit i håret, rosig och rundkindad, men hon såg varken så klok eller så lillgammal ut, som skolmästarbarn bruka.

Den där vrån, där hon uppehöll sig, var hennes lekstuga. Där hade hon samlat ihop en hel mängd bitar av färgat glas, sönderslagna koppar och fat, runda stenar från älvstranden, fyrkantiga små träklotsar och annat sådant småplock.

En lång stund hade hon fått leka i ro för sig själv, varken far eller mor hade stört henne. Hon satt på golvet och ordnade och byggde med sina trästumpar och glasbitar, hade mycket bråttom och var rädd att bli påmind om läxor och arbete. Nej då, så väl det var! Det såg inte ut, som om det skulle bli något av med att räkna extra för far i kväll.

Hon hade stort arbete för handen, hon, där borta i sin vrå. Höll på med ingenting mindre än att skapa till en hel socken. Hela hemsocknen skulle hon bygga upp med både kyrka och skolhus. Älven och bron skulle vara med, de också, hon ville göra det riktigt fullständigt.

Hon hade redan hunnit med en god del. Hela den vida bergkransen, som gick runtom socknen, var rest av små och stora stenar. I alla klyftor hade hon planterat skog av små grankvistar, och med två spetsiga stenar hade hon rest Klackberget och Olofshättan, som stodo mittemot varandra på ömse sidor om älven och överskådade hela dalbottnen.

Den runda dalen mellan bergen hade blivit täckt med jord ur en av mors blomkrukor, och så långt var allt rätt, men hon hade inte kunnat få den grönskande och odlad, som den borde vara. Så tröstade hon sig med att detta kunde tänkas vara på våren, innan gräs och säd hade kommit upp.

Dalälven, som flöt bred och präktig genom socknen, hade hon däremot kunnat lägga ut riktigt tydligt med en lång, smal glasbit, och den gungande flottbron, som förband socknens båda delar, låg för länge sedan och sam på älvvattnet.

De avlägsnare gårdarna och byarna hade hon också redan märkt ut med röda tegelstensbitar. Långt uppe i norr mitt bland åkrar och ängar låg Ingmarsgården, men Kolåsens by låg rätt i öster uppe på bergssluttningen, och Bergsåna bruk befann sig längst i söder, där älven med forsar och fall bröt sig ut ur dalen och trängde fram genom ringberget.

Hon var egentligen färdig med allt det yttre. Landsvägarna löpte väl sandade och grusade mellan gårdarna och utmed älvstranden. Träddungar voro utplanterade här och där på slätten och invid boningshusen. Flickan behövde bara kasta en blick på sin byggnad av sten och jord och grankvistar för att se för sig hela socknen. Hon tyckte, att det var riktigt vackert.

Hon lyfte på huvudet gång på gång för att kalla på modern och visa henne underverket, men hon hejdade sig. Hon fann det alltjämt klokast att inte göra sig påmind.

Det, som nu återstod att göra, var det allra svåraste. Det var att bygga upp kyrkbyn, som bredde ut sig mitt i socknen på båda älvstränderna. Hon fick flytta om stenarna och glasbitarna många gånger, innan hon fick reda i allt vimlet. Kronofogdens hus ville tränga ut handelsboden, och häradshövdingens fick inte plats bredvid doktorns. Och bara detta att komma ihåg allt, som fanns där: kyrkan och prostgården, apoteket och postkontoret, de stora bondgårdarna med sina uthuslängor, gästgivargården, jägmästargården, telegrafstationen.

Till sist låg hela kyrkbyn där med sina vita och röda hus, inbäddade i grönt. Nu var det bara en enda sak, som fattades.

Hon hade haft så bråttom med allt detta andra för att få börja med skolhuset, som också skulle ligga där i kyrkbyn.

Hon måste ha mycken plats för skolan. Den skulle resa sig på älvstranden, ett väldigt, vitt tvåvåningshus med stor trädgård omkring och hög flaggstång på gården.

Hon hade sparat sina bästa klotsar till skolhuset, och ändå blev hon sittande och undrade hur hon skulle reda sig därmed. Helst hade hon velat bygga det alldeles sådant, som det var, med en stor skolsal på nedre botten och en i övervåningen och med köket och kammaren, där hon och föräldrarna bodde.

Men detta skulle ta lång tid. "De låter mig nog inte vara i fred så långe", tänkte hon.

Då hördes steg i förstugan, någon stampade av sig snön därute. I detsamma grep sig flickan genast an med byggandet. Nu kom kyrkoherden och pratade med mor och far, nu fick hon hela kvällen på sig. Och hon började med friskt mod lägga grund till ett skolhus, så stort som halva socknen.

Modern hade också hört stegen i förstugan. Hon reste sig och sköt fram till spisen en gammal länstol. I detsamma vände hon sig till sin man:

– Ska du säga det till honom nu i kväll?

– Ja, svarade skolmästarn, så snart jag kan komma åt.

Kyrkoherden kom nu in, frusen och förblåst och glad att få sitta vid brasan i ett varmt rum. Han var mycket språksam som vanligt. Man kunde i själva verket aldrig finna en angenämare man än kyrkoherden, när han kom in så där för att språka om smått och stort. Han talade ofantligt lätt och dristigt om allt, som hörde denna världen till, man skulle inte kunna tro, att det var samme man, som hade så svårt att predika. Men talade man med honom om andliga ting, blev han röd i ansiktet, sökte länge efter orden och sade aldrig något, som var av vikt. Det enda kunde vara, ifall han fick tala om hur Gud styr.

Bäst nu kyrkoherden satt där, vände sig skolmästarn till honom och sade mycket glatt:

– Nu ska jag tala om för kyrkoherden, att jag ska bygga ett missionshus.

Prästen blev alldeles blek, han riktigt sjönk ihop i länstolen, som mor Stina hade flyttat fram åt honom.

– Vad säger Storm? sade han. Ska här byggas missionshus? Vad ska man då med kyrkan och mig? Ska vi bort, vi?

– Kyrkan och kyrkoherden behövs nog ändå, sade skolmästarn tvärsäkert. Missionshuset ska stödja kyrkan, det är min mening. Det drar så många irrlärare kring landet, att kyrkan visserligen behöver hjälp.

– Jag trodde, att Storm var min vän, sade prästen med bedrövlig röst.

För ett par ögonblick sedan hade han kommit in trygg och glad, nu hade han på en gång fallit tillsammans så, att det nästan såg ut, som om det vore förbi med honom.

Skolmästarn förstod mycket väl varför kyrkoherden blev så förtvivlad. Han liksom alla andra visste, att kyrkoherden en gång hade haft ett mycket gott läshuvud, men att han hade levat om för mycket i ungdomen, så att han till sist hade fått slag, och sedan hade han aldrig kunnat bli sig lik igen. Han glömde oftast själv, att han endast var en ruin av en människa, men varje gång han blev påmind därom, kom en svart förtvivlan över honom.

Nu satt han alldeles som död i länstolen, och ingen vågade säga något på en lång stund.

– Inte får kyrkoherden ta saken på detta sättet, sade skolmästarn äntligen och sökte göra sin röst mycket låg och mild.

– Tyst, Storm! sade kyrkoherden. Jag vet, att jag inte har varit någon framstående predikant, men jag trodde inte, att ni skulle vilja ta ämbetet ifrån mig.

Storm slog ut med händerna och gjorde ett tecken, att något sådant visst inte hade varit hans mening, men han vågade ingenting säga.

Skolmästarn var en sextio års man, men trots allt arbete han hade pålagt sig var han ännu i sin fulla kraft. Det var en stor skillnad på honom och kyrkoherden. Storm var en karl så lång som någon i Dalarna, han hade svarta lockar kring huvudet, hyn var så mörk som koppar och ansiktet skarpt skuret. Han såg otroligt stark ut bredvid kyrkoherden, som var liten med insjunket bröst och kal panna.

Skolmästarns hustru tyckte, att eftersom mannen var den starkare, borde han också vara undfallande. Hon vinkade åt honom, att han skulle ge vika, men hur bedrövad han var, syntes intet tecken till att han ämnade avstå från företaget.

Skolmästarn började nu tala mycket långsamt och redigt. Han sade, att han var viss om att det inte kunde dröja länge, innan sekterismen trängde in i socknen. Och han sade, att det behövdes en plats, där man kunde få tala till folket på ett mera enkelt sätt, än som passade i kyrkan, ett ställe, där man fick välja sina texter, förklara hela bibeln och undervisa församlingen om betydelsen av alla de svåra ställena.

Hustrun tecknade åt honom, att han skulle tiga. Hon förstod, att prästen tänkte vid varje ord: "Jaså, jag har inte undervisat, jag har inte gett skydd mot otron. Jag måtte vara bra dålig, då min egen skollärare, en man, som bara är en självlärd bonde, tror, att han predikar bättre än jag."

Men skolmästarn teg inte, utan fortfor att tala om allt, som måste göras för att skydda hjorden, innan vargarna föllo över den.

– Men jag har inte sett till några vargar, sade prästen.

– Jag vet, att de är på väg, sade Storm.

– Och det är ni, Storm, som öppnar dörren för dem.

Han reste på sig där han satt i länstolen. Skolmästarns ord hade retat honom. Han blev röd i ansiktet och återtog något av sin värdighet.

– Kära Storm, låt oss inte tala mer om den här saken! sade han.

Han vände sig till husmodern och började skämta med henne om den granna bruden hon sist hade klätt, ty mor Stina var brudsäta i den socknen. Men bondkvinnan förstod all den förfärliga sorg över hans egen oförmåga, som var väckt inom honom. Hon grät av medlidande och kunde inte svara för tårarnas skull, så att kyrkoherden fick tala nästan ensam.

Hela tiden tänkte kyrkoherden: "Ack, ack, att jag hade kvar min ungdoms kraft och förmåga! Då hade jag ögonblickligen kunnat överbevisa den här bonden om hur illa han handlar."

Med ens vände han sig på nytt till skollärarn.

– Hur har Storm fått pengar?

– Vi har bildat ett bolag, sade Storm, och han nämnde några av bönderna, som hade lovat hjälpa honom, för att visa, att det var sådana karlar, som inte ville skada kyrkan eller prästen.

– Är Ingmar Ingmarsson också med? sade prästen. Det var, som om detta hade varit ett nytt dråpslag. Lika visst, som jag har litat på Storm, lika säker har jag varit på Ingmar Ingmarsson.

Men han sade intet mer om saken just då, utan vände sig till husmoder och pratade. Han märkte nog, att hon grät, men han låtsade inte därom.

Så om ett ögonblick var han åter över skolmästarn.

– Låt bli det, Storm! bad han. Låt det vara för min skull! Storm skulle inte tycka om, ifall någon satte upp en skola bredvid hans.

Skolmästarn satt och såg i golvet en stund och betänkte sig.

– Jag kan inte, kyrkoherden, sade han så och försökte med detsamma rycka upp sig till att se modig och lugn ut.

Prästen sade intet mer, utan det var dödsstilla i väl tio minuter.

Så steg han upp, satte på sig päls och mössa och gick mot dörren.

Hela kvällen hade han suttit och kämpat för att finna ord, som skulle bevisa Storm, att han gjorde orätt, inte bara mot honom, utan mot hela socknen, som han skulle förstöra med detta företag. Men fastän orden och tankarna trängdes inne i hans huvud, kunde han inte utsäga dem och få reda i dem därför att han var en bruten man.

När han gick mot dörren, fick han syn på Gertrud, som satt i sin vrå och lekte med sina glasbitar och klotsar. Han stannade och såg på henne. Hon hade synbarligen inte hört ett ord av samtalet, hennes ögon lyste av nöje, och hennes kinder voro rödare än vanligt.

Prästen blev slagen av att se så mycken glad sorglöshet bredvid sin egen tunga sorg och gick fram till henne.

– Vad gör du? sade han.

Flickan hade för länge sedan sin socken färdig. Hon hade till och med redan förstört den och börjat bed ett nytt företag.

– Om bara kyrkoherden hade kommit en liten stund förut! sade barnet. Jag hade en så vacker socken med både kyrka och skolhus.

– Nå, var har du den nu då?

– Jo, nu har jag förstört socken, nu håller jag på att bygga opp ett Jerusalem och.

– Vad säger du? Avbröt prästen. Säger du, att du har förstört socknen för att bygga ett Jerusalem?

– Ja, sade Gertrud, det var en så vacker socken, men vi läste om Jerusalem i skolan i går, och nu har jag förstört socken för att bygga ett Jerusalem.

Prästen blev sående och såg på barnet. Han strök sig över pannan för att bringa reda i tankarna.

– Det måtte visst vara någon större än du, som talar genom din mun, sade han.

Barnets ord syntes honom så märkvärdiga, att han upprepade dem för sig själv gång på gång. Medan han gjorde det, kom han in i sin vanliga tankegång och började undra på hur Gud styr och vilka medel han använde för att genomdriva sin vilja.

Han gick åter fram till skolmästarn och sade med sin vanliga vänliga röst och med en helt ny klarhet i ögonen:

– Jag är inte mer ond på er, Storm. Ni gör väl vad ni måste. Jag har i alla mina dagar tänkt mycket på hur Gud styr, fast jag inte kan komma till någon klarhet däröver. Och inte heller detta förstår jag, men jag förstår, att ni gör vad ni måste göra.




De sågo himmelen öppen

Samma vår, som missionshuset byggdes, blev det mycket häftig snösmältning, och vattnet steg högt i Dalälven. Det var märkvärdigt att se allt det vatten, som den våren bjöd på. Det kom regnande från himlen, det kom nerrusande i stora strömmar från bergen, det kom framsipprande ur jorden, det flöt vatten i vartenda hjulspår och varenda plogfåra. Och allt vattnet sökte sig ner till älven, som växte och växte och rullade fram med allt starkare fart. Den var inte mörk och blank och stilla som vanligt, utan gulgrå av allt det jordblandade vattnet, som strömmade ner i den, och så, som den kom framvältrande, uppfylld av timmerstockar och isstycken, såg den besynnerligt hemsk och hotfull ut.

Till en början bekymrade sig de vuxna inte mycket om vårfloden. Det var endast barnen, som sprungo ner till stranden, så snart de hade en ledig stund, och sågo på den rasande älven och allt det, som den fraktade med sig.

Snart var det inte bara stockar och isstycken, nej då. Den kom drivande med tvättbryggor och badhus. Och en liten stund senare kom den med båtar och spillror av sönderslitna flottbroar.

– Nog tar den vår bro snart, det gör den bestämt, sade barnen. De voro en smula ängsliga, men ännu mycket mer glada över att något så märkvärdigt skulle komma att ske.

Rätt som det var, kom en stor gran flytande med rot och grenar, och efter den seglade en asp med vit stam, och man kunde se från stranden, att de vida grenarna buro stora knoppar, som hade svällt ut i det långa badet. Och i nära följe med träden kom en liten hölada, vänd upp och ner. Den var ännu full med hö och halm och flöt på sitt tak som en båt på sin köl.

Men när sådana saker flöto förbi, kom stort folk också i rörelse. Man förstod, att älven hade gått över sina bräddar någonstädes upp i norr, och skyndade ner till stränderna med båtshakar och störar för att dra upp på land bohag och byggnader.

Långt norr ut i socknen, där det var gles bygd och ont om människor, stor Ingmar Ingmarsson ensam nere på älvstranden. Han var nu nära sextio år och såg ändå äldre ut. Ansiktet var grovt och fårat, kroppen höll han böjd, han såg lika tafatt och hjälplös ut som alltid.

Han stod och stödde sig på en lång och tung båtshake och såg ut över älven med en sömnig och dåsig blick. Älven brusade och skummade och drog stolt förbi med allt, som den hade rövat från stränderna. Det var, som om den hade velat håna bonden för hans långsamhet. "Inte blir det du, som kommer att ta ifrån mig något av det, som jag fraktar med mig", tycktes den säga.

Ingmar Ingmarsson lät flottbroar och båtskrov segla tätt förbi sig, utan att han gjorde ett försök att dra upp dem. "Det där blir i alla fall bärgat nere vid kyrkbyn", tänkte han.

Men inte en sekund tog han sina blickar från älven, utan lade märke till allt, som flöt förbi. Bland allt det andra kom något lysande gult flytande på några sammanspikade bräder ett gott stycke uppåt älven, och han varsnade det genast.

– Ja, det här har jag väntat på länge, sade han då högt för sig själv. Han kunde ännu inte riktigt se vad det gula var, men det var lätt att gissa för den, som visste hur småbarn i Dalarne bruka vara klädda. "Nu är det några, som har suttit och lekt på en tvättbrygga igen", tänkte han, "och inte har haft förstånd att gå i land, innan älven har tagit dem."

Det dröjde inte länge, förrän bonden såg, att han hade gissat rätt. Han kunde tydligt se tre små barn i gula vadmalskoltar och gula, runda hättor komma seglande utför älven på en illa sammanfogad brygga, som långsamt sönderslets av strömmen och av törnande isstycken.

Barnen voro ännu långt borta, men Stor Ingmar visste, att ett strömdrag i älven gick fram mot hans strand. Om nu Gud behagade låta ställa det så, att bryggan, där barnen sutto, kom in i det strömdraget, skulle det inte vara omöjligt att han kunde få upp dem på land.

Han stod fullkomligt stilla och skådade ut över älven. Då var det, som hade någon givit en stöt åt bryggan. Den svängde och vek av mot stranden. Barnen kommo så nära, att han såg deras små förskrämda ansikten och hörde deras gråt.

Men i alla fall voro de längre ute, än att han kunde nå dem från stranden med båtshaken. Då skyndade han ner till vattnet och började vada ut i älven.

Medan han gjorde så, hade han en märkvärdig känsla av att det var någon som ropade honom tillbaka: "Du är ingen ung karl nu längre, Ingmar, detta kan vara farligt för dig."

Han besinnade sig ett ögonblick och undrade om han hade rätt att våga livet. Hustrun, som han en gång hade farit och hämtat i fängelset, hade dött under vintern, och alltsedan hon hade gått bort, hade han mycket önskat att snart få följa henne. Men å andra sidan var sonen, som borde överta gården, inte vuxen än. Han måste väl härda ut med livet för gossens skull.

– Det får i alla fall bli som Gud vill, sade han.

Han var inte tafatt eller långsam nu längre, Stor Ingmar. När han gick ut i den forsande älven, satte han stadigt ner stången i bottnen för att inte bli bortryckt av strömmen och gav noga akt på isstycken och timmerstockar, som flöto förbi, så att han inte skulle bli kullstött av dem. Och när tvättbryggan kom, borrade han ner fötterna i älvbottnen, sträckte ut båtshaken och högg tag i den.

– Håll er fast! Ropade han till de små, för i och med detsamma gjorde bryggan en stor sväng, och det knakade i alla dess plankor. Men det usla byggnadsverket höll, och Stor Ingmar fick det ut ur värsta strömmen. Då släppte han bryggan, för han visste, att nu skulle den gå mot land av sig själv.

Han satte åter ner stången i älvbottnen och bände sig för att gå i land. Men härvid gav han inte akt på en stor timmerstock, som kom framrusande. Den törnade mot honom och träffade honom i sidan alldeles under armen. Det var en förfärlig stöt, stocken hade kommit med våldsam fart, och Stor Ingmar vacklade hit och dit i vattnet. Men han höll sig stadigt fast vid båtshaken och kom i land. Då han stod på stranden, vågade han knappast känna på sin kropp, hela bröstkorgen var visst sönderkrossad. Munnen blev genast full av blod. "Nu är det slut med dig, Stor Ingmar", tänkte han. Han kunde inte gå ett steg till, utan sjönk ner på strandvallen.

Det var de små räddade barnen, som gåvo alarm, så att folk kom till och han blev hemkörd.

Kyrkoherden blev hämtad till Ingmarsgården och stannade där hela eftermiddagen. När han kom hem på kvällen, gick han över till skolmästarns. Han hade erfarit saker under dagens lopp, som han kände behov av att få tala om.

Skolmästarn och mor Stina voro i djup sorg, ty de hade redan fått veta, att Ingmar Ingmarsson var död. Prästen däremot gick med lätta steg och hade något visst ljust och klart över sig, när han kom in till dem.

Skolmästarn frågade genast om han hade kommit i tid.

– Ja, svarade kyrkoherden, men det var inte jag, som var nödvändig härvidlag.

– Var det inte? sade mor Stina.

– Nej, sade kyrkoherden och log hemlighetsfullt, han hade hjälpt sig lika bra utan mig.

Det kan vara tungt mången gång att sitta vid en dödsbädd, började han på nytt.

– Jojomän, jojomän, nickade skollärarn.

– Ja, och framför allt, då den dör, som är främste mannen i socknen.

– Just så, ja.

– Men allting kan också vara så helt annorlunda, än man tänker.

Härmed teg kyrkoherden en stund och satt och stirrade framför sig. Hans blickar lyste en smula klarare än vanligt bakom glasögonen.

– Har ni, Storm, eller ni, mor Stina, hört det märkvärdiga, som hände Stor Ingmar, då han var ung? Frågade han.

Skolmästarn svarade, att de hade hört mycket om honom.

– Ja visst, men detta är det allra märkvärdigaste. Jag har inte fått höra det, förrän nu i dag där oppe på Ingmarsgården. Han teg en stund. Sedan fortsatte han:

– Stor Ingmar hade en god vän, som är torpare på hans gård.

– Ja, jag vet, sade skolmästarn. Han heter Ingmar, han med, folk kallar honom Stark Ingmar för skillnads skull.

– Just så, ja, sade kyrkoherden, fadern döpte honom till Ingmar av aktning för husbondefolket.

Men nu var det en gång, då Stor Ingmar var ung, det var ljus sommar och lördagskväll, och han och hans vän, Stark Ingmar, var lediga från arbetet. Och så tog de på sig sina helgdagskläder och gick hit ner till kyrkbyn för att förlusta sig.

Kyrkoherden höll inne och satt tyst och tänkte.

– Jag kan förstå, att det måtte ha varit en mycket vacker kväll, sade han eftersinnande, alldeles stilla och klar, en sådan, då jord och himmel byter färg, så att himlen synes gå över i ljust grönt och jorden är överdragen med tunna dimmor, som ger allting ett vitt eller blåaktigt utseende.

Men när Stor Ingmar och Stark Ingmar hade kommit hit ner och skulle gå över flottbron, var det, som om någon hade sagt till dem, att de skulle se oppåt. De gjorde så, och de såg himmelen öppen över sig. Hela himlavalvet var draget åt sidan som ett förhänge, och de båda stod hand i hand och såg in i all himmelens härlighet.

Har ni någonsin hört något sådant, mor Sting, och ni, Storm? sade kyrkoherden. De båda, Stor Ingmar och Stark Ingmar, stod där på bron och såg himmelen öppen!

De har egentligen aldrig talat om för någon vad de såg, utan de har endast sagt så mycket till barn och nära anförvanter, som de en gång har stått där på bron och sett himmelen öppen. Ingen främmande har fått veta det, för det har varit deras största skatt och heligaste gåva, att de har fått se himmelens härlighet.

kyrkoherden såg åter ner en stund, så suckade han djupt.

– Jag har aldrig förr hört något sådant omtalas, sade han. Han darrade lite på rösten, då han fortfor: Jag hade gärna velat stå där på bron med Stor Ingmar och Stark Ingmar och se himmelen öppen.

Nu i dag, så snart de hade fraktat hem Stor Ingmar till gården, sade kyrkoherden, befallde han, att de skulle hämta Stark Ingmar, och de skickade genast bud till honom, på samma gång som de sände efter doktorn och efter mig. Men Stark Ingmar var inte hemma, han gick lång oppe i skogen och högg ved och var inte lätt att finna. De sände bud på bud efter honom, och Stor Ingmar låg och ängslades, att han inte skulle få se honom före sin död.

Det dröjde så länge, att jag hann komma och doktorn kom, men Stark Ingmar kunde de inte finna reda på.

Stor Ingmar frågade inte mycket efter oss andra. Han var döden nära. "Jag ska snart dö, kyrkoherden", sade han. "Jag önskar bara, att jag innan dess kunde få se Stark Ingmar."

han låg på den breda sängen i lillkammaren, och den präktigaste bonad de hade var lagd över honom. Ögonen höll han öppna, han såg hela tiden ut efter något, som var lång borta och som ingen annan såg. De tre små barnen, som han hade räddat, hade de lyft opp i sängen till honom, och de satt stilla, hopkrupna vid hans fötter. När han någon gång tog blickarna från det där, som han såg långt borta, föll de på barnen, och då log han med hela ansiktet.

Så hade de äntligen funnit reda på torparen, och Stor Ingmar tog åter blicken till sig och smålog, när han hörde Stark Ingmars tunga steg ute i storstugan.

Då karlen stod bredvid sängen, tog han hans hand och klappade den sakta, så frågade han honom:

"Kommer du ihåg, du Stark Ingmar, när vi gick nere på kyrkbron och såg himmelen öppen?" – "Ja, ja, nog minns jag det, när vi två såg in i himmelen", sa Stark Ingmar.

Då vände sig Stor Ingmar helt mot honom. Han log och strålade, som hade han den ljuvligaste nyhet att omtala. "Jag går dit nu, jag", sa han till Stark Ingmar. Då böjde torparen sig fram och såg honom djupt in i ögonen. – "Jag kommer efter, jag", sa han. Stor Ingmar nickade åt honom. "Men du vet, att jag inte kan komma, förrän din son kommer hem från vallfarten." – "Ja, ja, jag vet", sa Stor Ingmar och nickade.

Efter detta drog han endast ett par djupa andetag, och så var han död.

Skolmästarns voro eniga med prästen om att detta var en vacker död. De sutto alla tre tysta en lång stund.

– Men, sade mor Stina plötsligt, vad menade Stark Ingmar med det, som han sa om vallfarten?

Prästen såg upp en smula förvirrad.

– Jag vet inte, sade han. Stor Ingmar dog just då, jag har inte haft tid att fundera på detta. Han sjönk i tankar. Det är bra märkvärdigt sagt, det har ni rätt i, mor Storm.

– Kyrkoherden vet, att de säger om Stark Ingmar, att han kan se in i framtiden.

Prästen satt och strök sig betänksamt över pannan liksom för att reda ut tankarna.

– Ingenting är så märkvärdigt som att tänka på hur Gud styr, sade han. Ingenting i världen är så märkvärdigt.




Karin Ingmarsdotter


Det var en förmiddag på hösten. Skolan var öppnad men det var förmiddagsrast. Skolmästarn och Gertrud kommo in i köket. De satte sig vid bordet, och mor Stina bjöd på kaffe.

Innan de hade hunnit dricka ur kopparna, fingo de främmande.

Den som kom var Halvor Halvorsson, en ung bonde, som hade öppnat en handelsbod i kyrkbyn. Han var från Timsgården och kallades därför oftast Tims Halvor. Han var en lång, vacker karl, men han såg nedstämd ut. Mor Stina bjöd också honom på kaffe. Han satte sig vid bordet och talade med skolmästarn.

Husmodern satt i pinnsoffan under fönstret och stickade. Hon satt så, att hon kunde se ut på vägen. På en gång blev hon röd i ansiktet och böjde sig fram för att se bättre. Men genast sökte hon se lugn ut och sade helt likgiltgt:

– Jag tror, att det är storfolk ute och går i dag, jag.

Handelsmannen hörde, att det låg något ovanligt i tonen, han reste sig och tittade ut. Han såg en lång, litet lutande kvinna och en halvvuxen gosse komma gående upp mot skolan.

– Om jag inte ser fel, är det där Karin Ingmarsdotter, sade mor Stina.

– Ja, nog är det Karin, bekräftade handelsmannen. Han sade intet mer, utan vände sig från fönstret och blickade runtom hela stugan, som om han hade spanat efter en undflykt. Men i nästa ögonblick gick han lugnt tillbaka till sin plats.

Det förhöll sig så, att förra sommaren, medan Stor Ingmar ännu levde, hade Halvor friat till Karin Ingmarsdotter. Han hade friat länge, det hade varit många om och men. Gammalfolket hade inte vetat om han var god nog. Det var inte för pengarnas skull, ty Halvor var rik, men hans far hade varit begiven på att dricka. Det kunde ju hända, att detta hade gått i arv. Till sist hade det dock blivit bestämt, att han skulle få Karin.

Bröllopsdagen hade varit utsatt och lysning uttagen hos kyrkoherden, men före första lysningsdagen gjorde Karin och Halvor en resa till Falun för att köpa vigselring och psalbok. De voro borta i tre dagar, och när de kommo tillbaka, sade Karin till fadern, att hon inte kunde gifta sig med Halvor, hon hade dock ingenting annat att klaga över, än att Halvor hade druckit sig full en gång under resan. Karin fruktade nu, att han skulle bli lik sin far. Stor Ingmar sade, att han inte ville tvinga henne, och Halvor blev avskedad.

Halvor tog detta mycket illa.

– Du drar över mig sådan skam, sade han till Karin, att jag inte kan bära den. Bad ska folk tänka om mig, då du förkastar mig på detta sätt? Det går inte an att göra sådant mot en hederlig karl.

Men Karin lät sig inte beveka, och Halvor hade varit olycklig och dyster alltsedan. Han kunde inte glömma den oförrätt Ingmarssönerna hade gjort honom.

Och där kom Karin, och här satt Halvor, och vad skulle det nu bli av?

Så mycket var visst, att det inte kunde bli någon försoning. Karin var gift sedan förra hösten med Eljas Elof Ersson. Hon och hennes man bodde på Ingmarsgården och regerade den, alltsedan Stor Ingmar hade dött på våren. Stor Ingmar hade lämnat efter sig fem döttrar och en son, men sonen var så ung, att han inte hade kunnat ta vid egendomen.

Emellertid kom Karin in i köket. Hon var bara några och tjugo år, men säkert hade hon aldrig sett riktigt ung ut. På många andra ställen skulle hon ha blivit ansedd för mycket ful, ty hon bråddes på sin släkt och hade tynga ögonlock, litet rödaktigt hår och ett strävt drag vid munnen. Men hos skolmästarns tyckte de om att se, att hon var så lik de gamla Ingemarerna.

Karin förändrade inte en min, när hon fick se Halvor utan gick långsamt och sävligt från den ene till den andre och hälsade. När hon bjöd Halvor handen, sträckte han fram sin så mycket, att de rörde vid varandra med de yttersta fingerspetsarna.

Karin gick alltid en smula framåtböjd. När hon närmade sig Halvor, tycktes hon luta huvudet litet mer än vanligt, men Halvor stod rakare och mer högrest, än han brukade.

– Så, att Karin är ute och går i dag, sade mor Stina och satte fram proststolen åt henne.

– Jag är så, jag, sade hon, det är lätt att gå nu, sedan det har frusit på.

– Ja, det har varit hård frost i natt, anmärkte skolmästarn.

Men efter detta blev det tyst i rummet. Ingen hade något mer att säga. Det förblev tyst under ett par minuter. Då reste sig Halvor, och de andra foro upp, som om de hade väckts ur en tung sömn.

– Nu får jag gå hem till boden, sade han.

– Halvor har nog inte så bråttom, sade husmodern.

– Det är väl inte jag, som kommer och driver bort Halvor? sade Karin. Hennes röst lät mycket ödmjuk, när hon tilltalade honom.

Så snart Halvor hade gått, var förtrollningne bruten, och skolmästarn visste genast vad han skulle tala om. Han såg på gossen, som hade kommit in med Karin. Honom hade ingen låtsat om förut. Det var en litet en, han kunde inte vara mycket äldre än Gertrud. Han hade ett ljust och lent barnaansikte, men det var något lillgammalt över honom, och inte var det svårt att se vilken ätt han tillhörde.

– Jag tror Karin kommer hit med en skolgosse, sade Storm.

– Det är min bror, svarade Karin, det är nu han, som är Ingmar Ingmarsson.

– Han är väl liten för det namnet, anmärkte Storm.

– Ja, far dog för tidigt.

– Det är ett sant ord, sade skolmästarn och hans hustru med en mun.

– Han har gått i storskolan i Falun, sade Karin. Det är därför han inte förr har kommit hit till skolmästarn.

– Ska inte Karin ställa så, att han får komma dit i år också?

Karin fällde ner de tunga ögonlocken och suckade djupt, men på detta gav hon inte något svar.

– Han lär vara snäll att läsa, sade hon.

– Ja, jag är bara rädd för att han ingenting kan få lära här hos mig. Han är väl lika lärd som jag själv.

– Å, nog vet jag, att skolmästarn kan mer än en sådan här liten en.

Det blev tyst igen, tills Karin började på nytt.

– Det är inte bara tal om skolgång. Jag ville också fråga skolmästarn och mor Stina om gossen kunde få bo här.

Skolmästarn och hans hustru sågo helt häpna på varandra. Ingen av dem kom sig för att säga något.

– Ja, vi är ju litet trångbodda, sade Storm slutligen.

– Jag tänkte, att jag skulle lämna smör och mjölk och ägg kanske i betalning.

– Ja, fördenskull.

– det vore allt en bra stor tjänst, sade den rika bondkvinnan.

Men mor Stina förstod, att Karin inte skulle be dem om något så besynnerligt, ifall hon inte vore i stort behov av hjälp. Hon gjorde raskt slag i saken.

– Karin ska inte behöva be oss mer, sade hon. Vi vill göra allt, vad vi förmår, för Ingmarssönerna.

– Tack! sade Karin.

Mor Stina och Karin talade sedan länge om hur Ingmar skulle ha det, men Storm tog Ingmar med in i skolan. Där satte han sig på bänken bredvid Gertrud. På hela första dagen sade han inte ett ord.

Tims Halvor höll sig borta från skolhuset en hel vecka, som om han hade varit rädd att åter råka Karin där. Men en förmiddag, då det var strömmande regn och inga kunder att vänta, kom det svåraste missmod över honom. "Jag duger ingenting till, ingen har någon aktning för mig", tänkte han och plågade sig, som han brukade, alltsedan Karin hade tillbakavisat honom. Till sist beslöt han sig att gå över till mor Stina för att få tala med en glad och vänlig människa.

Han stängde sin tomma bod, knäppte kavajen tätt om kroppen och gick över till skolan genom blåst och regn och skvalpande vattenpussar.

Halvor kände sig så nöjd med att åter vara i skolan, att han satt kvar där ännu, då det ringde till förmiddagsrast och Storm med de två barnen kom in till kaffet.

Det gingo alla tre fram och hälsade på honom. Han reste sig för skolmästarn, men när Ingmar räckte honom handen, hade han redan satt sig ner och talade så ivrigt med mor Stina, att han inte tycktes märka gossen. Ingmar stor kvar en stund alldeles tyst. Sedan gick han fram till bordet och satte sig. Han suckade flera gånger på samma sätt som Karin, så hon hade varit där.

– Halvor är här för att visa sin nya klocka, sade mor Stina. Och Halvor tog upp ur fickan ett nytt silverur och visade. Det var mycket vackert, ganska litet, med en förgylld blomma på boetten. Skolmästarn öppnade uret och gick in i skolan efter ett förstoringsglas, som han klämde fast i ögat, när han såg på verket. Han föll i hänryckning, stod en lång stund och gladde sig åt att se hur hjulen grepo in i varandra. Han hade aldrig sett ett så gott arbete, sade han. Äntligen lämnade han Halvor klockan tillbaka, och denne stoppade den på sig, men såg varken glad eller stolt ut, som människor bruka, när man berömmer vad de ha skaffat sig.

Ingmar teg stilla, medan han åt, men när han hade tömt kaffekoppen, frågade han Storm om han förstode sig på klockor.

– Ja, svarade skolmästarn, det vet du väl, att jag förstår mig på allting.

In tog då fram en klocka ur västfickan. Det var en stor, rund silverrova. Ful och klumpig föreföll den, framför allt num då de så nyss hade sett Halvors klocka. Kedjan, som den hängde på, var ful och klumpig, den också. Intet enda ornament fanns på boetten, men däremot en stor buckla. Det var inte mycket med den klockan. Glas hade den inte mer över visarna, och emaljen på urtavlan var skadad, den också.

– Den står, sade Storm och höll upp den till örat.

– Ja, sade gossen, jag undrar bara om skolmästarn tror, att någon kan laga den.

Storm öppnade klockan. Man kunde höra, att det skramlade i den, som om alla hjul vore lösa.

– Du måtte visst ha slagit in en spik med den här klockan. Den kan jag inte göra något för.

– Tror skolmästarn, att Klock-Erik kan göra något för den?

– Nej, inte mer än jag. Det är bäst, att du skickar den till Falun och får ett nytt verk i den.

– Ja, jag trodde så också, sade Ingmar och tog igen klockan.

– Hur i Herrans namn har du burit dig åt med den? frågade skolmästarn.

Gossen satt och sväljde en stund, som om gråten hade kommit honom i halsen.

– Det var fars klocka, sade han. Den blev så här illa skadad, när stocken kom och körde till far.

Nu blevo alla helt uppmärksamma, och Ingmar ansträngde sig för att fortsätta.

– Vi hade påsklov, så att jag var hemma, när det hände, och jag var den första, som kom ner till far, när han låg på stranden. Far låg och höll klockan i händerna. "Nu är det slut med mig, Ingmar", sa far, "jag är ledsen, att klockan har gått sönder, för jag vill, att du ska ge den till en, som jag har gjort illa mot, och hälsa ifrån mig." Så sa han vem det var, som skulle ha klockan. Han bad mig, att jag skulle ställa om, att den blev lagad i Falun, innan jag gav den till den, som skulle ha den. Men jag kom aldrig tillbaka till Falun, jag, och nu vet jag inte hur jag ska göra.

Skolmästarn började genast fundera över om han kände någon, som snart skulle resa in till staden, men mor Stina vände sig till gossen.

– Vem var det, Ingmar, som skulle ha klockan?

– Jag bet inte om jag ska säga det, sade gossen.

– Var det inte Tim Halvor, som sitter här?

– Jo, det var det, sade han lågt.

– Ge då Halvor klockan sådan den är, sade mor Stina, det blir han bäst nöjd med.

Ingmar reste sig lydigt, tog upp klockan och strök över den med rockärmen för att göra den så fin, som den kunde bli. Sedan gick han med långa steg över golvet.

– Jag ska hälsa från far och lämna den här, sade han och räckte fram klockan.

Halvor hade suttit tyst och mörk hela tiden, och när gossen nu kom med klockan, lade han handen över ögonen, liksom ville han inte se. Ingmar stod där rätt länge och höll klockan framför honom. Slutligen såg gossen gort till husmodern och tycktes begär hjälp.

– Saliga äro de fridsamma, sade hon då.

Halvor sträckte ut ena handen för att visa klockan ifrån sig. Då sökte också Storm hjälpa till.

– Jag tänker Halvor inte kan begära bättre upprättelse, sade han. Jag har alltid sagt, att om Ingmar Ingmarsson hade fått leva, hade han nog för länge sedan gett Halvor den äreresning, som han förtjänar.

De sågo nu hur Halvor med den handen, som han inte höll för ögonen, nästan mot sin vilja grep ut efter klockan och drog den till sig. Och sedan han hade fått den i sin hand, stack han in den under både rock och väst och gömde den.

– Den klockan tar ingen ifrån honom, sade skolmästarn och skrattade, när han såg hur väl Halvor knäppte igen kavajen över klockan. Halvor skrattade också. Han reste sig upp, rätade på sig och andades djupt. Färgen steg på hans kinder. Han blivkade omkring sig med glada, frimodiga ögon.

– Nu tror jag Halvor känner, att han har fått nytt liv, sade skolmästarns hustru.

Halvor stack nu handen innanför kavajen och tog fram sin egen nya klocka. Han gick över golvet bort till Ingmar, som åter hade satt sig vid bordet.

– När jag nu har tagit emot din fars klocka av dig, så ska du ta emot denna av mig, sade han.

Därmed lade han klockan på bordet och lämnade rummet utan att säga farväl till någon. Hela dagen gick han ute och drev på vägar och stigar. Det var ett par bönder från Västgården, som ville göra handel hos honom. De stodo och väntade utanför handelsboden ifrån middagen ända till aftonen, men ingen Tims Halvor kom till synes.




*




Elof Ersson från Eljasgården, som hade blivit gift med Karin Ingmarsdotter, hade haft en elak och girig far. Fadern hade alltid varit sträng mot sonen. När han var liten, hade han knappt fått äta sig mätt, och han hade varit mycket förtryckt även som vuxen. Den gamle hade ständigt drivit honom att arbeta, han hade aldrig fått gå bort på en dans, hade inte haft fred för arbete ens på söndagen. Och när Eljas Elof hade blivit gift, hade han inte fått bli sin egen, utan hade måst flytta till Ingmarsgården och gå under svärfadern. Och på Ingmarsgården fanns heller intet annat än arbete och sparsamhet. Men så länger Ingmar Ingmarsson levde, syntes Eljas Elof vara fullt nöjd, han bara trälade utan att begära något bättre. Folk sade, att Ingmarssönerna nu hade fått en måg efter sitt sinne, för Elof Ersson visste inte om, att det fanns något annat i världen än arbete.

Men så snart Stor Ingmar var död, började mågen att dricka och föra ett vilt liv. Han sökte upp alla glada karlar, som funnos i socknen, bjöd dem hem till sig på Ingmarsgården och drev omkring med dem i lekstugor och gästgivargårdar. Han upphörde alldeles att arbeta och drack sig full var dag. På endast ett par månader blev han en försupen stackare.

När hustrun, Karin Ingmarsdotter, första gången såg honom drucken, blev hon slagen av förstening. "Detta är Guds straff, därför att jag handlade orätt emot Halvor", tänkte hon genast.

Till mannen sade hon inte mycket för att förebrå eller varna. Hon såg snart, att han var ett träd, som var dömt till förruttnelse, och att hon aldrig skulle få varken stöd eller skugga av honom.

Men Karin Ingmarsdotters systrar voro inte så kloka som hon. De blygdes över det vilda livet och över att det skulle höras dryckeslarm och dryckesvisor från Ingmarsgården ända ut på landsvägen. De ömsom hånade och förmanade, och fastän svågern egentligen var en godmodig man, blev han dock stundom vred. Och det blev mycken ofrid i hemmet.

Karin tänkte då bara på att skaffa sina systrar ur huset, för att de skulle slippa var med om det elände hon själv levde i. Under sommaren gjorde hon bröllop åt de två äldsta, de båda yngre sände hon ut till Amerika, där de hade släkt, som hade kommit sig väl upp.

Till alla dessa systrar utbetalades deras arvslott, som var tjugutusen kronor. Karin hade fått gården, men det var bestämt, att den unge Ingmar skulle lösa sig till den, så snart han bleve myndig, och då skulle Karin och Eljas Elof flytta annorstädes.

Det var märkvärdigt, att Karin, så tafatt och obeslutsam som hon såg ut att vara, hade makt att rusta ut så många fåglar ur boet, skaffa dem män och bosättning och Amerikabiljetter. Hon var alldeles ensam om detta. Av mannen fick hon ingen hjälp av något slag.

Men mesta bekymmer gjordes Karin av brodern, han, som nu var Ingmar Ingmarsson. Han satte sig upp mot Karins man värre än någon av de andra syskonen. Gossen gjorde det inte med ord, utan med handling. En gång slog han ut allt brännvinet, som Eljas Elof hade skaffat hem, och en annan gång upptäckte svågern honom, då han försökte späda ut hans dryckesvaror med vatten.

När hösten kom, yrkade Karin på att gossen skulle få fara till storskolan i år som de andra åren, men mannen, som var hans förmyndare, satte sig emot detta.

– Ingmar ska bli en bonde som jag och hans far och min far, sade Eljas Elof. Vad ska han göra i storskolan? Tillvintern ska han och jag dra till skogen och bygga milor. Det blir den bästa lärdom han kan få. När jag var så gammal som han, låg jag i kolarkojan hela vintern igenom.

Karin kunde inte förmå honom att ändra mening utan måste nöja sig med att Ingmar gick kvar hemma.

Eljas Elof började nu visa sig mån om att vinna Ingmar. Framför allt tog han honom gärna med sig, när han for bort. Gossen följde ovilligt. Han ville inte vara med om svågerns supgillen. Då svor denne på att han inte skulle fara längre till kyrkan eller handelsboden, men hade han väl Ingmar uppe i kärran, reste han långa vägar med honom ner till smederna vid Bergsåna bruk eller till gästgivargården i Karmsund.

Karin var glad åt att mannen tog gossen med sig. Hon tyckte det var en säkerhet för att han inte skulle bli liggande i ett dike vid landsvägen eller köra ihjäl hästen.

En gång, då Eljas kom hem klockan åtta på morgonen, satt in och sov bredvid honom i kärran.

– Kom och ta reda på honom, och bär in honom! ropade Eljas till Karin. Gosstackarn har druckit sig full. Han kan inte gå in själv.

Karin blev så bestört, att hon liksom sjönk ihop. Hon måste sätta sig ner på trappsteget ett ögonblick, innan hon kunde bära in Ingmar.

När hon lyfte upp honom, såg hon, att han inte sov, men han var kall och sanslös som en död. Karin tog honom i sina armar och bar in honom i lillkammaren. Där stängde hon sig inne med honom och försökte få liv i honom.

Om en stund kom hon ut i storstugan, där Eljas satt och åt frukost. Karin gick tätt inpå honom och lade handen på hans skuldra.

– Det är bäst, att du gör di ett gott mål, sade hon, för om du har supit ihjäl min bror, lär du allt få sämre kost än här på Ingmarsgården.

– Å, så du kan prata, sade mannen, inte kan han må så illa av litet brännvin.

– Men det är ändå, som jag säger, sade Karin, och hon klämde sina hårda, magra fingrar in i karlens skuldra. Dör han, så nog ska du få dina tjugu år på fästning, du Eljas.

När Karin kom in till gossen igen, var han vaknad till liv, men han var förstörd i huvudet, och inte en lem kunde han röra. Han led svåra plågor.

– Tror du, att jag ska dö, Karin? sade han.

– Å, nej då, svarade hon och satte sig bredvid honom.

– Jag visste inte vad det var de gav mig, sade han.

– Det tackar jag Gud för, svarade Karin allvarligt.

– Skriv det till systrarna, om jag dör! sade gossen. Jag visste inte, att det var spritvaror.

– Ja, sade Karin.

– Jag visste det alls inte, det svär jag dig.

Ingmar låg i feber och yrsel hela dagen.

– Bara du inte talar om det för far! sade han till systern.

– Nej, ingen talar om det för far, sade Karin.

– Men om jag nu dör, får väl far veta det, och jag får skämmas för far.

– Det var ju inte ditt fel, sade Karin.

– Kanske far tycker, att jag borde ha aktat mig för allt, som Eljas gav mig.

Tror du hela socken nu vet, att jag har varit full? sade han. Vad säger drängarna, och vad säger Gammal-Lisa, och vad säger Stark Ingmar?

– De säger väl ingenting, de, sade Karin.

– Du får lov att tala om för dem hur det var. Ser dum de hade supit hela natten, och jag satt och halvsov borta på en bänk. Det var på gästgivargården i Karmsund. Så kom Eljas och väckte mig. Han sa helt vänligt: "Vakna opp, Ingmar, så får du något att värma dig med! Drick det här, det är bara vatten och socker!" Och jag frös då, när jag vaknade, och när jag smakade på glaset han räckte mig, kunde jag inte känna annat, än att det var varmt och sött. Och så var det något starkt, som han hade blandat ihop åt mig! Och vad ska far nu säga?

Karin öppnade dörren. Eljas satt kvar där inne, hon tyckte han kunde ha gott av att höra.

– Om far levde, du Karin, om bara far levde!

– Ja, vad då, Ingmar?

– Tror du inte han slog ihjäl honom?

Eljas bras i skratt där ute, och gossen blev så blek, när han hörde honom, att Karin skyndade sig att stänga dörren.

Efter detta hade Eljas Elof ändock blivit såpass tam, att han inte hindrade Karin att föra Ingmar ner till skolhuset.




*




Närmaste tiden efter sedan Halvor hade fått klockan, hade han mycket folk i boden. Ingen bonde kom till kyrkbyn, utan att han gjorde sig ärende in i Halvors bod för att få höra berättelsen om Stor Ingmars klocka. Bönderna i sina långa, vita pälsar stodo och hängde i timtal över boddisken och vände sina allvarsamma, fårade ansikten mot Halvor, medan han berättade. Alltemellanåt drog Halvor fram klockan och visade den buckliga boetten och den spräckta urtavlan.

– Jaså, det var där slaget träffade, sade bönderna och sågo för sig hur det gick till, när Stor Ingmar skadades. Jag, det är en stor sak för dig, Halvor, att äga den här klockan.

När Halvor visade klockan, släppte han den aldrig, utan höll fast i kedjan. Han lät ingen ta den ifrån sig ens för ett ögonblick.

En dag stod Halvor som vanligt med en krets bönder omkring sig. Han berättade och berättade. Till sist kom klockan fram. Genast blev det stor andakt och nästan tyst, medan klockan fördes från den ene till den andre.

Just medan detta pågick, kom Eljas in i boden, men uppmärksamheten var så fästad vid klockan, att ingen såg honom. Han hade också hört berättelsen om svärfaderns klocka och förstod genast vad som försiggick. Han var inte missunsam mot Halvor, han tyckte bara att det var löjligt att se honom och de andra stå så andäktiga omkring ett gammalt trasigt silverur.

Eljas smög sig fram bakom dem, som stodo och hängde över disken, gjorde ett raskt grepp, fick klockan i sin hand och ryckte den till sig. Det var bara ett skämt av Eljas, han tänkte inte på att ta klockan ifrån Halvor, ville endast retas en smula med honom.

Halvor ville nappa till sig klockan igen, men Eljas drog sig tillbaka och höll upp den i luften, såsom han skulle ha hållit en bit socker för en hund. Halvor lade hande på disken och svingade sig över den. Han såg så ond ut, att Eljas blev rädd och rusade på dörren i stället för att stå stilla och lämna honom uret.

Utanför dörren var en trätrappa med utnötta trappsteg. Här fick nu Eljas foten ner i ett hål, han snavade, föll utför trappan och blev liggande på marken. Halvor kastade sig över honom där han låg, tog först igen klockan och gav honom sedan några hårda sparkar.

– Det är inte värt, att du slår så hårt, sade Eljas. Det är bättre, att du ser efter hur det är med min rygg.

Halvor höll inne med att slå, men Eljas lyfte varken arm eller ben för att resa sig.

– Hjälp mig opp! bad han.

– Du hjälper dig väl själv, när du får sova ruset av dig.

– Jag är inte full, sade Eljas, det var bara så, att när jag sprang utför trappan, tyckte jag, att Stor Ingmar kom emot mig för att ta klockan ifrån mig, och det var därför jag föll så illa.

Halvor lutade sig ner för att plicka upp eländet han hade liggande framför sig. Sedan måste han köra hem Eljas på en flakvagn. Han hade brutit sin rygg och skulle aldrig mer kunna stå på sina ben.

Eljas Elof låg sedan alltid till sängs. Han var maktlös och kunde inte röra sig. Men tala kunde han, och han låg hela dagen och tiggde om brännvin.

Doktorn hade strängeligen förbjudit Karin Ingmarsdotter att ge mannen några dryckesvaror, emedan han då inom kort skulle supa ihjäl sig. Eljas sökte då tvinga sig till vad han önskade genom att skrika och föra oväsen, framför allt om nätterna. Han bar sig åt som en vansinnig och stördes allas ro.

Detta var Karins tyngsta år. Mannen pinade henne mången gång så svårt, att hon trodde, att hon inte skulle kunna härda ut. Han fyllde gården med ont och giftigt tal och med svortdomar, så att den var som ett helvete.

Karin bad skolmästarns, att de skulle låta Ingmar stanna hos dem. Hon ville inte, att brodern skulle komma hem en enda dag, inte ens om julen.

Alla tjänarna på Ingmarsgården voro på långt håll släkt med husbondefolket och hade levat på gården hela sin tid. Om det inte hade varit så, att de voro som hopvuxna med Ingmarssönerna, kunde de inte ha stått ut att stanna i sin tjänst.

Det var inte många nätter Eljas lät dem sova i ro. Och ständigt hittade han på något nytt för att pina dem och Karin så, att de skulle bli tvungna att ge efter för hans böner.

Under detta elände levde Karin en vinter, en sommar och så ännu en vinter.




*




Karin Ingmarsdotter hade en plats, dit hon brukade gå för att få vara ensam och tänka på sin olycka. Det var en smal bänk bakom den lilla humlehagen. Där plägade hon sitta hopkrupen med armbågen mot knäet och hakan i händerna och stirra framför sig utan att se något. Hon hade eljes utsikt vitt och brett omkring. Åkrarna rullade ut sig från platsen, där hon satt, ända bort mot skogen med de stigande åsarna och Klackberget.

Där satt Karin en aprilafton. Hon kände sig svag och modlös, som människor ofta göra om våren, då snön går bort, dammig och nersmutsad, och marken ännu inte har blivit renspolad av vårregn. Solskenet stack varmt, men nordanvinden spelade på samma gång fritt omkring henne, ty den skyddande humlen var inte uppkommen, utan låg och sov vintersömn under sitt täcke av granris. Det var rätt skarp blåst, trasor och pappersbitar och torra grässtrån virvlade omkring på marken. Borta över bergen stod snösmältningsdis, björkarna började bli bruna i topparna, men längs efter skogsbrynet låg ännu en hög snökant. Vår skulle det nog bli på allvar nu snart, och Karin kände sig mer trött än någonsin, när hon tänkte därpå. Hon menade, att hon inte kunde överleva ännu en sommar.

Hon tänkte på hur det nu skulle komma jagande: sådd och höskörd, vårbak och vårbyk, vävnad och klädsömnad. Det var inte möjligt att gå igenom det alltsammans.

– Och jag kan ju så gärna dö, sade hon sakta. Jag tycker jag inte lever till någon annan nytta än för att hindra Eljas från att supa ihjäl sig.

Helt hastigt såg Karin upp, som om hon hade hört någon kalla på sig. Mittframför henne stod Halvor Halvorsson. Han lutade sig mot gärdsgården och betraktade henne.

Karin visste inte när han hade kommit dit, det föreföll, som om Halvor skulle ha stått där en god stund.

– Jag tänkte, att jag skulle finna dig här borta, sade Halvor.

– Å, tänkte du det?

– Ja, jag kom ihåg från fordom, att du brukade smyga dig undan hit, när du hade en ledig stund, för att sitta och sörja.

– Jag hade inte mycket att sörja över på den tiden-

– Den sorg du inte hade, den hittade du på åt dig.

När Karin nu såg Halvor, tänkte hon, att han måste tycka, att hon hade varit dum, som inte gifte sig med honom, en sådan stolt och ståtlig man, som han var. "Nu har han mig där han vill ha mig", sade hon för sig själv, "nu är han kommen hit för att göra narr av mig."

– Jag har varit inne och talat vid Eljas, sade Halvor. Det var egentligen honom jag ville råka.

Karin svarade intet, hon satt rak och stel med ögonlocken nerfällda och händerna lagda över varandra, bara väntande på allt det hån, som Halvor nu skulle låta komma över henne.

– Jag sa till honom, fortfor Halvor, att jag ansåg, att jag hade del i hans olycka, därför att det var hemma hos mig han blev skadad. Halvor höll upp, liksom väntande, att hon skulle ge ett tecken till gillande eller ogillande, men Karin satt tyst. Därför frågade jag honom, sade Halvor, om han inte ville komma och bo hos mig nu en tid. Det kunde vara mer ombyte för honom och mer folk att råka än här.

Nu fick Karin upp ögonen, men alltjämt satt hon orörlig.

– Vi har gjort opp det så, sade Halvor, att du i morgon låter köra honom ner till mig. Jag vet, att han följer med mig, därför att han tror, att han ska kunna skaffa sig brännvin hemma hos mig. Men det förstår du väl, Karin, det kommer inte i fråga. Nej då, inte mer hos mig än hos dig. Ja, i morgon kommer han alltså. Han ska få bo i kammarn innanför boden, och jag har lovat honom, att dörren ska få stå öppen, så att han får se folk.

Vid Halvors första ord hade Karin undrat om detta var något han hade tänkt ut för att göra spe av henne, men så småningom kom hon att förstå, att han menade allvar.

Nu var det så, att Karin alltid hade trott, att Halvor hade friat till henne, därför att hon var rik och av en god släkt. Hon hade aldrig tänkt på att han kunde tycka om henne för hennes egen skull. Hon visste nog, att hon inte var en sådan flicka, som karlarna bry sig om. Inte heller hade hon själv varit förälskad vare sig i Halvor eller Eljas.

Men då Halvor kom och ville hjälpa henne med detta svåra, som hon hade att bära, blev Karin alldeles överväldigad av något så stort och oerhört. Hur var det möjligt, att Halvor kunde vara så god mot henne?

Han måtte visst tycka om henne, han Halvor, han måtte tycka om henne, då han kom på detta sätt för att bistå henne!

Karins hjärta begynte att slå våldsamt och oroligt. Hon vaknade upp till något, som hon aldrig förr hade erfarit. Hon undrade vad det kunde vara, tills hon plötsligen förstod, att Halvors godhet hade värmt hennes förfrusna varelse, så att kärlek till honom nu höll på att blossa upp inom henne.

Halvor fortfor att lägga ut sin plan, rädd, att hon skulle göra invändningar.

– Det är ju synd om Eljas också, sade han, han behöver nog ombyte. Och så svår, som han har varit mot dig, blir han inte mot mig. Det blir annat, där det finns en husbonde att vara rädd för.

Karin visste inte vad hon skulle ta sig till, tyckte, att hon inte kunde göra en rörelse eller säga ett ord, utan att Halvor skulle märka, att hon var kär i honom. Och något måste hon ändå svara honom.

Till sist teg Halvor och stod och såg på henne. Karin steg upp liksom motvilligt, gick fram till Halvor och strök honom sakta över handen.

– Gud välsigne dig, Halvor! sade hon med bruten röst. Gud välsigne dig!

Hur försiktig hon hade varit, måtte dock Halvor ha märkt något, för han fattade raskt om hennes händer och drog henne till sig.

– Nej, nej! ropade hon förskräckt, slet sig lös och skyndade bort.




*




Eljas flyttade nu till Hlavor och låg i bodkammaren hela sommaren. Halvor behövde dock inte länge ha besvär av honom, för han dog redan på hösten.

Kort därefter sade mor Stina till Halvor:

– Nu ska Halvor lova mig en sak.

Halvor spratt till och såg upp.

– Halvor ska lova mig att ha gott tålamod med Karin.

– Visst ska jag ha tålamod, svarade Halvor undrande.

– Ja, hon är ju en, som är värd att vinna, även om man får vänta i sju runda år.

Men det var inte så lätt för Halvor att ha tålamod, ty han fick snart höra talas om att än den ene, än den andre friade till Karin. Detta började redan fjorton dagar efter Eljas' begravning.

Halvor satt på sin trappa en söndagseftermiddag och betraktade dem, som kommo och gingo på vägen. Snart tyckte han sig märka, att det var ovanligt många fina åkkärror, som foro förbi upp mit Ingmarsgården. I den första satt en av inspektorerna på Bersåna bruk, efter honom kom gästgivarsonen från Karmsund åkande, och till sist kom Berger Sven Persson, en hemmansägare från grannsocknen. Denne var den rikaste bonden i Västerdalarne, en klock och högt ansedd man. Ung var han visserligen inte mer. Han hade varit gift och omgift och var nu änkling på nytt.

När Berger Sven Persson kom körande, kunde Halvor inte sitta still längre. Han började gå framåt vägen, och snart var han över bron och på den sidan älven, där Ingmarsgården låg.

– Jag skulle nog vilja veta vart alla dessa kärrorna har kört i väg, sade han, han gick efter spåren, så småningom blev han allt ivrigare och ivrigare. Jag vet, att detta är dumt, sade han. Han tänkte på mor Stinas varning. Jag ska bara gå opp till gårdsledet och sae vad det tar sig till där oppe.

Berger Sven Persson och ett par andra karlar sutto i storstugan på Ingmarsgården och drucko kaffe. Ingmar Ingmarsson, som alltjämt bodde kvar i skolan, var hemma över söndagen. Han satt med vid bordet och fick vara värd, för Karin var inte inne. Hon hade ursäktat sig med att hon hade göromål i köket, eftersom alla pigorna hade gått ner till missionssalen för att höra skolmästarn.

Det var dödtråkigt i stugan, alla drucko sitt kaffe utan att säga något. Friarna voro nästan obekanta med varandra, och var och en vaktade på något tillfälle att få gå ut i köket och tala ensam med Karin.

Så gick dörren upp, och ännu en främmande steg in. Ingmar ingmarsson gick emot honom och tog honom fram till bordet.

– Det är Tims Halvor Halvorsson, sade han till Berger Sven Persson.

Sven Persson reste sig inte, han hälsade endast genom att göra en liten svängning med handen och sade i litet skämtande ton:

– Det är ju roligt att få råka en så beryktad man.

Ingmar Ingmarsson sköt fram en stol åt Halvor och gjorde ett sådant buller, att Halvor inte behövde svara.

Alla friarna blevo pratsamma och stortaliga från det ögonblick Halvor kom. De började berömma och understödja varandra, det var, som hade de kommit överens om att hålla ihop, tills de hade fått Halvor ur spelet.

– Det var en grann häst häradsdomarn kom åkande med idag, började inspektoren. Berger Sven Persson tog upp leken och berömde inspektoren för en björn, som han hade skjutit förra vintern. Sedan prisade de båda gistgivarsonen från Karmsund för det nya boningshuset, som hans far satte upp. Till sist slogo de sig alla tre samman om att skryta med Berger Sven Perssons rikedom. De blevo mycket vältaliga, och med varje ord sade de Halvor, att han var en för ringa man att tänka på att mäta sig med dem. Halvor kände sig mycket obetydlig, han ångrade bittert, att han hade kommit.

Karin kom nu in med kaffe till påtåren. När hon blev varse Halvor, blev hon glad i första ögonblivket, men strax tänkte hon på hur illa det såg ut, att han kom och besökte henne så snart efter dödsfallet. Om han gjorde sig så bråttom, skulle folk nog säga, att han hade skött om Eljas sämre, än han hade bort göra, för att snart bli av med honom och få henne, Karin.

Hon hade helst velat, att han hade väntat en två, tre år med att komma, det hade varit lagom för att folk skulle ha förstått, att hon inte hade gjort något illa vid Eljas av otålighet. "Vad behöver han göra sig bråttom för?" tänkte hon. "Han kan väl veta, att jagin te kommer att ta någon annan än honom."

När Karin kom in, blev det tyst på nytt i rummet, och var och en tänkte bara på att se efter hur hon och Halvor hälsade på varandra. Det var inte mer än nätt och jämt, att fingertopparna möttes. När häradsdomarn såg detta, gav han i glädjen till en liten vadss vissling, men inspektoren slog till ett flatskratt. Halvor vände sig mycket stillsamt mot honom.

– Vad skrattar inspektorn åt? frågade han sakta.

Inspektoren kunde inte finna på något att svara i hast. Han ville inte säga något sårande, när Karin var inne.

– Han tänker på en jakthund, som driver opp haren men låter en annan fånga den, sade gästgivarsonen med undermening.

Karin stod röd som blod och hällde i kaffe. Nu sade hon ursäktande:

– Berger Sven Persson och ni andra får hålla till godo med bara kaffe, vi bjuder ingen spirituosa numera här i gården.

– Ja, det bestås inte heller hemma hos mig, sade häradsdomarn. Inspektoren och gästgivarn tego, men de förstodo, att Sven Persson hade vunnit en stor fördel. Häradsdomarn började genast tala om nykterheten och dess nytta. Karin stod kvar och hörde på, hon instämde i allt han sade. Bonden såg klart, att detta var det sätt, varpå hon kunde vinnas, och bredde ut sig med stor vidlyftighet om brännvin och dryckenskap. Karin kände igen alla de tysta tankar hon hade haft om saken under dessa sista år och blev glad att finna dem delade av en så mäktig och klok man.

Mitt under samtalet såg häradsdomarn över till Halvor. Denne satt mulen och butter, koppen stod orörd framför honom. "Ja, visst är det hårt för honom", tänkte Berger Sven Persson, "framför allt, om det är sant, som folk säger, att han hjälpte Eljas på väg en smula. Egentligen var det ju en bra gärning att befria Karin från den förfärliga människan." Och eftersom han tyckte, att han nästan hade vunnet spel, kände han sig vänligt stämd mot Halvor. Han fattade kaffekoppen, sträckte fram den och sade:

– Skål, Halvor! Du har säkert varit Kain här en god hjälp vid att sköta om den uslingen, som hon har varit gift med.

Halvor blev sittande stilla, stirrande honom rätt i ansiktet och undrade hur han skulle ta detta. Men inspektoren brast åter ut i skratt.

– Ja, en god hjälp, skrattade han, en riktigt god hjälp.

Gästgivarsonen smålog och upprepade:

– Ja, ja, en riktigt god hjälp.

Innan de hunnit skratta ut, var Karin borta, utgliden som en skugga genom köksdörren.

Karin stannade innanför dörren, inte längre bort, än att hon kunde höra allt, som sades i storstugan. Hon var ledsen och förtvivlad över att Halvor hade kommit så alldeles för tidigt. Han ställde nog så, att hon aldrig kunde gifta sig med honom. Det hördes jum att det onda talet redan var i gång. "Jag vet inte hur jag ska kunna bära att mista honom", tänkte hon och tryckte handen mot hjärtat.

Till en början var allt stilla i storstugan. Så hörde hon, att en stol sköts tillbaka och någon reste sig.

– Ska Halvor redan gå? frågade unge Ingmar.

– Ja, svarade Halvor, jag kan inte stanna längre, du får hälsa Karin Ingmarsdotter från mig och säga farväl.

– Halvor kan väl gå ut i köket till henne och göra det själv?

– Nej, hördes nu Halvor svara, vi två har talat ut med varandra.

Hjärtat började bulta på Karin, och tankarna flögo som aldrig förr. Nu var Halvor ond på henne, och det kunde ingen undra på. Hon hade knappt vågat ta honom i hand, och när de andra hade hånat honom, hade hon inte försvarat honom, utan tegat och smugit sig bort.

Nu trodde han, att hon inte tyckte om honom, nu gick han och skulle aldrig komma igen.

Nej, hon visste inte hur hon hade kunnat handla så, hon, som höll så mycket av honom.

Med ens stod det för henne, det där, som hennes far hade brukat säga, att Ingmarssönerna inte behövde fråga efter människor, de behövde bara gå Guds vägar.

Karin fick plötsligen upp dörren igen och stod framför Halvor, innan han hade hunnit ut ur rummet.

– Ska du redan gå, Halvor? Jag tänkte du skulle stanna och äta kväll här.

Halvor stod och stirrade på henne. Hon var alldeles förvandlad, röd och varm, och det var något ömt och rörande över henne, som han aldrig förr hade mött.

– Jag tänker allt gå och aldrig komma igen, sade Halvor. Han förstod inte vad hon ville.

– Å, stanna du och drick ur ditt kaffe! sade Karin.

Hon tog honom vid handen och ledde honom upp till bordet. Hon blev både röd och vit under vandringen, modet svek henne flera gånger, men hon höll ut, fast hån och förakt var det bittraste hon kunde lida. "Nu ska han åtminstone se, att jag vill dela bördan med honom", tänkte hon.

– Berger Sven Persson och ni andra, sade Karin, Halvor och jag har inte talat om saken ännu, efter jag så nyss har blivit änka, men nu tror jag, att det är bäst, att alla får höra, att jeag hellre vill gifta mig med Halvor än med någon annan. Hon höll inne, därför att rösten darrade. Folk får säga vad de vill om detta, men Halvor och jag har inget ont gjort.

När hon hade sagt detta, slöt sig Karin närmare intill Halvor, liksom för att få skydd mot allt det onda tal, som nu skulle komma.

Alla voro tysta en stund, mest av förvåning över Karin Ingmarsdotter, som såg mer ung och flicklik ut, än hon hade gjort under hela sitt liv.

Halvor sade då med darrande röst:

– När jag fick din fars klocka, Karin, trodde jag, att aldrig något större kunde hända mig. Men detta, som du nu har gjort, övergår dock allt annat.

Men Karin väntade mer på de andras ord än på Halvors, ångesten ville inte överge henne.

Då reste sig Berger Sven Persson, som var en på många sätt utmärkt man.

– Då får vi alla lyckönska Karin och Halvor till detta, sade han vänligt, ty det vet alla, att den, som Karin Ingmarsdotter väljer, är fläckfri och otadlig.




I Sion


Ingen må förundra sig över att en gammal sockenskolmästare stundom blir en smula självsäker. Där han han gått och delat ut kunskap och lärdom till sina medmänniskor under ett helt liv. Han ser, att alla bönderna leva på just det, som han har givit dem, och att ingen vet mer, än vad han, skolmästarn, en gång har lärt honom. Rår han så för, att han betraktar sockenborna som skolbarn, hur gamla de än bli, och att han tycker, att han är visare än alla andra? Ja, en sådan riktigt gammal skolmästare har till och med svårt att behandla någon som vuxen, ty han ser var och en med hans barnautseende, med runda, gropiga barnakinder och fromma, stillastående barnaögon.

Det var en vintersöndag strax efter gudstjänsten. Kyrkoherden och skolmästarn stodo och pratade i den lilla välvda sakristian. De hade kommit att tala om frälsningsarmén.

– Det är ett bra besynnerligt påhitt, sade kyrkoherden, aldrig trodde jag, att jag skulle få se något sådant.

Skolmästarn såg sträng på kyrkoherden. Han tyckte, att denne talade rent otillbörligt. Han, prästen, kunde då väl aldrig mena, att en sådan galenskap skulle kunna komma till deras socken.

– Jag tror inte, att kyrkoherden får se det heller, sade han med eftertryck på orden.

Kyrkoherden, som visste med sig, att han var en svag och bruten man, lät mestadels skolmästarn regera som han ville, men han kunde inte låta bli att retas med honom.

– Hur kan Storm vara så viss om att slippa undan frälsningsarmén? sade han.

– Jo, svarade Storm, där präst och skollärare håller ihop, där kan inte sådant otyg tränga in.

– Jag vet just inte, att Storm håller ihop med mig, sade kyrkoherden litet snävt. Ni predikar ju för er själv där borta i ert Sion.

Till detta teg skolmästarn först. Därpå sade han mycket stilla:

– Kyrkoherden har aldrig hört hur jag predikar.

Det där missionshuset var en riktig förargelseklippa. Kyrkoherden hade aldrig varit inom dess dörrar. När det nu hade kommit på tal, blevo de båda gamla vännerna mycket ängsliga över att ha sagt något sårande. "Jag är nog orättvis mot Storm", tänkte kyrkoherden. "Under dessa fyra år, som han har hållit bibelförklaring om söndagseftermiddagarna i missionshuset, har jag haft mer folk i kyrkan på söndagsförmiddagen än någonsin förr, och jag har inte märkt ett spår av någon kyrkosöndring. Han har inte förstört socknen, som jag väntade. Han är en trogen vän och tjänare. Jag ska försöka visa honom hur jag värderar honom."

Av den där lilla osämjan på förmiddagen kom det sig, att kyrkoherden på eftermiddagen gick och hörde Storms föredrag. "Jag ska göra Storm en riktigt stor glädje", tänkte han. "Jag ska gå och höra hur han predikar där borta i sitt Sion."

under vandringen kom kyrkoherden att tänka på den tiden, då missionshuset byggdes. Nej, så luften hade varit full av profetior, och så säkert han hade trott, att Gud hade tillämnat något stort! Men det hade ingenting hörts av. "Vår Herre måtte ha kommit på andra tankar", mumlade han och log åt sig själv på samma gång, därför att han hade så besynnerliga funderingar om Vår Herre.

Skolmästarns Sion var en stor sal med ljusa väggar. Träsnitt av Luther och Melanchton i pälsbrämade kappor hängde på långväggen. Längs takkransen löpte skönt tetxtade bibelspråk, inramade av blommor samt himmelska trumpeter och basuner. Över en estrad långt framme i rummet hängde en liten oljetryckstavla, som föreställde den gode herden.

Den stora, nakna salen var full av människor, och mer behövdes inte för att den skulle göra ett glatt och högtidligt intryck. De allra flesta voro nämligen vackert klädda i den gamla sockendräkten, och kvinnornas stärkta, vitt utstående huvuddukar väckte den föreställningen, att salen var uppfylld av stora, vitvingade fåglar.

Storm hade redan börjat sitt föredrag, när han såg kyrkoherden komma in och ta plats på främsta bänken. "Du, Storm, är ändå en märkvärdig man", sade han då till sig själv, "allting lyckas för dig. Här kommer nu till sist kyrkoherden och gör dig den äran att höra dig."

under den tid, skolmästarn hade predikat, hade han förklarat bibeln från den första sidan till den sista. Denna kväll höll han på att tala om Uppenbarelsebokens himmelska Jerusalem och om den eviga lycksaligheten. Och så lycklig var han över att kyrkoherden hade kommit, att han tänkte inom sig: "För min del skulle jag inte begära bättre lott i det eviga livet än att ständigt få stå i en kateder och undervisa kloka och lydiga barn. Och om då Vår Herre själv någon gång komme och hörde på mig, såsom kyrkoherden har kommit nu i kväll, skulle inen i himmelen vara nöjdare än jag."

Men kyrkoherden å sin sida blev uppmärksam, när han hörde, att det var tal om Jerusalem, och genomfors på nytt av sina besynnerliga aningar.

Mitt under föredraget öppnades dörren, och en hel mängd folk kom in. Det var omkring tjugu personer, som stannade vid ingången för att inte störa. "Se där", tänkte kyrkoherden, "jag visste väl, att det skulle hända något."

Och Storm hade inte förr sagt amen, än en röst som kom från gruppen nere vid dörren, föll in:

– Jag skulle be så vackert att får säga några ord.

Det var den allra lenaste och vänligaste stämma. "Det måtte vara Hök Matts Eriksson", tänkte kyrkoherden och många med honom. "Ingen annan i hela socknen har en så mild barnaröst."

nästa ögonblivk trängde sig en liten man med ett snällt utseende upp till estraden, och med honom kom en skara män och kvinnor, som tycktes följa med för att ge honom stöd och uppmuntran.

Kyrkoherden, skolmästarn och hela församlingen höllo sig orörliga. "Hök Matts kommer för att tala om någon stor olycka", tänkte de. "Antingen är kungen död, eller också har vi fått krig, eller också är det några stackars människor, som har gått ner sig i älven och drunknat."

Hök Matts såg dock inte ut, som om han hade ett sorgligt budskap att framföra. Han var högtidlig och upprörd, men ändå så glad, att han knappt kunde låta bli att småle.

– Jag vill tala om för skolmästarn och församlingen, sade han, att förra söndagen, då jag satt i min stuga med mitt hisfolk, kom anden över mig, så att jag började predika. Vi hade inte för halkans skull kunnat gå hit ner och höra Storm, och vi satt och längtade efter ett Guds ord, och då kom det över mig, att jag kunde tala själv. Nu har jag predikat i två söndagar, och nu har de mina där hemma och grannarna sagt mig, att jag borde gå hit ner och låta höra mig av allt folket.

Hök Matts sade vidare, att han var förvånad över att predikogåvan hade kunnat falla på en så ringa man som han.

– Men skolmästarn själv är heller inte annat än en bonde, sade han tillitsfullt.

Efter denna inledning knäppte Hök Matts ihop händerna och ämnade genast börja predika. Men nu hade skolmästarn hunnit sansa sig från den första överraskningen.

– Är det Hök Matts' mening, att han vill tala här nu genast? avbröt han.

– Ja, nog är det min mening, sade karlen. Han blev ängslig som ett barn, när han såg Storms mörka min. Ja, det var ju min avsikt att först be skolmästarn och alla andra om lov, sade han ödmjukt.

– Det är allt slut här för i kväll, sade Storm avgörande.

Den lilla, snälla karlen började bedja med tårar i rösten.

– Om jag bara kunde få säga några ord! Det är alltsammans sådant, som har kommit för mig, medan jag har gått vid plogen eller aktat på kolmilan, och nu vill det fram.

Men skolmästarn, som själv hade haft en så ärofull dag, kände ingen barmhärtighet.

– Matts Eriksson kommer hit med sina egna funderingar och säger, att det är Guds ord, svarade han bestraffande.

Hök Matts vågade ingenting invända, och skolmästarn slog upp i sångboken.

– Nu ska vi sjunga numro 187, sade han. Han läste upp sången med hög röst och började sedan sjunga: "Håller du ditt fönster öppet mot Jerusalem?"

Under tiden tänkte han: "Det var ju bra, att kyrkoherden kom just i kväll, så att han fick se, att jag håller ordning i mitt Sion."

Men sången var inte väl slutad, förrän en av åhörarna reste sig. Det var Ljung Björn Olofsson, en stolt och ståtlig man, gift med en av Ingmarsdöttrarna och ägare till en stor gård mitt i kyrkbyn.

– Vi säger och tycker här nere, sade Ljung Björn mycket fogligt, att skolmästarn kanske borde ha frågat oss till råds, innan han visade av Matts Eriksson.

– Tycker du det, gossen min, sade skolmästarn i just samma ton, som han skulle ha nyttjat till en liten pojkvasker, då ska jag tala om för dig, att det är ingen mer än jag, som har något att säga i den här salen.

Ljung Björn blev röd som blod. Han hade inte velat söka gräl med Storm, han hade endast tänkt på att mildra slage för Hök Matts, som var en snäll man. Nu kunde han dock inte undgå att vli retad över det svar han hade fått. Men innan han hade kommit sig för att yttra något, inföll en av dem, som hade anlänt på samma gång som Hök Matts:

– Jag har hört Hök Matts tala två gånger, och jag får säga, att det är förunderligt. Jag tror, att alla här närvarande skulle ha gott av att höra honom.

Skolmästarn svarade genast vänligt och i samma förmanande ton, som när han talade en pojke till rätta i skolan:

– Men du förstår väl, Krister Larsson, att detta omöjligt kan gå för sig? Låter jag Hök Matts predika i dag, så kommer du, Krister, och vill predika nästa söndag och Ljung Björn den nästa.

När skolmästarn sade detta, var det flera, som skrattade, men från Ljung Björn kom svaret hårt och skarpt:

– Jag vet inte varför inte Krister och jag kan vara lika skickade att predika som skolmästarn.

Tims Halvor reste sig för att lugna och förekomma all strid.

– De, som har skaffat pengar till att bygga den här salen, bör väl tillfrågas, innan någon ny predikant tillåtes tala.

Men nu hade Krister Larsson också blivit ond och svarade genast:

– Jag minns, att när vi byggde det här huset, kom vi överens om att det skulle bli ett fritt predikohus och ingen kyrka, där bara en enda får förkunna ordet.

När Krister sade detta, var det, som om alla de närvarande hade dragit ett djupt andetag. För endast en timme sedan hade det inte fallit dem in, att de någonsin skulle ha kunnat önska höra en annan predikant än skollärnrn, men nu tänkte de: "Det skulle vara roligt att få vara med om något nytt, vi skulle vilja höra nya ord och se ett nytt ansikte bakom bordet där framme på upphöjningen."

Det hade dock kanske inte blivit vidare strid, om inte Kolås Gunnar hade varit tillstädes. Han var också svåger till Tims Halvor, en lång, mager karl, med mörklagt ansikte och vassa ögon. Han tyckte bra om skolmästarn, han som de andra, men än mer tyckte han om ett skarpt gräl.

– Ja, det talades mycket om frihet, när vi byggde det här huset, sade han, men inte ett frihetens ord har jag hört här, sedan det blev färdigt.

Skolmästarn blev mycket röd. Detta var det första yttrande, som vittnade om riktig ondska och uppstudsighet.

– Det ska jag säga dig, Kolås Gunnar, sade han, att här har du hört den rätta friheten predikas, sådan som Luther har förkunnat den, men här har inte varit frihet att predika sådana nyheter, som står en dag och faller en annan.

– Skolmästarn vill förmå oss tro, att allt nytt är dåligt, så snart det rör "läran", sade karlen lugnande och liksom ångerfull. Han vill nog, att vi ska följa nya metoder i fråga om boskapsskötsel, och han vill skaffa oss nya åkerbruksmaskiner, men vi får ingenting veta om de nya redskapen, som odlar Guds åker.

Skolmästarn började tro, att Kolås Gunnar inte hade menat så illa, som det hade låtit.

– Är det Gunnars mening, sade han och försökte skämta, att här ska predikas en annan lära än den lutherska?

– Här är inte fråga om någon ny lära, for nu Gunnar ut med vass röst, utan om vem som ska predika, och såvitt jag vet, är Matts Eriksson lika god lutheran som både skolmästarn och kyrkoherden.

Skolmästarn hade för en stund glömt bort kyrkoherden. Nu såg han ner på denne. Kyrkoherden satt stilla och orörlig med hakan mot käppryckan och hade fått en helt besynnerlig glans i ögonen. Och Storm såg, att hans blickar stadigt vilade på honom och inte lämnade honom en sekund.

"Det hade kanske varit bättre, om han inte hade kommit hit just i kväll", tänkte skolmästarn.

Det föll honom in, att detta, som hände nu, var likt något, som han hade varit med om förut. Det kunde vara så där ibland i skolan någon utmärkt vacker vårdag, då en liten fågel kom och satte sig utanför skolhusets fönster och sjöng och sjöng. Och rätt som det var, började då alla barnen be om lov, de upphörde att läsa, de bråkade och väsnades och voro knappt styrbara. Något sådant var det, som hade kommit över församlingen denna kväll efter Hök Matts' ankomst. Men skolmästarn tänkte, att han skulle visa prästen och dem alla, att han var man att ta bukt på upproret.

"Nu för det första ska jag låta dem hållas, så att bråkmakarna får prata sig trötta", tänkte han och gick helt lugnt och satte sig på en stol, som stod bakom bordet men vattenglaset.

I och med detsamma bröt det ut ett helt rasande oväder över honom, för nu började var och en besjälas av den tanken: "Vi är ju alla lika goda som skolmästarn. Varför ska han ensam få säga oss vad vi ska tro och inte tro?"

detta tyckte vara nya tankar för de flesta, men det hördes dock på talet, att de hade vuxit och grott inom dem, alltsedan skolmästarn byggde missionshuset och visade dem, att en enkel och ringa man kunde utlägga Guds ord.

Om en stund tänkte skolmästarn: "Nu har väl dessa ungdomarna stormat ut. Nu är det tid att lära dem vem som är herre i huset."

han reste sig upp, slog handen kraftigt i bordet och sade med stark röst:

– Nu ska detta vara slut. Vad är det här för ett pladdrande? Nu vill jag gå min väg, och nu ska ni också gå, så att jag kan få släcka och stänga.

Somliga reste sig verkligen, ty de hade alla gått i Storms skola och visste, att när han slog i bordet, så var det ett tecken till att de alla måste lyda, men de flesta blevo lugnt sittande.

– Skolmästarn glömmer, att vi är gamla garlar nu, sade de. Han tror, att vi ska springa, bara därför att han slår i katedern.

De fortsatte att tala om att de ville höra nya predikanter och undrade vilka de skulle inkalla. De stredo redan om vilketdera det skulle bli, Waldenströms eller Evangeliska fosterlandsstiftelsens folk. Skolmästarn stod och stirrade på de församlade, som om han såge något ohyggligt. Ty ända hittills hade han sett barnet i varje människas ansikte. Men nu försvunno alla de runda, finhyllta barnakinderna och de ljusa barnalockarna och de fromma barnaögonen. Och skolmästarn såg bara en samling vuxna med sträva, allvarsamma ansikten, och han kände, att över dessa hade han ingen makt. Han visste knappt en gång hur han skulle tala till dem.

Bråket fortgick och brusade allt kraftigare. Skolmästarn teg stilla och lät det rasa. Kolås Gunnar och Ljung Björn och Krister Larsson gingo i spetsen för anfallet. Hök Matts, som hade varit vållande till all oredan, steg upp gång på gång och bad dem tiga, men ingen hörde på honom.

Skolmästarn sänkte åter blicken till kyrkoherden. Där satt han lika stilla med samma glans i ögonen och såg på honom. "Han tänker nog på den kvällen för fyra år sedan, då jag sa honom, att jag ville bygga missionshuset", tänkte skolmästarn.

"Ja, han hade rätt, han", tänkte Storm vidare, "nu är det här, irrlära och uppror och söndring, och det hade törhända alls inte kommit, om jag inte hade envisats att bygga mitt Sion."

I samma ögonblick skolmästarn hade fått detta klart för sig, lyfte han huvudet och rätade ryggen. Ur fickan tog han upp en liten nyckel av blankt stål, med vilken han brukade öppna och stänga missionssalen. Han vände nyckeln mot ljuset, så att den blixtrade och syntes över hela rummet.

– Nu lägger jag ner denna nyckel här på bordet, sade han, och jag tar den aldrig mer åter. För jag ser, att allt, vad jag med den har velat stänga ute, det har jag istället släppt in.

Därmed lade skolmästarn ner nyckeln, tog sin hatt och gick rakt fram till kyrkoherden.

– Jag får tacka kyrkoherden så mycket, som kom och hörde på mig i kväll, sade han. För hade det inte blivit i kväll, hade det aldrig blivit.




Den vilda jakten


Det fanns många, som menade, att Eljas Olof Ersson inte borde ha funnit ro i sin grav, så illa hade han handlat mot Karin Ingmarsdotter och mot unge Ingmar Ingmarsson.

Alldeles med vilja tycktes han ha förstört sina och Karins pengar, så att hon skulle få det svårt efter hans död, och hade lämnat egendomen så skuldsatt, att Karin hade måst avstå den till fordringsägarna, om inte Halvor Halvorsson hade varit så rik, att han hade kunnat köpa gården och betala skulderna. Ingmar Ingmarssons tjugutusen kronor, som Eljas hade haft att förvalta, voro alldeles borta och försvunna. Somliga trodde, att Eljas hade gömt dem i jorden, andra menade, att han hade skänkt bort dem, men säkert var, att de ingenstädes voro att finna. Om allt detta hade ingen haft någon kunskap förrän efter bouppteckningen. Utredningsmännen hade gått omkring och sökt Eljas' pengar flera dagar, men inga hade de funnit.

När Ingmar fick veta, att han var fattig, lade han räd med Karin om vad han nu skulle företa sig. Ingmar sade, att han helst ville bli skollärare. Han bad Karin, att hon skulle låta honom bo kvar hos Storm, tills han bleve gammal nog att komma på seminariet. Där nere i kyrkbyn, sade han, fick han låna böcker av både skolmästarn och prästen, och dessutom kunde han hjälpa Storm i skolan att läsa med skolbarnen. Det var en god övning.

Karin övervägde detta en lång stund, till sist sade hon:

– Du kanske inte vill gå kvar här hemma, då du inte kan bli herre på gården.

När skolmästarns Gertrud fick veta, att Ingmar skulle komma tillbaka, gjorde hon en surmulen min. Det föll henne in, att då de skulle ha en pojke boende hos sig, kunde det lika gärna ha varit häradsdomarns vackra Bertil eller den muntra Gabriel, som var son till Hök Matts Eriksson.

Gertrud tyckte bra om både Gabriel och Bertil, men vad Ingmar angick, kunde hon aldrig bli riktigt klok på vad hon kände för honom. Hon höll av honom, därför att han lärde henne läxorna och var henne lydig som en slav, men hon kunde också bli alldeles uttröttad på honom, därför att han var tafatt och långsam och inte förstod sig på att leka. Hon måste nog beundra honom, därför att han var flitig och läraktig, men däremellan kände hon ett djupt förakt för honom, därför att han aldrig riktigt kunde visa vad han dugde till.

Gertrud hade alltid huvudet fullt av lustiga fantasier och drömmar, som hon anförtrodde Ingmar. Var han nu borta ett par dagar, blev hon orolig och tyvkte, att hon igen hade att tala med. Men när han kom tillbaka, visste hon inte rätt vad hon hade längtat efter.

Flickan tog aldrig minsta hänsyn till att Ingmar var rik och av den bästa ätten i socknen, hon behandlade honom snarare, som om han vore en smula ringare än hon. Men när hon fick höram att han hade blivit fattig, förjade hon gråta, och när han sade henne, att han inte tänkte på att vinna tillbaka gården, utan ville bli skolmästare, blev hon så ond, att hon knappt kunde styra sig.

Gud vet vad allt hon hade drömt, att han skulle nå upp till!

Barnen hos skolmästarns fingo en mycket allvarsam uppfostran. De höllos träget vid arbetet och hade sällan någon förströelse. Häri skedde dock någon ändring den våren, så Storm upphörde att predika i missionshuset. Då sade mor Stina stundom till honom:

– Nu, Storm, får vi lov att låta de unga vara unga. Tänk på dig och mig! När vi voro sjutton år, dansade vi många nätter från solnedgång till daggryning.

En lördagskväll, då unge Hök Gabriel Mattson och nämndemans Gunhild hade kommit på besök, blev det till och med dans i skolhuset.

Gertrud blev yr och vild av glädje över att få dansa, men Ingmar ville inte vara med. Han tog en bok och satte sig i pinnsoffan borta under fönstret. Gertrud kom gång på gång fram till honom för att locka honom från boken, men Ingmar satt butter och blyg och värjde sig. Mor Stina suckade, när hon såg på honom. "Det märks, att han är av en gammal släkt", tänkte hon."De säger, att sådana aldrig kan vara riktig unga."

de tre, som hade dansat, hade haft så roligt, att de talade om att nästa lördagskväll gå till en lekstuga. Till sist frågade de skolmästarns vad de tyckte om förslaget.

– Ja, om ni går till Stark Ingmars lekstuga, får ni lov för mig, sade mor Stina, där vet jag att ni endast råkar anständigt och välkänt folk.

Storm gjorde ett annat villkor.

– Inte låter jag Gertrud gå bort på dans, om inte Ingmar följer med och tar vård om henne.

Alla tre skyndade fram till Ingmar. Han sade tvårt nej, höll ögonen stadigt fästade på bokstäverna och bara läste.

– Ja, det är inte lönt att be honom, sade då Gertrud i en så besynnerlig ton, att han måste lyfta ögonen och se på henne. Det var förskräckligt, så vacker Gertrud var efter dansen. Men munnen log spotskt, och ögonen gnistrade, då hon vände sig från honom. Det syntes tydligt hur djupt hon föraktade honom, som satt där ful och butter och inte förstod sig på att vara ung. Ingmar fick lov att skynda sig och säga ja, det var ingen annan råd.

Ett par kvällar därefter sutto Gertrud och hennes mor i köket och arbetade. På en gång märkte Gertrud, att modern började bli orolig. Hon stannade spinnrocken och lyssnade mellan varje ord hon sade:

– Jag förstår inte vad det är, sade hon. Hör du ingenting, gertrud?

– Jo, sade Gertrud, det är någon oppe i skolrummet.

– Vem skulle vara där så här dags? Och hör bara hur det tassar och rasslar och far runt från hörn till hörn!

Det rasslade och prasslade och stötte och for runt i den tomma skolsalen. Både Gertrud och mor Stina blevo hemska till mods.

– Det måtte ändå vara någon där oppe, sade Gertrud.

– Där kan ingen vara, och jag ska säga dig, att så här har det hållit på varenda kväll, alltsedan ni dansade.

Gertrud förstod att modern trodde, att det spökade efter dansen. Och om mor Stina finge den tron, så var det slut med all dans vidare för Gertrud.

– Nu går jag dit opp och ser efter vad det är, sade Gertrud, men mor Stina grep henne i kjolen.

– Vet jag om jag törs låta dig gå?

– Å jo, mor, det är bäst att ta reda på vad det är!

– Då ska vi åtminstone gå båda två.

De smögo sig tyst uppför trappan. Dörren tordes de inte öppna, utan mor Stina böjde sig ner och tittade in genom nyckelhålet.

Mor Stina stod där länge. En gång lät det, som om hon skrattade.

– Vad är det, mor? frågade Gertrud.

– Du kan se själv. Men var tyst bara!

Gertrud böjde sig ner och såg in. Bord och bänkar, som eljest upptog hela rummet, voro sammanflyttade, det dammade förfärligt, och mitt i dammet for Ingmar Ingmarsson omkring med en stol i famnen.

– Har Ingmar blivit tokig? utbrast Gertrud.

– Tyst! sade modern och drog henne med sig utför trappan igen. Det är nog så, att han håller på att lära sig dansa. Han vill väl lära sig, så att han kan dansa i lekstugan, fortfor hon och småmyste.

Modern började skratt, så att hon skakade.

– Han hade så när skrämt livet av mig, sade hon. Gudskelov, att han också kan bli ung en gång. Och sedan, när hon hade skrattat ut: Nu säger du inte ett ord till någon människa om detta, du Gertrud!

Så blev det lördagskväll, och de fyra unga stodo på skolhusets trappa, färdiga att gå. Mor Stina höll på att mönstra dem. De voro så granna, att det lyste om dem. Gossarna buro gula sämskinnsbyxor och gröna vadmalsvästar med röda ärmar. Gertrud och Gunhild hade vida, pösande, vita ärmar, stora, rosiga halsdukar räckte nästan hela livet, kjolarna voro randiga med en bård av rött klädem förklädena stora och lika rosiga som halsdukarna.

Medan de fyra vandrade framåt i den vackra vårkvällen, voro de till en början helt tysta. Gertrud så ibland förstulet på Ingmar och tänkte på hur han hade arbetat för att lära sig dansa. Hur det nu kom sig, om det var vid minnet av Ingmars dans, eller därför att hon skulle gå bort till en lekstuga, så blevo hennes tankar lätta och fagra, och hon lagade så, att hon blev en smula efter de andra för att få gå i ro och drömma. Hon satte ihop en liten historia om hur det hade kunnat gå till, när de nya bladen hade kommit på träden.

Hon tänkte, att det nog hade fallit sig så, att lövträden, som hela vintern hade stått och sovit i frid och ro, plötsligen hade börjat drömma. De hade då drömt, att det var fullfärdig sommar. De sågo ängarna klädda med vajande säd och grönt gräs, nyponbuskarna blänkte av nyutslagna rosor, åar och träsk höljde sig med näckrosblad, stenarna voro gömda under krypande linnea, och skogsbottnen var täckt med skogsstjärnor. Och mittibland allt detta, som var klätt och skylt, sågo träden sig själva nakna och bara, och de började blygas över sin nakenhet, som man så ofta gör i drömmen.

Lövträden tyckte i sin förvirring, att alla gjorde narr av dem. Humlorna kommo surrande och hånade dem, skatorna skrattade ut dem, och andra fåglar sjöngo smädesånger. "Var ska vi få något att kläda oss med?" tänkte träden alldeles i förtvivlan. Men de ägde inte ett skylande blad varken på gren eller kvist, och ångesten blev så häftig, att de vaknade.

Då de sågo sig omkring alldeles omornade, tänkte de genast: "Gudskelov, att det bara var en dröm! Här är det visst ingen sommar. Det var för väl, att vi inte har försovit oss."

Men när de sågo sig bättre om, märkte dem att sjöarna voro öppna. Sippor och gräs höllo på att krypa upp ur jorden, och saven fräste och skummade under deras egen bark. "Vår är det emellertid, om det än inte är sommar", sade lövträden, "det var bra, att vi blev väckta. Nu har vi sovit nog för i år, nu måste vi sätta på oss kläderna."

och så hade björkarna i all hast sänt ut små gulgröna, kådiga blad, medan lönnarna tills vidare klädde sig bara med grön blom. Alarnas blad kommo fram så ofärdiga och skrynkliga, att de voro lika missfoster, men pilbladen gledo ut ut knopparna släta och välskapade från första stund.

Gertrud gick och smålog, medan hon tänkte detta, och önskade bara, att hon hade varit ensam med Ingmar för att få tala om alltsammans för honom.

De hade lång väg att gå ända upp till Ingmarsgården, det var mer än en timmes vandring. De följde älvstranden, och Gertrud gick hela tiden en smula efter. Nu lekte tankarna kring det röda skenet från solnedgången, som flammade än över älven, än över stranden. Gråa alvuskar och ljusgröna björkar insveptes av skimret, stodo och lågade ett ögonblick och återtogo lika snabbt sin naturliga färg.

På en gång blev Ingmar stående stilla. Han bröt av mitt i något han höll på att säga och kunde inte få fram ett ord.

– Vad står på? frågade Gunhild.. Ingmar stod och såg framför sig alldeles blek. De andra sågo ingenting annat än en vid slätt, rutad av åkerfält och omgiven av höjder. Mittpå slätten låg en stor bondgård. I samma ögonblick föll det röda solnedgångsljuset på gården, alla fönster blänkte, och de gamla taken och väggarna glänste klarröda.

Gertrud kom snabbt fram, kastade en hastig blick på Ingmar och drog de andra med sig.

– Vi ska inte fråga honom något om detta, viskade hon. Det där stället är Ingmarsgården, han har visst svårt att se den. Han har inte velat gå hem på de sista två åren, alltsedan han blev fattig.

Vägen, som de hade att gå, löpte tvärsöver slätten, förbi gården fram till Stark Ingmars stuga i skogsbrynet.

Ingmar kom snart efter de andra och ropade åt dem:

– Det är bättre att gå den här vägen. Han förde dem in på en gångstig, som slingrade sig längs skogsbrynet och ledde till torpet utan att beröra själva gården.

– Du, Ingmar, känner vl Stark Ingmar? frågade Hök Gabriel Mattson.

– Ja, nog var vi goda vänner förr i världen.

– Vet du om det är sant, att han kan trolla? frågade nu nämndemans Gunhild.

– Å nej, sade Ingmar, men litet dröjande, som om han till hälften trodde.

– Du kan gärna tala om vad du vet, fortfor Gunhild.

– Skolmästarn har sagt, att vi inte ska tro på sådant.

– Skolmästarn kan inte förbjuda någon människa att se vad hon ser och tro vad hon vet.

Ingmar fick stark lust att tala om hemmet. Alla minnen från barndomsåren trängde sig på honom, när han såg den gamla gården.

– Jag kan tala om för er något, som jag själv har varit med om, sade han. Det var en vinter, far och Stark Ingmar arbetade med kolmilor långt borta i skogen. Då julen kom, erbjöd sig Stark Ingmar att stanna ensam vidmilorna, så att far skulle få gå hem över helgen. Det blev ock bestämt så, och på julaftonen skickade mig mor till skogen med julmat åt Stark Ingmar.

Jag gick tidigt och kom opp på kolbotten vid middagstiden. Just som jag kom, hade far och Stark Ingmar fått en mila färdig. De hade slagit ut den, alla de heta kolen var utbredda på marken för att svalna. Det rök ur kolhögen, och där kolen låg tätt intill varandra ville de fatta eld, och detta fick inte ske. Det var den farligaste stunden under hela kolningen. Far sa ock, så snart han fick se mig: "Jag är rädd för att du får gå ensam hem igen, Ingmar. Jag kan inte lämna Stark Ingmar med detta." Stark Ingmar gick på andra sidan kolhögen mitt i värsta röken. – "Å jo, nog kan du gå, Stor Ingmar, jag har rett mig med värre saker."

om en stund började det ryka mindre ur kolen. "Nu ska jag se vad det är för julmat mor Brita har skickat mig", sa Stark Ingmar och tog ifrån mig matsäcksknytet. "Kom nu, ska du få se hur fin bostad vi har, far din och jag!" sa han. Han visade mig kojan, där far och han bodde. Till bakvägg hade den en stor sten, men eljest var väggarna av granris och slanor. – "Ja, ja, gossen mig", sa Stark Ingmar, "du trodde nog inte, att far hade ett sådant kungligt slott att bo i i skogen. Här ska du få se på väggar, som håller ute köld och yrväder", sa gubben och stack armen rätt ut genom riset.

Far kom efter och skrattade. De var båda svarta av sot och luktade av den sura mulröken, men aldrig har jag sett far så glad och skämtsam. Ingen av dem kunde stå rak där inne, och där fanns bara ett par risbäddar och ett par stenar, där det brann en eld, men de var stornöjda. De satte sig bredvid varandra på granrisbädden och öppnade matknytet. "Jag bet inte om du får något med", sa Stark Ingmar till far, "detta är min julmat." – "Du får vara barmhärtig, eftersom det är julafton", sa far. – "Ja, då kan man inte låta en stackars kolargubbe svälta", sa Stark Ingmar.

Så där gick de på. Det var lite brännvin med också, och jag förundrade mig, att människor kunde vara så glada åt mat och dryck. – "Du får tala om för mor", sa Stark Ingmar till mig, "att Stor Ingmar har ätit opp all maten för mig. Hon får skicka mer i morgon." – "Jag ser, att det är ett sant ord", sa jag.

I detsamma ryckte jag till vid det, att det prasslade lite i ieldstaden. Det lät närmast som om någon hade kastat småstenar mot hällen, där elden brann. Far märkte det inte, men Stark Ingmar sa genast: "Jaså, jaså står det så till." Men har fortfor att äta. Då prasslade det på nytt, mycke häftigare. Ingenting såg jag, men det var, som om de hade kastat en handfull sten in i elden. "Jaså, jaså, är det så brått", sa Stark Ingmar och gick ut. "Ja, det är nog eld i kolen", ropade han, "men sitt stilla du, Stor Ingmar, jag kan sköta det ensam." Far och jag satt tysta, ingen av oss hade lust att säga något.

Så kom Stark Ingmar in, och nu började skämtet på nytt.

"En så glad jul tror jag inte jag har haft på åratal", sa han. Just som han sa det, hördes det där prasslandet än en gång. "Jaså, jaså, står det så till nu igen", sa han. Han gick ut, och det var eld i kolen på nytt. När han kom tillbaka, sa far: "Nu ser jag, att du har så god hjälp, att du kan reda dig ensam här på kolbotten." – "Ja, gå du tryggt hem och håll helg, Stor Ingmar! Här finns nog de, som hjälper mig." Och så gick vi hem, far och jag, och allt gick bra, och aldrig varken förr eller senare har någon mila kommit i brand för Stark Ingmar.

Gunhild tackade Ingmar för hans berättelse, men Gertrud gick tyst, som om hon hade blivit rädd. Det hade skymt på nu en smula. Allt, som nyss hade varit rött, hade blivit blått och grått, endast inne i skogen syntes ett ochg annat vårblankt blad, vilket lyste i aftonglansen som det röda ögat på ett troll.

Gertrud var alldeles häpen över Ingmar, som hade talat så långt och så länge. Hon kunde inte låta bli att tycka, att han höjde litet på huvudet och gick med fastare steg. "Han har blivit som en annan, sedan han har kommit in på hemmarken", tänkte hon. Gertrud visste inte varför detta vållade henne oro, varför hon rakt inte tyckte om det. Hon ryckte dock genast upp sig, började skämta med Ingmar och frågade om han skulle dansa.

Äntligen voro de framme vid en liten grå stuga. Det var ljus tänt där inne, de små fönsterna släppte väl in för knapp dager. Det ljöd fiolspel emot dem och tramt av dansande, men ändå stannade flickorna och undrade.

– Är det här? Kan någon dansa här?

De tyckte, att stugan knappt kunde rymma ett enda par.

– Å, sade Gabriel, gå på ni! Stugan är inte så liten, som den ser ut.

Dörren var öppen, och utanför den stodo ungdomar, som hade dansat sig glödvarma. Kullorna viftade sig med huvuddukarna, masarna kommo ut och drogo av sig de svarta, korta tröjorna för att dansa i de klargröna västarna med de röda ärmarna.

De nykomna trängde sig genom folkhopen, som stod vid dörren, och kommo in i stugan. Den första de sågo var Stark Ingmar. Han var en liten, tjock man med stort huvud och långt skägg. "Han är nog släkt med tomtar och troll", tänkte Gertrud. Gubben stod i spisen och spelade, det var väl för att inte vara i vägen för de dansande.

Stugan var större, än den hade sett ut. Men den var fattig och förfallen, de nakna timmerväggarna voro maskstungna, och takbjälkarna voro svart av rök. Där funnos varken gardiner för fönstren eller duk på bordet. Det märktes, att Stark Ingmar var en ensam man. Hans barn hade rest ifrån honom till Amerika. Det var gubbens enda nöje i hans ensamhet att locka ungdomen till sig om lördagskvällarna med sitt fiolspel.

I stugan var det halvmörkt och kvavt, par vid par virvlade om där. Gertrud blev först andlös och ville skunda ut igen, men så stannade hon vid omöjligheten att komma bort genom människomuren.

Stark Ingmar spelade taktfast och säkert, men när Ingmar Ingmarsson kom in genom dörren, skar han i med stråken, så att alla strängarna skorrade och de dansande stannade.

– Nej, nej, ropade han då, det var ingenting, dansa på bara!

Ingmar lade armen om Gertruds liv för att dansa ut, och Gertrud blev förstås mycket förvånad över att han ville dansa. Men så blevo de stående, ty paren följde varandra så tätt, att ingen kunde komma in mellan dem, som inte hade varit med från början.

Gubben Stark Ingmar avbröt på nytt, knackade med stråken mot spiselkransen och sade med myndig röst:

– Här ska vara plats för Stor Ingmars son, när det dansas i min stuga.

Alla vände sig nu för att se på Ingmar. Han blev blyg och kom inte ur fläck. Då måste Gertrud ta ett raskt tag i honom och dra honom ut på golvet.

Så snart dansen var ändad, kom torparen fram och hälsade. När Ingmar lade sin hand i hans, låtsade gubben bli ängslig och rädd och släppte den genast.

– Oj, oj, sade han, akta de där fina skollärarhänderna! En ovårdsam karl som jah kunde lätt klämma sönder dem.

Han tog Ingmar och hans sällskap fram till bordet och drev bort några gamla bondkvinnor, som sutto där och fröjdade sig åt dansen. Härpå gick han fram till ett skåp och hämtade bröd, smör och svagdricka.

– Jag bjuder eljes aldrig på något, sade han, de andra får nöja sig med dans och spel, men Ingmar Ingmarsson ska väl äta en bit mat under mitt tak.

Meda de unga åto, drog han fram en liten trebent stol, satte sig mittframför Ingmar och stirrade på honom.

– Och det är du, som ska bli skollärare, sade han.

Ingmar satt en stund med ögonlocken fällda. Det ryckte litet i läppen, som om han hade haft lust att skratta, men han svarade ganska sorgset:

– De har inte bruk för mig hemma.

– Har de inte bruk för dig? sade gubben. Hur vet du när gården behöver dig? Eljas levde i två år. Vem vet hur länge Halvor får leva?

– Halvor är en frisk och stark karl, sade Ingmar.

– Nog vet du, att Halvor flyttar från gården och lämnar dig den, så snart du kan köpa igen den.

– Han vore väl galen, om han flyttade från Ingmarsgården, sedan han väl har fått den i sin hand.

Under detta satt Ingmar och bröt på bordkanten. Det var ett simpelt furubord med tjock skiva. Det knakade plötsligen till, Ingmar hade brutit loss ett stycke av hörnet. Stark Ingmar satt med handen lyftad och talade.

– Aldrig lämnar han dig gården, om du blir skollärare.

– Menar du det?

– Menar, menar, sade gubben, det hörs hur du har blivit uppfostrad. Har du någonsin följt en plog?

– Nej, svarade Ingmar.

– Har du vaktat en mila, har du fällt en storfura?

Ingmar satt där lika saktmodig, men bordkanten knakade under hans fingrar. Äntligen blev gubben uppmärksam och teg med ens.

– Jaså, jaså, sade han, då han såg hur bordet splittrades, jag får visst ta dig i hand än en gång, jag. Han tog upp några av träflisorna och passade in dem. Sicken en, du kan ju fara på marknader och visa dig för pengar! Din skojare, sade han och slog Ingmar på axeln, du är just lik till att bli skollärare.

I ett nu var han borta i spisen igen och började spela. Det kom nu helt annan kraft i spelet. Han stampade takt med foten och satte en förfärlig fart i dansen.

– Det här är ung Ingmars polska! ropade han. Ho hej, nu dansar hela stugan för ung Ingmar!

Gertrud och Gunhild voro båda vackra, de fingo dansa alla danser. Ingmar dansade inte så mycket. Han stod mest och talade med några av de äldre karlarna högst uppe i rummet. Mellan danserna samlade sig en hel mängd människor omkring Ingmar, som om det hade gjort dem glädje bara att se på honom.

Gertrud tyckte, att Ingmar alldeles glömt bort henne, och detta gjorde henne ängslig. "Nu märker han nog, att han är Stor Ingmars son och jag bara skolmästarns Gertrud", tänkte hon.

Hon tyvkte själv det var underligt, att hon kände detta så bittert.

Mellan danserna gick ungdomen ut i vårnatten, som var bitande kall. Det var lätt att bli avkyld. Det var ganska mörkt, och som ingen hade lust att gå hem, sade alla:

– Vi måste dröja en liten stund ännu, innan vi går. Månen kommer väl opp, nu är det för mörkt. En gång, då Ingmar stod med Gertrud utanför dörren, kom torparen och förde bort honom.

– Kom, ska jag visa dig något! hade han.

Han tog Ingmar vid handen och ledde honom genom ett busksnår tätt bakom stugan.

– Stå nu stilla och se ner! sade han.

Ingmar såg ner i en klyfta, på vars botten blänkte något otydligt vitt.

– Det är visst Långforsen, sade han.

– Lita på det, att det är Långforsen! sade torparen. Men vad tror du att en sådan fors är nyttig till?

– Man kunde väl sätta opp såg eller kvarn där, sade Ingmar.

Gubben började skratta, han klappade och knuffade Ingmar, så att han nästan hade knuffat honom ner i forsen.

– Men vem ska bygga såg här, vem ska bli rik här, vem ska köpa igen Ingmarsgården?

– Ja, jag undrar just, sade Ingmar.

Torparen började göra reda för en stor plan, som han hade tänkt ut. Ingmar skulle övertala Tims Halvor att sätta upp en såg vid forsen och sedan arrendera den av honom. Gubben hade inte haft någon annan tanke, han, i flera år än att fundera ut ett sätt, varpå Stor Ingmars son kunde komma åter till rikedom.

Ingmar stod stilla ochsåg ner i forsen.

– Nej, kom nu, så ska vi gå in och dansa igen! sade Stark Ingmar.

Ingmar rörde sig inte, och gubben väntade tålmodigt. "Om han är av den rätta sorten", tänkte han, "svarar han inte på detta varken i dag eller i morgon. Gammalfolket får lov att ha tid på sig."

Medan de sålunda stodo där, fingo de höra skarpt, ilsket skall såsom av en hund, som drev långt uppe i skogen.

– Hör du något, Ingmar? frågade torparen.

– Ja, det är hund ute och driver, sade Ingmar. De hörde hur skallet kom närmare, det kom emot dem, som om drevet skulle gå fram rätt över stugan. Gubben fattade Ingmar om handleden.

– Kom nu! sade han. Skynda dig in, säger jag dig!

– Vad är det? sade Ingmar.

– Kom in! svarade torparen. Var tyst och kom in!

Medan de sprungo de få stegen fram till stugan, hördes det gläfsande skallet alldeles inpå dem.

– Vad är det för en hund? frågade Ingmar gång på gång.

– In med dig, bara in med dig!

Torparen skuffade in Ingmar i den lilla förstugan. Själv blev han stående på tröskeln och började dra till sig förstudörren.

– Om någon av er är ute, ropade han med stark röst, så kom in! Han stod och höll dörren på glänt, människor kommo springande från alla håll. Bara in med er, ropade han, bar in med er! Han stod och stampade av otålighet.

Under tiden blevo människorna inne i stugan allt ängsligare. Alla ville veta vad det var, som stod på. Äntligen var den siste inne, och torparen lade hasp och krok för förstudörren.

– Ä ni galna, som löper ute, när berghunden hörs? sade han. I detsamma hördes skallet tätt inpå stugan, det gick runtom den flera gånger, ett starkt, ohyggligt skall.

– Är det inte en riktig hund? frågade en dräng.

– Du kan gå ut och locka på honom, om du har lust, du Nils Jansson.

Alla tystnade för att lyssna efter skallet, som gick runt, runt utan uppehåll. De tyckte, att det började låta hemskt och förfärligt, det for rysningar genom dem, och många blevo likbleka. Å nej, detta var inte en vanlig hund, det hördes nog. Det var allt något otyg, som hade sluppit löst från helvetet.

Den lille torpargubben var den ende, som rörde sig. Han drog först igen spjället, sedan gick han och släckte ljusen.

– Nej, nej, sade kvinnfolken, släck inte!

– Ni ska låta mig ställa, som det är bäst för oss alla, sade gubben.

En av dem grep tag i hans rock.

– Den där berghunden, är han farlig?

– Inte han, sade gubben, men det, som kommer efter.

– Vad kommer efter?

Gubben stod stilla och lyssnade.

– Vi ska vara tysta nu allesammans, sade han. Det blev genast så stilla, att man inte hörde ett andetag. Skallet gick ännu ett varv runtom stugan. Därpå avtog det i styrka, och man kunde följa med hur hunden jagade ner över Långforsmyren och upp i bergen på andra sidan dalen. Så blev det alldeles tyst.

Då var det en karl, som inte kunde låta bli att säga:

– Nu är hunden borta.

Utan ett ord sträckte Stark Ingmar ut armen och gav honom ett slag över munnen. Därmed blev det stilla igen.

Långt bortifrån, ända uppe från höjden av Klavkberget, hördes en stark ton. Det var som en vindstöt, men det kunde också vara en hornlåt. Så hördes det en och åter en utdragen ton, så buller och tramp och frustande.

Det kom farande ner från berget med starkt dån. De hörde, då det var i bergsluttningen, de hörde, då det var i skogsbrynet, de hörde, då det var över dem. Det var likt en åska, som kom rullande fram på jordytan, det var, som om hela berget kom farande och tågade ner i dalen. Och när det var alldeles inpå dem, böjde alla ner sina huvuden och drogo in skuldrorna. "Det krossar oss", tänkte de, "det krossar oss."

Men vad de kände, var inte så mycket dödsfruktan som fasan för att det kunde vara avgrundsfursten, som drog fram genom natten med all sin makt. Det, som skrämde mest, var detta, att de mittunder larmet hörde skrik och klagolåt. Det väste och ven, det skrattade och tjöt, det gnisslade och pep. När det, som nyss förnams som en stor åska, nu var alldeles framme och inpå dem, hörde de, att det bestod av jämmer och hot, av gråt och ilska, av skrällande hornlåt, av sprakande eld, av gastars tjut, av djävlars hånskratt, av stora vingars susning.

De kände, att allt ont i avgrunden var lössläppt denna natt och kom störtande över dem.

Hela marken darrade, och stugan vacklade ett ögonblick, som om den skulle falla.

Det var, som om hästar togo sats över stugan och deras hovar dånande slogo mot takåsen, som om gastar tjutande foro förbi knutarna, som om läderlappar och uvar med tunga vingslag störtade mot skorstenen.

Medan detta varade, lade någon sin arm om Gertruds liv och drog ner henne på knä. Och hon hörde Ingmar viska:

– Vi ska falla på knä, Gertrud, och be Gud om hjälp.

Ögonblicket förut hade Gertrud trott, att hon skulle dö, så förfärlig var den skräck, som hade gripit henne. "Det gör mig ingenting, att jag ska dö", tänkte hon, "men det gräsliga är, att det ondas makt är så över oss och inpå oss."

Men inte förr kände Gertrud Ingmars arm om sitt liv, än hennes hjärta åter började slå, och den stela domningen i hennes kropp upphörde. Hon tryckte sig tätt, tätt intill honom. Bara han höll henne intill sig, var hon inte rädd. Det var märkvärdigt. Han var väl rädd själv, men ändå strömmade en sådan trygghet ut från honom.

Så äntligen avtog oväsendet, och de hörde det draga bort. Det tog samma väg som hunden nyss, ner över Långforsmyren och upp i skogshöjderna under Olofshättan.

Men likafullt förblev det stilla och tyst i Stark Ingmars stuga. Ingen rörde sig, ingne sade något, det var, som om ingen mäktade.

Stundom kunde man tro, att skräcken hade utsläckt allt liv, stundom hörde man av ett häftigt andetag, att det ändå fanns någon, som levde.

Men ingen rörde sig på länge, länge. Somliga stodo upprätta, stödda mot väggarna, andra hade sjunkot ner på bänkarna, de flesta lågo på golvet i ångestfull bön. Alla förblevo orörliga, förlamade av skräck.

Så gick timme efter timme, och under tiden var det mången, som rannsakade sin själ och beslöt, att han ville leva ett nytt liv, närmare Gud och längre från hans fiender. Ty var och en av de närvarande tänkte: "Det är för något jag har gjort, som detta har kommit över oss. Detta har skett för mina synders skull. Jag hörde nog hur de, som for förbi, ropade mig och hånade och skrek ut mitt namn."

Men vad Gertrud angick, tänkte hon endast: "Nu vet jag, att jag aldrig kan leva skild från Ingmar, utan alltid måste vara tillsammans med honom för den trygghetens skull, som utgår från honom."

Så småningeom började det dagas, det svaga gryningsljuset trängde in i stugan och belyste de många bleka ansiktena.

En och annan fågel hördes kvittra. Stark Ingmars ko bölade efter mat, och hans katt, som under dansnätterna aldrig sov i stugan, kom och jamade utanför dörren.

Men ingen rörde sig, förrän solen rann upp bakom de östra bergen. Då smög sig en efter annan bort utan att säga ett ord eller bjuda farväl.

Utanför stugan möttes de bortgående av förödelsens styggelse. En stor gran, som hade stått tätt vid ingången, hade bräckts vid roten och fallit, riskvistar och gärdsgårdsstörar lågo kringströdda på marken, ett par flädermöss och ugglor hade krossats mot stugväggen.

Allt uppåt Klavkberget syntes en bred väg, där alla träd voro kullstörtade.

Ingen vågade länge betrakta detta, utan alla skyndade ner mot bygden.

Men alltmedan de gingo, vaknade morgonen omkring dem. Det var söndag, och folk kom sent upp, men en och annan var dock ute för att ge boskapen mat. Ur en stuga kom en gubbe med kyrkrocken, som han vädrade och borstade. Ur en annan kommo far, mor och barn färdigklädda, de skulle väl gå bort och hälsa på i nästa socken.

Det var en stor tröst att se människorna så lugna och ovetande om det förfärliga, som hade hänt i skogen under natten.

Äntligen kommo de ner till älven, där boningshusen stodo tätare, kommo ända ner till kyrkbyn. De blevo glada att få se kyrkan och allt det andra. Det var en stor tröst, att allt här nere var sig så likt. Skylten på handelsboden gnisslade, som den brukade. Hornet på postkontoret satt på sin plats, och gästgivarns hund sov som vanligt utanför sin koja.

Det var också en tröst att se en liten häggbuske, som hade slagit ut, sedan de sist hade gått förbi, och de gröna bänkarna, som sent i går kväll måtte ha blivit utställda i prostgårdsträdgården.

Allt detta var obeskrivligt lugnande. Men i alla fall vågade ingen tala, förrän hemmet var uppnått.

När Gertrud stod på skolhusets trappa, sade hon till Ingmar:

– Nu Ingmar, har jag dansat för sista gången.

– Ja, svarade Ingmar, jag också.

– Och, Ingmar, sade hon, du ska bli präst, inte sant, du? Eller om du inte kan bli präst, så ska du åtminstone bli skollärare. Det finns så mycket av mörkrets ondska att strida emot.

Ingmar ställde sig att betrakta Gertrud.

– De där rösterna, Gertrud, frågade han, vad sa de till dig?

– De sa, att jag var kommen i syndens garn och att djävlarna skulle komma att gripa mig, därför att jag tyckte, att det var så roligt att dansa.

– Nu ska jag säga dig, vad jag hörde, sade Ingmar. Jag tyckte, att alla de gamla Ingmarssönerna hotade och förbannade mig, därför att jag ville bli något annat än en bonde och arbeta med annat än med skogen och jorden.




Hellgum


Den natten, då ungdomen dansade hos Stark Ingmar, var Halvor borta, och Karin Ingmarsdotter låg ensam i lillkammaren. Mitt i natten hade hon en svår dröm. Hon drömde, att Eljas levde och att han höll ett stort dryckesgille. Hon hörde honom från storstugan, där han klingade med glas och gapskrattade och sjöng dryckesvisor.

Hon tyckte, att han och hans kamrater ställde till allt värre och värre oväsen, och till slut lät det, som om de skulle slå sönder både bänkar och bord. Härvid blev hon så förfärad, att hon vaknade.

Men fastän Karin var vaken, fortfor larmet omkring henne. Marken skalv, fönsterna riste, tegelpannorna foro av taken, de gamla päronträden vid gaveln piskade huset med sina styva grenar.

Det var, som om det vore morgonen till den yttersta dagen.

Just som oväsendet var som häftigast, sprang en ruta, och glasbitarna föllo klirrande mot golvet. En stark vind for väsande in i rummet, och Karin hörde ett skratt alldeles ivid sitt öra, just samma skratt, som hon hade hört nyss förut i drömmen.

Karin trodde, att hon skulle dö. Så stark skräck hade hon aldrig erfarit. Hjärtat stannade, och hela kroppen blev kall och stel som is.

Oväsendet avtog rätt hastigt, och Karin återkom till liv. Den kalla nattluften svepte genom kammaren, och om en stund beslöt hon sig för att gå upp och stoppa igen hålet i rutan. Men när hon steg ur sängen, veko sig benen under henne, och hon märkte, att hon inte kunde gå.

Karin kallade inte på hjälp, utan lade sig ner helt stilla. "Jag kan nog gå, när jag kommer till lugn igen", tänkte hon. Om en stund gjorde hon ett nytt försök. Men båda benen voro alldeles utan kraft och styrsel. Hon kunde inte stödja på dem, utan blev liggande bredvid sängen.

Så snart folket kom i rörelse på morgonen, blev doktorn efterskickad. Han anlände snart, men kunde inte förstå vad det var, som hade kommit över Karin. Hon var varken sjuk eller lam. Han trodde, att alltsammans hade vållats av skrämseln.

– Karin blir nog bra igen, sade han.

Karin hörde på doktorn utan att säga ett ord. Hon visste, att Eljas hade varit inne i rummet under natten och att det var han, som hade gjort henne detta. Hon visste också, att hon aldrig skulle bli återställd.

Hela förmiddagen satt Karin tyst och grubblande. Hon sökte fundera ut varför Gud hade tillåtit, att denna hemsökelse hade kommit över henne. Hon gick strängt till rätta med sig själv, men kunde inte finna, att hon hade begått bågon synd, som hade förtjänat ett så hårt straff. "Gud är orättvis mot mig", tänkte hon.

På eftermiddagen reste Karin till Storms missionssal, där predikant Dagson talade på den tiden. Hon hoppades, att Dagson skulle förklara för henne varför hon hade blivit så hårt straffad.

Dagson var en omtyckt talare, men aldrig hade han haft så många åhörare som den aftonen. Kära då, vad det var för en folksamling utanför missionssalen! Och ingen talade om något annat än det, som hade hänt under natten i lekstugan.

Hela menigheten hade blivit uppskrämd, och nu hade den kommit samman för att höra ett sådant kraftigt Guds ord, som kunde driva bort skräcken.

Inte fjärdedelen av de närvarande kunde komma in i huset, men dörrar och fönster stodo på vid gavel, och Dagson hade en så stark stämma, att även de utanför stående kunde höra.

Predikanten visste vad som hade hänt och vad människorna trånade efter. Han började sitt tal med förskräckliga ord om helvetet och om avgrundens furste. Han påminde om den, som smyger omkring i mörkret för att fånga själar, som lägger ut lastens snara och syndens lockelse.

Människorna ryste och sågo världen uppfylld av djävlar, som frestade och lockade. Allt var synd och fara. De vandrade på falluckor, de voro som vilda skogens djur, de pinades och hetsades.

När Dagson talade om detta, for hans röst genom salen som en vilt vinande vind, och hans ord voro som eldslågor.

Alla, som hörde Dagsons tal, tyckte, att det var likt en skogsbrand. Med alla dessa djävlar och all rök och eld förnam man det så, som då skogen birnner omkring en, då elden kryper fram i mossan, där man trampar, och rökmoln vältra fram i luften, som man ska andas, då värmen sveder ens hår och dånet av branden fyller öronen och gnistor vilja sätta eld på ens kläder.

Dagson jagade människorna fram på detta sätt, genom eld och rök och förtvivlan. Eld hade de framför sig, eld bakom sig och eld på alla sidor. Man såg intet annat, än att man måste förgås.

Men genom all denna förfäran förde han dem fram till en grön plats i skogen, där allt var lugn och svalka och trygghet. Mittpå den blommande skogsängen satt Jesus, han sträckte ut sina armar över de flyende och jäktade människorna, och de lade sig ner vid hans fötter, och all fara var över, och det fanns inte mer nederlag eller förföljelse.

Dagson talade, såsom han själv kände det. Bara han fick lägga sig ner vid Jesu fötter, erfor han frid och lugn och fruktade ingen av alla livets farligheter.

Efter Dagsons tal uppstod livlig rörelse. Flera gingo fram och tackade honom, medan deras ansikten överströmmades av tårar. De sade, att de av denna predikan hade blivit väckta till en rätt tro på Gud.

Men Karin Ingmarsdotter satt orörlig, och när Dagson hade slutat, lyfte hon de tunga ögonlocken och såg på honom, som om hon förebrådde honom, att han ingenting hade kunnat giva henne.

I detsamma ropade en stark stämma utanför missionssalen så högt, att hela församlingen hörde orden:

– Ve, ve, ve över dem som giva stenar i stället för bröd! Ve, ve, ve över dem, som giva stenar i stället för bröd!

Karin kunde inte se den, som talade. Hon måste sitta stilla, medan de andra rusade ut.

Sedan kom hennes husfolk och sade henne, att den, som hade ropat, hade varit en hög, mörk man, som ingen kände. Han och en vacker, ljus kvinna hade kommit åkande framåt vägen i en skjutskärra mittunder föredraget. De hade stannat och lyssnat. Och just i samma ögonblick, som de skulle fara vidare, hade mannen rest sig upp och talat.

Somliga hade tyckt sig känna igen kvinnan. Hon skulle vara en av Stark Ingmars döttrar, som hade rest till Amerika och blivit gift där, och karlen skulle då vara hennes man. Men det var inte så lätt att känna igen den, som man hade sett som ung tös i den vanliga sockendräkten, när hon kom tillbaka vuxen och klädd i stadskläder.

Karin hade samma tankar om Dagson som den främmande. Det kunde man märka därav, att hon aldrig mer for till missionssalen.

Längre framåt sommaren, då en av baptisternas predikanter kom till socknen och predikade och döpte, hörde hon honom, och då frälsningsarmén även började hålla möten i kyrkbyn, lät hon föra sig till ett av dessa.

En stor, andlig rörelse gick genom socknen. Vid alla möten skedde väckelser och omvändelser. Alla människor tycktes finna vad de trånade efter.

Men ingen av dem, som Karin hörde, kunde lära henne att försona sig med den straffdom, som Gud hade låtit komma över henne.

Birger Larsson hette en smed, som hade sin smedja vid landsvägen. Smedjan var liten och mörk med en glugg i stället för fönster och en låg dörr. Birger Larsson förfärdigade grova knivar, lagade lås, satte på hjulringar och skodde slädmedar. När han inte annat arbete hade, smidde han spik.

En sommarkväll rådde stor brådska i smedjan. Birger Larsson själv stod vid ett städ och plattade till spikhuvuden. Hans äldste son stod vid ett annat, hamrade ut järnten efter järnten och klippte av dem. En av sönerna drog blåsbälgen, en släpade fram kol, vände på järnen, som lågo i ässjan för att vitglädgas, och bar fram dem till smederna. Den fjärde av sönerna var endast sju år; han plockade upp de färdiga spikarna, kylde dem i en vattenho och band dem samman i buntar.

Mittunder arbetet kom en främmande och ställde sig i dörröppningen. Det var en hög, mörk man. Han måste nära nog böja sig dubbel för att kunna se in.

Birger Larsson höll upp med arbetet för att få veta vad den nykomne önskade.

– Ni får inte ta illa opp, att jag tittar in, fast jag inte har något ärende, sade mannen. Jag har själv varit smed i ungdomen, och därför har jag svårt att gå förbi en smedja utan att se på arbetet.

Birger Larsson lade märke till att den främmande hade stora, seniga händer, riktiga smednävar.

Smeden började utfråga den främmande om vem han var och varifrån han kom. Karlen svarade vänligt utan att röja sig. Birger fann honom klok och tyckte om honom. Han gick ut ur smedjan med honom, stod på svarta smedbacken och skröt med sina söner. Han hade haft svåra dagar, sade han, innan sönerna hade vuxit upp, så att de kunde bistå honom med arbetet. Men nu, då de alla hjälptes åt, gick det gott.

– Du ska få se, att om några år är jag en rik man, sade Birger.

Främlingen log en smula och sade, att det fägnade honom, att Birger hade så god hjälp av sönerna.

– Nu vill jag fråga dig om något, fortfor han, lade sin tunga hand på Birgers axel och såg honom djupt in i ögonen. Då du har så god hjälp av dina söner i världsliga ting, låter du dem väl också bistå dig i de andliga?

Birger stirrade slött på honom.

– Jag ser, att detta var dig en ny fråga, sade främlingen, tänk på den, tills vi härnäst råkas!

Han gick sin väg småleende. Birger Larsson begav sig in i smedjan, rev sig i håret, som var styvt och gult som mässing, och började åter arbeta.

Men främlingens fråga följde honom under flera dagar. Vad var nu detta för en sak att spörja om? "Det ligger något under det här, som jag inte förstår", tänkte han.




*




Det var dagen efter den, då främlingen hade talat med Birger Larsson, och det var nere i kyrkbyn i Tims Halvors gamla handelsbod, som han efter sitt giftermål med Karin hade lämnat till sin svåger, Kolås Gunnar.

Gunnar var bortrest, och under tiden stod hans hostru, Brita Ingmarsdotter, i boden och skötte handeln.

Brita stod bakom disken vacker och ståtlig. Både namn och utseende hade hon tagit i arv efter sin mor, Stor Ingmars vackra hustru. En så vacker flicka som Brita hade aldrig förr vuxit upp på Ingmarsgården.

Var nu inte Brita lik gammalfolket till det yttre, så var hon dock lika rättrådig och noggrann som någon annan i hennes släkt.

När Gunnar var borta, skötte Brita handeln på sitt eget sätt. Om gamle korpral Fält kom försupen och darrhänt och begärde en flaska öl, sade Brita tvärt nej, och när den fattiga Kolbjörns Lena ville köpa en vacker brosch, sände Brita hem henne med ett par kilo rågmjöl.

Inga barn vågade sig in i boden, när Brita regerade där, för att ödsla bort sina fattiga slantar på russin och karameller. Bondhustrun, som hade gått dit för att köpa av de lätta, tunna köpstadstygerna, blev hemskickad av Brita för att väva hållbart och dugande tyg i egen vävstol.

Denna dag hade inte Brita många kunder. Hon satt ensam långa timmar. Då sjönk hon samman, stirrade långt framför sig, medan förtvivlan brann i ögonen.

Äntligen steg hon upp, sökte fram ett rep, flyttade trappstegen ur boden in i bodkammaren och gjorde i ordning en snara i en krok i taket.

Brita arbetade ivrigt, hon var snart färdig, skulle just sticka huvudet in i snaran, då hon råkade se ner.

Dörren öppnades i detsamma, och en hög, mörk karl trädde in. Han hade kommit in i boden, utan att hon hade hört honom, och när han inte hade funnit någon där, hade han gått bakom disken och öppnat dörren till bodkammaren.

Brita gick sakt nerför stegen. Karlen sade ingenting till henne, han drog sig tillbaka ut i boden. Brita kom långsamt efter. Brita hade inte sett honom förr. Han hade svart, krusigt hår, tätt helskägg, skarpa ögon och stora, seniga händer. Han var välklädd, men han gick och rörde sig som en arbetare. Han satte sig på en trasig stol nere vid dörren och tog inte ögonen från Brita.

Bondhustrun stod stilla bakom disken, frågade ingenting, endast önskade, att han måtte gå. Karlen såg och såg, lät inte ögonen släppa henne en minut. Brita tyckte, att hans blickar höllo fast henne, så att hon inte kunde röra sig.

Brita blev otålig, hon sade för sig själv: "Jag kan undra vad du tänker det hjälper, att du sitter och vaktar mig. Du kan väl förstå, att jag i alla fall gör vad jag vill göra, så snart jag blir ensam."

Brita stod och höll tysta tal till mannen. "Om detta vore något, som kunde ha ett slut eller en övergång, skulle du gärna få hindra mig, men det är rent obotligt."

Alltjämt satt karlen kvar och såg lika igärdigt på henne.

"Jag ska säga dig, att det passar sig inte för oss från Ingmarsgården att hålla handelsbod", fortsatte Brita i sina tankar. "Du kan inte tro vad jag hade det bra med Gunnar, allt intill dess han började med handeln. Folk varnade mig nog för att gifta mig med honom. De tyckte inte om honom för hans svarta lugg och hans vassa ögon och hans skarpa tunga. Men vi tyckte om varandra, ser du, och vi sa inte ett ont ord till varandra, ända tills Gunnar övertog handelsboden.

"Det är efter den tiden", fortfor Brita i sitt tysta tal, "som det inte har varit bra mellan oss. Jag vill, att han ska sköta handeln på mitt sätt. Jag kan inte tåla, att han säljer öl och vin till drinkare, och jag tycker, att han bara ska låta folk köpa vad som är nyttigt och nödvändigt, men det tycker Gunnar är orimligt. Och vi kan inte ge vika, varken han eller jag, och nu tvistar vi alltid, och nu tycker han inte om mig mer, ser du."

Hon såg på karlen med sina förvildade ögon, liksom förvånad, att han inte gav efter för hennes böner.

"Men du kan väl förstå, att jag inte kan leva med den skammen, att han låter länsman göra utpantning hon fattigt folk och ta ifrån dme den enda kon eller ett par stackars får!

Det kan aldrig bli bra, förstår du inte det? Varför kan du inte gå, så att jag får göra slut på det?"

Men under det att karlen betraktade Brita, blev hon allt lugnare, och om en stund började hon gråta helt stilla. Hon hade blivit rörd över den främmande, som satt och vaktade henne. Det var märkvärdigt gjort av en, som alls inte kände henne.

Så snart karlen märkte, att Brita grät, reste han sig och gick mot dörren. När han stod på tröskeln, vände han sig, borrade ögonen in i Britas än en gång, harskade sig och sade med djup röst:

– Gör dig själv intet ont, ty den tiden nalkas då du ska få leva i rättfärdighet.

Därmed gick han. Hans steg ljödo tunga i trappan och på vägen, då han avlägsnade sig.

Brita skyndade in i bodkammaren, hon tog ner snaran och lyfte stegen åter ut i boden. Sedan satte hon sig på en kista och rörde sig inte under ett par timmar.

Hon hade den känslan, att hon länge och väl hade vandrat omkring i en natt, som hade varit så mörk, att hon inte hade kunnat se sin egen hand. Hon hade gått vilse, visste inte vart hon var kommen, och för varje steg hon hade tagit, hade hon fruktat, att hon skulle störta ner i ett kärr eller en avgrund. Men nu hade någon ropat till henne, att hon inte skulle vandra vidare, utan sätta sig ner och vänta, tills det bleve dager. Hon var glad, att hon inte måste fortsätta den farliga vandringen. Nu satt hon och väntade på gryningen.

Stark Ingmar hade en dotter, som hette Anna Lisa. Hon hade bott i Chicago i flera år och hade blivit gift där med en man vid namn Johan Hellgum, en svensk, som förestod en liten församling, vilken hade sin egen tro och lära. Dagen efter den ryktbara dansnatten kom Anna Lisa hem för att hälsa på sin gamle far, och mannen följde henne.

Hellgum använde tiden till att göra långa vandringar genom bygden. Han gjorde bekantskap med alla han mötte och språkade till en början med dem om helt vardagliga ting, men när han skildes från en människa, lade han gärna sig stora, tunga hand på hennes axel och sade några ord till tröst eller väckelse.

Stark Ingmar såg inte mycket till mågen. Gubben arbetade det året tillsamman med unge Ingmar Ingmarsson, som hade flyttat hem till Ingmarsgården. De båda byggde en såg i Långforsen. Det var Stark Ingmar en stolt dag, då sågen blev färdig och den första timmer stocken klövs till vita plankor av de gnisslande sågbladen.

En kväll gick gubben hem från arbetet. På vägen mötte han Anna Lisa. Hon såg förskrämd ut, som om hon hade velat gömma sig.

Stark Ingmar skyndade på stegen, kom fram till stugan och blev stående med rynkad panna. Tätt vid ingången hade det i alla hans tid vuxit en stor nyponbuske. Den hade varit honom kärare än hans öga, han hade aldrig låtit någon plocka en ros eller ett blad av busken, intet ont hade fått komma nära den.

Stark Ingmar hade aktat den så väl, därför att han visste, att det bodde underjordiskt småfolk under den.

Men nu var busken borthuggen. Det var förstås mågen, predikanten, som inte hade kunnat tåla den.

Stark Ingmar hade sin yxa i handen, han klämde fingrarna hårt om skaftet, när han gick in i stugan.

Hellgum satt där inne med bibeln framför sig. Han lyfte blicken och såg Stark Ingmar djupt in i ögonen. Därpå fortsatte han att läsa med hög röst:

– Därtill då I tänken: Vi vilja göra som hedningarna och såsom annor folk i landen och tillbedja stockar och stenar, skall det fela eder.

Så sant jag lever, säger Herren, jag skall råda över eder med starka hand och utsträcktom arm och utgjuten grymhet.

Utan ett ord gick Stark Ingmar ur rummet. Den natten sov han i ladan. Två dagar därefter drogo han och Ingmar uppåt storskogen på kolning och timmerhuggning. De ämnade bli borta hela vintern.




*




Ett par gånger hade Hellgum uppträtt på bönemöten och utlagt sin lära, som han sade var den enda och rätta kristendomen. Men Hellgum var inte vältalig som Dagson. Han hade inte vunnit några anhängare.

De, som hade mött honom på vägar och stigar och blott hört honom säga ett par ord, hade väntat stora ting av honom, men när Hellgum skulle hålla ett långt föredrag, blev han tung och andefattig och tröttande.

Då det led mot slutet av sommaren, blev Karin Ingmarsdotter ytterligt nedstämd. Man hörde henne sällan säga ett ord. Hon var alltjämt ur stånd att gå och satt dagen om orörlig i sin stol. Hon uppsökte inte mer några predikanter, utan satt ensam och ruvade över sin olycka. Ibland sade hon till Halvor, att hon alltid hade hört sin far säga, att Ingmarssönerna inte behövde frukta något, om de blott ginge Guds vägar. Men nu visste hon, att detta inte var sant.

Halvor föreslog en gång i sin rådlöshet, att hon skulle tala med den nye predikanten, men Karin svarade genast, att hon inte ville söka hjälp hon präster.

En söndag i slutet av augusti satt Karin ensam vid fönstret i storstugan. Det var stillhet över hela gården, och Karin hade svårt att hålla sig vaken. Huvudet sjönk allt djupare ner mot bröstet, och om en stund somnade hon.

Hon vaknade vid att någon talade alldeles under hennes fönster. Hon kunde inte se vem det var, men rösten var stork och djup. Vackrare röst hade hon aldrig hört.

– Nu vet jag, Halvor, att du finner det orimligt, att en fattig, olärd smed skulle ha funnit sanningen, där så många lärda herrar har strandat, sade rösten.

– Ja, svarade Halvor, jag vet inte hur du kan vara så säker.

"Det är Hellgum, som Halvor talar med", tänkte Karin. Hon försökte dra igen fönstret, men nådde inte.

– Men nu är det ju sagt, fortfor Hellgum, att om någon slår dig på den ena kinden, ska du vända den andra till, och att vi inte ska göra motstånd mot det onda, och mycket annat i den vägen. Och det där alltsammans kan ingen hålla. Folk skulle ta från dig både åker och skog, de skulle stjäla din potatis och bära bort din säd, om du inte försvarade det, som är ditt. Jag tänker, att de skulle ta ifrån dig hela Ingmarsgården.

– Det kan nog så vara, det, medgav Halvor.

– Ja, då kan väl inte Kristus menat något med det där, kan jag tro. Han har väl bara stått och pratat i vädret.

– Jag vet inte vart du vill komma.

– Se, det är ock en annan sak, som är värd att tänka på, sade Hellgum. Och det är, att vi är så obegripligt långt komna med vår kristendom. Det finns ingen mer, som stjäl, och ingen, som mördar, och ingen, som gör orätt mot änkor och faderlösa. Ingen hatar och förföljer den andre numera. Det händer aldrig, att någon handlar illa bland oss, som har en så god religion.

– Det är nog mycket, som inte är, som det borde vara, medgav Halvor saktmodigt. Han lät sömnig och ointresserad.

– Men om du har ett tröskverk, Halvor, som inte vill göra tjänst, så ser du väl efter vad det är för fel med det. Du ger dig ingen ro, förrän du vet vari skadan består. Och när du nu ser, att det rakt inte vill gå att få männsikorna att föra ett kristet liv, så borde du väl se efter om det kan vara något fel med själva kristendomen.

– Inte kan jag tro, att det brister något i Jesu lära, sade Halvor.

– Nej, den var nog bra från början, men det kan ju hända, att den har kommit i olag. Det kan vara ett hjul, som har gått sönder, ser du, bara ett enda litet hjul, och strax står hela verket.

Han teg en stund, som om han sökte efter ord och bevis.

– Nu ska jag säga dig hur det gick mig för ett par år sedan. Då försökte jag för första gången att riktigt leva efter läran, och vet du hur det slutade? Jag arbetade på en fabrik på den tiden, och när kamraterna fann ut hurudan jag var, lät de mig för det första göra en god del av deras arbete, sedan tog de min plats ifrån mig, och så lagade de, att jag fick bära skulden för en stöld, som en av dem hade begått, så att jag kom i fängelse.

– Man ska väl inte alltid råka ut för så dåligt folk, sade Halvor lika likgiltigt.

– Då sa jag för mig själv: Det vore inte svårt att vara kristen, om man bara vore ensam på jorden och inte hade några medmänniskor. Jag tyckte riktigt om att sitta i fängelse, ty där fick jag föra ett rättmätigt liv utan att bli störd eller oroad. Men så tänkte jag, att det där att föra ett rättskaffens liv i ensamhet, det var, som om en kvarn skulle stå och snurra runt alldeles på egen hand utan att ha säd mellan stenarna. Eftersom Gud har satt så många människor i världen, tänkte jag, så är det väl meningen, att de ska vara till varandras stöd och hjälp och inte till fördärv. Och så förstod jag då äntligen, att djävulen hade tagit bort något ur bibeln, för att kristendomen skulle gå på tok.

– Det kunde han väl aldrig ha makt till, sade Halvor.

– Jo, han har tagit bort detta: I, som viljen föra ett kristligt liv, I skolen söka bistånd hos era medmänniskor.

Halvor sade ingenting, men Karin nickade gillande. Hon hade hört på mycket noga och inte förlorat ett ord.

– Så snart jag slapp lös ur fängelset, sade Hellgum, gick jag till en kamrat och bad honom bistå mig att föra ett rätt liv, och se, då vi var två, gick det genast bättre. Och snart kom en tredje och en fjärde och slöt sig till oss, och allt bättre och bättre gick det. Nu är vi trettio, som bor tillsammans i ett hus i Chicago. Vi delar allt med varandra och vakar över varandras leverne, och rättfärdighetens väg ligger slät och jämn framför oss. Vi kan handla kristet mot varandra, ty den ene bordern missbrukar inte den andres godhet och nedtrampar honom inte i hans ödmjukhet.

När Halvor alltjämt teg, fortfor Hellgum övertalande:

– Det vet du väl, Halvor, att den, som vill göra något stort, han går i förbund med andra människor och tar hjälp av dem. Inte kunde du vara ensam om att sköta den här gården. Och om du ville anlägga ett bruk, så skulle du skaffa dig många bolagsmän, och tänk, om du ville bygga en järnväg, så många du då finge ta till hjälp!

Men se, det svåraste av allt, det är att leva ett kristet liv, och det vill du genomföra på egen hand utan hjälp. Eller också kanske du aldrig försöker, ty du vet på förhand, att det inte går.

Den enda, som är inne på en rätt väg, det är jag och de, som håller med mig där ute i Chicago. Den församlingen är det rätta, heliga Jerusalem, som är nederkommet av himmelen. Och du ska veta detta därav, att andens gåvor, som tilldelades de första kristna, de sänker sig också över oss. Ty somliga av oss hör Guds röst, och andra profeterar, och andra botar sjuka.

– Kan du bota sjuka? avbröt Halvor hastigt.

– Ja, sade Hellgum, jag kan bota dem, som tror på mig.

– Det är allt svårt att tro något annat än det, som man har fått lära som barn, sade Halvor eftertänksamt.

– Jag vet dock visserligen, Halvor, att du rätt snart ska hjälpa till med att bygga upp det nya Jerusalem, sade Hellgum.

Det blev nu tyst. Strax därefter hörde Karin, att Hellgum sade farväl.

Om en stund kom Halvor in till Karin. När han såg henne sitta vid det öppna fönstret, sade han:

– Nu har du visst hört allt, vad Hellgum har talat.

– Ja, svarade hustrun.

– Hörde du, att han sa, att han kunde bota den, som tror på honom?

Karin rodnade en smula. Hon hade tyckt bättre om Hellgums lära än om allt annat, som hon hade hört denna sommar. Det låg någon av sunt praktiskt förstånd däri, som tilltalade henne. Detta var gärning och verksamhet och ingen känslosamhet, som hon inte förstod sig på. Men hon erkände inte detta. Hon ville nu inte ha något mera att göra med präster.

– Inte vill jag ha någon anna tro än far, sade hon.

Ett par veckor efteråt satt Karin åter i storstugan. Hösten var nu kommen, vinden brusade utanför huset, och elden sprakade i spisen. Ingen var inne i rummet mer än hennes lilla dotter, som var nära årsgammal och nyss hade lärt att gå. Barnet satt på golvet vid moderns fötter och lekte.

Bäst Karin satt där, öppnades dörren och en hög, mörk man kom in. Han var krushårig, hade vassa ögon och stora, seniga smedhänder. Innan Karin hade hört honom säga ett ord, gissade hon, att det var Hellgum.

Karlen hälsade och frågade efter Halvor. Bondhustrun svarade, att mannen var rest på en stämma. Han väntades snart åter.

Hellgum satte sig ner. Han höll sig tyst. Då och då kastade han en snabb blick på Karin.

– Jag har hört sägas, att ni är sjuk, sade han om en stund.

– Ja, svarade Karin, jag har inte kunnat gå på ett halvt år.

– Jag har tänkt på att komma hit och be för er, sade predikanten.

Karin blev tyst, sänkte ögonlocken och liksom slöt sig inom sig själv.

– Mor Karin har kanske hört, att jag har gått Guds nåd till att bota sjuka?

Karin slog upp ögonlocken och gav honom en misstrogen blick.

– Jag får vara tacksam för att ni har tänkt på mig, men det kan nog inte bli något av, för jag byter inte lätt om tro, sade hon.

– Det är väl möjligt, att Gud vill hjälpa er ändå, sade karlen, eftersom ni alltid har försökt att föra ett rättfärdigt liv.

– Jag är nog inte så i Guds nåd, att han vill hjälpa mig.

Det blev nu tyst en stund, så frågade Hellgum:

– Har mor Karin någonsin frågat sig varför denna hemsökelse har kommit?

Karin svarade inte, hon tycktes åter stänga sig inne i sig själv.

– Det är något, som säger mig, att Gud har gjort detta, för att hans namn ska varda än mer ärat, sade Hellgum.

När Karin hörde detta, blev hon ond. Ett par skarpa, röda fläckar sprungo upp på hennes kinder. Det syntes henne mycket förmätet av Hellgum att trom att denna sjukdom hade kommit över henne, för att han skulle få tillfälle att göra ett under.

Predikanten reste sig, gick fram till Karin och lade sin hand på hennes huvud.

– Vill du att jag ska be för dig? sade han.

Ögonblickligen kände Karin en ström av liv och hälsa ila genom kroppen, men hon var så förolämpad över hans påflugenhet, att hon häftigt skakade bort hans hand och lyfte armen, som om hon hade velat slå honom. Ord kunde hon inte finna i hastigheten.

Hellgum drog sig tillbaka ner mot dörren.

– Man ska inte visa från sig vad Gud sänder en, sade han.

– Nej, sade Karin, vad Gud sänder en, det får man nog ta emot.

– Jag säger dig, jag, att i dag ska detta hus salighet vederfaras, sade karlen.

Karin svarade inte.

– Tänk på mig, du du blir hulpen! sade Hellgum och gick med detsamma ut genom dörren.

Karin satt alldeles upprätt i stolen. De röda fläckarna brunno länge på kinderna.

"Ska jag nu inte få vara i fred i mitt eget hem!" tänkte hon. "Det är besynnerligt, så många det är, som tror sig vara sända av Gud."

men helt plötsligt såg Karin, att hennes lilla flicka reste sig och skyndade fram mot spisen. Den lilla hade just fått syn på elden, som brann där. Hon skek till av glädje, kröp och sprang fram mot den, allt vad hon orkade.

Karin ropade henne tillbaka, men barnet lydde inte. Det arbetade för att komma upp i spisen, ramlade ner ett par gånger, men nådde äntligen upp på spishällen, där elden brann.

– Gud hjälpe mig, Gud hjälpe mig! sade Karin.

Hon började ropa högt, fastän hon visste, att ingen människa fanns i närheten.

Lickan lutade sig skrattande fram mot elden. Då ramlade ett brinnande vedträ ner ur brasan och föll på hennes gula kolt.

Med detsamma stod Karin upprätt på golvet, sprang fram till spisen och ryckte till sig barnet.

Inte förrän hon hade fått skaka bort alla gnistor och kol och synat flickan och funnit henne oskadad, besinnade hon vad som hade hänt. Att hon stod på sina ben, att hon hade gått, att hon kunde gå allt fortfarande!

Karin erfor den största själsskakning, som hon hade känt i sitt liv, och på samma gång den största lycka.

Hon kände, att hon stod under Guds särskilda vård och styrelse, och en helig Guds man hade han sänt inom hennes dörrar för att hjälpa och hela henne.




*




Under dessa dagar stod Hellgum ofta på den lilla förstubron utanför Stark Ingmars stuga och såg neråt nejden. Det där landet han blickade ut över blev grannare dag för dag. Hela marken var gul, och alla lövträd voro klart röda eller klart gula. Här och där vajade en hel lövskog, så skimrande som ett svallande hav av guld. Överallt i de granskogsklädda höjdernas mörker såg man gula stänk, som härrörde från lövträd, vilka hade förirrat sig in bland barrträden.

Så, som en ringa grå stuga kan lysa och stråla, när den har fattat eld, så flammade detta fattiga svenska landskap upp till en sällspord prakt. Allt var så gult och så underbart skinande, som man skulle tänka sig ett landskap på sollytan.

Men när Hellgum såg detta, tänkte han på att den tid nu snart skulle randas, då Gud skulle låta landet stråla av helighet, och då de ord, som han hade utsått under sommaren, skulle bära lysande skördar av rättfärdighet.

Och sem en afton kom Tims Halvor upp till torpet och bjöd Hellgum och hans hustru att komma ner till Ingmarsgården.

Då de trädde in på den stora gårdsplanen, var där mycket städat och fint. Alla torra blad under gjrkarna voro bortsopade, alla verktyg och fordon, som eljest brukade belamra gården, voro undanskaffade. "Här må¨tte visst finnas flera främmande", tänkte Anna Lisa. I detsamma öppnade Halvor dörren till storstugan.

Det var fullt med folk där inne, alla sutto högtidligt väntande på de långa bänkarna, som gingo runtom stugan. Och Hellgum kände igen det bästa folket i socknen.

De första han såg voro Ljung Björn Olofsson och hans hustru, Märta Ingmarsdotter, samt Kolås Gunnar och hans hustru. Därpå kände han igen Krister Larsson och Israel Tomasson med deras hustrur. De hörde också till Ingmarsätten. Så lade han märke till Hök Matts Eriksson och hans son Gabriel, nämndemans Gunhild och några andra. Det var i allt en tjugu personer.

När Hellgum och Anna Lisa hade gått runt och tagit i hand, sade Tims halvor:

– Vi är här några församlade, som har tänkt på vad Hellgum har sagt oss i sommar. De flesta av oss hör till en gammal släkt, som alltid gärna har velat gå Guds vägar, och om Hellgum kan hjälpa oss med detta, vill vi följa honom.

Nästa dag spreds det ryktet genom socknen, att på Ingmarsgården hade blivit stiftad en församling, som påstod sig äga den enda rätta och sanna kristendomen.




Den nya vägen


Det var nästa vår strax efter snösmältningen. Ingmar och Stark Ingmar hade just kommit ner till bygden för att sätta sågen i gång. Hela vintern hade de legat uppe i skogen och arbetat med kolning och timmerhuggning, och när Ingmar kom ner till slättlandet, tyckte han, att han kände sig som en björn, vilken nyss hade krupit ut ur idet. Kunde knappt vänja sig vid att se solen lysa på den öppna himlen, utan gick och blinkade med ögonen, som om de inte tålde ljuset. Han hade det också svårt med bullret från forsen och med nänniskorösterna, och han kände riktig pina vid allt larmet, som brusade honom om öronen nere vid gården. På samma gång var han oerhört glad åt allt detta, Gud ska veta, att han inte visade det i sätt och gång, men den våren kände han sig lika ung som de nya skotten på björkarna.

Det kan ingen säga hur väl det smakade honom att sova i bäddad säng och äta ordentligt lagad mat.

Och så att vara hemma hos Karin, som pysslade om honom ömmare än en mor! Hon hade låtit sy nya kläder åt honom, och rätt som det var, kom hon ut från köket och stack till honom en godbit, som om han hade varit en liten pojke.

Och allt det märkliga, som hade hänt, medan han hade gått uppe i skogen! Ingmar hade bara hört några obestämda rykten om Hellgums lära. Men att nu höra Karin och Halvor tala om hur lyckliga de var och hur de och deras vänner sökte hjälpa varandra att gå Guds vägar, det var rent vackert.

– Vi väntar nu säkert, att du går med oss, sade Karin.

Ingmar svarade, att han hade god lust, men först måste han dock betänka sig.

– Hela vintern har jag längtat efter att du skulle komma och få del i vår salighet, sade systern, för vi lever ej mera på jorden, utan i det nya Jerusalem, som är nederkommet av himmelen.

Det var ock en god nyhet för Ingmar, att Hellgum ännu fanns kvar på orten. Förra sommaren hade Hellgum ofta kommit ner till sågen för att språka med Ingmar, och de hade blivit goda vänner. Ingmar beundrade Hellgum som den yppersta man han hade råkat. Aldrig hade han sett någon, som hade varit så karlavulen och stortalig och litat så fast på sig själv.

Ibland, då det hade varit mycket brått, hade Hellgum kastat av sig rocken och hjälpt till i sågen. Då hade Ingmar blivit häpen. Aldrig förr hade han träffat någon, som hade varit så rask att arbeta.

Just nu var Hellgum borta på ett par dagar, men han väntades snart hem igen.

– Ja, bara du får tala med Hellgum, går du nog med oss, sade Karin gång på gång. Och det trodde Ingmar också, fast han var orolig för att gå med på något, som inte fadern hade gillat. Det var väl just far, som lärde oss att alltid gå Guds vägar, sade Karin.

Det var så gott och bra alltsammans. Ingmar hade aldrig kunnat tro, att det skulle kännas så ljuvligt att åter vara bland människor. Det var endast ett han saknade, och det var, att ingen talade om skolmästarns och om Gertrud. Det var en stor otur, för Ingmar hade inte råkat Gertrud på ett helt år. Men förra sommaren hade han inte behövt sakna nyheter om henne. Då hade det knappast gått en dag, utan att någon hade talat om Storms.

Den kom sig väl endast av en tillfällighet, den där tystnaden. Men bra ängsligt, kan det vara, då man känner sig förlägen att fråga, om ingen av sig själv faller på att tala om det man helst vill höra.

Man om Ingmar var lycklig och nöjd, så var den en helt annan sak med Stark Ingmar. Gubben var butter och tyst och svår att göra till lags.

– Jag tror, att du längtar till skogen, sade Ingmar till honom en eftermiddag, när de sutto på var sin stock och åto sin aftonvardssmörgås.

– Ja, det vete Gud, att jag gör, sade gubben. Jag ville helst, att jag aldrig hade kommit hem.

– Vad är det, som är galet hemma? frågade Ingmar.

– Frågar du det! svarade Stark Ingmar. Jag tänkte, att du visste likaväl som jag, att det har gått på tok med Hellgum.

Ingmar svarade, att han tvärtom hade gört, att Hellgum hade blivit en storkarl.

– Ja, han har blivit en sådan storkarl, att han har vänt opp och ner på hela socken.

Ingmar tänkte på hur märkvärdigt det var, att Stark Ingmar aldrig visade spår av kärlek för sin egen släkt. Han brydde sig endast om Ingmarsgården och Ingmarssönerna. Nu var det Ingmar, som måste ta svärsonen i försvar.

– Jag tycker, att det är en god lära, sade Ingmar.

– Jaså, det tycker du, sade gubben och såg bistert på honom. Tror du, att Stor Ingmar också skulle ha tyckt det?

Ingmar svarade, att fadern nog skulle ha velat vara med om att föra ett rättfärdigt liv.

– Du menar väl, att Stor Ingmar skulle ha gått med på att kalla alla för djävlar och antikrister, som inte hör till samfundet, och att han skulle ha nekat att umgås med gamla vänner, därför att de behöll sin egen tro?

– Inte tror jag, att sådant folk som Hellgum och Halvor och Karin bär sig så åt, sade Ingmar.

– Du kan försöka att sätta dig opp emot dem, så får du höra vad du går för.

Ingmar skar stora stycken av smörgåsen och stoppade munnen full med bröd. Dev var förtretligt, att Stark Ingmar skulle vara i så dåligt humör.

– Håhå jaja, sade gubben om en stund, så kan det gå! Här sitter du, som är son till Stor Ingmar, och har ingenting att säga till om. Men min Anna Lisa och hennes man, de lever bland storfolket. De bästa i socken krusar och bugar för dem, och de går var dag från gästabud till gästabud.

Ingmar bara åt och tuggade. Detta var ingenting att svara på.

Men Stark Ingmar började på nytt.

– Ja, det är en vacker lära, det är visst och sant, därför har också halva socken slutit sig till Hellgum. En sådan makt som Hellgums har ingen förr haft i den hör socken, inte en gång Stor Ingmar. Han skiljer barn från föräldrar genom att predika att de, som hör honom till, inte får leva bland syndare. Bara hellgum vinkar, så går bror från bror och vän från vän och fästman från fästmö. Han har haft makt att ställa det så, att det i vinter har varit strid och split i varenda gård. Ja, Stor Ingmar skulle nog ha varit nöjd med sådant, han! Han skulle nog ha följt Hellgum i allt detta! Ja då, det skulle han.

Ingmar såg uppåt och neråt klyftan, där de sutto. Han hade mest lust att springa sin väg. Han förstod, att Stark Ingmar överdrev, men detta förstörde i alla fall humöret för honom.

– Jaha, sade gubben, jag ska inte neka till att det är märkvärdigt, det Hellgum gör: hur han förmår de sina att hålla tillsammans och hur han får dem, som inte förut har velat veta av varandra, att bara vänner. Och hur han tar av den rike och ger till den fattige, och hur han kan få dem att vaka över varandras leverne. Jag tycker ju bara, att det är synd om de andra, som blir kallade djävulens barn och inte får vara med om leken. Men det tycker förstås inte du.

Ingmar var led åt att höra gubben tala illa om Hellgum.

– Så fredligt, som det har varit förr i den socken! sade Stark Ingmar. Men det är allt förbi nu. På Stor Ingmars tid var här en sådan sammanhållning, att det hette, att här fanns det vänsällaste folket i Dalom. Men nu står här änglar mot djävlar och får mot getter.

"Om vi nu bara kunde få sågen i gång", tänkte Ingmar, "så jag sluppe detta talandet."

– Det dröjer nog inte länge, förrän det blir slut mellan dig och mig, fortfor Stark Ingmar. Går du över till de där andra, så lär de inte tillåta dig att umgås med mig.

Ingmar svor till och reste sig.

– Ja, om du håller på att prata på det här sättet, kan det väl hända, att det går så, sade han. Jag tycker du borde veta, att det inte kan gagna dig att reta opp mig mot de mina och mot Hellgum, som är den yppersta man jag råkat.

Härmed fick Ingmar gubben att tiga. Om en stund gick Stark Ingmar från arbetet. Han ville gå ner till kyrkbyn och tala med sin bän kor pral Fält. Han hade inte samspråkat med någon klok människa på långan tid, sade han.

Ingmar var glad, att han gick. Det är visst alltid så, då man har varit länge borta, att man intet obehagligt vill höra, utan bara önskar, att allt ska vara ljuvligt och lätt och fröjderikt omkring en.

Nästa dag kom Ingmar till sågen klockan fem på morgonen. Stark Ingmar var där före honom.

– I dag får du råka Hellgum, sade gubben. Han och Anna Lisa kom sent i går kväll. Jag tror, att de har skyndat hem från de stora gästabuden för att omvända dig.

– Jaså, du börjar nu igen, sade Ingmar. Gubbens tal hade ljudit för hans öron hela natten. Han kunde inte låta bli att grubbla över vem som hade rätt. Men nu ville han inte höra mer ont om sina närmaste.

Stark Ingmar var tyst en stund, så började han småskratta.

– Vad skrattar du nu åt? sade Ingmar. Han stod just pch skulle dra från dammluckan för att sätta sågen i gång.

– Å, det är åt skolmästarns Gertrud.

– Vad är det med henne?

– Jo, de sa i går där nere i byn, att hon var den enda, som hade någon makt över Hellgum.

– Vad har Gertrud att göra med Hellgum?

Ingmar drog inte upp dammluckan, för om sågen hade kommit i gång, skulle han ingenting ha kunnat höra. Gubben såg prövande på honom. Ingmar log en smula.

– Du vet nog att ställa det så, att du får det, som du vill, sade han.

– Det var den där tokan, Gunhild, nämndeman Lars Clementssons dotter.

– Inte är hon tokig, inföll Ingmar.

– Du får kalla det hur du vill, men det var så, att hon var med här på Ingmarsgården, när denna sekten stiftades. Så snart hon kom hem, sa hon till föräldrarna, att hon hade antagit den enda rätta läran och att hon måste flytta från dem och bo på Ingmarsgården. Föräldrarna frågade förstås varför hon ville flytta. Jo, därför att hon skulle kunna föra ett rättfärdigt liv.

De sa, att det kunde hon väl också göra hos dem. – Det kunde ingen, om han inte fick leva bland dem, som var av samma tro. – Skulle då alla flytta till Ingmarsgården? frågade nämndeman. – Nej, det var bara hon. Det andra hade sanna kristna i sina hem.

Nämndeman är ju en snäll karl, och både han och hustrun sökte att tala Gunhild till rätta med godo, men flickan höll i med sitt och retade opp nämndemannen så, att han till sist stängde in henne i lillrummet och sa henne, att hon skulle stanna där, tills denna galenskap hade givit med sig.

– Jag tänkte du skulle tala om Gertrud, inföll Ingmar.

– Jag kommer väl till Gertrud, jag, om du har tålamod. Jag kan säga nu först som sist, att nästa dag, då Gertrud och mor Storm satt och spann i köket, kom nämndemansmor in till dem. De blev skrämda, när de såg henne. Nämndemansmor, som alltid ser så glad ut, var alldeles förgråten. – "Vad är det, vad står på, och varför ser ni så ledsen ut?" Då svarade nämndemansmor: "Man kan väl inte se bättre ut, när man har mistat sitt käraste."

Jag önskar, att jag kunde slå dem, sade gubben.

– Vilka? frågade Ingmar.

– Å, Hellgum och Anna Lisa, sade Stark Ingmar, de hade varit hon nämndemans under natten och rövat bort Gunhild.

Nu gav Ingmar till ett utrop.

– Ja, sannerligen tror jag inte det är en rövare som Anna Lisa har blivit gift med! sade gubben.

Mitt i natten kom de och knackade på fönstret i lillrummet och frågade Gunhild varför hon inte hade flyttat till Ingmarsgården. Hon talade om, att föräldrarna hade stängt in henne. – Det hade djävulen förmått dem till, sa då Hellgum.

Allt detta låg föräldrarna och hörde.

– Hörde de det?

– Ja, de låg i nästa rum, och dörren stod på glänt, de hörde allt, vad Hellgum sa för att locka dottern.

– Men de kunde ju har kört bort honom.

– Nej, de tyckte, att Gunhild skulle välja själv, de kunde ju aldrig tro, att hon skulle vilja gå, så goda, som de hade varit mot henne. De låg och väntade, att hon skulle säga, att hon aldrig ville gå ifrån sina gamla föräldrar.

– Men gick hon då?

– Ja, Hellgum gav sig inte, förrän hon följde med honom. Och då nämndemans hörde, att hon inte kunde motstå honom, så lät de henne gå. Det är somliga, som är på det sättet.

Men på morgonen ångrade modern sig och bad mannen, att han skulle fara opp till Ingmarsgården och föra hem dottern. "Nej", sa han, "aldrig hämtar jag henne, och aldrig vill jag se henne, om hon inte kommer tillbaka självmant."

Då hade nämndemansmor skyndat till skolhuset för att be Gertrud gå och tala med Gunhild.

– Gick så Gertrud?

– Ja, hon gick, och hon talade med Gunhild, men Gunhild brydde sig inte om vad hon sa.

– Jag har inte sett Gunhild där hemma, sade Ingmar eftertänksamt.

– Nej, nu har hon flyttat tillbaka till föräldrarna.

Det tillgick så, att när Gertrud kom ut från Gunhild, fick hon se Hellgum. "Se, där står den, som är vållande till all denna olycka", tänkte hon. Hon gick rätt på honom och började gräla. Hon hade inte varit rädd för att slå honom.

– Gertrud kan tala, hon, sade Ingmar beundrande.

– Hon s till Hellgum, att han bar sig åt som en hednisk stridsman och inte som en lärare i kristendom, när han så där kom och rövade en jungfru från hennes hem mitt i natten.

– Vad sa då Hellgum?

– Han stod tyst och hörde på en stund, så sa han saktmodigt, att hon hade rätt och att han hade varit för häftig. Och så på eftermiddagen förde han hem Gunhild till föräldrarna och gjorde allt gott igen.

När Stark Ingmar slutade, såg Ingmar upp och smålog.

– Gertrud är duktig, hon, sade han, och Hellgum är en storkarl, fastän han är vild av sig.

– Jaså, du tar det på det sättet, sade gubben. Jag tänkte du skulle undra över varför Hellgum var så eftergiven mot Gertrud.

Till detta teg Ingmar.

Stark Ingmar var också tyst en stund, så började han på nytt.

– Det var många i kyrkbyn, som frågade efter dig. De ville veta på vilken sida du ämnade ställa dig.

– Det gör väl detsamma vart jag hör.

– Jag ska säga dig en sak, sade gubben, i den här socken är de vana vid att någon ska styra och ställa för dem. Men nu är Stor Ingmar borta, och skolmästarn har förlorat sin makt, och kyrkoherden har aldrig haft någon duglighet att regera. Därför följer de nu Hellgum, så länge som du håller dig undan.

Ingmar lät händerna sjunka, han såg utpinad ut.

– Men jag vet ju inte vem som har rätt.

– Folk väntar sig nog, att du ska befria dem från Hellgum. Du kan tro, att vi har sluppit mycket ont, som inte har varit hemma i vinter. Det var nog svårast i början, innan männsikorna vande sig vid denna omvändelsesjukan och vid att bli kallade djävlar och helveteshundar. Och allra värst var det, när de omvända barnen också började predika.

– Jaså, barnen predikade även, sade Ingmar misstroget.

– Ja, Hellgum hade talat cid dem om att de skulle tjäna Gud istället för att leka, och så tog de sig för att omvända de vuxna. De låg på lur och föll över dem, som komo gående framåt vägen. Och så ljöd det en om öronen: "Ska du inte börja striden mot djävulen? ska du fortfara att leva i synden?"

Ingmar satt och stred emot, allt vad han kunde. Han ville inte tro vad Stark Ingmar berättade.

– Nu kommer du visst med sådant, som den där Fält har slagit i dig, sade han.

– Det är just detta, som jag ville tala om för dig, sade Stark Ingmar. Det är slut med Fält också. Ja, när jag tänker på att allt detta har utgått från Ingmarsgården, så tycker jag knappt, att jag kan se folk i ögonen.

– Har de gjort Fält någon orätt? frågade Ingmar.

– Å, det var de där barnen. En kväll, när de inte hade annat att göra, föll det dem in, att de skulle gå till Fält och omvända honom. De hade ju förstås hört, att Fält var en så stor syndare.

– Men förr i världen var alla barn så rädda för Fält som för trollen, sade Ingmar.

– Ja, de var rädda, de här med, men de hade väl tänkt ut, att de skulle göra en riktig hjältegärning.

De kom in till Fält en kväll, då han satt ikojan och kokade gröt åt sig. När de öppnade dörren och såg Fält sitta där med sina borstiga mustascher, sin kluvna näsa och stirrande i elden med det enda ögat, blev de rädda allihop, och ett par av de minsta sprang sin väg. Men en tio, tolv stycken kom in och la sig på knä på golvet runtom gubben och började sjunga och bedja.

– Men körde han inte ut dem? frågade Ingmar.

– Hade han bara gjort det! sade Stark Ingmar.

Jag förstår inte vad som kom åt honom. Hade väl suttot och tänkt på, stackare, att han var övergiven och ensam på ålderdomen. Och så var det väl detta, att det var barn, som hade kommit. Det hade nog gått honom till sinnes, att de alltid hade varit rädda för honom. Och när han såg alla de uppåtvända ögonen fulla av blanka tårar, så tog det makten ifrån honom.

Barnen väntade bara, att han skulle rusa opp och slå efter dem. De sjöng och bad, men de var färdiga att ge sig av, så snart han rörde på sig.

Då var det ett par av dem, som såg, att det började rycka i ansiktet på Fält. "Nu kommer det, nu kommer det", tänkte de och reste sig opp för att fly. Men gubben klippte med ögat, och nu är det, som sagt, slut med Fält. Han gör ingen annat än springer på möten och fastar och ber och hör Guds röst.

– Jag kan då inte se, att det där var någon olycka, sade Ingmar. Fält höll ju på att supa ihjäl sig.

– Nej, du har så många vänner att mista, du, så att sådant gör dig ingenting. Du skulle väl också ha önskat att barnen kunnat omvända skolmästarn.

– Aldrig kan jag tro, att barnstackarna har vågat sig på Storm, sade Ingmar. Han blev andlös av förvånging. Det måtte ändå vara sant, som Stark Ingmar sade, att socknen var vänd upp och ner.

– Å jo, det gjorde de visst, de kom in en tjugu stycken i skolsalen en kväll, då Storm satt och skrev i sina böcker, och började predika för honom.

– Vad gjorde då Storm? sade Ingmar. Han kunde inte hjälpa, att han började skratta.

– Han blev så förbluffad till en början, att han ingenting kunde säga eller göra. Men det var så, att Hellgum hade kommit in i köket ett par ögonblick förit för att tala med Gertrud.

– Var Hellgum hos Gertrud?

– Ja, Hellgum och Gertrud hade blivit goda vännerm alltsedan han rättade sig efter henne, då med Gunhild.

När Gertrud hörde bullret i skolsalen, sa hon till Hellgum: "Nu kommer ni just lagom, Hellgum, för att få se något nytt. Hädanefter lär det ju bli så, att skolbarnen kommer att hålla skola för skolmästarn." Då skrattade Hellgum. Han förstod väl, att detta var rent galet. Han körde genast ut barnen, och så blev det slut med det ofoget.

Ingmar märkte, att Stark Ingmar, i detsamm han sade detta, betraktade honom på ett särskilt sätt. Det var, som när en jägare står och ser på en fälld björn och undrar på om han ska behöva ge honom än ett skott.

– Jag vet inte vad du väntar av mig, sade Ingmar.

– Vad ska jag vänta av dig, du är ju bara en pojke. Du äger ju ingenting heller. Du har bara två tomma händer att komma med.

– Jag tror rentav du vill, att jag ska slå ihjäl Hellgum?

– De sa där nere i kyrkbyn, att allt vore hjälpt, om du kunde förmå Hellgum att resa sin väg.

– Det har man väl alltid sett, att det brytning och strid, när det kommer en ny lära, sade Ingmar.

– Det vore i alla fall ett gott sätt för dig att cisa folk vad du duger till, sade Stark Ingmar envist.

Ingmar vände sig från gubben och satte sågen i gång. Han hade nu framför allt gärna velat fråga hur det hade gått med Gertrud och om hon redan hade slutit sig till Hellgumianerna, men han var för stolt att röja sin oro.

Klockan åtta gick Ingmar hem till gården för att äta frukost. Som vanligt var det mycket god mat framsatt för honom, och Halvor och Karin voro synnerligen blida. Så snart Ingmar såg dem, tyckte han, att han inte kunde tro ett ord av allt Stark Ingmars prat. Han blev lätt om hjärtat än en gång och viss om att gubben hade överdrivit.

Men snart kom oron för Gertrud tillbaka så stark, att han inte kunde äta.

– Har du inte varit nere hon skolmästarns på sista tiden, Karin? frågade han plötsligen.

– Nej, svarade Karin raskt. Inte vill jag umgås med så ogudaktigt folk.

Ingmar teg länge, för detta var ett svar att tänka på. Var det nu rätt att tige eller tala? Om han talade, skulle han komma i strid med hemfolket, men han ville heller inte, att någon skulle tro, att han höll med om det, som var orätt.

– Aldrig har jag märkt något ogudaktigt hos skolmästarns, sade han, och jag har dock bott där i fyra år.

Karin tänkte nu nästan detsamma som Ingmar nyss, undrade om hon skulle vara tyst eller tala. Men hon måste ju hålla sig till sanningen, och därför sade hon, att när människorna inte villa följa Guds kallelse, så måste man ju tro, att de voro ogudaktiga.

Halvor föll nu in:

– Det är ju obegripligt viktigt med barnen och vad de får för uppfostran.

– Storm har uppfostrat hela socken och dig med, Halvor.

– Men har har då inte lärt oss att föra ett rätt leverne, sade Karin.

– Det tänker jag du, Karin, alltid har försökt.

– Jag ska säga dig, Ingmar, hur det är att leva efter den gamla läran. Det är som att gå på en rund stock: ena stunden står man, och andra stunden faller man. Men om jag låter mina medkristan ta mig i händerna och stödja mig, så kan jag gå rättfärdighetens smala väg utan att falla.

– Ja, sade Ingmar, men då är det ingen konst heller.

– Svårt är det ändå, men det är inte längre omöjligt.

– Men hur var det nu med skolmästarns? frågade Ingmar.

– Jo, de, som hörde oss till, tog barnen ur skolan. Vi vill inte, att barnen ska höra något av den gamla läran.

– Men vad sa då skolmästarn?

– Han sa, att det var lag, att barnen skulle gå i skolan.

– Jag tänker så jag med, jag.

– Så sände han fjärdingsman till Idrael Tomassons och till Krister Larssons och hämtade barnen.

– Och nu är ni ovänner med Storms?

– Vi håller oss bara till varandra, vi.

– Ni är nog ovänner med alla människor.

– Vi håller oss fjärran från dem, som bara vill locka till synd.

Ju längre de tre talade samman, dess mer sänkte de rösterna. De voro alla mycket ängsliga för varje ord, som fälldes. Det syntes dem, att samtalet tog en bedrövlig riktning.

– Men från Gertrud kan jag hälsa dig, sade Karin. Hon försökte att slå an en gladare ton. Hellgum har talat mycket med henne i vinter, han säger, att hon nu i afton vill sluta sig till oss.

Ingmars läpp började darra. Det var, som hade han gått och väntat hela dagen på att bli skjuten, och nu kom skottet. Nu for kulan in i kroppen på honom.

– Jaså, hon vill nu till er, sade han med nästan ohörbar röst. Det sker mycket här nere, medan man går i skogsmörkret.

Ingmar tyckte sig förstå, att Hellgum hela tiden hade försökt att ställa sig in med Gertrud och lagt snaror för att fånga henne.

– Men vad ska det nu bli med mig? frågade Ingmar plötsligt. Det var något underligt hjälplöst i tonen.

– Du ska följa oss i vår tro, sade Halvor raskt. Hellgum är nu kommen, och får du bara tala med honom, så vlir du snart omvänd.

– Det kan hända, att jag inte vill låta omvända mig, sade Ingmar.

Halvor och Karin blev dödstysta.

– Det kan hända, att jag inte vill ha någon annan tro än min far, upprepade Ingmar.

– Du ska ingenting säga, förrän du har talat med Hellgum, sade Karin.

– Men om jag inte går över till er, så vill ni väl inte ha mig under ert tak? sade Ingmar och reste sig från stolen.

När de inte svarade, tyckte Ingmar, att allt brast för honom på en gång, men därvid rätade han upp sig och såg modigare ut. "Det är bäst att få klarhet i detta nu på en gång", tänkte han.

– Jag vill nu höra hur det ska gå med sågen, fortfor Ingmar.

Halvor och Karin sågo på varandra, båda voro rädda för att säga något.

– Du ska komma ihåg, Ingmar, att det är ingen i världen vi tycker mera om än dig, sade Halvor.

– Ja, men hur ska det bli med sågen? frågade Ingmar envist.

– Först och främst ska du såga färdigt allt ditt timmer, Ingmar.

Då Halvor svarade så undvikande, började Ingmar förstå sammanhanget.

– Kanske Hellgum sedan ska arrendera sågen!

Halvor och Karin voro alldeles förvirrade av Ingmars häftighet. Alltsedan han hade fått höra det där om Gertrud, hade det inte varit möjligt att komma till rätta med honom.

– Låt nu Hellgum tala vid dig! sade Karin lugnande.

– Han ska nog få tala vid mig, men det vore brra för mig att få veta vad jag har att rätta mig efter.

– Nog vet du, att vi vill dig väl.

– Men Hellgum ska arrendera sågen, sade Ingmar.

– Vi behöver allt ett passande arbete åt Hellgum, så att han kan stanna här i hemlandet. Vi har tänkt, att han och du kunde bli bolagsmän, om du komme till den rätta tron. Hellgum är en god arbetare.

– Jag vet inte när du, Halvor, blev rädd för att tala rent ut, sade Ingmar. Jag ville ju bara veta om Hellgum skulle ha sågen.

– Han ska ha den, om du står Gud emot, sade Halvor.

– Tack ska du ha, Halvor, nu vet jag hur gott det vore för mig att gå över till er tro.

– Du vet nog, att det inte var menat på det viset, sade Karin.

– Jag förstår nog vad som är meningen, sade Ingmar, både Gertrud och sågen och det här gamla hemmet går förlorade för mig, om jag inte går över till er.

Ingmar givk raskt ur rummet. Han vågade inte stanna kvar där inne.

När han kom ut på gården, tänkte han på nytt: "Det är bäst, att detta får ett slut. Det är bäst, att jag får veta vad jag har att rätta mig efter."

Han började med långa steg vandra ner till skolhuset.

När Ingmar öppnade grinden till skolans trädgård, föll en lätt regnskur, ett riktigt ljumt och fint vårregn. I den vackra trädgården hade allt börjat knoppas och växa. Marken grönskade så hastigt, att man tyckte sig se hur gräset stack upp. Gertrud stod ute på trappan och såg på vårregnet, och två stora häggar, som voro fulla av utsprickande blad, sträckte sina grenar fram över henne.

Ingmar blev stående stilla i förvåning över att allt var så ljuvligt och fridfullt här nere. Än en gång mildrades den upphetsning, vari han befann sig. Gertrud had einte ännu sett honom, han stängde grinden sakta och gick fram emot henne.

Men när Ingmar kom närmare, stannade han än en gång och såg häpen på Gertrud. När han skildes från henne, var hon inte stort mer än ett barn, men på detta enda år, som han inte sett henne, hade hon blivit en stolt, högvuxen jungfru. Gertrud var nu lång och smärt och fullt utbildad. Huvudet satt vackert på den fina halsen, hyn var dunvit och övergick fagert till friskt rött på kinderna. Ögonen hade blivi djupa och längtande, och uttrycket i hela ansiktet hade från att vara lekfullt och muntert övergått itll allvar och mild trånad.

När Ingmar såg Gertrud sådan, kände han sitt hjärta fyllas av en stor ljuvhet, det blev stilla och högtidligt inom honom, som om det hade varit en stor helgdag. Det var så vackert, det, som han kände, att han hade velat falla på knä och tacka Gud.

Men när Gertrud såg Ingmar, lade sig en plötslig stelhet över hennes drag, och ögonbrynen drogo sig samman, så att det mittemellan dem uppkom en liten grund rynka.

Ingmars tankar gingo den dagen snabbare än vanligt. Han såg genast, att Gertrud inte tyckte om, att han kom, och det skar igenom honom som ett skarpt hugg. "De vill ta henne ifrån dig", tänkte han. "De harredan tagit henne ifrån dig."

Helgdagsfriden var borta, och den förra upphetsningen och oron kom tillbaka. Utan all inledning fågade han Gertrud om det var sant, att hon ämnade sluta sig till Hellgum och hans angängare. Gertrud svarade, att det var så. Ingmar frågade om hon hade betänkt, att Hellgumianerna inte skulle tillåta henne att umgås med andra än liktänkande. Gertrud svarade stilla, att hon hade betänkt detta.

– Har du fått lov av din far och mor? frågade Ingmar.

– Nej, svarade Gertrud, de vet ännu ingenting.

– Men, Gertrud.

– Tyst, Ingmar, jag måste göra det för att få ro. Gud tvingar mig.

– Å, for Ingmar ut, det är inte Gud, utan det är.

gertrud vände sig häftigt mot honom. Ingmar sade då endast:

– Jag vill säga dig, att jag aldrig kommer att sluta mig till Hellgumianerna. Går du över till dem, så är vi skilda för allan tid.

Gertrud såg sådan ut, som visste hon inte vad detta angick henne.

– Gör det inte, Gertrud! bad Ingmar.

– Du ska inte tro, att jag handlar i lättsinne. Jag har noga betänkt mig.

– Du ska allt tänka än en gång.

Gertrud vände sig otåligt bort från honom.

– Du ska också tänka på saken för Hellgums skull, sade Ingmar i stigande vrede och grep Gertrud om armen för att hålla fast henne. Gertrud skakade bort hans hand.

– Är du från dina sinnen, du Ingmar?

– Ja, svarade Ingmar, jag blir galen av allt detta, som Hellgum ställer till. Det måste ha ett slut.

– Vad måste ha ett slut?

– Det ska du få veta en annan gång.

Gertrud ryckte på axlarna.

– Farväl nu, Gertrud, sade Ingmar, och kom ihåg, att jag säger dig, att aldrig kommer du in bland Hellgumianerna!

– Vad tänker du ta dig till, Ingmar? frågade flickan. Hon började bli orolig.

– Farväl, Gertrud, och tänk på vad jag har sagt! ropade Ingmar. Han var redan nere på sandgången.

Ingmar vände nu tillbaka hemåt. "Om jag vore så klok som min far!" tänkte han under vägen. "Om jag hade sådan makt som Stor Ingmar! Vvad ska jag ta mig till? Jag förlorar allt, vad jag håller av, och jag ser ingen utväg."

Det enda han säkert visste var, att om all denna olycka komme över honom, skulle inte Hellgum slippa undan helskinnad.

Ingmar gick fram till Stark Ingmars stuga för att råka Hellgum. När han stod utanför dörren, hörde han röster tala ivrigt och högt. Det tycktes vara flera främmande inne i stugan, och Ingmar vände genas. När han gick hörde han en karl säga med vredgad röst:

– Vi är tre bröder, som har vandrat en lång väg för att ställa dig till ansvar, Johan Hellgum, för vår yngsta bror, som ör två år sedan reste ut till Amerika. Där kom han att ingå i din församling, och i dessa dagar har vi fått brev om att han har blivit tokig av att grubbla över din lära.

Ingmar skyndade bort. Det var nog flera än han, som hade att klaga på Hellgum, och där stod de alla lika hjälplösa.

Ingmar gick ner till sågen. Stark Ingmar hade redan satt den i gång. Mittunder det att sågen gnisslade och forsen larmade, tyckte sig Ingmar höra ett skrik. Han lyddes dock inte vidare efter det. Han hade inte sinne för annat än det starka hat han kände mot Hellgum. Han gick och räknade upp för sig allt, vad Hellgum hade berövat honom, både Gertrud och Karin och sågen och hemmet.

Än en gång tyckte han sig höra ett skrik. Det föll honom in, att det hade kommit till strid mellan Hellgum och de främmande. "Det vore ingen olycka om de sloge honom död och fördärvad", tänkte han.

Då hördes ett högt rop på hjälp, och Ingmar började springa uppför branten.

Ju närmare han kom, desto tydligare hörde han Hellgums nödrop, och när han var framme vid stugan, tyckte han att marken skakade under stridsbullret.

Ingmar öppnade alltid en dörr mycket stilla och försiktigt, och denna gång gjorde han det dubbelt varligt. Han kom inglidande med stor försagdhet. Där inne stod Hellgum uppe vid ena väggen och värjde sig med en kort yxa. De tre främmande som alla voro starka och resliga karlar, anföllo honom med vedträn, som de svängde likt klubbor. Bössor hade de inte med sig, därav kunde man se, att de endast hade kommit för att ge Hellgum ett gott kok stryk, men då han hade försvarat sig mit dem, hade mordlusten kommit över dem, så att nu var det Hellgums liv det gällde.

De sågo knappt åt Ingmar; det var ju bara en lång, drumlig pojke, som hade kommit in i stugan.

En stund stod Ingmar stilla och såg på. Han tyckte det var, som när man drömmer, då det, som man mest önskar, visar sig för ens blickar, utan att man begriper varifrån det har kommit. Då och då uppgav Hellgum ett rop på hjälp. "Inte kan du tro, att jag är så dum, att jag bistår dig", tänkte Ingmar.

En av karlarna lyckades träffa Hellgum i huvudet med sådan kraft, att denne släppte yxan och föll. De andra slängde då bort bedträna, ryckte fram knivarna och kastade sig över Hellgum. Men då kom en snabb tanke över Ingmar. Det var ett gammalt ord om folket i hans släkt, att var och en av dem en gång i livet måste begå något nesligt eller orätt. Var det nu hans tur?

På en gång kände en av angriparna, att ett par armar omfattade honom bakifrån, lyfte honom och vräkte honom ut ur stugan. Den andre hann knappt tänka på att resa sig, förrän det gick honom på samma sätt, och den tredje, som hann att komma upp, fick en stöt, så han for baklänges ut till de andra.

När de alla voro utvräkta, gick Ingmar och ställde sig i dörren.

– Vill ni inte komma igen än en gång? sade han och skrattade. Han skulle inte haft något emot att de hade anfallit honom. Det var roligt att så där få göra bruk av hela sin styrka.

De tre bröderna syntes också hågade att förnya kampen. Då ropade en av dem, att de måste fy. Han såg en människa skymta på stigen bakom alarna.

Men de voro rasande över att den inte hade kommit åt Hellgum, och just som de vände sig för att gå, sprang en av dem tillbaka, for upp på Ingmar och högg honom i nacken med kniven.

– Där har du för att du blandar dig i våra affärer! ropade han.

Ingmar signade ner, och bonden sprang sin väg hånskrattande.

Ett par minuter därefter stod Karin i stugan. Hon fann Ingmar sittande på tröskeln med ett sår i nacken. Inne i stugan såg hon Hellgum. Han hade rest sig på nytt och stod stödd mot väggen.

Han höll ännu yxan i handen. Ansiktet var översköljt av blod.

Karin hade inte sett flyktingarna. Hon trodde, att det var Ingmar, som hade anfallit Hellgum och sårat honom.

Karin blev så förfärad, att benen darrade. "Nej, det är inte möjligt", tänkte hon, "inte an någon av vår släkt bli en mördare." I samma stund kom hon ihåg siin mors historia.

– Det är därifrån det kommer, mumlade hon.

Karin skyndade förbi Ingmar och fram till Hellgum.

– Nej, nej, Ingmar först! ropade Hellgum.

– Man får väl inte ta dråparen före hans offer, sade Karin.

– Ingmar först, Ingmar först! ropade Hellgum.

Han var i sådan upphetsning, att han svängde yxan emot henne. Det är ju han som har slagit mördarna och frälst mitt liv.

När Karin äntligen förstod sammanhanget och vände sig mit Ingmar, hade denne rest sig upp och gått ut. Karin såg honom stappla bort över gårdsplanen.

Nu sprang Karin efter honom.

– Ingmar, Ingmar! ropade hon.

Ingmar fortsatte att gå utan att ens så mycket som vända sig om.

Karin hann honom utan stor möda. Hon lade handen på hans arm.

– Stanna Ingmar, så att jag får förbinda dig!

Ingmar ryckte sig lös och gick vidare. Han gick framåt alldeles som en blind utan att följa väg eller stig. Blod ur såret hade silat sig fram under hans kläder, det flöt ner i ena skon och fyllde den. För varje steg han tog pressades blod ut ur skon och lämnade ett rött spår på marken.

Karin följde honom, vridande händerna.

– Stanna, Ingmar, stanna, Ingmar! Vart ska du gå? Stanna, Ingmar!

Ingmar vandrade vidare rätt inåt skogen, där ingen människa fanns, som kunde bistå honom.

Karin hade sina ögon fästa på hans sko, som var full av blod. För varje ögonblick blevo fotspåren allt rödare och rödare.

"Nu går han inåt skogen för att lägga sig ner och förblöda", tänkte Karin.

– Gud välsigne dig, Ingmar, för att du hjälpte Hellgum! sade Karin med blid röst. Det ville mannamod till och mannakraft också.

Ingmar vandrade vidare utan att höra på henne.

Karin skyndade förbi honom och ställde sig i hans väg. Han vek åt sidan utan att lyfta ögonen mot henne. Han endast mumlade:

– Gå och hjälp Hellgum!

– Jag ska säga dig, Ingmar, att Halvor och jag var mycket ledsna över det, som vi kom att tala om i morse. Jag var på våg till Hellgum nu för att säga honom, att hur det än gick, skulle du behålla sågen.

– Ja, nu får du ge den till Hellgum, kom det från Ingmar.

Han gick på, stupade över stock och sten, men gick och gick.

Karin förljde efter och sökte beveka honom.

– Du får väl förlåta, att jag tog miste ett ögonblick och trodde, att du hade slagits med Hellgum. Det var inte lätt att tro annat.

– Du hade allt lätt att tro om din bror, att han var en mördare, sade Ingmar utan att vända ansiktet mot henne.

Han vandrade vidare utan uppehåll. När gräset, som hade trampats ner under hans fötter, åter reste sig, droppade det blid från stråen.

När Karin hörde Ingmar så ofta nämna Hellgum, blev det först riktigt klart för henne hur han hatade honom. På samma gång gick det upp för henne hur stort det var, det som Ingmar hade gjort.

– Du blir nu mycket berömd och ryktbar för detta som du har gjort idag, Ingmar, sade hon. Du vill vl inte dö från en så stor berömmelse?

Non hörde Ingmar hånskratta där han gick. Han vände emot henne ett blekt, förstört ansikte.

– Kan du inte gå hem nu, Karin? Jag vet nog vem du helst ville hjälpa.

Hans gång blev alltmera stapplande, och det syntes nu en sammanhängande strimma av blod på marken, där han hade gått fram.

Allt det strömmande blodet gjorde Karin utom sig. Det var nog så, att den stora kärlek hon alltiid hade hyst för Ingmar blossade upp med ny styrka, liksom hade den fått näring av den röda blodstrimman. Och nu var hon stolt över Ingmar också, tyckte, att han var en god gren på det gamla ädla trädet.

– Ingmar, sade Karin, jag tycker, att du illa kan stå till svars inför Gud och människor, om du spiller ditt liv på detta sätt. Och det må du veta, att om jag kan göra något, som kan ge dig lust att leva, så behöver du bara säga ifrån.

Ingmar stannade, han fattade om en trädstam för att kunna bli stående. Hon hörde, att han skrattade misstroget, därpå sade han:

– Kanske du vill sända Hellgum tillbaka till Amerika?

Karin stod och såg på blodpölen, som samlade sig omkring Ingmars vänstra fot. Hon försökte betänka och förstå vad det var brodern fordrade. Det var visst något sådant, som att hon skulle träda ut ur den sköna himmelens lustgård, där hon hade levat hela vintern, och åter börja leva i den fattiga och eländiga syndens värld, som hon hade lämnat.

Ingmar vände sig helt om. Hans ansikte var gulblekt, skinnet smet fast efter benen vid tinningarna, och näsan var som på en död. Men den stora underläppen sköt fram myndigare än någonsin förr, och det sträva draget kring munnen framträdde mycket skarpt. Det var inte troligt, att han skulle ge efter i sin fordran.

– Jag tror inte, att Hellgum och jag kan leva samman i den här socken, sade Ingmar, men jag ser allt, att det blir jag, som får vika för honom.

– Nej, sade nu Karin raskt, får jag bara sköta om dig, så att du blir vid liv, så lovar jag dig att ställa om så, att Hellgum reser.

"Gud kan nog finna en annan hjälpare för oss", tänkte Karin, på samma gång hon sade detta, "men jag kan inte se mig bättre utväg än att lyda Ingmar."

Ingmar hade blivit förbunden och omskött. Såret var inte farligt, han skulle endast hålla sig stilla i några dagar. Han låg nerbäddad i en säng i övervåningen, och Karin satt vid hans sida.

Hela dagen låg Ingmar och yrade. Han gick igenom allt det, som hade hänt honom under dagen. Karin kom snart underfund med att det inte bara var Hellgum och sågen, som hade vållat honom bekymmer.

På kvällen var han redig och lugn. Då sade Karin till honom:

– Här är en, som vill tala med dig.

Ingmar svarade, att han var för trött att tala med någon.

– Jag menar, att detta ska göra dig gott, sade Karin.

Snart därpå kom Gertrud in till Ingmar. Hon såg mycket högtidlig och rörd ut. Ingmar hade tyckt om Gertrud också på den tiden, då hon oftast hade varit lekfull och retsam, men då hade alltid någon inom honom gjort motstånd mot kärleken. Nu hade ett tungt år av längtan och oro gått fram över Gertrud och hade gjort henne sådan, att Ingmar erfor en hejdlös längtan att vinna henne.

När Gertrud kom fram till sängen, lade han handen över ögonen.

– Vill du inte se mig? sade Gertrud.

Ingmar skakade på huvudet. Det var nu han, som var lik ett nyckfullt barn.

– Jag får bara säga dig ett par ord, sade Gertrud.

– Du kommer väl för att tala om, att du har gått in bland Hellgumianerna.

Gertrud lade sig på knä bredvid sängen. Hon lyfte Ingmars hand från hans ögon.

– Det är något, som du inte vet, Ingmar.

Ingmar såg frågande på henne. Han sade intet. Gertrud rodnade och tvekade, men så sade hon:

– I fjol, just när du flyttade ifrån oss, hade jag börjat tycka om dig på det rätta sättet.

Ingmar blev alldeles röd, han smålog ett ögonblick av förnöjelse, men blev genast åter allvarlig och misstrogen.

– Jag längtade så mycket efter dig, Ingmar.

Ingmar log tvivlande, men klappade henne litet över handen till tack för att hon ville vara god mot honom.

– Och du kom inte en enda gång tillbaka till mig, klagade hon. Det var, som om jag inte mer hade funnits till för dig.

– Inte ville jag se dig igen, förrän jag var en burgen karl och kunde fria till dig, sade Ingmar, som om detta hade varit en självklar sak.

– Men jag trodde, att du hade glömt mig. Gertrud fick tårarna i ögonen. Aldrig kan du förstå vilket år jag har haft. Hellgum har varit mycket god mot mig och tröstat mig. Han sa, att mitt hjärta skulle bli stilla, om jag gav mig helt till Gud.

Ingmar såg nu på henne med en alldeles ny förväntan i blicken.

– Jag blev förskräckt, när du kom i dag. Jag blev rädd att inte kunna motstå dig och att striden skulle börja på nytt.

Nu begynte ett strålande leende visa sig på Ingmars ansikte. Alltjämt teg han.

– Men i kväll fick jag höra, Ingmar, att du hade bistått den du hatade. Och då var det förbi med mig. Gertrud blev röd som blod i ansiktet. Jag kände, att jag inte hade makt att göra något, som skulle skilja mig från dig.

I detsamma böjde hon sig över Ingmars hand och kysste den.

Ingmar tyckte, att stora klockor dånade för hans öron och ringde in en stor helgdag. Det blev söndagsfrid och stillhet inom honom, och kärlek låg honungssöt på hans tunga och spred sig med ljuvt välbefinnande genom hela hans varelse.




Senare avdelningen





L'Univers' undergång


En dimmig sommarnatt år 1880, således ett par år innan skolmästaren byggde sitt missionshus och Hellgum kom åter från Amerika, ångade den franska passagerarbåten L'Univers fram över Atlanten, stadd på resa mellan New York och Havre.

Klockan var bortemot fyra på morgonen, och alla passagerare såväl som det mesta av manskapet lågo och sovo i sina kojer. De stora däcken voro alldeles folktomma.

Just då i dagbräckningen låg en gammal fransk matros och vred och vände sig i sin hängmatta utan att kunna sova. Det var en smula sjögång, och allt trävirke knakade och knarrade utan uppehåll, men säkerligen var det inte detta, som hindrade honom från att falla i sömn.

Han och kamraterna lågo i en stor, men mycket låg avbalkning på mellandäck. Där hölls ljust av ett par lyktor, så att han kunde se de gråa kojerna hänga i täta rader och sakta svänga fram och åter med de sovande. Ibland svepte en vind fram genom en av vattenportarna, så fuktig och sval, att hela havet, som hoppade där ute under dimman i små gröngråa vågor, blev närvarande för hans tankar:

"Det finns ingenting likt havet", tänkte den gamle sjömannen.

När han tänkte så, blev det på en gång underligt stilla omkring honom. Han hörde inte maskinens flåsande eller styrkedjornas rassel eller skvalpandet av vågorna eller susningen av vinden eller någonting.

Det föll honom in, att skeppet med ens hade gått till botten och att han och hans kamrater aldrig skulle bli svepta eller lagda i kista, utan skulle bli hängande där i de gråa kojerna djupt nere i havet till evig tid.

Förr hade det varit så med honom, att han hade fruktat för att få sin grav i vågorna. Nu tyckte han, att det behagade honom. Han tyckte om, att det var det rörliga, genomskinliga vattnet, som vi lade över honom, och inte mörk, tung, kvävande kyrkogårdsmull.

"Det finns ingenting likt havet", tänkte han än en gång.

Men så började han fundera på något, som gjorde honom orolig. Han undrade om hans själ skulle komma att ta skada därav, att han vilade djupt nere i havet och inte hade fått mottaga den sista smör jelsen. Han blev rädd, att den aldrig skulle kunna leta sig upp till himmelen.

I detsamma skymtade ett svagt ljussken bortifrån fören, där rummet smalnade av, och han reste sig och böjde sig ut över hängmattan för att se varifrån det kom. Han märkte snart, att ett par personer kommo med brinnande ljus. Han böjde sig allt längre och längre utöver för att få syn på dem, som nalkades.

Kojerna hängde så tätt bredvid varandra och så nära golvet, att om någon ville komma genom rummet utan att stöta eller knuffa dem, som lågo och sovo, gjorde han bäst i att krypa. Den gamle sjömannen undrade mycket vem det kunde vara, som var i stånd att leta sig fram den vägen.

Snart såg han det. Det var två små korgossar, som höllo var sitt vaxljus i handen. Han såg tydligt deras långa, svarta kåpor och deras tätklippta huvuden.

Sjömannen blev alls inte förvånad. Han tänkte endast, att det var helt naturligt, att de där, som voro så små, kunde gå med brinnade ljus under kojerna.

"Jag undrar om de har en präst i följe", tänkte han. Genast hörde han pinglandet av en liten gäll klocka och såg, att någon kom efter dem. Men det var ingen präst utan en gammal gumma, som inte var mycket högre än korgossarna.

Han tyckte sig känna igen gumman.

–Det måtte vara mor, sade han. Jag har aldrig sett någon mindre än mor. Och ingen annan än mor kunde smyga fram så där stilla och tyst utan att väcka folket.

Han såg, att modern över sin svarta klänning bar en lång tröja av vit linong, kantad med vita spetsar, just en sådan, som prästerna bruka. I handen höll hon den stora mässboken med guldkorset, som han tusentals gånger hade sett ligga på altaret i kyrkan där hemma.

De små korgossarna satte ner ljusen bredvid hans hängmatta och lade sig på knä, svängande var sitt rökelsekar. Sjömannen kände den milda doften av rökelsen, såg de blåa rökmolnen stiga upp och hörde hur rökelsekarens kedjor skramlade.

Under tiden slog hans mor upp den stora mässboken. Han tyckte, att hon började läsa dödssakramentet.

Nu syntes det honom gott och ljuvligt att ligga död på havets botten. Detta var mycket bättre än kyrkogården.

Han sträckte ut sig i sin koj, och ännu en lång stund hörde han moderns stämma mumla latinska ord. Rökelsen drog fram över honom, och han lyssnade till skramlet av rökelsekarens kedjor.

Så upphörde allt detta. Korgossarna lyfte upp ljusen och gingo före modern, som slog ihop boken med en hård smäll och följde dem. Han såg, att de alla tre försvunno under de gråa kojerna.

I samma ögonblick de voro borta, var det slut på stillheten. Han hörde kamraternas andetag. Skeppsvirket knakade, vinden ven, och vågorna skvalpade. Han förstod, att han ännu hörde till de levande på havets yta.

"Jesus Maria, vad ska det betyda, som jag sett i natt?" frågade han sig.

Tio minuter senare träffades L'Univers av en hård stöt midskepps. Det kändes, som om hela ångaren rämnade i två stycken.

"Det var detta jag väntade", tänkte den gamle matrosen.

Under den förfärliga förvirring, som uppstod, då alla de andra sjömännen kastade sig halvnakna ur kojerna, klädde han sig betänksamt i sina bästa kläder. Dödens försmak låg honom på läpparna med stor ljuvhet. Han tyckte sig redan höra hemma där nere på havets botten.




*




När den starka stöten skakade fartyget, låg en liten kajutpojke och sov i ett krypin på däck nära matsalongen.

Han satte sig yrvaken upp i kojen och undrade vad som stod på. Rätt över sitt huvud hade han en liten rund glasruta, genom vilken han tittade ut. Han såg ingenting annat än dimma och så något oformligt grått, vilket var liksom framvuxet ur dim man. Han tyckte sig se stora, gråa vingar, det var visst en förfärligt stor fågel, som hade slagit ner på ångaren. Nu låg denna och krängde och vältrade under dess angrepp, medan det stora odjuret högg löst på den med klor och näbb och piskande vingar.

Den lille skeppsgossen trodde, att han skulle dö av förskräckelse.

Men i nästa ögonblick var han fullt vaken och såg då, att en stor seglare låg och stötte mot ångaren. Han såg stora segel och ett främmande däck, där folk i långa vaxduksrockar rusade omkring i vansinnig ångest. Vinden sköt på, och alla de otaliga segelklutarna voro så spända, att man skulle ha kunnat hamra på dem som på trumskinn. Masterna böjdes, och rår och tåg brusto med knallar, som liknade skott.

Den stora tremastaren, som i den svåra dimman hade seglat rätt på L'Univers, hade på något sätt fått sitt bogspröt inkilat i ångarens sida och kunde inte komma loss. Passagerarbåten krängde hårt, men dess propeller arbetade, så att båda fartygen fördes tillsammans.

– Herregud, utropade den lille kajutvakten, i det han rusade ut på däck, den stackaren har stött samman med oss, och nu måste den förgås!

Det föll honom inte in, att ångaren kunde vara ifara, så stor och präktig, som den var.

Ångarens officerare kommo nu framstörtande, men när de sågo, att det endast var en seglare, som hade stött emot deras båt, blevo de alldeles lugna och vidtogo i största trygghet nödiga åtgärder för att få fartygen klara från varandra.

Den lille kajutvakten stod ute på däck, barbent, med skjortan fladdrande i blåsten, och vinkande till de olyckliga männen på segelfartyget, att de skulle komma över till ångaren och rädda sina liv.

I början tycktes ingen lägga märka till honom, men snart såg han, att en stor, rödskäggig karl började vinka åt honom.

–Kom hit över, pojke! ropade karlen och sprang fram till relingen. Ångbåten sjunker.

Den lille gossen tänkte inte ett ögonblick på att gå över till seglaren. Han skrek så högt han kunde att de skeppsbrutna borde rädda sig över på L'Univers.

De andra karlarna, som befunno sig ombord på seglaren, arbetade med stänger och båtshakar för att komma loss från ångaren, men den rödskäggige tycktes ha fattat ett besynnerligt medlidande med den lille kajutvakten. Han satte händerna som en lur för munnen och ropade:

– Kom hit över, kom hitöver !

Den lille stod ömklig och frysande på däcket i sin tunna skjorta. Han stampade med sin bara fot och knöt näven åt skeppsfolket, därför att det inte ville lyssna till honom och äntra upp på ångaren. En så stor ångbåt som L'Univers med sexhundra passagerare och tvåhundra mans besättning kunde ju omöjligen förgås. Och han såg ju, att både matroserna och kaptenen voro lika lugna som han själv.

Plötsligen tog den rödskäggige upp en båtshake. Han sträckte den mot gossen, högg tag i hans skjorta och ville släpa honom till seglaren. Han drog honom så långt fram som till relingen, men där lyckades det kajutvakten att slita sig lös. Han ville inte låta sig släpas över på det främmande fartyget, somskulle förgås.

Strax därpå hördes ett nytt förfärligt brak. Det var seglarens bogspröt, som brast, och därmed blevo de båda fartygen klara från varandra. Då ångaren rusade bort, såg gossen det grova bogsprötet hänga brutet i seglarens för, han såg också hela skyar av segel störta ner över besättningen.

Men ångaren gick för full maskin, och den främmande båten skymdes bort av dimman. Det sista gossen såg var hur karlarna började arbeta sig fram ur segelhoparna.

Därpå försvann seglaren så fullständigt, som hade den glidit bort bakom en mur. "Den är redan sjunken, tänkte gossen, och han stod och lyssnade efter nödropen.

Då ropade en grov, stark röst över till ångaren.

– Rädda passagerarna! Sätt ut båtarna!

Åter blev det tyst. Åter lyssnade gossen efter nödrop.

Då hördes rösten på stort, stort avstånd.

–Bed till Gud! Ni är förlorade!

I detsamma kom en gammal matros fram till kaptenen.

– Vi har en stor lucka midskepps, vi går till botten, sade han stilla och högtidligt.




*




I samma ögonblick nästan, som man ombord på ångaren hade lärt känna farans vidd, visade sig en liten dam ute på däck.

Hon hade kommit uppför trappan från första klassens hytter med fasta, bestämda steg. Hon var alldeles färdigklädd, och hattbanden voro knutna under hakan i en prydlig rosett.

Hon var en liten gumma med grått, burrigt hår, runda uggleögon och rödfnasig hy.

Under den korta tid, som resan hade varat, hade hon hunnit att göra bekantskap med alla ombord. Alla visste, att hon hette miss Hoggs, och till alla människor, såväl sjömän som passagerare, hade hon sagt, att hon aldrig var rädd. Hon hade sagt, att hon inte visste varför hon skulle vara rädd. Hon skulle ju ändå dö en gång. Hon brydde sig inte om, ifall det skedde förr eller senare.

Hon var inte rädd nu heller, hon hade endast skyndat upp på däck för att se om där försiggick något intressant eller uppskakande.

Den första syn, som mötte henne, var ett par sjömän, som rusade förbi med vilda, förskrämda ansikten. Uppassarna kommo springande halvklädda för att bege sig ner i hytterna och kalla passagerarna upp på däck. En gammal matros kom lastad med en hel packe räddningsbälten, som han vräkte ut i en hög. En liten kajutvakt satt i sin skjorta i ett hörn och grät och ropade, att han måste dö.

Kaptenen såg hon högt uppe på kommandobryg– gan och hörde hans order:

– Stoppa maskinen! Sätt ut båtarna!

Från de sotiga trapporna, som ledde ner till maskinrummen, kommo eldare och maskinister upprusande och ropade, att vattnet redan höll på att tränga in i eldstäderna.

Knappast ett ögonblick hade miss Hoggs stått på däcket, förrän det var överfullt av människor. Det var tredje och fjärde klassens passagerare, som störtade fram i samlad trupp under rop av att de måste bemäktiga sig båtarna, eljest skulle endast första och andra klass bli räddade.

Men då förvirringen tilltog och tilltog, så att miss Hoggs kunde förstå, att det var verklig fara å färde, smög hon sig upp på promenaddäcket ovan matsalongen, där ett par av skeppsbåtarna hade sin plats utanför relingen.

Här uppe fanns inte en människa, och utan att någon lade märke till henne, klättrade miss Hoggs upp i en av båtarna, som hängde i sina block och linor över den svindlande avgrunden. Så snart hon hade kommit dit, lyckönskade hon sig till sin klokhet och oförskräckthet. Så var det att ha ett redigt och lugnt huvud.

När båten väl hade blivit nerfirad i havet, skulle det bli mycket svårt att få plats i den. Då skulle alla rusa till, det skulle bli fasansfullt i vattenporten och på fallrepstrappan. Hon lyckönskade sig gång på gång till att ha funnit på att stiga ner i båten på förhand.

Miss Hoggs' båt hängde långt borta i aktern, men då hon lutade sig ut över kanten, kunde hon se ända fram till fallrepstrappan.

Hon såg nu, att en båt hade blivit bemannad och framförd och att folk hade börjat gå ner i den. Men med ens höjdes ett förfärligt skri. Det var någon, som i ångesten hade stigit miste och fallit i vattnet. Detta maste ha skrämt de övriga, ty höga rop höjdes från fartyget, och passagerarna trängde be– sinningslöst ut genom vattenporten och började knuffas och kämpa på fallrepstrappan. Flera föllo i havet under striden, och andra, som sågo, att det var omöjligt att komma utför trappan, kastade sig handlöst i vattnet för att nå båten simmande. Me så rodde båten bort. Den var mycket tungt lastacl allaredan, och de, som hade fått plats där, togo fram knivar för att skära av fingrarna på dem, som försökte klättra upp.

Miss Hoggs satt och såg hur båt efter båt fördes fram. Hon såg likaledes hur båt efter båt kantrade under tyngden av de människor, som kastade sig ner i dem.

De båtar, som hängde bredvid hennes, blevo nerfirade. Men genom någon tillfällighet rörde ingen vid den båt, där hon hade slagit sig ner.

"Gudskelov, att de låter min båt hänga, tills det värsta har gått över !" tänkte hon.

Miss Hoggs såg och hörde förfärliga ting. Hon tyckte, att hon svävade uppe över ett helvete.

Själva däcket kunde hon inte se, men hon trodde sig höra ljud, som om där hade pågatt en strid. Hon hörde de tunna knallarna av revolvrarna och såg lätta, blåa rökskyar stiga upp från däck.

Äntligen kom ett ögonblick, då allt blev mycket stilla. "Nu vore det rätta tiden att fira ner min båt", tänkte miss Hoggs.

Hon var inte rädd alls, hon satt kvar i trygghet till det sista, då ångbåten började lägga sig på sida. Då först insåg miss Hoggs, att L'Univers höll på att sjunka och att hennes båt hade blivit glömd.




*




Ombord på ångaren befann sig en ung amerikanska, en mrs Gordon, som skulle resa över till Europa för att råka sina gamla föräldrar, vilka bodde i Paris sedan flera år tillbaka.

Hon hade sina båda barn med sig. Det var två små gossar. De lågo och sovo i samma hytt som hon, då den stora olyckan inträffade.

Hon vaknade genast, lyckades få en smula kläder på barnen och sig själv och kom ut i den smala gången mellan hytterna.

I gången var alldeles fullt av människor, som alla hade störtat ut för att skynda upp på däck. Men där var det dock ingen svårighet att komma fram. I trappan däremot var det vida värre. Där uppstod en förfärlig trängsel, då mer än hundra människor ville alla på en gång störta uppför den.

Den unga amerikanskan stod och höll sina barn, ett i vardera handen. Hon såg längtansfullt uppåt trappan och undrade hur hon skulle kunna komma fram där med de små. Hon såg, att människorna trängdes och knuffades, endast tänkande på sig själva. Ingen tycktes ens så mycket som se henne.

Mrs Gordon var tvungen att ge akt på de andra, därför att hon behövde hjälp. Hon hoppades, att hon skulle råka någon, som ville ta den ene gossen på armen och bära honom uppför trappan, medan hon själv bar den andre.

Men hon vågade inte tilltala någon. Männen kommo framrusande, klädda hur som helst, somliga omsvepta med filtar, andra med en ytterrock över nattkläderna. Flera av dem hade tagit sina käppar i händerna, och då hon lade märke till den stela blicken i deras ögon, fick hon det intrycket, att de alla voro farliga.

För kvinnorna var hon inte rädd, men hon såg ingen enda, som hon kunde anförtro sitt barn. De voro alla utan sans och besinning, deras förstånd hade övergivit dem, de skulle inte ha kunnat fatta vad hon begärde av dem.

Hon stod och mönstrade dem och undrade om det fanns någon enda, som kunde tänka en redig tanke. Men då hon såg dem gå förbi, somliga bemödande sig att rädda de blommor, som de hade fått vid avresan från New York, andra skrikande och vridande händerna, vågade hon inte vända sig till någon av dem.

Till sist försökte hon hejda en ung man, som hade varit hennes granne vid bordet och visat henne mycken artighet.

–Ack, mr Martens...

Han såg på henne med samma stela, onda blick. som strålade ur de andra männens ögon. Han lyfte på käppen något litet, och om hon hade sökt kvarhålla honom, skulle han ha slagit henne.

Strax därpå hörde hon ett tjut, fast det var egentligen inte ett tjut, utan ett ljud av väsande ilska, som då en bred, stark vind blir hejdad i en trång gränd. Det kom från människorna i trappan, som hade blivit hindrade i sitt framträngande.

Uppför trappan hade burits en man, som var krympling och inte kunde gå själv. Han var till den grad hjälplös, att hans betjänt hade burit honom på sin rygg från och till bordet. Det var en stor och tung man, och betjänten hade nu mödosamt släpat honom uppför halva trappan. Där hade han stan– nat ett ögonblick för att hämta andan, och då hade folk trängt på, så att han hade fallit på knä. Nu fyllde han och hans husbonde trappans hela bredd och bildade ett sådant hinder, att ingen kunde kom– ma fram.

Då såg mrs Gordon, att en stor, grov man böjde sig ner, lyfte upp krymplingen och vräkte honom över trappräcket nedåt. Men hon såg även, att, så förfärligt som detta än var, blev ingen skrämd eller upprörd över det. Ingen tänkte på annat än att rusa vidare uppåt. Det var, som om en sten på vägen hade blivit kastad i diket, ingenting vidare.

Den unga amerikanskan förstod, att bland dessa människor fanns ingen räddning. Hon och hennes små barn voro dömda att förgås.




*




Det var ett ungt par, en man och en hustru, som gjorde sin bröllopsresa. De hade sin hytt långt akter ut, och de hade sovit så gott, att de ingenting hade hört av själva sammanstötningen. Där borta gjordes inte heller senare mycket larm, och då ingen kom ihåg att kalla på dem, sovo de ännu, då alla andra redan voro uppe på däck och hade börjat kampen om båtarna.

Men de vaknade, då propellern, som hela natten hade bullrat alldeles under dem, plötsligen upphörde att röra sig. Mannen kastade på sig ett par klädesplagg och sprang ut för att se vad som stod på.

Om några ögonblick kom han tillbaka. Han stängde hyttdörren väl efter sig, innan han yttrade något.

– Skeppet sjunker, sade han därpå.

Han satte sig ner i detsamma, och då hustrun ville rusa ut, bad han, att hon skulla stanna hos honom.

– Alla båtarna är redan borta, sade han, de flesta människor är drunknade, och de, som finns kvar ombord, kämpar oppe på däck en strid på liv och död om plankor och räddningsbälten.

I en trappa hade han måst stiga över en ihjältrampad kvinna. Han hade hört dödsskrän ljuda från alla håll.

– Det finns ingen räddning, sade han. Gå inte ut! Låt oss dö tillsammans!

Hustrun tyckte, att han hade rätt, och satte sig lydigt ner bredvid honom.

– Du bryr dig väl inte om att se alla dessa människor, som strider? sade mannen. Vi ska dö. Låt oss dö en stilla död!

Hon förstod, att det inte var mer än rätt, att hon stannade hos honom dessa korta ögonblick, som de hade kvar att leva. Hon hade ju ämnat ge honom hela sitt liv från tidig ungdom till sen ålderdom.

– Jag tänkte, sade han, att när vi hade varit gifta i många år, skulle du sitta bredvid mig på dödsbädden, och jag skulle tacka dig för ett långt, lyckligt liv.

I detsamma såg hon en smal strimma vatten komma insilande under den stängda dörren. Då blev det henne för mycket.

Hon sträckte upp armarna i förtvivlan.

– Jag kan inte! ropade hon. Låt mig gå! Jag kan inte sitta instängd och vänta på döden. Jag älskar dig, men jag kan inte.

Hon störtade ut, just då skeppet började vackla och kränga före sjunkandet.




*




Den unga mrs Gordon låg i vattnet, ångaren hade sjunkit, hennes barn voro drunknade, själv hade hon varit djupt nere i havet.

Nu hade hon åter kommit upp till vattenytan, men hon visste, att hon i nästa ögonblick skulle sjunka på nytt, och då skulle det vara döden.

Då tänkte hon inte mer på man och barn eller på något i denna världen. Hon tänkte endast på att höja sin själ till Gud.

Och hennes själ upplyfte sig som en frigjord fånge. Hon kände hur anden gladde sig att få avkasta människolivets tunga bojor och i jubel beredde sig att draga upp till sitt verkliga hem.

"Är det så lätt att dö!" tänkte hon.

Då hon så tänkte, hörde hon, att allt det orediga larmet omkring henne: vågornas plaskande, vindens sus, jämmerropen från alla de drunknande och bullret av allt det, som flöt omkring på vattnet och dånande slog samman, hon tyckte, att allt detta formades till ljud, som hon kunde förstå, på samma sätt som stundom de formlösa skyarna ordna sig och återge en bild. Och det hon hörde svarade henne:

"Det är sant, att det är lätt att dö. Det, som är svårt, är att leva."

"Ja, så är det", tänkte hon och undrade vad som fordrades för att livet skulle bli lika lätt som döden.

Runtomkring henne kämpade och stredo de skeppsbrutna om kringflytande spillror och upp– och nervända båtar. Men mittunder de vilda ropen och förbannelserna hörde hon åter, att larmet formade sig till danande starka ord, som svarade henne:

"Det, som fordras för att livet ska bli lika lätt som döden, det är enighet, enighet, enighet."

Hon tyckte, att det var all världens herre, som hade gjort dånet och larmet till sitt språkrör och svarat henne.

Medan orden ännu ljödo i hennes öron, blev hon räddad. Hon blev uppdragen i en liten julle, där endast tre människor sutto, en storväxt matros, klädd i sina bästa kläder, en gammal kvinna med runda uggleögon och en stackars förgråten pojke, som inte hade mer på sig än en sönderriven skjorta.

Fram på eftermiddagen nästa dag kom ett norskt fartyg seglande upp emot de stora bankarna och fiskplatserna vid Newfoundland.

Det var stilla, vackert väder, sjön låg nära nog spegelklar, och fartyget gjorde nästan ingen fart. Det stod med alla segel tillsatta och fångade in de sista andetagen av den bortdöende vinden. Havsytan tedde sig mycket vacker. Blank och ljusblå låg den vida omkring, och där den svaga brisen gick fram, var den vit som silver.

När eftermiddagsstillheten hade varat en stund, märkte skeppsfolket, att ett mörkt föremål låg och flöt på vattenytan.

Det kom så småningom allt närmare, och snart såg man, att det var ett lik. Kuttern gick alldeles förbi den döde; det svntes på kläderna, att han var en sjöman. Han låg på rygg med lugnt ansikte och oppna ögon. Han hade inte legat så länge i vattnet, att han hade hunnit svälla. Det såg ut, som om han helt välbehagligt lät vagga sig fram av de små krusiga vågorna.

Men då sjömännen vände blickarna från honom, ville de nästan skrika till, ty utan att de hade märkt det, hade ett annat lik dykt upp rätt vid fören. Det var nära, att de hade seglat över det, men i sista stunden drevs det undan av svallvågorna. Alla störtade fram till relingen och stirrade ner. Denna gång var det ett barn, en fint klädd liten flicka med hatt på huvudet och en liten blå kappa.

–Å, kära! sade sjömännen och torkade sig i ögonen. Å, kära, kära, en sån liten en!

Barnet gungade förbi dem och såg upp till dem med lillgammalt allvar i ansiktet, liksom vore det ute i ett högviktigt ärende.

Strax därpå ropade en av karlarna, att han såg ännu en, och detsamma förkunnade en annan, som blickade åt annat håll. De sågo på en gång fem lik, de sågo tio, och så var det en hel flock. De kunde inte räkna dem.

Fartyget gungade mycket sakta framåt bland alla dessa döda, vilka tycktes omringa det, som om de önskade något.

Somliga kommo flytande i mycket stora grupper. Det såg ut att vara drivved eller något annat, som hade blivit lösryckt från land, men det var ingenting annat än lik.

Alla sjömännen stodo och stirrade utan att våga röra sig. De kunde knappast tro, att det var sant, det de sågo.

På en gång tyckte de, att en hel ö kom upp ur havet. Det såg ut som land, men då de kommo närmare, funno de, att det återigen inte var något annat än lik, som lågo och flöto tätt intill varandra.

De omgåvo skeppet på alla sidor, tycktes följa efter det, som om de ville göra färden över havet i dess sällskap.

Skepparen lät kasta om rodret för att fånga in vind i seglen, men det hjälpte föga. Seglen hängde slappa, och de döda fortforo att följa dem.

Sjöfolket blev allt blekare och tystare. Kuttern rörde sig framåt så långsamt, att de inte kunde undkomma de döda. Och de fruktade, att de skulle få ha det så hela natten.

Då steg en svensk matros upp i fören och började högt läsa fader vår. Därpå tog han upp en psalm.

Då han var mitt i psalmen, sjönk solen, och kvällsbrisen förde skeppet utom de dödas område.




Hellgums brev


Det var en gammal kvinna, som kom ut ur en stuga i skogen. Fastän det endast var vardag, var hon högtidsklädd som för att gå i kyrkan. Hon tog nyckeln ur låset och stoppade in den på den vanliga platsen under förstubron.

När gumman hade gått ett par steg, vände hon sig om för att betrakta sin stuga, som stod liten och grå under väldiga, snötyngda granar.

Hon såg tillbaka på den lilla kojan med stor kärlek i blicken.

– Många lyckliga dagar har jag levat här, sade hon högtidligt för sig själv. Ja, ja. Herren ger, och Herren tar.

Sedan vandrade hon bort på skogsvägen. Hon var mycket gammal och bräcklig, men hon var en av dem, som hålla sig raka och styva, hur än åldem försöker att böja dem.

Hon hade ett vackert ansikte och lent, vitt hår. Hon såg så mild ut, att det var förunderligt att höra henne tala med en röst, som var sträv, och högtidlig och långsam som en gammal profets.

Hon hade en lång väg för sig, ty hon skulle vandra ner till ett av Hellgumianernas möten på Ingmarsgården. Gamla Eva Gunnarsdotter hörde till dem, som allra ivrigast hade omfattat Hellgums läror.

"Ack", tänkte hon nu, medan hon gick framåt stigen, "det var en ljuvlig tid, då allt var i sin begynnelse, då mer än halva socken hyllade sig till Hellgum. Vem kunde tro, att så många skulle avfalla, att vi bara efter fem år inte skulle vara stort fler än tjugo, om man inte vill räkna med de ovuxna barnen?"

Hennes tankar vände tillbaka till den tiden, då hon, som i många år hade suttit ensam och glömd borta i skogsmörkret, med ens hade vunnit en mängd bröder och systrar, som hade kommit till henne i hennes ensamhet, som aldrig hade glömt att skotta väg till hennes stuga efter de stora snöfallen, och som fyllde hennes lilla vedbod med torr, huggen ved, utan att hon hade bett därom. Hon tänkte på den tiden, då Karin Ingmarsdotter och hennes systrar och mycket annat storfolk kommo och höllo kärleksmåltider i hennes lilla gråa koja.

"Ack, att så många har försummat den rätta salighetens dag!" tänkte hon. "Nu kommer straffet över oss. Nästa sommar måste vi alla förgås, därför att så få har hörsammat kallelsen och därför att de, som har hörsammat den, inte har blivit beståndande."

Gumman vände sina tankar till att begrunda innehållet i Hellgums brev, dessa brev, som Hellgumianerna betraktade Som apostlaskrifter och föreläste på sina sammankomster, såsom andra församlingar föreläsa bibeln.

– Det var en tid, då han var mjölk och honug. sade hon. Han anbefallde oss tålamod med de oomvända och mildhet mot de avfallna. Han lärde de rika att bevisa sina barmhärtighetsverk lika mot rättfärdiga och orättfärdiga. Men nu på en tid har han varit galla och isop. Han skriver inte om annat än straffdomar och prövningar.

Nu kom gumman ut i skogsbrynet, där hon kunde se ner över bygden.

Det var en mycket vacker dag i februari. Snöfälten utbredde sin vita renhet över hela trakten, alla träd stodo sänkta i vinterdvala, och inte en vind rörde sig.

Men gumman gick och tänkte på att hela denna trakt, som nu sov sin lugna vintersömn, skulle vakna upp för att förbrännas av sjudande svavelströmmar hon såg den övergjuten av eld, såsom den nu var övergjuten med snö.

"Han har inte sagt det med klara ord", tänkte gumman, "men han skriver ständigt om en stor prövning. Ack, ja, ack, ja, vem kan undra på om den här socken blir straffad som Sodom och förhärjad som Babylon!"

Då Eva Gunnarsdotter nu kom vandrande genom bygden, såg hon inte ett enda hus utan att föreställa sig hur den kommande jordbävningen skulle skaka sönder det, som om det vore av sand. Och när hon mötte människor, tänkte hon på hur helvetets odjur skulle jaga och uppsluka dem.

"Se där är skolmästarns Gertrud", tänkte hon, då hon mötte en vacker flicka på vägen. "Hennes ögon lyser och glittrar som solblink på snön. Hon är väl så glad, därför att hon till hösten ska fira bröllop med unge Ingmar Ingmarsson. Jag ser, att hon bär en bunt garn under armen. Hon tänker nog väva sig sängomhängen och dukar till sitt eget hem. Men innan den väven är färdig, ska förgörelsen vara över oss."

Gumman kastade mörka blickar omkring sig, när hon vandrade genom kyrkbyn, som hade växt och utvecklat sig till en rent otänkbar härlighet. Men alla dessa vita och gula hus, som voro brädfodrade och hade höga fönster, skulle falla, likasom hennes fattiga stuga, där fönstren voro som gluggar och där mossan stack fram mellan stockarna.

Mitt i byn stannade hon och stötte käppen hårt i marken. Det kom en häftig vrede över henne.

– Ja, ja, ropade hon med så hög röst, att människor, som voro ute, stannade och sågo sig om. Ja, ja, i alla dessa hus bor sådana, som har förkastat Kristi evangelium och håller sig till fiendens evan– gelium. Varför hörde de inte kallelsen, varför vände de inte åter från sin synd? Det är därför, som vi alla måste förgås. Guds hand slår hårt. Guds hand slår den rättfärdige och den orättfärdige med samma straffdom.

När gumman hade kommit över älven, upphanns hon av några flera Hellgumianer. Det var gamle korpral Fält och Kolås Gunnar och hans hustru, Brita Ingmarsdotter. Kort därefter kommo också Hök Matts Eriksson och hans son Gabriel och nämndemans Gunhild.

Det var en mycket vacker och glad anblick, då alla dessa i sina brokiga sockendräkter kommo vandrande på den vita snövägen. Men Eva Gunnarsdotter tänkte endast på att de voro som fångar, vilka fördes till avrättsplatsen, som djur, vilka drevos till slaktbänken. Alla Hellgumianerna sågo mycket betryckta ut. De gingo och blickade neråt som tyngda av en bitter börda av missmod. De hade alla väntat, att salighetens rike skulle snabbt utbreda sig över jorden och att de skulle få uppleva dagen, då det nya Jerusalem skulle nederkomma ur himmelens sky. Då de nu hade blivit så få och inte kunde annat än inse, att deras hopp var gäckat, tycktes något vara brustet inom dem. De gingo långsamt, med släpande steg, de suckade ofta och hade ingenting att säga varandra. Ty detta hade varit en allvarssak för dem. De hade satt in sitt liv på den, och de hade förlorat det.

"Varför är de så bedrövade?" tänkte gumman. "De tror ju ändå inte det värsta, de vill inte förstå Hellgums mening. Jag har uttolkat hans ord för dem, men de vill inte lyssna. Ack, de, som bor på slätten under den öppna himlen, förstår sig ju aldrig på att vara rädda. De har inte samma tankar som den, som sitter ensam inne i skogsmörkret."

Hon märkte, att Hellgumianerna voro rädda därför att Halvor hade kallat dem tillsammans på en vardag. De fruktade, att han hade ett nytt avfall att berätta dem. De sågo oroligt på varandra, mönstrade varandra med sjuka, misstänksamma blickar, som tycktes fråga: "Hur länge blir du beståndande, hur länge du?"

"Det vore nästan bättre att sluta, att upplösa samfundet med ens", tänkte de, "liksom det är bättre att dö en snabb död än att långsamt förtvina."

Ack, detta samfund, denna fridslära, detta ljuva liv i enighet och broderskap, som de älskade så högt, att det nu var dömt att förgås!

Under det att dessa bedrövade människor fortsatte sin vandring, tågade den blanka vintersolen, glad och glittrande, över den höga, blå himlen. Från snön uppsteg en frisk kyla, som väckte mod och glättighet. Och från de granskogsklädda höjderna, som omgärdade socknen, nedsteg rogivande stillhet och frid.

Äntligen voro de uppe vid Ingmarsgården och trädde in under den snötäckta förstukvisten.

I storstugan på Ingmarsgården hängde uppe under taket en tavla, som för väl hundra år sedan hade blivit tillskapad av en gammal bygdemålare. Den föreställde en stad, innesluten av höga murar, och över murarna såg man gavlarna och takåsarna av flera hus. Somliga voro röda bondstugor med gröna torvtak, andra hade vita väggar med skiffertak liksom herrgårdsbyggnader, och andra åter hade tunga, kopparklädda torn liksom Khristine kyrka i Falun.

Utanför staden promenerade herrar, som voro klädda i knäbvyxor och skor och stödde sig på spanska rör, och ut ur stadsporten körde en karet, vari sutto damer med pudrat hår och schäferhattar. Nedom muren växte träd med tätt, mörkgrönt lövverk, och över marken flöto gnistrande små bäckar genom högt, böljande gräs.

Under tavlan stod präntat med stora siratutstyrda bokstäver: "Detta är Guds heliga stad, Jerusalem."

Där den gamla målningen hängde uppe under taket, hände det inte ofta, att någon betraktade den. De flesta, som hade besökt Ingmarsgården, visste väl knappast om, att den fanns där.

Men i dag var en krans av grönt lingonris uppsatt kring tavlan, så att den strax föll den besökande i ögonen. Eva Gunnarsdotter märkte den genast, och hon tänkte: "Se där, nu vet de här på Ingmarsgården, att vi ska förgås. Det är därför de vill, att vi ska betrakta den himmelska staden."

Karin och Halvor kommo emot henne ännu mera skugglika och dystra än de andra. "Ja, ja, de vet nu, att slutet är nära", tänkte hon.

Eva Gunnarsdotter, som var äldst, fick sin plats högst uppe vid bordet, och framför henne på bordsskivan låg ett öppnat brev med amerikanska frimärken.

–Ja, det har åter kommit brev från vår käre broder Hellgum, sade Halvor. Det är fördenskull som jag har sammankallat bröderna och systrarna.

– Jag kan förstå, att Halvor menar, att det är ett viktigt budskap, sade Kolås Gunnar eftertänksamt.

– Ja, sade Halvor, vi får nu veta vad Hellgum menade med det han sist skrev, att det förestod oss en stor prövning.

– Jag tänker, att ingen av oss ska frukta att lida för Herrens skull, sade Gunnar.

Flera av Hellgumianerna voro inte komna, och det uppstod en lång väntan. Gamla gumman Eva Gunnarsdotter satt och betraktade Hellgums brev med långsynta ögon. Hon tänkte på brevet med de många inseglen i Uppenbarelseboken. Hon tyckte, att i samma ögonblick, som någon människas hand vidrörde brevet, skulle förstörelsens ängel komma nerflygande från himmelen.

Hon lyfte ögonen och såg upp mot Jerusalemstavlan.

– Ja, ja, mumlade hon, visst vill jag komma till den staden, som har portar av guld och vars murar är av bränt glas. Och hon började läsa upp för sig själv: "Och stadsmurens grundvalar voro prydda av all dyrbar sten, första grundvalen var en jaspis, den andra en saphir, den tredje en chalcedonier, den fjärde en smaragd, den femte en sardonix, den sjätte en sardis, den sjunde en chrysolit, den åttonde en beryll, den nionde en topazier, den tionde en chrysopras, den elfte en hyacinth, den tolfte en ametist."

Gumman var så djupt inne i den kära Uppenbarelseboken, att hon spratt till, som om hon hade sovit, då Halvor Halvorsson steg fram till bordet, där brevet låg.

– Nu ska vi till en början sjunga en sång, sade Halvor. Jag tänker, att vi ska ta n:o 244.

Och Hellgumianerna stämde upp:
		Mitt älskade Jerusalem,



		min sköna, gyllne stad,



		mitt rika, varma fadershem,



		som alltid gör mig glad.








Eva Gunnarsdotter drog en suck av lättnad över att det svåra ögonblicket hade blivit uppskjutet.

"Ack, ack, att jag, gamla skrälle, ska vara så rädd för att dö!" tänkte hon nästan skamsen.

När sången var till ända, tog Halvor brevet och började veckla upp det.

I detsamma föll anden över Eva Gunnarsdotter, så att hon reste sig och började bedja en lång bön om nåd att rätt mottaga det budskap, som brevet skulle förkunna dem. Halvor stod stilla med brevet i sin hand och väntade, tills hon hade slutat.

Därpå började han läsa med samma ton, som om han hade läst en predikan. "Kära bröder och systrar! Guds frid!

Allt hitintills har jag trott, att jag och I, som haven övergått till min lära, voro ensamma om denna vår tro. Men, lovad vare Gud, nu hava vi här i Chicago funnit likar och bröder, som tänka och leva efter samma regel.

Ty I skolen veta, att här i staden Chicago bodde i början av åttiotalet en man vid namn Edward Gordon. Han och hans hustru voro gudfruktiga. De sörjde bittert över all nöd som fanns på jorden, och bådo Gud om nåd att få bidraga till dess avhjälpande.

Då hände sig, att Edward Gordons hustru måste göra en lång resa över havet och led skeppsbrott och blev nedkastad bland vågorna. Och då hon befann sig i yttersta nöd, talade Guds röst till henne. Och Guds röst befallde henne, att hon skulle lära människorna, att de skulle leva i enighet.

Och kvinnan blev räddad ur havet och livsfaran och kom till sin man och förkunnade honom Guds budskap. Då sade han: 'Det är ett stort budskap, som Gud har givit oss, att vi skola leva eniga, och vi vilja följa det. Det är ett så stort bud, att det ej finns mer än en plats på hela jordens krets, som är värdig att mottaga det. Låt oss därför samla våra vänner och draga med dem till Jerusalem och för– kunna Guds sista heliga bud från Sions berg!'

Därpå drogo Edward Gordon och hans hustru samt trettio andra, som ville lyda Guds sista heliga bud, till Jerusalem.

Där levde de alla endräkteligen i samma hus. De delade sina ägodelar, tjänade varandra och vakade över varandras leverne.

Och de togo till sig de fattigas barn och skötte deras sjuka. De gåvo stöd till de ålderstigna, och de bistodo alla dem, som begärde deras hjälp, utan att fordra lön eller gengåva.

Men de predikade ej i kyrkorna eller på torgen, utan de sade: 'Det är vårt leverne, som skall tala för oss.'

Men människorna, som hörde ett sådant liv omtalas, sade om dem: 'Dessa måste vara galningar.'

Och de, som ropade högst mot dem, voro de kristna, som hade dragit till Palestina för att omvända judar och muhammedaner genom undervisning och predikande. De sade: 'Vilka äro dessa, som ej predika? Säkerligen äro de hitkomna för att leva ett dåligt liv och för att njuta sina sinnens lust bland hedningarna.'

Och de upphävde ett skri mot dem, som gick över havet ända till deras hemland.

Men bland dem, som voro resta till Jerusalem, fanns det en, som var en änka. Hon levde där med två minderåriga barn, och hon var mycket rik. Hon hade lämnat en bror kvar i hemlandet, och till denne började alla människor säga: 'Hur kan du tillåta, att din syster och hennes barn leva ibland dessa som föra ett dåligt liv? De äro ej annat än lättingar, som leva av hennes ägodelar.' Och brodern började en rättegång mot sin syster för att åtminstone tvinga henne att låta sina barn uppväxa i Amerika.

För denna rättegångs skull reste änkan och hennes barn samt Edward Gordon och hans hustru för en kort tid åter till Chicago. Och de hade då bott i Jerusalem i fjorton år.

Då de kommo åter från det fjärran landet, skrevs det om dem i alla tidningar, och somliga kallade dem dårar, och somliga kallade dem bedragare."

När Halvor hade föreläst allt detta, gjorde han ett uppehåll och återgav med sina egna ord hela berättelsen, för att alla måtte förstå.

Så fortsatte han:

"Men se, nu finnes i Chicago ett hus, som I kännen. Och detta hus är uppfyllt av människor, vilka söka tjäna Gud i rättfärdighet och som dela allt med varandra och vaka över varandras leverne.

Vi, som bo i detta hus, läste i en tidning om dessa dårar, som voro hemkomna från Jerusalem, och vi började säga till varandra: 'Dessa människor hava vår tro. De hava slutit sig tillsammans för att kunna leva ett rättfärdigt liv liksom vi. Vi skulle vilja se dem, som dela vår tro.'

Och vi skrevo till dem, att de skulle komma till oss och besöka oss. Och de, som voro komna från Jerusalem, hörsammade kallelsen, och vi jämförde varandras tro och sade: 'Se, vi tänka och tro samma sak. Det är en Guds nåd, att vi hava funnit varandra.'

De berättade för oss om Guds stads härlighet, där den ligger skinande på sitt vita berg, och vi prisade dem lyckliga, som vandrade på de vägar, där Jesus har vandrat.

Då sade någon av oss: 'Vad, varför skulle vi ej följa er ut till Jerusalem?'

De svarade: 'I skolen ej följa oss dit, ty Guds heliga stad är full av split och strid, av nöd och sjukdom, av ondska och fattigdom.'

Och genast ropade en annan av de våra: 'Kanske har Gud fört er till oss, därför att vi skulle följa er dit ut och kämpa mot allt detta?'

Då hörde vi alla samtliga Guds röst brusa genom våra hjärtan och säga: 'Ja, ja, detta är min vilja.'

Vi frågade dem om de ville upptaga oss ibland sig, fastän vi voro fattiga och olärda, och de svarade, att de ville det.

Då beslöto vi, att vi ville vara bröder och systrar och dela allt, och de togo vår tro och vi deras, och hela tiden var anden över oss, och vi kände en stor glädje. Och vi sade: 'Nu se vi, att Gud älskar oss eftersom han sänder oss till samma land, dit han en gång sände sin son. Och nu veta vi, att vår lära är den rätta, eftersom Gud vill, att den skall förkunnas från hans heliga berg, Sion.'

Men då sade någon, som hörde oss till: 'Och våra bröder hemma i Sverige!' Och vi sade till Jerusalemsfararna: 'Vi äro flera, än I här ser. Vi hava bröder och systrar, som sitta hemma i Sverige. Och de äro svårt prövade genom avfall och föra en hård kamp för rättfärdigheten, därför att de måste leva bland syndare.'

Då svarade Jerusalemsfararna: 'l.åten era bröder och systrar i Sverige komma efter oss till Jerusalem och taga del i det heliga arbetet!'

Och vi voro först glada åt tanken, att I skullen följa oss och leva ett gemensamt liv med oss i fröjd i Jerusalem, men strax därefter blevo vi bekymrade och sade: 'Aldrig kunna de lämna sina stora gårdar och sina goda åkrar och sina invanda sysslor.'

Men Jerusalemsfararna svarade: 'Vi hava inga åkrar och inga stora gårdar att bjuda dem, men de skola få vandra på de vägar, som hava nötts av Jesu fötter.'

Vi voro ännu tveksamma, och vi sade: 'Aldrig skola de vilja fara till ett främmande land, där ingen förstår deras tungomål.'

Jerusalemsfararna svarade: 'De skola förstå hur Palestinas stenar tala om deras frälsare.'

Vi sade: 'De skola ej vilja dela sina egendomar bland främlingar och bliva penninglösa som tiggare. De skola ej vilja lämna sin makt, ty de äro de främsta i sin hembygd.'

Jerusalemsfararna svarade: 'Vi hava ej makt och ägodelar att bjuda dem, men vi bjuda dem dela Jesus', deras frälsares, lidande.'

Då detta var sagt, kände vi åter stor glädje och menade, att I skullen komma.

Men nu säger jag er, käre bröder och systrar, talen ej samman, då I haven läst detta, utan varen stilla och lyssnen! Och vad Guds röst bjuder eder att göra, det gören!"




Halvor vek samman brevet och sade:

–Nu ska vi göra, som Hellgum skriver. Vi ska vara stilla och lyssna.

Det blev en långvarig tystnad i storrummet på Ingmarsgården.

Gamla gumman Eva Gunnarsdotter satt tyst som de övriga och väntade på att Guds röst skulle tala till henne. Hon förstod allt detta på sitt sätt. "Ja, ja", tänkte hon, "det är Hellgums mening, att vi ska dra till Jerusalem för att undgå den stora för– störelsen. Herren vill frälsa oss undan svavelfloden och bevara oss undan eldregnet. Och de rättfärdiga bland oss ska få höra Guds röst, som tillåter dem att undfly."

Gumman tänkte inte ett ögonblick, att det för någon kunde vara en uppoffring att resa från hem och fosterjord, då det gällde något sådant som detta. Det ingick inte i hennes föreställning, att någon kunde vara tvehågsen om han skulle lämna hemsocknens gröna skogar, den vänligt framglidande älven och de goda åkrarna. Flera av de andra tänkte med fruktan på att byta om levlladssätt, att övergiva fädernehem, föräldrar och anhöriga, men inte hon. Detta betydde ju, att Gud ville rädda dem, såsom han fordom hade räddat Noak och Lot. De kallades ju till ett liv av övernaturlig härlighet i Guds heliga stad. Hon tyckte, att det var, som om Hellgum hade skrivit, att de skulle bli levande upptagna till himmelen.

Alla sutto med slutna ögon, fördjupade i sig själva. Flera våndades så, att det bröt ut kallsvett på deras pannor. "Ja, detta är förvisso den prövning, som Hellgum har förespått oss", suckade de.

Solen hade sjunkit, så att den stod vid horisonten och sköt skarpa strålar in i rummet. Solskenet lade sig blodrött över de många bleka ansiktena.

Äntligen flyttade sig Ljung Björns hustru, Mlärta Ingmarsdotter, ner från bänken och sjönk på knä på golvet. Och efter henne föll den ene efter den andre på knä.

På en gång drogo flera av dem ett djupt andetag, och deras ansikten upplystes av ett leende.

Därpå sade Karin Ingmarsdotter med förundran i rösten:

– Jag hör Guds röst, som kallar mig.

Nämndemans Gunhild höjde händerna i hänryckning, medan tårarna strömmade över hennes ansikte.

– Jag ock ska resa, sade hon. Guds röst kallar mig.

Därpå talade Krister Larsson och hans hustru nästan samtidigt:

– Det ropar i mitt öra, att jag ska fara. Jag hör Guds röst kalla mig.

Kallelsen kom till den ena efter den andra, och på samma gång lämnade dem all ångest och all saknad. Det var en stor, stor glädje, som kom över dem. De tänkte inte mer på sina gårdar och sina anförvanter. De tänkte allenast på att deras samfund skulle blomstra upp på nytt, de tänkte på härligheten av att vara kallade till Guds stad.

Kallelsen hade kommit till de flesta, men den hade inte nått fram till Halvor Halvorsson. Han kämpade hårt i bön, och han ängslades och tänkte: "Gud vill inte kalla mig, som han har kallat de övriga. Han ser, att jag älskar mina åkrar och mina ängar mer än hans ord. Jag är inte värdig."

Karin Ingmarsdotter gick fram till Halvor och lade sin hand på hans pana.

– Du ska vara stilla, Halvor, och lyssna i stillhet.

Halvor knäppte sina båda händer samman så häftigt, att lederna knakade.

– Kanske Gud inte håller mig värdig att fara, sade han.

– Jo, Halvor, du får fara, men du ska vara stilla, sade Karin. Hon föll på knä bredvid honom och lade sin arm om hans liv. Lyssna nu stilla, Halvor, och utan fruktan !

Om ett par ögonblick försvann spänningen ur hans drag.

– Jag hör, jag hör något långt borta.

– Det är änglaharporna, som går före Guds röst, sade hustrun. Var nu riktigt stilla, Halvor ! Hon tryckte sig än närmare intill honom, såsom hon aldrig förr hade gjort i andras närvaro.

– Ack, sade han och slog ihop händerna, nu hörde jag det! Det sade till mig så högt, att det dånade i mina öron: 'Du ska fara till min heliga stad, Jerusalem!' Har ni alla hört det på samma sätt?

– Ja, ja, ropade de, vi har alla hört det.

Men nu började gamla gumman Eva Gunnarsdotter att jämra sig.

–Jag har ingenting hört. Jag får inte följa er. Jag är Lots hustru, jag får inte följa på flykten. Jag måste stå kvar och bli förvandlad till en saltstod.

Hon grät av ängslan, och Hellgumianerna samlades omkring henne för att bedja. Men hon hörde fortfarande ingenting, och hennes ängslan blev förfärande.

– Jag kan ingenting höra, sade hon, men ni måste ta mig med i alla fall. Ni får inte lämna mig kvar, ni får inte låta mig fördränkas i svavelfloden.

– Du ska vänta, Eva, sade Hellgumianerna. Kallelsen kan komma. Den ska visserligen komma i natt eller i morgon.

– Ni svarar inte, sade gumman, ni svarar mig inte på detta, som jag frågar om. Ni ämnar kanske inte ta mig med, om ingen kallelse kommer till mig.

–Den kommer, den kommer! ropade Hellgumianerna.

– Ni svarar inte! sade gumman med förtvivlan i rösten.

– Kära Eva! sade Hellgumianerna. Vi kan inte ta dig med, om inte Gud kallar dig. Men frukta inte! Kallelsen ska komma.

Då reste sig gumman hastigt från sin knäböjande ställning, rätade upp sin bräckliga kropp och stötte käppen hårt i golvet.

– Ni ämnar resa och låta mig förgås! sade hon. Ja, ]a, ]a. Ni ämnar resa och låta mig förgås!

Hon hade blivit rasande vred, och man såg än en gång Eva Gunnarsdotter, sådan hon hade varit i ungdomen, stark och häftig och brinnande.

– Aldrig mer vill jag veta av er! ropade hon. Jag vill inte bli räddad av er. Tvi vare er ! Ni skulle överge hustru och barn och far och mor för att frälsa er själva. Tvi, ni är galningar, som lämnar era goda gårdar. Ni är vettvillingar, som löper efter falska profeter. Det ska bli över er, som det ska regna eld och svavel. Det ska bli ni, som ska förgås. Men vi, som stannar hemma, vi ska leva!




Timmerstocken


I sena skymningsstunden denna samma vackra februaridag stå två unga människor ute på vägen och samtala.

Den unge mannen har kommit körande ner ur skogen med en timmerstock, som är så stor, att hästen knappast kan släpa fram den. Icke desto mindre har hästen måst göra en lång omväg, för att stocken måtte komma att föras genom kyrkbvn och förbi det stora, vitmålade skolhuset.

Utanför skolhuset har hästen fått göra halt, och en ung flicka har nästan genast kommit ut genom grinden för att beskåda timmerstocken.

Och hon kan inte bli trött att beundra den. Vad den är lång och tjock, vad den är rak, vad den har för en vacker, ljusbrun bark, vad den har för en fast, felfri ved !

Den unge mannen berättar med stort allvar att den är vuxen på en sandmo långt norr om Oiofshättan, han talar om, när han fällde den och hur länge den har legat och torkat i skogen. Han in– präntar hos henne hur många tum den mäter i omkrets och hur många i genomskärning.

Den unga flickan har sett tusen och åter tusen stockar flottas förbi på älven eller släpas fram på landsvägen. Hon kunde aldrig tro, att hon skulle bli så glad att få se en timmerstock.

– Ack, Ingmar, säger hon, det är ändå bara den första!

Mitt i sin glädje har hon blivit ängslig vid tanken på att det har fordrats fem år av strävan och arbete, innan Ingmar har kommit så långt, att han nu kan köra fram den första stocken av det timmer, som ska användas för att bygga upp deras hem. Hur lång tid ska det nu gå åt för att köra fram de andra och för att bygga själva huset?

Men Ingmar tycker, att alla svårigheter nu åro övervunna.

– Vänta du, Gertrud! säger han. Får jag bara timret nerkört, medan det är före, så ska huset snart stå där.

Det börjar bli skarpt kallt, solen är nergången för länge sedan. Hästen står och fryser, han rister på huvudet och skrapar med foten. Pannluggen och mannen bli vita av rimfrost.

Men de båda unga frysa visst inte. De hålla sig varma med att bygga sitt hus färdigt från källaren till vinden.

Och då huset är byggt, börja de möblera det.

– På den här långväggen ska vi ställa soffan, säger Ingmar.

– Men jag vet inte, att vi har någon soffa, svarar flickan.

Då biter den unge mannen sig i läppen. Det hade inte varit hans mening att ännu på länge tala om, att han har en soffa stående färdig hos snickaren, men nu har han röjt hemligheten.

Då måste också Gertrud förråda något, som hon har hållit dolt i fem år. Hon talar om, att hon har förfärdigat och sålt hårarbeten och hemgjorda band, och med pengarna, som hon har fått för detta, har hon redan skaffat allt möjligt husgeråd, grytor och pannor, tallrikar och fat, lakan och dynor, dukar och gångmattor.

Ingmar blir lycklig över en sådan rikedom och vet inte hur han ska prisa henne nog. Men mitt i berömmet bryter han av. Han har kommit att se på Gertrud och blir nu som alltid förstummad av det häpnadsväckande i att något så ljuvligt och vackert ska bli hans.

– Vad är det Ingmar? frågar flickan.

– Jag tänker på att det bästa av alltsammans ändå blir att få dig.

Gertrud svarar ingenting, men hon lägger sin hand smekande på den stora stocken, som ska sättas in i väggen i det hus, där hon ska ha sitt hem med Ingmar. Hon vet, att det är trygghet och trevnad, som vänta henne där, ty den hon gifter sig med är klok och god, ädelmodig och trofast.

I detsamma går en gammal gumma förbi. Hon går fort och talar häftigt och högt, som om hon vore uppretad.

– Ja, ja, ja, säger gumman, deras lycka ska inte räcka längre än från daggryning till morgonrodnad. Då prövningen kommer, ska deras tro brista, som om den vore ett rep, spunnet av mossa. Och deras liv ska varda ett långt mörker.

– Hon menar väl aldrig oss? säger den unga flickan.

– Hur skulle detta kunna gälla oss? genmäler den unge mannen.




På Ingmarsgården


Nästa dag var en lördag. Då var kyrkoherden ute och åkte sent på kvällen i svårt yrväder. Han kom från en sjuk långt norr ut på storskogen och arbetade sig mödosamt hemåt. Hästen sjönk djupt i drivorna, släden var gång på gång nära att välta, både prästen och drängen måste ofta stiga ur för att trampa upp väg. Det var inte särdeles mörkt. Månen tågade fram stor och helrund bakom snömolnen, och månskenet lyste upp dem så mycket, att de hade tagit en ljust grå färg. Då prästen blickade uppåt, såg han snöflingorna virvla och flyga, fyllande hela luften med små vita punkter.

De resande hade inte lika svårt att komma fram överallt. Det fanns små sträckor av vägen, där intet av all den nervräkande snön hade blivit kvarliggande. Där gick det lätt undan på släta isgatan. På andra ställen låg snön hög, men lös och jämn. Där var det inte heller någon svårighet. Det bekymmersamma var att komma fram, där vinden hade packat ihop snön i drivor så höga, att man inte kunde se över dem. Då måste man köra ner från vägen och söka sig fram på åkrar och gärden med fara att välta i ett dike eller att få hästen spetsad på en gärdsgårdsstör.

Både kyrkoherden och hans dräng talade med största oro om den stora drivan, som under alla svåra yrväder brukade torna upp sig utmed ett högt gammalt plank, alldeles i närheten av Ingmarsgården.

– Kommer vi bara genom den, så är vi så gott som hemma, sade de.

Kyrkoherden tänkte på hur ofta han hade bett Stor Ingmar flytta bort det höga planket, som gjorde, att snön trängde ihop sig just där. Men det hade aldrig lett till något. Och på samma sätt var det än i dag. Om också allt annat bleve sig olikt på Ingmarsgården, så nog var det visst, att det planket finge stå där det stod.

snart voro de i sikte av gården och funno snödrivan på dess vanliga plats, hög som en mur och fast som ett fjäll. Här fanns inte tillfälle att vika åt sidan, utan de måste rätt över vidundret. Det såg så omöjligt ut, att drängen föreslog, att han skulle gå fram till gården och kalla på hjälp.

Men detta tillät inte kyrkoherden. Han hade inte växlat ett ord med Karin och Halvor på över fem år. Han var inte gladare, än någon annan brukar vara vid tanken på att möta gamla vänner, med vilka man råkat i osämja.

Hästen måste således upp i drivan. Den bar, ända till han hade kommit upp på toppen. Då sjänk han med ens. Han försvann, som om han hade fallit ner i en grav, och de resande blevo sittande och stirrade efter honom.

På samma gång som hästen sjönk i drivan, bröts ena skakeln, och de kunde inte fara vidare.

Några minuter därefter öppnade prästen dörren till storrummet på Ingmarsgården.

Där brann en torrvedsbrasa i spisen. På ena sidan om härden satt husmodern och spann finkardad ull, bakom henne sutto pigor och hjon i en lång rad och spunno blånor och lin. Männen ägde andra sidan av eldstaden. De voro nyss inkomna från vedkörningen. Somliga vilade, andra sysslade med sådant arbete, som var lätt som en lek, de späntade stickor, vässade räfspinnar och slöjdade yxskaft.

När prästen trädde in och berättade om det missöde, som hade hänt honom, kommo alla i rörelse. Drängarna gingo ut för att gräva fram hästen ur drivan. Halvor förde kyrkoherden fram till bordet och bad honom sitta ner på långbänken. Karin sände pigorna ut i köket för att koka kaffe och laga gästabudsmat till kvällsvard. Själv hängde hon upp prästens päls att torka framför brasan, tände hänglampan och flyttade sin spinnrock bort till bordet, för att hon skulle kunna delta i männens samtal.

"Bättre kunde jag inte ha blivit mottagen, om Stor Ingmar hade levat", tänkte kyrkoherden.

Halvor började ett långsamt samtal om väglaget och övergick sedan till att fråga om kyrkoherden hade fått väl betalt för sin säd och om han hade fått den där reparationen gjord, som han hade önskat i långan tid. Karin frågade efter prostinnan och undrade om hon inite hade förbättrats från sin svåra sjukdom på senare tid.

Prästens dräng kom in, sade, att hästen var framgrävd, seldonen lagade och allt i ordning för avresan. Karin och Halvor trugade och bådo, att prästen skulle stanna till kvällsvarden. De upphörde inte, förrän han lovade att göra det.

Kaffet kom in. Största silverkannan blänkte på brickan, sockerskrinet var det gamla av silver, som knappast kom fram vid bröllop och begravning, och småbröd var upprågat på tre höga skålar.

Kyrkoherdens små runda ögon vidgade sig av undran. Gång på gång strök han med handen över pannan, satt som i en dröm och var rädd att vakna.

Halvor visade kyrkoherden huden av en älg, som förra hösten hade blivit fälld å Ingmarsgårdens skog. Fällen blev utbredd på golvet, aldrig hade kyrkoherden sett en större och vackrare. Karin kom fram till Halvor och viskade sakta till honom. Strax bad Halvor kyrkoherden ta emot fällen som gåva.

Karin gick och sysslade med att plocka fram ur de blåmålade skåpen härligt gamalt silver. På bordet bredde hon ut en duk med bred hålsöm och lade fram så många silverskedar, som om hon hade dukat till gille. Mjölk och dricka slog hon upp i vldiga silverkannor.

Efter måltiden villa kyrkoherden resa. Halvor Halvorsson själv och två av hans drängar följde honom, öppnade väg genom drivorna, höllo släden stadigt uppe, då den ville välta, och lämnade inte prästen, förrän han var hemma vid gården.

Kyrkoherden stod välbehållen på prostgårdstrappan. Han tänkte på hur gott det var att återfå gamla vänner och sade ett varmt farväl till Halvor. Bonden dröjde. Han stod och famlade efter något i sin ficka.

Han fick äntligen fram ett sammanviket papper. Han undrade om det gick an att lämna det nu. Det var en kungörelse, som skulle uppläsas i kyrkan dagen därpå. Kanske kyrkoherden ville ta den, så sluppe han att sända särskilt bud till kyrkan.

Då kyrkoherden hade kommit in till sig och fått ljus tänt, vek han upp papperet och läste:

"Till förljd av ägaren avflyttning till Jerusalem utbjudes till salu skattehemmanet Ingmarsgården..."

Kyrkoherden kom inte vidare i läsningen. Hans tankar blevo djupa och undrande.

– Jaså, nu är det här över oss, mumlade han, som om han hade talat om ett oväder. Det är på detta jag har väntat i många Herrans år.




Hök Matts Eriksson


Det är en vacker dag på våren. En bonde och hans son äro stadda på vandring till det stora bruket, som ligger nere i södra ändan av socknen.

De bo långt uppe i norr och måste således genomvandra nästan hela socknen. De gå förbi alla de nysådda fälten, som just nu hålla på att betäckas med brodd. De se alla de saftigt gröna rågåkrarna, alla de fagra vallarna, där klövern snart ska börja rodna och dofta.

De gå också förbi en hel mängd hus, som man målar och ger nya fönster eller förser med glasverandor. De gå förbi trädgårdar, där man gräver och planterar. Alla människor, som de möta, komma med skorna leriga och med jord på händerna, därför att de ha gått uppe i åkrar och kålgårdar, där de ha satt potatis och kål eller sått rovor och morötter.

Bonden kan inte låta bli att stanna och fråga vad sorts potatis de sätta eller hur lång tid det är, sedan de sådde havren. Så snart han ser en kalv eller en fölunge, måste han undra över hur gammal den kan vara. Han räknar ut hur många kor de ämna lägga sig till med i den gården, som de just gå förbi, och tänker över vad fölungen kan vara värd, då den blir inkörd.

Sonen söker gång på gång vända hans tankar från allt detta.

– Jag tänker på att ni och jag snart ska vandra genom dalen i Saron och öknen i Juda, säger han.

Fadern småler litet och hans ansikte ljusnar för ett ögonblick.

– Det blir nog kärt, svarar han, att få gå i den dyra Herrens Jesu fotspår.

Men öonblicket därefter äro hans tankar upptagna av ett par lass med osläckt kalk, som komma honom till mötes.

– Å nej, Gabriel, säger han, vem tror du det kan vara, som tar hem kalk? Folk säger, att det växer otroligt efter kalk. Det ska bli något att titta på till hösten.

– Till hösten, far! säger sonen varnande.

– Ja, jag vet, svarar bonden, att till hösten ska jag bo i Jakobs hyddor och plantera i konungsmannens vingård.

– Ja, svarar sonen, det är så, amen, amen.

De gå tysta en stund och ge akt på den frambrytande våren. Vattnet skvalar fram i dikena, och själva vägen är svårt sönderbruten av vårregn. Vart man ser, är det arbete, som behöver göras. Varje människa får lust att gripa in och hjälpa till, även om hon går över mark, som inte tilhör henne.

– Nå ja, säger bonden eftertänksamt, det är en sanning, att jag skulle ha önskat, att jag hade sålt min egendom en höst, sedan arbetet hade tagit slut. Det är hårt att nödgas gå ifrån dem om våren, just då man skulle vilja ta i av alla krafter.

Sonen bara rycker på axlarna. Han inser, att han måste låta den gamle prata.

– Det är nu ett och trettio år, sedan jag som ung pojke köpte en utmark långt norr ut i socken, säger bonden. Det hade aldrig varit taget ett spadtag där. Halva egendomen var en myrmark, och andra hälften var ett stenrös. Där såg alldeles förskräckligt ut. I det där stenröset har jag gått och brutit sten, så att jag tänkte ryggen skulle gå av. Och ändå tror jag, att jag hade värre arbete med myrmarken, innan jag fick den täckdikad och torrlagd.

– Ja, nog har ni arbetat, far, säger sonen. Det är därför Gud tänker på er och kallar er till sitt heliga land.

– Då till en början, fortfor bonden, bodde jag i en stuga, som inte var mycket bättre än en kolkoja. Den var rest av obarkade stockar, och på taket låg bara tilltrampad jord. Jag kunde aldrig få taket tätt, utan det regnade in. Det var mycket svårt, i synnerhet om nätterna. Och kon och hästen hade det inte bättre än jag. Hela första vintern stod de in en jordkula, där det var mörkt som i en källare.

– Far, frågar sonen, varför håller ni så fast vid ett ställe, där ni har slitit så ont?

– Men tänk också vilken glädje det var, svarar fadern, då jag fick bygga stora stall åt djuren och då boskapen år efter år förökade sig så, att jag ständigt måste tänka på att vidga utrymmet! Om jag inte skulle sälja egendomen nu, borde jag ha lagt om lagårdstaket. Det kunde ha passat att göra det just vid den här tiden, så snart jag hade blivit färdig med sådden.

– Far, säger sonen, ni ska så säd i det landet, varest somt faller ibland törne och somt på hälleberget och somt på vägen och somt i den goda jorden.

– Och den gamla stugan, säger fader, som jag reste efter den första kojan, den hade jag just i år ämnat riva för att bygga mig ett tvåvåningshus. Vad ska jag nu med allt timret, som vi båda körde fram under vintern? Det var ändå ett tungt arbete att släpa fram det. Hästarna for illa och vi med.

Sonen blir ängslig. Han tycker, att fadern glider bort ifrån honom. Han är rädd för att den gamle inte med det rätta sinnelaget går att offra Gud sin egendom.

– Ja, säger sonen, men vad betyder nya hus och stall mot att få leva ett rent liv bland liktänkande?

– Halleluja, svarar faderm jag vet, att en skön lott är oss beskärd. Och nu går jag nu ner till bruket för att sälja egendomen till sågverksbolaget. När jag vandrar här nästa gång, är alltsammans förbi, då äger jag ingenting.

Sonen svarar inte, men han är nöjd att veta, att fadern ännu vidhåller sitt beslut.

Om en stund vandra de förbi en gård, vilken ligger mycket täckt på en kulle. Den har ett vitmålat boningshus med balkong och veranda, och runtom huset stå höga balsampopplar, vilkas vackra, gråvita stammar svälla av sav.

– Se, säger bonden, så just var det jag tänkte få det. Just en sådan där veranda med balkong över och med mycket sniderier. Och just en sådan där vid, grön plats framför med fint, tätt gräs. Skulle det inte varit vackert, Gabriel?

Sonen svarar inte, och bonden förstår, att han är trött på att höra talas om gården. Han blir nu tyst, även han, men hans tankar äro ständigt där borta vid hemmet. Han undrar hur det ska gå hans hästar under den nye ägaren, hur det ska gå hela stället. "Ack", tänker han, "jag gör säkert dumt, som säljer till ett bolag. Det kommer bäl bara att hugga ner skogen och låter gården förfalla. Det låter myren bli myr igen och låter björkskogen växa ner i åkern."

De äro nu framme vid bruket, och där väckes hans intresse på nytt. Han ser plogar och harvar av ny konstruktion, och han kommer genast ihåg hur han har längtat efter att skaffa sig en slåttermaskin. Han ser på Gabriel, som är en vacker gosse, och drömmer sig honom sittande på en grann, röd slåttermaskin, smällande med piskan åt hästarna och fällande det långa gräset, såsom en stark hjälte mejar ner sina fiender.

När han kommer in på brukskontoret, tycker han sig ännu höra skördemaskinens rassel i sina öron. Han hör det lätta fallet av gräset och det lätta pipet och surret av uppskrämda fåglar och insekter.

På brukskontoret ligger köpekontraktet uppsatt och färdigt. Alla underhandlingar äro redan bedrivna, priset är bestämt, det återstår endast att underteckna kontraktet.

Man läser upp kontraktet för honom, och han sitter och hör på. Han hör uppräknas de tunnland skog och de tunnland åker och äng, det bohag och den boskap, som han ska avhända sig. Hans drag hårdna. "Nej", säger han till sig själv, "det ska inte ske."

När uppläsningen är slutad, ämnar han just säga, att han inte kan. Då böjer sonen sig fram och viskar till honom:

– Far det gäller mig eller gården, för jag reser hur ni än gör.

Bonden har varit så upptagen av tanken på gården, att det aldrig har fallit honom in, att sonen kunde fara från honom. Jaså, Gabriel skulle ge sig av i alla fall. Han kan inte riktigt förstå detta. Inte skulle han ha rest, om sonen hade stannat hemma.

Men det var ju klart, att han måste följa med sin son.

Han går fram till pulpeten, där kontraktet är framlagt till hans underskrift. Bruksförvaltaren själv sätter pennan mellan fingrarna på honom och pekar på papperet.

– Se här, säger han, skriv här, Hök Matts Eriksson!

Han tar pennan, och på samma gång minns han tydligt hur han för ett pch trettio år sedan skrev under ett kontrakt, vari han inhandlade sig en bit ouppodlad vildmark.

Han kommer ihåg, att efter undertecknandet gick han bort och besåg sin egendom. Då hade han sagt till sig själv: "Se där, vad Gud har givit dig! Här har du arbete för ett helt liv."

Bruksförvaltaren tror, att han tvekar oc ocisshet om var han ska sätta sitt namn, och påpekar ånyo:

– Här ska namnet stå. Skriv här, Hök Matts Eriksson!

Han börjar skriva. "Detta", tänker han, "skriver jag för min tros och salighets skull, för mina kära vänner, Hellgumianerna, för vårt dyra samliv, för att inte bli lämnad ensam kvar, då alla reser." Och han ritar dit det första namnet.

"Detta", tänker han vidare, "skriver jag för min son Gabriels skull, för att inte förlora en så god och kär son, för alla de gånger, som han har varit god mot sin gamle far, för att visa honom, att han ändock är mitt allra käraste." Och på detta sätt blir det andra namnet tillritat.

"Men detta?" tänker han, då han börjar föra pennan på nytt. "Varför skriver jag detta?" Och i och med detsamma börjar hans hand att flytta sig av sig själv, dragande tjocka streck fram och åter över det förhatliga papperet.

"Ja, detta gör jag, därför att jag är en gammal man, som måste gå och bruka jorden, som måste plöja och så på samma ställe, där jag alltid har trälat och arbetat."

Hök Matts Eriksson ser mycket förlägen ut, då han vänder sig till bruksförvaltaren och visar honom papperet.

– Förvaltaren får ursäkta. Det var nog meningen att göra mig av med egendomen, men det gick inte.




Auktionen


I maj blev det auktion på Ingmarsgården. Gud, vad det var för en vacker dag, riktigt sommarvarmt! Alla karlarna hade lagt av de långa, vita pälsarna och kommo i korta tröjor, och kvinnorna gingo redan omkring i de vida, vita ärmarna, som hörde till sommardräkten.

Skolmästarns hustru gjorde sig i ordning att gå på auktionen. Gertrud ville inte följa med, och Storm var upptagen av sitt arbete. När mor Stina var färdig, öppnade hon dörren till skolsalen och nickade farväl till mannen. Han satt och talade med barnen om den stora staden Ninives undergång, och därvid hade han tagit an en så bister min, att de stackars ungarna voro alldeles dödskrämda.

Under vandringen upp till Ingmarsgården stannade mor Stina, så snart hon såg en blommande häggbuske eller en kulle, som var täckt av vita, doftande liljekonvaljer.

– Kan man väl få se något vackrare, sade hon, även om man skulle fara så långt som till Jerusalem?

Skolmästarns hustru såväl som många andra hade kommit att älska sin socken dubbelt, därför att Hellgumianerna kallade den ett Sodom och ville överge den.

Hon plockade ett par av de små blommorna, som växte vid vägkanten, och betraktade dem nästan ömt. "Om vi vore så dåliga, som de säger", tänkte hon, "så vore det en lätt sak för Gud att förgöra oss. Han behövde endast låta kölden fortfara och låta jorden ligga betäckt av snö. Men då Vår Herre låter våren och blommorna komma åter till oss, tycker ju han åtminstone, att vi är värda att leva."

När mor Stina kom fram till Ingmarsgården, stannade hon och såg ängslig ut. "Jag tror, att jag går hem igen. Jag kan inte stå ut med att se hur det här gamla hemmet skingras."

Men i själva verket var hon mycket för nyfiken att få veta hur det skulle gå med gården för att vända om.

Så snart som det hade blivit bekant, att gården skulle säljas, hade Ingmar försökt att få köåa den. Men Ingmar hade inte mer än omkring sextusen kronor, och Halvor hade blivit bjuden tjugufemtusen av det stora sågverksbolaget, som ägde Bergsåna bruk. Ingmar hade lyckats låna ihop pengar, så att han hade kunnat bjuda lika stor summa, men då hade bolaget höjt sitt anbud till trettiotusen, och så stor skuld hade inte Ingmar vågat dra över sig.

Det bekymmersamma härvidlag var inte blott, att gården på detta sätt skulle gå ur släkten för alltid, ty det stora bolaget sålde aldrig något, som det en gång hade förvärvat, utan därtill kom, att det ingalunda var troligt, att bolaget skulle låta Ingmar arrendera sågen i Långforsen, och i så fall bleve han utan levebröd.

Inte kunde han tänka på att gifta sig med Gertrud till hösten, såsom meningen hade varit. Han skulle kanske till och med få lov att resa bort för att söka arbete.

Mor Stina var inte blid i hågen mot Karin och Halvor, när hon tänkte på detta.

– Det vill jag innerligt hoppas, sade hon för sig själv, att inte Karin Ingmarsdotter må komma och tala vid mig, för då kan jag inte låta bli att säga henne hur illa hon handlar mot Ingmar. Jag kan inte underlåta att säga henne, att det ändå i grunden är hennes fel, att inte Ingmar redan nu äger gården.

Väl har jag hört sägas, att de behöver omåttligt med pengar för sin resa, men det är helt förunderligt, att Karin kan ha hjärta att sälja den gamla gården till ett bolag, som bara hugger ner skogen och låter lantbruket gå vind för våg.

Det fanns en till utom bolaget, som ville köpa gården, och det var den rike häradsdomarn Berger Sven Persson. Och detta vore det lyckligaste för Ingmar, ty Sven Persson var en ädelmodig man och skulle helt säkert inte neka honom att arrendera sågen.

"Sven Persson glömmer nog inte, att han har gått här på gården som fattig vallpojke", tänkte mor Stina, "och att det var Stor Ingmar, som tog hand om honom och hjälpte honom att komma sig opp."

De flesta, som kommo till auktionen, gingo inte in i huset, utan stannade ute på gårdsplanen. Skolmästarns hustru hjorde som de andra. Hon satte sig på en brädhög och såg sig omkring mycket noga, som den gör, vilken vet, att han ser ett kärt ställe för sista gången.

På tre sidor var gården kringbyggd med huslängor, och mittpå den stod en liten fatbur på stolpar. Ingenting såg synnerligen ålderdomligt ut, undantagandes en gammal förstukvist med snidade lister kring taket, som stod framför ingången till boningshuset, och en ännu äldre med tunga, vridna pelare, som var placerad utanför brygghusets dörr.

Mor Stina tänkte på alla de gamla Ingmarssönerna, vilkas fotsteg hade nött gården. Hon tyckte sig se dem komma hem från arbetet om kvällarna och gå in till härden, långa, litet lutande gestalter, alltid rädda att vara påträngande eller ta en bättre plats, än som anstod dem.

Hon tänkte på all arbetsamhet och hederlighet, som hade haft sitt hem på den här gården. "Det borde inte få ske", tänkte hon om auktionen, "kungen borde få veta det."

Mor Stina kände det bittrare, än om det hade gällt hennes eget hem.

Försäljningen var inte börjad, men en hel mängd folk var redan kommet. Somliga gingo in i lagården och besågo boskapen, andra stannade ute på gården för att granska alla de redskap, alla de kärror och yxor och sågar och plogar, som voro sammanförda där.

Men var gång mor Stina såg ett par bondgummor komma ut ur lagården, tänkte hon med förtrytelse: "Se på mor Inga och mor Stava! Nu har de varit inne och valt ut var sin ko åt sig. Och tänk vad de sedan ska skryta med att de har fått kor av den gamla stammen från Ingmarsgården!"

Hon smålog en smula hångullt, när hon såg Backstugu Nils stå och välja bland plogarna.

"Backstugu Nils ska allt känna sig om en märklig man, då han får lägga sig till med en plog, som Stor Ingmar själv har nyttjat."

Det samlades alltjämt flera människor omkring auktionssakerna. Karlarna stodo och undrade över en del redskap, vilka voro så gamla, att ingen visste vartill de hade använts. Och några bland åskådarna voro så vanvördiga, att de vågade skratta åt de gamla slädarna. Somliga av dessa voro uräldriga, de voro praktfullt målade i rött och grönt, och seldonen, som tillhörde dem, voro besatta med brokiga garntofsar och vita snäckor.

Åter tyckte mor Stina, att hon såg de gamla Ingmarssönerna komma åkande med långsam fart i dessa gamla slädar. De körde bort på gillen, eller de kommo hem från bröllop med en brud bredvid sig. "Det blir mycket gott folk, som flyttar från socknen nu", tänkte hon. Ty hon kände det, som om alla dessa gamla hade bott kvar på gården ända till denna dag, då deras verktyg och åkdon förskingrades.

"Jag undrar var Ingmar håller till och hur han har det", tänkte hon. "När det känns så svårt för mig, hur ska det inte kännas för honom!"

Det var en så utmärkt vacker dag, att auktionisten föreslog att flytta allt, som skulle säljas, ut på gården för att slippa trängseln inne i rummen. Pigor och drängar kommo därför utbärande med kistor och skrin, målade med tulpaner och rosor. En del av dessa hade stått i ostörd fred i klädkammaren i många hundra år. Man bar också ut silverkannor och gammaldags kopparkittlar, spinnrockar och kardor, sängkläder och allt slags egendomlig vävredskap.

Omkring allt detta samlade sig bondkvinnorna. lyfte upp det och vände på det.

Mor Stina hade inte ämnat att köpa något, men hon kom ihåg, att här skulle finnas en vävstol, på vilken kunde vävas den finaste dräll, och hon givk närmare för att se på den. Men just då hon närmade sig, kom en piga ut med ett par ofantliga gamla biblar. De voro så tunga med sina beslag och skinnpärmar, att hon knappt kunde lyfta dem båda.

Mor Stina blev så häpen, som om hon hade fått ett slag i ansiktet, och vände om till sin plats. Hon förstod nog, att ingen numera läste i de gamla biblarna med deras urmodiga språk, men det var dock bra underligt, att Karin ville sälja dem.

"Det var kanske den bibeln husmodern satt och läste i, då de kom och berättade för henne att mannen hade blivit dödad av björnen", tänkte hon.

Mor Stina påminde sig allt, vad hon hade hört berättas om dessa Ingmarssöner. Var sak hon såg tyckte ha något att förtälja henne.

De där gamla silverspännena, som lågo borta på bordet, hade blivit rövade från trollen i Klackberget av en Ingmar Ingmarsson.

I den gamla schäsen där borta hade den Ingmar Ingmarsson, som hade levat i hennes barndom, kommit åkande, då han besökte kyrkan. Och varje gång han hade rest förbi henne och hennes mor på kyrkvägen, hade modern lagt sin hand på hennes skuldra och sagt till henne:

– Nu ska du niga, Stina, för här kommer Ingmar Ingmarsson.

Hon hade förundrat sig över att modern aldrig glömde att uppmana henne att niga för Ingmar Ingmarsson. Gumman hade inte varit så noga, då det hade gällt kronofogden eller häradshövdingen.

Till sist hade hon förstått, att då modern hade varit liten tös och gått med sin mor på kyrkvägen, hade denna lagt handen på hennes skuldra och sagt:

– Nu ska du niga, för här kommer Ingmar Ingmarsson.

– Gud ska veta, suckade mor Stina, att det inte är bara därför, att jag har väntat, att Gertrud en gång skulle ha fått styra över allt detta, som jag sörjer över att det ska förskingras. Jag tycker, att det nu på en gång blir slut med hela socken.

I detsamma kom kyrkoherden körande. Han såg allvarsam och nedslagen ut. Han gick genast upp mot boningshuset, och mor Stina förstod, att han var kommen för att tala Ingmars sak hos Karin och Halvor.

Något efteråt kom förvaltaren från Bergsåna, som var sågverksbolagets ombud, och häradsdomarn Berger Sven Person. Förvaltaren gick genast in i huset, men Sven Persson vandrade en stund omkring ute på gården och besåg sakerna. Han kom då att gå förbi en liten gubbe med stort skägg, vilken satt på samma brädhög, där mor Stina hade tagit plats.

– Stark Ingmar vet väl inte, sade Sven Persson och stannade framför gubben, om Ingmar Ingmarsson har bestämt sig för att köpa det där timret, som jag har bjudit honom.

– Han säger nej, svarade gubben, men jag undrar om han inte snart börjar bli tvehågsen.

Med detsamma plirade gubben med ögonen och visade bort på mor Stina, liksom för att beteckna för Sven Persson, att det inte gick an att låta henne höra vad de talade om.

– Jag tycker, att det borde vara gott nog åt honom, sade häradsdomarn. Jag bjuder inte ut sådana varor alla dar, men detta gör jag för Stor Ingmars skull.

– Ja, det är sant, att det är ett gott anbud, sade gubben, men han säger, att harn redan gjort opp köp på annat håll.

– Jag undrar om han riktigt har betänkt vad det är, som går ifrån honom, sade häradsdomarn och gick långsamt vidare.

Allt hittils hade inen av hemfolket visat sig på gården, men nu fingo människorna plötsligen syn på Ingmar. Han stod borta vid en vägg, alldeles orörlig och med ögonlocken nästan slutna.

Flera gingo fram för att hälsa på honom, men då de kommo honom närmare, avstodo de och vände om till sin förra plats.

Ingmar var dödsblek, och alla, som sågo honom, förstodo, att han kämpade med ett så stort lidande, att de inte vågade tilltala honom.

Ingmar stod så stilla, att flera funnos, som alls inte lade märke till honom. Men var och en, som hade fått ögonen på honom, kunde sedan inte tänka på något annat. Det blev ingenting av med den lustighet, som eljest var bruklig på auktioner. Med Ingmar stående där, stödd mot väggen till det gamla hemmet, som han snart skulle förlora, kunde man varken finna mod att skratta eller att säga ett muntert ord.

Så kom den stund, då auktionen skulle begynna. Auktionsförrättaren steg upp på en stol och började ropa ut en gammal plog. Ingmar stod kvar orörlig, som om han inte hade varit en människa, utan en bild.

– Herregud, han kunde väl gå bort härifrån! sade människorna. Han behövde ju inte se detta elände. Men Ingmarssönerna bär sig aldrig åt som annat folk.

Så föll det första klubbslaget. Då såg man Ingmar rycka till, som om det hade träffat honom. Strax därefter blev han åter orörlig, men vid varje nytt klubbslag gick en darrning genom honom.

Två bondkvinnor gingo just förbi mor Stina och talade om Ingmar.

– Och tänk, att om han bara hade friat till en rik bonddotter, så hade han fått pengar nog och kunnat köpa gården, men han ska ju ha skolmästarns Gertrud, sade den ena.

– Det lär allt vara en storkarl, som har lovat honom Ingmarsgården i hemgift, om han tar dottern, svarade den andra. Se, de frågar inte efter att han är fattig, därför att han är av en så god släkt.

– Det hjälper ändå att vara son till Stor Ingmar.

"Det skulle nog ha varit en välsignad sak, om Gertrud hade haft en liten smula att hjälpa till med", tänkte mor Stina.

Så småningom blev redskapen bortsålda, och auktionisten flyttade över till en annan sida av gården. Han började sälja hemvävda bonader, dukar och sängförhängen, och han höl upp dem i luften, så at de broderade tulpanerna och de invävda, brokiga broderierna lyste över hela gården.

Ingmar måtte ha märkt tygstyckenas fladder. Han lyfte motvilligt ögonlocken. För en sekund syntes de matta, blodsprängda ögonen, som blickade ut över förödelsen, så slöto de sig på nytt.

– Aldrig har jag sett något sådant, sade en ung bondflicka. Nu menar jag rent han dör. Om han bara ville låta bli att stå här och plåga sig!

Mor Stina reste på sig liksom för att skrika ut, att detta inte kunde fortgå, utan måste avbrytas, men hon satte sig åter.

– Jag får väl komma ihåg, att jag är ringa och vanmäktig, suckade hon.

Det blev nu på en gång så stilla på gården, att mor Stina måste se upp. Hon märkte, att tystnaden hade uppstått, därför att Karin Ingmarsdotter hade kommit ut ur boningshuset. Nu syntes det tydligt vad folk tänkte om Karin och hennes handlingssätt, ty medan hon vandrade över gården, veko människorna undan, ingne sträckte ut handen för att hälsa på henne, utan alla stodo tysta och blickade ogillande efter henne.

Karin såg tärd och trött ut. Hon gick mer framåtböjd än vanligt. Ett par röda fläckar lyste på hennes kinder, och hon såg lika plågad ut som på den tiden, då hon stred sin strid med Eljas.

Karin ärende var att söka mor Stina och be henne komma in i stugan.

– Jag har inte sett förrän nu, att mor Storm var här, sade hon.

Skolmästarns hustru krusade en smula, men Karin övervann henne genom att säga:

– Vi ville nog, att all gammal strid dkulle vara glämd nu, då vi ska fara vår väg.

Medan de vandrade över gården, prövade mor Stina på att säga:

– Detta måste vara en tung dag för Karin.

Karin suckade, men svarade inte.

– Jag vet inte hur Karin kan ha hjärta att sälja bort allt det där gamla.

– Det är det man mest älskar, som först och främst måste offras åt Herren, sade Karin.

– Folk tycker allt, att det är besynnerligt, började mor Stina, men Karin avbröt henne:

– Herren skulle väl allt också tycka, att det vore besynnerligt, om vi toge undan något av det, som är givet till honom.

Mor Stina bet sig i läppen och kom sig inte för att säga något mer. Det tyckte inte bli något av med alla de förebråelser hon hade ämnat göra Karin. Det följde en sådan värdighet med Karin, att ingen hade mod att klandra henne.

Just som de skulle stiga upp på det breda trappsteget utanför förstukvisten, lade mor Stina sin hand på Karins skuldra.

– Har Kairn sett vem som står där? sade hon och pekade bort mot Ingmar.

Karin syntes sjunka ihop en smula. Hon aktade sig noga att se åt det håll, där Ingmar stod.

– Herren får finna en utvåg, mumlade hon. Herren får finna en utväg.

I storstugan var föra ändrat för auktionens skull, eftersom bänkar och sängar där inne voro väggfasta och inte kunde flyttas. Men kopparkärlen blänkte inte mer på väggarna, sängställena gapade tomma utan omhängen och sängkläder, och de blåmålade skåpdörrarna, som förr i världen ofta ställdes på glänt för att låta främmande folk se de höga silverkannor och bägare, som tyngde hyllorna, voro nu stängda, till ett tecken att där inom ingenting förvarades, som var värt att visas.

Det enda, som prydde väggen, var Jerusalemstavlan, vilken i dag åter hade en frisk krans av grönt.

Det stora rummet var uppfyllt av släktingar och trosförvanter till Karin och Halvor. En efter annan fördes med mycket krusande fram för att undfägnas vid ett stort, dukat bord.

Dörren till lillrummet var stängd. Där inne på gingo underhandlingar om köpet av själva gården. Där talades högröstat och livligt, framför allt av kyrkoherden.

Men i storstugan voro människorna mycket tysta, och om någon talade, skedde det lågt och viskande. Alla voro med sina tankar och sinnen inne i lillkammaren, där gårdens öde avgjordes.

Mor Stina vände sig till Gabriel Mattson och frågade honom:

– Det är väl inte så väl, att Ingmar blir vid gården?

– Det är allt långt förbi hans bud nu, svarade Gabriel. Gästgivarn i Karmsund lär ha bjudit trettiotvåtusen, och bolaget har gått opp till trettiofem. Nu söker kyrkoherden övertala dem att hellre sälja till gästgivarn än till bolaget.

– Än Berger Sven Persson då? frågade mor Stina.

– Han lär inte ha gjort något bud i dag, han. Kyrkoherden hördes tala länge med beveklig röst. Orden kunde inte urskiljas, men så länge han talade, visste man, att ingenting var avgjort.

Så blev det tyst ett ögonblick, och därpå hördes gästgivarn säga, inte just högt, men med sådant eftertryck, att det var omöjligt att inte uppfatta varje ord:

– Jag bjuder trettiosextusen, inte för att jag tror, att stället är värt så mycket, men jag vill inte , att det ska bli en bolagsgård.

Strax därpå lät det, som om någon hade slagit en näve i bordet, och bruksförvaltarn hördes ropa med dundrande röst:

– Jag bjuder fyrtiotusen, och bättre bud tror jag inte att Karin och Halvor kan vänta sig.

Mor Stina reste sig mycket blek. Hon gick åter ut på gårdsplanen. Det var tungt och bedrövligt ute, men rent ohyggligt var det att sitta i den kvava stugan och höra på detta köpslående.

Vävnaderna voro nu bortsålda, och auktionisten bytte plats på nytt. Han gick att ropa ut de gamla silversakerna, de stora silverkannorna, besatta med guldmynt, och bägarna med inskrifter från sextonhundratalet.

Då auktionisten lyft uppp den första silverkannan, tog Ingmar ett par steg framåt liksom för att hindra försäljningen. Men han hejdade sig ögonblickligen och vände åter till sin förra plats.

Ett par minuter därefter kom en gammal bonde fram till Ingmar med silverkannan i handen. Han satte försynt ner den vid Ingmars fötter och sade:

– Det här ska du behålla som ett minne av allt det, som borde ha varit ditt.

Det gick åter en ryckning genom hela Ingmars kropp. Hans läpp darrade, och han arbetade för att kunna få fram ett par ord.

– Ja, du behöver ingenting säga nu, det kan bli en annan gång, sade bonden. Han avlägsnade sig ett par steg, därpå kom han hastigt tillbaka. Jag hör, att folk pratar om att du kunde få överta gården, om du bara ville. Det vore den största tjänst du kunde göra den här socken.

På Ingmarsgården funnos flera gamla, som hade tjänat där i all sin tid och som nu på sin höga ålderdom fortforo att bo kvar där. Över dessa hade sänkt sig större ängslan än över någon annan. De fruktade, att om gården fingen en ny ägare, skulle de bli utvräkta ur det gamla hemmet och få gripa till tiggarstaven. Hur det än blev, visste de, att de inte skulle bli behandlade så som av det gamla husbondefolket.

Dessa gamla irrade omkring på gården hela dagen, deras oro tillät dem inte att hålla sig stilla. Det var med stor ömkan man såg dem smyga förbi, bräckliga och förskämda, och gav akt på det ängsliga uttrycket i deras svaga, rödkantade ögon.

Till sist var det en snart hundraårig gubbe, som hittade på att gå fram till Ingmar och sätta sig på marken bredvid honom. Det var, som om detta vore det enda ställe, där han kunde få ro, ty här blev han sittande stilla, stödjande de gamla darrande händerna mot kryckkäppen.

Så snart Gammal Lisa och Lagårds Märta sågo var Korp Bengt hade slagit sig ner, kommo även de framstultande och satte sig bredvid Ingmar. De sade ingenting till honom, men de hade förvisso en oklar känsla av att han måste kunna hjälpa dem, han, som nu var Ingmar Ingmarsson.

Alltsedan de gamla hade kommit, höll Ingmar inte mera ögonen slutna, utan stod och såg ner på dem. Han tycktes räkna alla de år och mödor, som hade gått över dem, medan de hade tjänat hans släkt, och han tyckte väl, att det var hans första plikt att laga så, att de finge dö i deras gamla hem.

Han blickade ut över gården, fick ögonen på Stark Ingmar och nickade betydelsefullt åt honom.

Utan ett ord gick Stark Ingmar in i boningshuset, genomvandrade storstugan och steg in i lilkammaren. Där blev han stående vid dörren, väntande ett lägligt tillfälle att framföra sitt ärende.

När Stark Ingmar kom in, stod kyrkoherden mittpå golvet och talade till Karin och Halvor, vilka sutto orörliga och stela som döda. Bruksförvaltarn satt vid bordet. Han såg självsäker ut, visste väl med sig, att han var den, som hade makt att göra högsta budet. Gästgivarn i Karmsund stod borta vid fönstret. Han var upprörd, svetten pärlade fram på hans panna, och händerna darrade. Berger Sven Persson satt i en soffa högst uppe i rummet, det stora, myndiga ansiktet förrådde intet spår av rörelse. Han satt med händerna knäppta över magen och tycktes inte tänka på annat än att med största möjliga fart vrida tummarna om varandra.

Nu höll kyrkoherden upp att tala. Halvor såg över till Karin liksom för att fråga henne till råds, men hon satt orörlig och såg ner.

– Karin och jag får allt lov att tänka på att vi ska fara till ett främmande land, sade Halvor, och att både vi och bröderna måste leva av de pengar, som vi kan få för egendomen. Vi har fått veta, att bara resan till Jerusalem kommer att gå till femtontusen kronor. Och sedan ska vi hyra hus och köpa mat och kläder. Jag tror inte, att vi har råd att skänka bort något.

– Är det inte rent orimligt att begära av Karin och Halvor, att de ska sälja gården för rakt ingentig av det enda skälet, att den inte ska bli såld till bolaget? sade förvaltarn. Jag tycker, att de borde anta mitt bud genast, om inte för annat så för att komma ifrån alla dessa övertalningar.

– Ja, bekräftade Karin, det är nog så, att vi måste hålla oss till det högsta anbudet.

Men kyrkoherden var inte så lätt slagen. Så snart det var fråga om en världslig sak, visste han mycket väl hur han skulle lägga sina ord. Nu var han en annan man, än då han stod i sin predikstol.

– Karin och Halvor är nog så pass fästa vid den här gamla gården, att de hellre säljer till en, som kommer att ge den en god skötsel, även om de skulle få ett par tusen kronors mindre vinst, sade han.

Och med särskilt avseende på att Karin satt inne, började han berätta om gård efter gård, som hade råkat i förfall, sedan de hade kommit i bolagshänder.

Karin såg upp ett par gånger, och kyrkoherden undrade om han inte nu äntligen lyckades göra intryck på henne. "Det ska väl ändå finnas kvar något av den gamla bondkvinnan hos henne", tänkte han, då han berättade om förfallna stugor och bortdöende boskapshjordar.

Äntligen slöt han sålunda:

– Det vet jag väl, att om bolaget är fullt beslutet att köpa Ingmarsgården, så kan det överbjuda bönderna så länge, tills ingen förmår förlja det. Men om nu Karin och Halvor vill hindra, att det här gamla stället ska bli en förfallen bolagsgård, måste de fastslå det sista priset, så att bönderna vet vad de har att rätta sig efter.

Halvor såg oroligt på Karin, när kyrkoherden gjorde detta förslag. Karin lyfte långsamt upp ögonlocken och svarade:

– Det är nog säkert, att Halvor och jag helst sålde till en av våra likar, så att vi visste, att här finge bli, som det har varit.

– Ja, om någon annan än bolaget ville ge fyrtiotysen, skulle vi nöja oss med den summan, sade Halvor, som nu förstod vad hustrun önskade.

Då detta sades, vandrade Stark Ingmar med långa steg genom rummet och viskade ett par ord till Berger Sven Persson.

Häradsdomarn reste sig genast och gick fram till Halvor.

– Eftersom Halvor har lovat nöja sig med fyrtiotusen, så vill jag bjuda den summan, sade han.

Det började rycka i Halvors ansikte. Han sväljde ett par gånger, innan han svarade:

– Häradsdomarn ska ha tack, sade han. Jag är glad att få lämna gården i så goda händer.

Sven Persson skakade hand också med Karin. Hon var mycket rörd och torkade bort en tår ur ögonvrån.

– Karin kan vara viss om att allt här ska bli vid det gamla, sade häradsdomarn.

Karin frågade honom om han själv skulle flytta hit.

– Nej, svarade han och tillade med högtidligt eftertryck på orden: Jag gifter bort min yngsta dotter i sommar, och jag ger gården till henne och hennes man.

Därpå vände sig häradsdomarn till kyrkoherden och tackade honom.

– Nu får kyrkoherden sin vilja fram i alla fall, sade han. Inte trodde jag, när jag sprang här som fattig vallpojke, att jag skulle få makt att ställa om, att det åter komme en Ingmar Ingmarsson till Ingmarsgården.

Kyrkoherden och de andra innevarande männen stodo och stirrade på honom utan att genast fatta vad han menade, men Karin gick raskt ut ur rummet.

När hon gick genom storstugan, rätade hon upp sig, hon knöt om huvudduken, så att den skulle ligga i de rätta vecken, och bredde ut förklädet.

Därpå gick Karin över gården med stor värdighet och högtidlighet. Hon höll kroppen stel, ögonen sänkta och gick så långsamt, att man knappt kunde se, att hon rörde sig.

På det sättet kom hon fram till Ingmar och tog honom i hand.

– Nu får jag lyckönska dig, Ingmar, sade hon och rösten darrade av glädje. Vi har stått hårt mot varandra i den här saken, men då Gud inte vill ge mig den hugnaden, att du sluter dig till oss, tackar jag honom för att han har låtit dig komma till väldet här på gården.

Ingmar svarade inte, hans hand låg slapp i Karins. När hon lät den sjunka, stod han där lika bedrövad, som han hade stått hela dagen.

Alla karlarna, som hade varit med om uppgörelsen, kommo fram till Ingmar, skakade hand med honom och lyckönskade honom.

– Lycka till, Ingmar Ingmarsson, på Ingmarsgården! sade de.

Härvid for en glimt av lycka över Ingmars ansikte. Han mumlade sakta för sig själv: "Ingmar Ingmarsson på Ingmarsgården", och såg ut som ett barn, vilket har erhållit en gåva, som det länge har längtat efter. Men i nästa ögonblick kom ett uttryck i hans ansikte, som om han med oändlig avsmak och leda ville visa den vunna lyckan ifrån sig.

Nyheten hade gått över gården på ett ögonblick. Folk talade och frågade högt och ivrigt. Flera blevo så glada, att de fingo tårar i ögonen.

Ingen hörde vidare på auktionistens rop, utan alla trängde sig fram för att lyckönska Ingmar, både bönder och herremän, både bekanta och främlingar.

Då Ingmar stod omgiven av alla dessa glada människor, lyfte han på en gång ögonen och blev varse mor Stina, som stod ett litet stycke från de andra och betraktade honom. Hon var mycket blek och såg gammal och fattig ut. När Ingmars ögon föllo på henne, vände hon sig bort och började gå hemåt.

Ingmar gjorde sig fri från de andra och skyndade efter henne.

Han böjde sig ner till henne och sade med hes röst, medan vartenda drag i hans ansikte darrade av sorg:

– Gå hem till Gertrud, mor Stina, och säg henne, att jag har svikit henne och sålt mig för att få gården! Bed henne, att hon aldrig mer tänker på en sådan stackare, som jag är!




Gertrud


Det hade kommit något besynnerligt över Gertrud, något, som hon inte kunde styra och behärska, något, som växte och höll på att alldeles ta väldet över henne.

Det hade börjat i samma ögonblick, som hon hade fått veta, att Ingmar hade svikit henne, och det bestod i en stark fruktan för att få se Ingmar, för att plötsligen möta honom på vägen eller i kyrkan eller annorstädes. Varför detta skulle vara så förfärligt, visste hon inte, men hon kände, att det var något, som hon inte kunde uthärda.

Gertrud hade helst velat stänga sig inne dag och natt för att vara säker om att inte få se honom, men sådant var möjligt för en fattig flicka som hon. Hon måste gå ute och arbeta i trädgården, hon var tvungen att flera gångern om dagen vandra den långa vägen till beteshagen för att mjölka korna, och hon blev ofta sänd till handelsboden för att köpa socker och mjöl och allt annat, som behövdes för hushållet.

När Gertrud kom ut på vägen, drog hon huvudduken djupt ner över ansiktet, lyfte aldrig ögonen från marken och skyndade framåt så raskt, som om hon hade jagats av spöken. Så snart det var henne möjligt, sökte hon att vika av från landsvägen och gå på små stigar, som letade sig fram längs dikeskanter och åkerrenar, där hon troddem att hon inte var i så stor fara att möta Ingmar.

Men alltid var hon rädd. Det fanns ju inte ett ställe, där hon inte var utsatt för att råka honom. Om hon rodde på älven, kunde han vara där och flotta sitt timmer, och om hon smöge sig undan djupt in i skogen, så kunde han komma emot henne med yxan på axeln på väg till sitt arbete.

Och finge hon se honom, skulle det bli så oerhört svårt. Det skulle hon inte kunna uthärda.

När hon låg och rensade bort ogräs ur trädgårdssängarna, lyfte hon huvudet gång på gång, för att hon skulle få se honom på långt håll, om han ginge på vägen, och hinna fly undan.

Hon tänkte med bitterhet på att Ingmar var alltför väl känd där i gården. Hennes hund skulle inte skälla, om han komme, och hennes duvor, som trippade på sandgången, skulle inte fly undan för honom och varna henne med sina smällande vingslag.

Denna Gertruds rädsla avtog inte, snarare förvärrades den dag från dag. All hennes sorg hade förbytt sig till skräck. Och hennes styrka att strida emot blev allt mindre och mindre. "Snart kommer den dag, då jag inte mer vågar mig utom dörr", tänkte hon. "Jag blir nog besynnerlig och folkskygg, om jag inte blir riktigt tokig."

– Gud, Gud, tag skräcken ifrån mig! bad Gertrud. Jag ser på far och mor, att de redan tror, att jag inte är riktigt klok. Jag ser, att alla jag möter också tror det. Å, Herre Gud, hjälp mig!

Mittunder det att denna skräck var som störst, hände det, att Gertrud en natt hade en märkvärdig dröm.

Hon tyckte, att hon en middagsstund gick med stävan på armen för att mjölka. Korna betade i en hage, som låg långt borta i skogsbrynet, och hon gick dit på smala stigar, som löpte fram på dikeskanter och åkerenar. Hon tyckte, att hon hade svårt för att gå; hon var så trött och svag, att hon knappast kunde flytta fötterna.

– Vad är det åt mig, varför har jag svårt för att gå? frågade hon i drömmen. Och hon svarade sig själv och sade:

– Du är så trött, därför att du går och släpar på en så tung sorg.

Äntligen tyckte hon sig vara framme vid hagen, men när hon kom in där, kunde hon inte se korna. Hon blev mycket ängslig, gick och sökte dem överallt, där de brukade uppehålla sig, men hon fann dem varken bakom gransnåret eller vid bäcken eller under björkarna.

Medan hon sökte, märkte hon, att det fanns ett hål i gärdesgården på den sidan, som vette åt skogen. Hon tyckte sig då förstå, att korna hade gått ut genom denna öppning. Hon blev gränslöst olycklig och förfärad och stod och vred händerna.

– Och jag, som är så trött, sade hon, ska jag nu nödgas vandra över hela storskogen för att söka korna!

Hon gick emellertid inåt skogen och arbetade sig mödosamt fram mellan risiga granar och vassa enbuskar.

Men ögonblicket därefter gick hon påp en slät och jämn stig i skogen, utan att hon alls visste hur hon hade kommit dit. Stigen var mjuk och en smula hal av de bruna barren, som täckte den. Granarna stodo raka och skyhöga utmed den, och solskenet lekte på den gula mossan under träden. Där var så vakcert och ljuvligt, att hennes ängslan minskades.

Bäst hon gick där, såg hon en gammal gumma gå inne mellan träden. Det var gamla Finna Marit, hon, som kunde trolla. "Det är ju förfärligt, att den gamla elaka kvinnan ännu lever och att jag ska möta henne här på skogen", tänkte Gertrud. Hon smög sig fram så varligt som möjligt, för att inte gumman skulle få syn på henne.

Men gumman såg upp, just när hon smög förbi.

– Vänta du, så ska du få se något! ropade gumman. Strax därpå låg Finna Marit på knä på vägen framför Gertrud. Hon ritade upp en ring i barren med pekfingret och ställde en platt mässingsskål mitt i ringen. "Hon ämnar visst trolla", tänkte Gertrud. "Att det ändå är sant, att hon kan trolla!"

– Titta nu ner i skålen, så kanske du får se något! sade finngumman.

Gertrud såg ner och ryckte till. Hon såg helt tydligt Ingmars ansikte avspeglat på bottnen av skålen. I detsamma stack gumman en lång nål i hennes hand.

– Se här, sade hon, ta denna och stick igenom hans ögon! Gör honom detta, därför att han har svikit dig!

Gertrud tvekade en smula, men hon erfor en förunderligt stark lust att göra det.

– Varför ska han ha det bra och vara rik och lycklig, då du pinas? sade gumman.

Gertrud fick en obetvinglig lust att lyda henne. Hon sänkte nålen.

– Laga, att du träffar mitt i ögat! sade gumman.

Gertrud stack till två gånger, mycket hastigt, rätt in i Ingmars ögon. Men när hon sänkte nålen märkte hon, att den gick djupt ner, som om den inte hade träffat mässingsfatet, utan gått in i något mjukt, och när hon drog den tillbaka, var den blodig.

Då Gertrud såg blodet på nålen, tyckte hon, att hon verkligen hade stuckit ut Ingmar ögon. Då greps hon av den förfärligaste ångest över sin gärning, och hennes skräck blev så stor, att den väckte henne.

Gerturd låg länge och skakade i häftig gråt, innan hon kunde övertyga sig om att allt var en dröm.

– Gud bevar mig, Gud skydde mig för att jag skulle få lust att hämnas på honom! snyftade hon.

Knappt hade hon blivit lugn och somnat på nytt, förrän samma dröm kom tillbaka.

Hon vandrade än en gång på de små stigarna till beteshagen. Åter voro korna borta, och hon gick inåt skogen för att söka dem. Därpå kom hon in på den vackra vägen och såg solskenet leka på mossan. Hon påminde sig då vad som hade hänt henne nyss förut i drömmen. Hon gick och ängslades för att åter möta finngumman och var glad, att hon inte såg till henne.

Men bäst hon gick, tyckte hon, att marken öppnade sig mellan ett par tubor rätt framför henne. Först stack ett huvud fram ur öppningen, så arbetade sig en helt liten man fram ur jorden. Han surrade och brummade med läpparna hela tiden, och av detta kunde hon förstå vem det var hon hade råkat på. Det var ju Surr-Peter, som inte var riktigt klok. Tidtals levde han nere i bygden, men om somrarna bodde han helst i skogen i en jordkula.

Gertrud påminde sig genast, att det sades om Surr-Peter, att sådana, som ville skada sina ovänner utan att synas, kunde begagna sig av honom. Det misstänktes, att han flera gånger hade anlagt mordbrand för andras räkning.

Nu gick Gertrud fram till mannen och frågade honom, likasom på skämt, om han inte hade lust att sätta eld på Ingmarsgården. Hon önskade det, sade hon, därför att Ingmar Ingmarsson tyckte mer om gården än om henne.

Men till hennes stora förskräckelse tycktes den galne genast gå in på vad hon föreslog. Han nickade ivrigt till henne och började springa neråt bygden. Hon skyndade efter, men kunde inte hinna honom. Grankvistar höllo fast henne, hon sjönk ner i träsk, och hon halkade på berghällar. Äntligen var hon i skogsbrynet, men då lyste eldsken emot henne mellan träden. "Han har redan gjort det, han har redan satt eld på gården!" tänkte hon och vaknade på nytt av drömmens ohyggliga fasa.

Gertrud satte sig upp i sängen. Tårarna strömmade henne utför kinderna. Hon vågade inte lägga sig ner av fruktan att drömma vidare.

– Gud hjälpe mig, Gud hjälpe mig! sade hon. Jag vet inte hur mycket ont det finns inom mig! Men Gud vet det, att aldrig en enda gång under hela denna tid har jag velat hämnas på Ingmar. Gud, låt inte den synden komma över mig!

Sorgen är farlig, utbröt hon och knäppte hårt samman händerna. Sorgen är farlig. Sorgen är farlig.

Säkert visste hon inte själv fullt vad hon menade, men hon kände, att hennes stackars hjärta var som en förhärjad örtagård. Nu gick sorgen där som örtagårdsman och planterade tistel och giftblomster.

Under hela förmiddagen hade Gertrud en känsla av att hon fortfor att drömma. Hon var ingalunda fullt vaken. Drömmen hade varit så stark och levande, att hon inte kunde glömma den.

När hon mindes den glädje, varmed hon hade stuckit nålen in i Ingmars ögon, tänkte hon: "Det är förfärligt, att jag har blivit så hämndgirig och dålig. Jag vet inte vad jag ska göra för att komma ifrån detta. Jag håller på att bli en ond, förtappad människa."

Vid middagstiden tog Gertrud stävan på armen och vandrade bort för att mjölka. Hon sköt som vanligt huvudduken långt fram och lyfte inte ögonen från marken. Hon gick på de små stiga, som hon hade gått i drömmen, hon kände igen blommorna, som kantade dem. Och så besynnerligt halvvaken, som hon var, visste hon knappt skillnad på vad hon verkligen såg och vad hon inbillade sig se.

När Gertrud kom till beteshagen, fick hon igen drömmen på så sätt, att hon inte såg till korna. Hon gick och sökte dem, som hon hade sökt dem i drömmen, sökte vid bäcken, under björkarna och bakom gransnåret. Hon fann dem ingenstädes, men hade en känsla av att de funnos där och att hon skulle se dem, om hon endast vore fullt vaken.

Snart fick hon syn på ett stort hål i gärdesgården och förstod, att boskapen hade brutit sig ut därigenom.

Gertrud gick nu för att söka flyktingarna. Hon följde de djupa spår, som deras klövar hade trampat i den lösa skogsmarken, och fann, att de hade slagit in på en väg, som ledde upp till en avlägsen fäbod.

– Ack, utbrast hon, nu vet jag vad de är! Jag vet, att Lyckagårdsfolket i dag på förmiddagen skulle driva sin boskap opp till fäboden. När våra kor har fått höra skällkons bjällra, har de brutit sig ut och följt efter oppåt skogen.

Oron hade för en stund gjort flickan fullt vaken. Hon beslöt sig för att gå upp till fäboden och hämta korna. Eljest kunde ju ingen veta när de skulle bli hemdrivna. Och hon gick snabbt framåt den branta, steniga vägen.

Men när det hade burit nästan rakt uppåt en stund, gjorde bägen en tvär vändning, och nu låg den för hennes ögon, glatt av barr och alldeles jämn.

Hon kände igen den från drömmen. Det var samma solskensfläckar borta på den vitgula mossan och samma höga träd.

När hon kände igen vägen, försjönk hon genast in i samma halvvakna tillstånd, vari hon hade levat hela dagen. Hon började nästan vänta på att det skulle hända henne något övernaturligt. Hon stirrade in under granarna för att se om hon inte skulle råka någon av de besynnerliga varelser, som vandrade omkring i skogsdjupet.

Hon såg ingen till, men i hennes själ vaknade besynnerliga tankar. "Vad, om jag skulle ta hämnd på Ingmar? Kanske skulle jag då slippa skräcken? Kanske skulle jag då undgå att bli tokig? Kanske det kunde var ljuvt att låta Ingmar lida vad jag lider?"

Den vackra barrstigen tycktes henne ändlöst lång. Hon gick där en hel timme förvånad över att ingenting underbart inträffade. Till sist förde stigen ut på en slät skogsäng.

Det var en liten vacker plats, beväxt med friskt, saftigt gräs och en mängd blommor. På ena sidan reste sig en tvärbrant bergvägg. På de andra sidorna stodo höga träd. Det var mest rönnar med stora, vita blomklasar, men också björk och al. En ganska bred och vattenrik bäck kom strömmande utför bergväggen, sökte sig fram över ängen och kastade sig därpå ner i en klyfta, som var alldeles uppfylld av frodigt uppspirande träd och buskar.

Gertrud tvärstannade. Hon kände med ens igen platsen. Den där bäcken kallades Svartvattnet, och det berättades märkvärdiga saker om den. Det hade hänt flera gånger, att människror hade blivit besynnerligt seende, när de hade gått över bäcken. En gosse, som hade gått över den, hade sett ett brudtåg, vilket just då drog till kyrkan långt nere i bygden, och en kolare hade sett en kung med krona på huvudet och spira i handen rida till sin kröning.

Gerturd fick hjärtat upp i halsgropen.

– Gud nåde mig för vad jag får se! suckade hon.

Hon var nästan frestad att vända om.

– Men jag måste ju fram där, jag fattiga barn, klagade hon. Jag måste ju fram där för att få igen mina kor.

– Herre Gud! bad hon och knäppte händerna i sin stora oro. Låt mig inte få se något styggt eller ont! Låt mig inte komma in någon svår frestelse!

Hon var så viss om att hon skulle få se något, att hon knappt vågade vandra ut på de platta stenarna, som ledde över bäcken.

När hon stod mitt i bäcken, såg hon något röra sig i skogsdjupet på andra sidan. Men det var inte något bröllopståg, utan en ensam man, som långsamt kom gående ut på ängen.

Han var hög och ung och bar en fotsid, svart klädnad. Han hade ett långlagt, mycket skönt ansikte, huvudet var obetänkt, och långa, mörka lockar hängde ner på hans skuldror.

Främlingen gick alldeles rätt emot Gertrud. Hans ögon voro lysande och klara, som om ljus strömmande ut ur dem, och när hans blickar föllo på henne, förstod hon, att han kunde läsa all hennes sorg. Och hon såg, att han ömkade sig över henne, som var hemsökt av skräck för ringa jordiska ting, och vars själ var besmittad av hämdlust och besådd med sorgens tistlar och giftblomster.

Allt som han kom närmare Gertrud, kände hon sin varelse övergjutas av tilltagande frid och salighet och stilla, soligt lugn. Och då han hade gått förbi henne, fanns inom henne inte mera någon sorg eller bitterhet, utan allt ont försvann som en helad sjukdom och efterlämnade hälsa och styrka.

Gertrud stod stilla en lång stund. Synen gled bort, men hon förblev stående i drömmande lycksalighet. När hon äntligen såg sig om, var den helt försvunnen, men intrycket av det hon hade sett försvann inte, Hon knäppte sina händer och lyfte dem i hänryckning.

– Jag har sett Jesus! utropade hon med innerlig fröjd. Jag har sett Jesus, han har tagit bort min sorg, och jag älskar honom. Nu kan jag inte älska någon annan i denna världen.

Livets bekymmer försvunno och blevo oändligen små. Och livets långa år syntes som en kort liten tid. Och alla jordisk lycka tycktes arm och grund och utan betydelse.

På samma gång visste Gertrud hur hon nu skulle ordna sitt liv.

För att hon inte mer skulle sjunka ner i dunkel skräck och för att hon inte skulle bli lockad til ondska och hämnd, skulle hon flytta bort från denna trakt. Hon skulle följa Hellgumianerna till Jerusalem.

Denna tanke hade uppstått hos henne, då Jesus gick förbi henne. hon troddem att den hade kommit från honom. Hon hade läst den i hans ögon.




*




Den vackra junidagen, då Berger Sven Persson firade bröllop åt sin dotter och Ingmar Ingmarsson, kom en ung kvinna i god tid på morgonen fram till bröllopsgården och bad att få tala med brudgummen. Hon var rätt hög och smärt, huvudduken hade hon dragit så långt fram, att det inte syntes mer av ansiktet än en dunvit kind och ett par röda läppar. På armen bar hon en korg, däri man såg små buntar av hemvävda band jämte några hårkedjor och hårarmband.

Hon frambar sitt ärende till en gammal piga, som hon träffade på gården, och denna gick in ovh underrättade husmodern. Husmodern svarade genast:

– Gå ut och säg henne, att Ingmar Ingmarsson just nu ska fara till kyrkan! Ingalunda har han tid att tala med henne.

Så snart den främmande hade fått detta besked, drev hon bort från gården. Ingen såg henne på hela förmiddagen. Men när brudföljet vände åter från kyrkan, kom hon tillbaka och bad att få tala med Ingmar Ingmarsson.

Denna gång sade hon sitt ärende till en ung dräng, som stod och hängde i stalldörren, och denne gick till husfadern.

– Säg henne, sade husbonden, att Ingmar Ingmarsson just nu ska sätta sig till bröllopsmåltiden! Han har inte tid att tala med henne.

När hon fick detta besked, suckade hon och gick bort och kom inte tillbaka förrän sent på kvällen, då solen höll på att gå ner.

Den gången sade hon sitt ärende till ett barn, som satt och red grensle på gårdsgrinden, och barnet gick rätt in i stugan och sade till bruden:

– Säg henne, svarade bruden, att Ingmar Ingmarsson dansar med sin brud! Han har inte tid att tala med henne.

När barnet kom ut med detta besked, log den främmande och sade:

– Nej, nu talar du osanning. Ingmar Ingmarsson dansar inte med sin brud.

Hon gick inte bort igen, utan blev stående vid grinden.

Kort därefter tänkte bruden för sig själv: "Nu har jag sagt en lögn på min bröllopsdag!" Hon ångrade sig, gick fram till Ingmar och sade till honom, att en främmande stod ute på gården och önskade tala med honom.

Ingmar gick ut och såg Gertrud stå vid grinden och vänta.

Gertrud gick dä före ut på vägen, och Ingmar följde henne. De gingo tysta, tills de hade kommit ett gott stycke från bröllopsgården.

Om Ingmar skulle man ha velat säga, att han hade åldrats på ett par veckor. Åtminstone gjorde hans ansikte intryck av ökad klokhet och försiktighet. Han gick också mera böjd och såg ödmjukare ut, sedan han hade blivit rik, än förut, då han ingenting ägde.

Han var förvisso inte glad att se Gertrud. Han hade varje dag, som gått, sökt att övertyga sig om att han var nöjd med det byte han hade gjort. "Se det är så, att vi Ingmarssöner inte frågar så mycket efter något som att få gå och plöja och så på Ingmarsgården", hade han sagt till sig själv.

Men vad som hade pinat honom ännu mer, än att han hade förlorat Gertrud, det var, att det nu fanns en människa, som kunde säga om honom, att han inte hade hållit vad han hade lovat henne. Då han nu följde efter Gertrud, gick han endast och tänkte på alla de föraktfulla ord, som hon hade rätt att säga till honom.

Gertrud satte sig på en sten vid vägen och ställde ner korgen på marken. Huvudduken drog hon fram än djupare än förut.

– Sätt dig ner! sade hon till Ingmar och pekade på en annan sten. Jag har mycket att tala med dig om.

Ingmar satte sig ner och var glad, att han kände sig så lugn. "Detta går bättre, än jag hade väntat", tänkte han. "Jag trodde, att det skulle bli vida svårare att se Gertrud och höra henne tala. Jag trodde, att kärleken skulle bli mig rent övermäktig."

– Jag skulle inte ha kommit och stört dig på själva bröllopsdagen, sade Gertrud, om jag inte hade varit nödtvungen. Jag ska nu gå bort från de här trakterna och kommer aldrig mer igen. jag var färdig att fara redan för en vecka sedan, men då hände något, som hjorde, att jag måste skjuta opp resan för att få tala med dig just i dag.

Ingmar satt tyst, liksom sammankrupen. Han såg ut som en, vilken drar ihop skuldrorna och sänker huvudet i väntan på att ett svårt oväder ska komma över honom.

Under tiden tänkte han: "Vad Gertrud än må tycka, så är det dock visst, att jag gjorde rätt, som valde gården. Jag skulle inte ha kunnat uthärda utan den. Jag skulle ha förgåtts av saknad, om den hade råkat i andra händer."

– Ingmar, sade Gertrud, och hon rodnade på samma gång, så att det lilla, som syntes av kinden, blev alldeles rött, Ingmar, jag tänker du kommer ihåg, att för fem år sedan var det min mening att gå över till Hellgumianerna. Jag hade givit mitt hjärta till Kristus då, men jag tog det tillbaka från honom för att ge det åt dig. Men häri handlade jag säkerligen orätt, och därför har allt detta kommit över mig. Så, som jag svek Kristus då, så blev jag själv sviken av den jag älskade.

Så snart Ingmar förstod, att Gertrud ämnade säga honom, att hon ville gå in bland Hellgumianerna, gjorde han en häftig rörelse av ovilja. Han erfor en stark känsla av obehag. "Jag kan inte tåla, att hon sluter sig till Jerusalemsfararna och drar bort till det främmande landet", tänkte han. Han motsade henne lika ivrigt, som han skulle ha gjort, om han ännu hade varit hennes fästman.

– Inte ska du tänka så, Gertrud. Inte var detta av Gud menat till ett straff över dig.

– Nej, nej, Ingmar, inte som straff, visst inte, bara för att visa mig hur illa jag valde förra gången. Ack, inte som straff! Jag är ju så lycklig. Jag saknar igenting, all sorg är tagen ifrån mig. Det måtte du väl förstå' Ingmar, när jag säger dig, att Gud själv har utvalt och kallat mig.

Ingmar satt tyst, hela ansiktet hårdnade i försiktighet och beräkning. "Du är bra dum", straffade han sig själv, "låt du Gertrud resa! Hav och land mellan er, det är det bästa. Hav och land, hav och land."

Men det där inom honom, som inte ville tillåta, att Gertrud reste, blev likafullt starkare än han själv, så att han sade:

– Aldrig kan jag förstå, att dina föräldrar ger dig lov att fara ifrån dem.

– Nej, det gör de inte, svarade Gertrud, och jag vet detta så väl, att jag inte en gång vågar fråga dem. Far skulle aldrig gå in på det. Jag tror nästan, att han skulle bruka våld för att hindra mig. Det är det svåraste, at jag måste smyga mig bort från dem. De tror nu, att jag vandrar omkring för att sälja mina band, och de får ingenting veta, förrän jag har slutit mig till Jerusalemsfararna i Göteborg och seglat från landet.

Ingmar blev helt upprörd över att Gertrud ville vålla sina föräldrar en så förfärligt stor sorg. "Förstår hon månne hur illa hon handlar?" frågade han sig. Han ville just säga det till henne, då han hejda sig. "Det passar sig inte för dig, Ingmar, att förebrå Gertrud för vad hon än gör", tänkte han.

– Jag vet allt, att det blir synd om far och mor, sade Gertrud. Men jag får nu lov att följa Jesus. Hon smålog, när hon nämnde frälsaren. Han har ju räddat mig från ondska och själssjukdom, sade hon innerligt och knäppte sina händer.

Och som om hon nu först hade fått mod därtill, sköt hon huvudduken tillbaka och såg Ingmar rätt in i ögonen. Det slog Ingmar, att hon jämförde honom med bilden av någon, som hon såg för sina ögon, och han kände själv hur ringa och obetydlig hon fann honom.

– Det blir allt bra synd om far och mor, upprepade Gertrud. Far är så gammal nu, att han måste ta avsked från skolan, och sedan får han än mindre att leva av än hittils. Och då han blir utan arbete, kommer han att bli vresig till lynnet. Mor får det svårt med honom, de ska komma att sitta och sörja båda två. Det hade ju inte blivit så, om jag hade stannat hemma och muntrat opp dem.

Gertrud höll inne, som om hon hade tvekat att tala ut, men Ingmar tyckte, att det började snyfta och gråta inom honom. Han förstod, att Gertrud ville be honom ta vård om hennes gamla föräldrar. "Nej, jag trodde, att hon ville komma hit för att skymfa och håna mig", tänkte han, "och i stället har hon så stort förtroende till mig!"

– Du ska inte behöva be mig, Gertrud, sade Ingmar. Detta är en stor heder, som du gör mig, som har svikit dig. Nog ska jag handla bättre mot dina gamla föräldrar, än jag har handlat mot dig.

Ingmars röst darrade, och på samma gång tycktes något av den stora försiktigheten och klokheten försvinna ur ansiktsuttrycket. "Vad Gertrud är god mot mig!" tänkte han. "Hon ber mig inte om detta endast för föräldrarnas skull, utan också för att visa mig, att hon förlåter mig."

– Ja, det visste jag, Ingmar, att du inte skulle säga nej till detta, sade Gerturd. Och nu har jag något annat att tala om. Hennes röst blev mycket raskare och gladare. Nu har jag en stor gåva att ge dig.

"Vad Gertrud talar vackert!" tänkte Ingmar plötsligen där han satt. "Jag tror aldrig, att jag har hört någon tala med en så mild och glad och klingande röst."

– Jag gick hemifrån för en åtta dagar sedan, sade Gertrud, och ämnade då genast gå neråt mot Göteborg för att vara där när Hellgumianerna kommer. Men första natten låg jag nere vid Bergsåna bruk hos en fattig smedsänka, som heter Maria Bouving. Det är ett namn, som du ska komma ihåg, Ingmar. Och kommer hon i nöd, ska du bistå henne.

"Vad Gertrud är vacker!" tänkte Ingmar, på samma gång han nickade och lovade att komma ihåg Maria Bouvings namn. "Vad Gertrud är vacker! Hur ska det gå med mig, då jag inte mer får se henne? Gud hjälpe mig, om jag har gjort orätt, som har försakat henne för en gammal gård! Inte kan åkrar och skogar vara detsamma för mig som en människa. Inte kan de le med meig, då jag är glad, och trösta mig, då jag är ledsen. Inte finns det någon i världen, som han ersätta en för att ha mistat den människan, som älskar en."

– Maria Bouving, fortfor Gertrud, har en liten kammare innanför sitt kök, där hon lät mig ligga. "Nu ska du få se, att du får sova gott i natt", sa hon till mig, "du får ligga på sängkläder, som jag köpte på auktionen på Ingmarsgården." Så snart jag la mig, kände jag en besynnerlig hård knöl i kudden, som låg under mitt huvud. "Det var då inte så synnerligen goda sängkläder, som Maria har köpt sig", tänkte jag. Men jag var så trött då efter en hel dags vandring, att jag somnade. Mitt i natten vaknade jag och vände på dynan för att slippa knölen under huvudet. Då kände jag, att varet var sönderskuret mittöver och illa lagat med stora styng. Där innanför låg något hårt, som knastrade likt papper. "Jag behöver ju inte sova på stenar", tänkte jag och sökte dra ut det där hårda. Då fick jag fram ett paket, som var väl ombundet och inslaget.

Gertrud höll inne ett ögonblick för att se om Ingmar var nyfiken, men Ingmar hade inte hört på synnerligen uppmärksamt. "Vad det är vakcert att se Gertrud röra handen, medan hon talar!" tänkte han. "Jag tror aldrig, att jag har sett någon vara så smidig i alla rörelser eller gå så lätt som Gertrud. Ja, det är ett gammalt ord, att människor älskar människor mer än allt annat. Men nog tror jag ändå, att jag gjorde rätt, för det var inte bara gården, det var hela socken, som behövde mig."

Men han kände med stor ångest, att han inte hade så lätt nu som för en stund sedan att övertyga sig om att han älskade gården mer än Gertrud.

– Jag la paketet bredvid sängen, fortfor Gertrud, och tänkte, att på morgonen skulle jag visa det för Maria. Men när det blev dager, såg jag, att ditt namn stod skrivet på omslaget. Då besåg jag det närmare, och så beslöt jag att ta det med mig och ge det till dig utan att nämna något om det varken till Maria eller någon annan människa. Här har du det nu, Ingmar. Det är din egendom.

Gertrud grävde fram ett inte särdeles stort paket ur bottnen på sin korg och lämnade det till Ingmar, under det att hon såg på honom, som om hon väntade, att han skulle bli mycket glatt överraskad.

Ingmar tog gåvan i sin hand utan att mycket tänka på vad det var han fick. hans tankar arbetade för att hålla på avstånd den bittra ånger, som ville smyga sig över honom.

"Om Gertrud visste hur farlig hon är, då hon är så där mild och god! Ack, det hade varit mycket bättre, om hon hade kommit för att gräla på mig!

Jag borde vara glad åt detta", tänkte han, "men det är jag inte. Det är, som om Gertrud vore tacksam mot mig, därför att jag har svikit henne. Och det kan jag inte tåla."

– Ingmar, sade Gertrud i en ton, som äntligen kom honom att förstå, att det var något högst viktigt hon hade att säga, jag har tänkt på att när Eljas låg sjuk på Ingmarsgården, har han säkert brukat den där dynan till huvudkudde.

Men detsamma tog hon paketet ur Ingmars hand och vecklade upp det. Ingmar hörde prassel som av nya, obrukade sedlar. Därpå såg han Gertrud plocka fram tjugu stycken sedlar, var och en på tusen kronor. Hon höll upp dem för hans ögon.

– Se här, Ingmar, detta är hela ditt arv. Du förstår väl, att det har varit Eljas, som har stoppat in paketet i den här kudden.

Ingmar hörde, att hon sade detta, och såg sedlarna, men tyckte, att han såg och hörde som genom en dimma. Gertrud räckte honom pengarna, men hans händer kunde inte hålla fast något, utan hela bunten föll till marken. Gertrud tog upp den och stoppade den i hans ficka. Ingmar kände, att han stod och vacklade, som om han hade varit full.

Med ens sträckte han upp ena armen, knöt näven hårt och skakade den i luften, just som en drucken människa kunde ha gjort.

– Å Gud! Å Gud! sade han.

Han skulle ha önskat, att han hade kunnat tala ett ord med Vår Herre, kunnat fråga honom varför inte dessa pengar hade kommit till rätta förr. Varför de kommo nu, då han inte behövde dem, då han redan hade förlorat Gertrud.

Nästa ögonblick föllo hans händer tungt ner på Gertruds skuldror.

– Du förstår dig på att ta hämnd, du.

– Kallar du detta för hämnd, Ingmar? frågade hon bestört.

– Vad ska jag kalla det? Varför kom du inte genast till mig med de där pengarna?

– Nej, jag ville vänta till bröllopsdagen.

– Hade du kommit, innan jag var gift, hade jag säkert fått köpa gården av Sven Persson, och jag hade kunnat få dig.

– Ja, det visste jag.

– Men nu kommer du på själva bröllopsdagen, just som det är för sent!

Det var för sent i alla fall, Ingmar. Det var för sent för en vecka sedan, och det är för sent nu, och det är för sent för alltid.

Ingmar hade sjunkit ner på stenen igen. Han höll händerna för ögonen och satt och jämrade sig.

– Å, jag trodde, att det inte fanns någon hjälp! Å, jag trodde, att det inte stod i människomakt att ändra! Och nu ser jag, att det hade funnits hjälp! Nu ser jag, att vi alla kunde ha blivit lyckliga!

– Du måste förstå en sak, Ingmar, sade Gertrud. När jag fann pengarna, såg jag genast, att de kunde hjälpa oss, såsom du nu säger, men det var inen frestelse för mig, nej, inte ett ögonblivk, därför att jag tillhörde en annan.

– Du skulle ha behållit dem själv! utropade Ingmar. Nu känner jag det, som om en varg skulle slita och riva i mitt bröst. Det var ingenting, när jag visste, att det var omöjligt. Men nu, när jag vet, att jag hade kunnat få dig!

– Jag kom hit för att göra dig glädje, Ingmar. Nu hade de blivit otåliga i bröllopsgården. De kommo ut på trappan och började ropa:

– Ingmar, Ingmar!

– Ja, bruden har jag ock där nere, som vänar mig, sade han i stor ångest. Och att det är du, Gertrud, som har vållat detta! När jag svek dig, var det i stort nödtvång, men du har förstört allting bara för att göra mig eländig. Nu vet jag hur far kände det, när mor dräpte barnet, for han ut.

Han tog till att gråta våldsamt och häftigt.

– Aldrig har jag känt så för dig som i kväll, stönade han. Aldrig har jag hållit av dig hälften så mycket som nu. Å, jag visste inte, att kärleken var så bitter och förfärlig.

Gertrud lade sin hand mycket milt på hans huvud.

– Aldrig, aldrig var det min mening att hämnas på dig, Ingmar. Men så länge ditt hjärta är bundet vid denna världens ting, är det bundet vid sorgen.

Ingmar snyftade länge. När han äntligen såg upp, var Gertrud borta. Från gården kom folk springande för att söka honom.

Han slog sin hand hårt i stenen, som han satt på, och seg envishet utbredde sig över hans ansikte.

– Gertrud och jag tör väl mötas än en gång, sade han högt, och då torde väl allt avlöpa annorlunda än nu. Vi Ingmarssöner är kända för att vinna vad vi trånar efter.




Den gamla prostinnan


Det måste också förtäljas hur alla människor skte övertala Hellgumianerna att inte fara. Det var så, att det till slut tycktes genljuda från marken och bergen: res inte, res inte!

Till och med herremännen sökte förmå bönderna att avstå från företaget. Kronofogden och länsmannen lämnade dem ingen ro. De frågade dem hur de kunde veta, att de där amerikanarna inte voro bedragare. De visste ju inte vad det var för människor, som de skulle förena sig med.

Det fanns varken lag eller förordning i det där landet. Där kunde man ännu i dag råka ut för rövare. Och inga vägar funnos där, utan de skulle få lov att klövja varorna på hästryggen som uppe i finnskogarna.

Doktorn sade dem, att de inte skulle kunna tåla klimatet. Och Jerusalem var uppfyllt av koppor och feber. De drogo ut för att dö.

Hellgumianerna svarade, att de visste allt detta. Och det var just därför de drogo dit. De reste för att strida mot koppor och feber, för att bygga vägar, för att odla jorden. Guds land skulle inte längre ligga för fäfot, utan de skulle förvandla det till ett paradis.

Och ingen var i stånd att avvända dem från deras föresats.

Nere vid kyrkan bodde en gammal prostänka. Hon var så gammal, så gammal. Hon bodde i en stor vindskammare i posthuset snett emot kyrkan. Hon hade bott där, alltsedan hon måste flytta från prostgården.

Det hade alltid varit sed, att en och annan av de rikare bondkvinnorna, när de kommo till kyrkan om söndagarna, gingo upp till henne med litet nybakat bröd eller litet smör eller mjölk. Då lät hon genast sätta på kaffepannan, och den, som kunde skrika bäst, talade med henne, ty hon var fruktansvärt döv. Då försökte man berätta henne vad som hade hänt under veckan, men man kunde aldrig veta hur mycket hon förstod av det, som sades till henne.

Hon satt ständigt inne på sitt rum, och långa tider glömde människorna nästan bort henne. Så gick någon förbi och fick se hennes gamla ansikte bakom de vita, pösande gardinerna. Då tänkte man: "Jag får inte glömma bort henne, som sitter så ensam. I morgon, när vi har slaktat vår kalv, ska jag gå opp till henne med lite färskt."

Det var ingen, som kunde finna ut vad hon visste eller inte visste av det, som skedde i socknen. Hon blev allt äldre och äldre, och till sist tyckte hon inte fråga efter något, som var av denna världen. Hon satt bara och läste i ett par gamla postillor, som hon kunde utantill.

Hon hade en gammal piga, som hjälpte henne att kläda sig och som kokade hennes mat. De voro bägge två rädda för tjuvar och råttor och undveko helst att tända ljus om kvällen av fruktan för eldfara.

Flera av dem, som hade blivit Hellgumianer, hade brukat komma upp till gumman med små presenter. Men sedan de hade omvänt sig och avskilt sig från alla människor, gingo de inte mer till henne. Ingen visste om hon hade förstått varför de inte kommo.

Ingen visste heller om hon hade hört något om den stora utflyttningen till Jerusalem.

Men en dag befallde gamla prostinnan sin piga att skaffa hästar och vagn, därför att hon skulle ut och åka.

Vad den gamla pigan måtte ha sett förvånad ut!

Men när hon försökte några invändningar, gjorde den gamla damen sig stendöv. Hon bara satte upp högra handen med pekfingret högt i vädret och sade:

– Jag vill ut och åka, Sara Lena. Du ska skaffa hästar och vagn.

Sara Lena hade inte annat att göra än att lyda. Hon måste gå till kyrkoherden för att be om ett anständigt åkdon. Sedan hade hon ett otroligt besvär med at vädra en gammal skinnkrage och en sammetshatt, som hade legat i kamfer tjugu år i sträck.

Det var ock ett samvetsgrant göra att få gumman utför trappan och ner i vagnen. Hon var så bräcklig, att man hade en förnimmelse av att hon lika lätt kunde bli utsläckt som en ljuslåga i stormväder.

När prostinnan satt i vagnen, befallde hon, att man skulle körra henne till Ingmarsgården.

Där uppe blevo de inte litet förvånade, då de sågo vem det var som kom.

De gingo ut och lyfte henne ur vagnen, och hon kom in i storstugan. Där inne voro flera Hellgumianer samlade. De sutto till bords. Under dessa sista tider brukade de komma tillsammans och förtära gemensamma torftiga måltider, bestående av ris och te och andra lätta rätter för att förbereda sig till den förestående ökenvandringen.

När prostinnan kom på tröskeln, stannade hon och såg sig om i rummet. Några försökte tala till henne, men den dagen hörde hon ingenting alls.

Hon höjde handen och sade med torr, hård röst, såsom man ofta hör döva tala:

– Ni kommer inte mera till mig, därför har jag kommit till er för att säga er, att ni inte ska fara till Jerusalem. Det är en ond stad. Det var där, som de korsfäste vår frälsare.

Karin försökte svara henne, men hon hörde ingenting, utan fortsatte:

– Det är en ond stad, det bor dåligt folk där. Det var där, som de korsfäste Kristus.

– Jag kommer hit, fortfor hon, därför att detta har varit ett gott hus. Ingmarsson har varit ett gott namn. Det har alltid varit ett gott namn. Ni ska stanna i vår socken.

Så vände hon sig om och gick ut. Nu hade hon gjort sitt, nu kunde hon få dö i ro. Detta var den sista handling, som livet krävde av henne.

Karin Ingmarsdotter grät, sedan gamla prostinnan hade rest.

– Det är törhända inte rätt, att vi far, sade hon. Men på samma gång var hon glad åt att gamla prostinnan hade sagt: "Det är ett gott namn. Det har alltid varit ett gott namn."

Detta var första och enda gången, som någon så Karin Ingmarsdotter tveksam inför det stora företaget.




Avresan


En vacker morgon i juli utgick ett långt tåg av kärror och lastvagnar från Ingmarsgården. Det var Jerusalemsfararna, som äntligen hade slutat sina förberedelser och nu började sin resa med den långa färden till järnvägsstationen.

När det långa tåget drog fram genom bygden, kom det förbi en fattig gård, som kallades Myckelmyra.

Där bodde ett dåligt folk, sådant där utskum, som tillverkas, då Vår Herre vänder bort ögonen eller är sysselsatt på annat håll.

Där funnos en hel mängd smutsiga och trasiga barn, vilka hela dagen ropade skällsord efter dem, som reste förbi, där fanns en gammal, gammal gumma, som brukade sitta full vid vägkanten, och där funnos en man och en hustru, som alltid grälade eller slogos.

Ingen hade någonsin sett dem arbeta, man visste inte om de tiggde mer, än de stulo, eller stulo mer, än de tiggde.

När nu tåget drog förbi denna eländiga och usla stuga, vilken var sådan, som en plats blir, där vind och väder under många år ha fått härja ostörda, stod den gamla gumman stadig och upprätt vid vägkanten på samma ställe, där hon eljest brukade sitta full och vagga och lalla, och fyra av barnen stodo omkring henne, och alla fem voro rentvättade och kammade och så ordentligt klädda, som det var dem möjligt.

Då de, som åkte i den första kärran, fingo syn på dem, saktade de farten och körde förbi dem mycket långsamt, och detsamma gjorde alla de andra; de foro så sakta förbi, att hästarna nätt och jämnt rörde sig.

Och alla de, som drogo bort, började på en gång gråta mycket häftigt; de frullväxta gräto tyst med snyftningar, men barnen med skrik och hög klagan.

Jerusalemsfararna kunde sedan aldrig förstå varför de inte hade gråtit så mycket över någon som över Tiggar-Lena, som hade stått usel och skröplig vid vägkanten. De kunna gråta än i dag, då de tala om att hon den dagen hade sparat sina supar och kommit ut nykter, med barnen kammade och tvättade, för att hedra deras avresa.

När alla hade rest förbi, började också Tiggar-Lena gråta.

– Dessa for till himmelen för att öta Jesus, sade hon till barnen. Alla dessa for till himmelen, men vi får sitta kvar vid vägkanten.




*




När det långa tåget av kärror och lastvagnar hade kört genom halva socknen, kom det till den långa flottbron, som ligger och gungar på älvvattnet.

Det är en svår bor att köra över. Den bär först utför i brant backe för att komma ända ner till vattenytan, så reser den sig i ett par vassa stigningar, för att båtar och timmerflottar ska kunna flyta fram under den, och borta vid motsatta stranden stiger den uppför älvbädden så plötsligt och brådstörtat, att hästar och människor rysa, då de tänka på att de måste fram där.

Den där bron brukar ofta vålla stort besvär. Plankorna ruttna bort och måste oupphörligen lagas. Vid islossningen måste den vaktas natt och dag, för att den inte ska bli sönderslagen, och när vårfloden är mycket hög, rycker den med sig stora stycken av bron och fraktar dem ända ner till forsarna vid Bersåna bruk.

Men sockenfolket är stolt över bron och lyckligt över att äga den. Tänk, om den inte funnes, då måste man ju begagna båt eller färja för varje gång man skulle färdas från en strand till en annan.

Bron suckade och sviktade, då Jerusalemsfararna drogo fram över den, och vattnet pressades upp mellan plankorna och stänkte om hästfötterna.

De bortdragande kände stor saknad att skiljas från den kära bron. De tänkte på att den var något, som tillhörde dem gemensamt. Husen, gårdarna, åkrarna och skogarna voro delade på olika ägare, men bron var allas deras egendom, det var en saknad för dem alla att lämna den.

Men ägde de intet mer, som var dem gemensamt? Ägde de inte kyrkan, som låg under sina björkar på andra sidan bron, ägde de inte det vackra, vita skolhuset och prästgården?

Och vad ägde de mera, som var dem gemensamt? De ägde väl också skönheten i det, som de sågo här från bron. Den vackra utsikten över den bred, mäktiga älven, som flöt fram stilla och sommarljus mellan trädgrupperna, den långa utsikten genom dalen ända bort till de blå höjderna.

Detta var deras, det satt inbränt i deras ögon. Och nu skulle de aldrig mer se det.

När de bortdragande voro mittpå bron, började de sjunga en av Sankeys sånger.

– Vi får mötas en gång, sjöngo de, vi får mötas en gång, vi får mötas i Eden en gång.

På bron fanns inte en människa, som kunde höra dem. Det var deras hemlands blåa kullar, älvens gråa vatten och de bugande träden, som de sjöngo till.

De skulle aldrig se dem mer, och ur strupar, som tillsnördes av gråt, trängde avskedssången.

Vackra hemlandsbygd med dina vänliga röda och vita gårdar i de täta träddungarna, du med dina goda åkrar, med dina hagar och betesplatser, med din långa dal, som klyves av den smidiga älven, hör oss! Låt oss bedja Gud, att vi få mötas än en gång! Må vi få se dig åter i himmelen!




*




När det långa tåget av kärror och lastvagnar hade kommit över bron, drog det förbi kyrkogården.

Inne på kyrkogården låg en stor, platt gråstenshäll, som var ganska anfrätt av ålder. Den bar intet årtal eller namn, men man visste av gammalt, att det var en bonde av Ljunggårdsätten, som låg begraven under den.

En gång, då Ljung Björn Olofsson, som nu for till Jerusalem, och hans bror Per voro barn, hade de suttit på den där stenhällen och samspråkat.

Til en början hade de varit goda vänner, men till sist hade de råkat ihop om något, de hade blivit ivriga och höjt rösterna.

Vad de hade tvistat om, hade de sedan glömt, men vad de aldrig hade förgätit, var, att när de grälade som bäst, hade de hört en tydlig och långsam knackning mot stenen, som de sutto på.

De hade tystnat ögonblickligen. De hade tagit varandra vid handen och smugit därifrån, och de kunde sedan aldrig se stenen utan att tänka på detta.

Då nu Ljung Björn reste förbi kyrkogården, fick han se sin bror Per sitta på den där stenhällen, stödjande huvudet mot händerna.

Ljung Björn höll inne sin häst och tecknade åt de andra, att de skulle stann och vänta på honom. Han steg ner ur åkdonet, klättrade över kyrkogårdsmuren och gick och satte sig på stenen bredvid brodern.

Per Olofsson sade då genast:

– Du sålde gården, du Björn.

– Ja, svarade Björn, jag har gett allt mitt till Gud.

– Ja, men detta var inte ditt, inföll brodern stilla.

– Var det inte mitt?

– Nej, det var ättens.

Ljung Björn svarade inte, utan väntade tyst. Han visste, att då brodern hade tagit plats på stenen, var det för att tala fredsord. Han var inte rädd för vad Per skulle komma att säga.

– Jag har köpt igen gården, sade nu brodern.

Ljung Björn ryckte till.

– Kunde du inte tåla, att den gick ur släkten?

– Jag är inte nog rik att göra sådant bara fördenskull, svarade brodern.

Björn såg frågande på honom.

– Jag gjorde det, därför att du skulle ha något att komma tillbaka till.

Björn fick strupen full av gråt och började snyfta.

– Och för att dina barn ska ha något att komma tillbaka till.

Björn lade armen om broderns hals och smekte honom.

– Och för min kära svägerska, sade Per, det blir gott för henne att veta, att hon har hus och hem, som står och väntar henne. Det gamla hemmet ska alltid stå öppet för vem som helst av er, som kommer igen.

– Per, sade Björn, sätt dig opp i kärran där och far till Jerusalem, så stannar jag hemma. Du är mera värd att komma till det förlovade landet än jag.

– Å nej, sade broderna och smålog, jag förstår allt hur du menar det, men jag passar väl bäst hemma.

– Jag tror, att du passar i himmelen, sade Björn. Han lutade sit huvud mot broderns axel. Nu får du förlåta mig allt, sade han.

De reste sig upp och skakade hand till farväl.

– Denna gången har de inte knackat åt oss, sade Per.

– Det var för märkvärdigt, att du gick hit och satte dig, sade Björn.

– Vi bröder har haft svårt att hålla fred, när vi har råkats på sista tiden.

– Trodde du, att jag skulle vara stridsam i dag?

– Nej, det är jag, som blir ond, när jag tänker på att jag ska mista dig.

De gingo ner på landsvägen, och Ljung Per tog Björns hustru kraftig i hand.

– Jag har köpt Ljunggården, sade han. Jag säger dig det nu, på det att du må veta, att du kan komma tillbaka dit, när du vill.

Han tog på samma sätt det äldsta barnet i hand.

– Kom ihåg detta, du, att du har gård och grund att komma till, ifall du vill vända åter till hemlandet!

Han gick från det ena till det andra av barnen, ända tills han kom till Lill Erik, som bara var två år och inte kunde förstå vad han menade.

– Kom ihåg ni, alla barn, att tala om för Lill Erik, att han har gård och grund att komma till, när helst han vill vända åter!

Och det långa tåget drog vidare.




*




När det långa tåget av kärror och lastvagnar hade kommit förbi kyrkogården, råkade det in i en stor skara av släktingar och vänner till de bortdragande, som ville bjuda dem farväl.

Där blev ett långt uppehåll, ty alla ville trycka deras händer och säga några avskedsord.

När de sedan åkte genom kyrkbyn, var vägen kantad av folk, som ville se deras avresa. Det stod människor på alla trappor, de hängde ut genom fönsterna, de sutto uppflugna på gärdsgårdarna, och de, som bodde längre bort, stodo ute på kullar och backar och vinkade och viftade.

Det långa tåget körde långsamt framåt förbi människoskarorna, ända till det nådde nämndeman Lars Clementssons hem. Där stannade det, och Gunhild steg ur för att gå in och säga farväl.

Gunhild hade bott på Ingmarsgården, alltsedan hon bestämde sig för att följa med till Jerusalem. Hon hade tyckt, att detta var bättre än att leva i strid och split med föräldrarna, som inte kunde försona sig med tanken på att hin skulle resa ifrån dem.

När Gunhild steg ur kärran, såg hon, att hemmet låg alldeles utdött. Ingen människa syntes på gårdsplanen och inen i något av fönstrerna.

När hon kom fram till grinden, fann hon den stängd, men Gunhild tog en genväg över en stätta och kom in på gården. Förstudörren var också stängd. Gunhild gick runtom huset till köksingången. Den var tillkrokad innanför.

Gunhild bultade ett par gånger, men då inen kom och öppnade, drog hon åt sig dörren, stack in en sticka och lyfte av kroken. På så sätt kom hon in i huset.

I köket fanns inen människa, i storrummet var det likaså tomt, och inte heller fanns det någon i lillkammaren.

Gunhild ville inte gå utan att ge föräldrarna ett tecken, att hon hade varit inne för att säga farväl. Hon gick fram till den höga dragkistan och slog ner klaffen. Hon visste, att fadern brukade ha bläck och penna stående där inne.

Hon fann inte bläcket genast, utan sökte i lådor och fack. Då stotte hon på ett skrin, som hon väl kände igen. Det var moderns, hon hade fått det i brudgåva av sin man, och när Gunhild hade varit liten, hade modern ofta visat henne skrinet.

Skrinet var vitlackerat med en målad blomranka runtom, inne i locket fanns en bild av en herde, som spelade för en skara vita lamm. Gunhild slog upp locket för att få se herden än en gång.

I skrinet hade modern förr i välden förvarat det bästa och käraste hon ägde. Där gömde hon sin mors tunna vigselring, sin fars utgånga klocka och sina egna guldörhängen.

Men när Gunhild öppnade skrinet, såg hon, att allt detta var borttaget, och i dess ställe låg nu där ett enda brev.

Det var ett brev från henne själv. Hon hade för ett par år sedan gjort en resa från Mora och farit över Siljan in en båt, som hade kantrat. Flera av hennes reskamrater hade mistat livet, och föräldrarna hade också fått höra, att Gunhild hade omkommit.

Gunhild förstod, att modern hade blivit så glad, när hon hade fått brev om att dottern levde, att hon hade flyttat undan allt annat ur brudskrinet och lagt dit brevet som sin största skatt.

Gunhild blev likblek, hjärtat snörde ihop sig på henne.

– Nu vet jag, att jag dödar mor, sade hon.

Hon tänkte inte mer på att skriva något, utan skyndade sig bort. Hon kom och satte sig upp i kärran utan att svara de många frågorna om hon hade råkat föräldrarna. Hela vägen satt hon sedan orörlig, med händerna i skötet, och stirrade framför sig. "Jag mördar mor", tänkte hon. "Jag vet, att jag dödar mor. Jag vet, att mor dör."

"För mig finns inte mer en lyckans dag", tänkte hon. "Väl får jag fara till det Heliga landet, men jag dödar min egen mor."




*




När det långa tåget av kärror och lastvagnar äntligen hade genomfarit kyrkbyn och dalen, kom det in i en skogsdunge.

Här märkte Jerusalemsfararna för första gången, att de ledsagades av ett par personer, som de inte kände.

Så länge som de bortdragande hade befunnit sig nere i bygden, hade de haft så mycket att göra med att säga farväl och sända avskedshälsningar, att de inte hade haft tid att lägga märke till den främmande kärran, men där i skogsdungen började alla ge akt på den.

Än körde den förbi alla andra kärror och for i spetsen av tåget, än saktade den farten och lät alla andra åka före.

Kärran var ingenting annat än ett vanligt arbetsådkon, ett sådant, som brukas varje dag vid körslor. Men just därför var det omöjligt att räkna ut vem den tillhörde. Ingen kunde heller känna igen hästen.

Den kördes av en gammal man, som satt mycket krokig, hade rynkiga händer och långt, vitt skägg. Honom kände ingen, därpå var man alldeles säker.

Men bredvid honom satt en kvinna, som man tyckte att man borde känna igen. Ingen kunde se hennes ansikte, ty hon hade kastat en svart schal över huvudet och höll den samman med händerna så väl, att inte ens en strimma av ögonen syntes.

Många försökte att av hållningen och storleken gissa sig till vem hon var, men var och en gissade på någon annan än hans granne.

Nämndemans GUnhild sade genast:

– Det är min mor, men Israel Tomassons hustru påstod, att det var hennes syster.

Det var nästan inte en enda av dem, som inte gjorde upp för sig vem det var, som satt i kärran. Tims Halvor trodde, att det var gamla gumman Eva Gunnarsdotter, som inte hade fått följa dem till Jerusalem.

Kärran ledsagade dem hela vägen, men inte en enda gång lyfte kvinnan schalen från ansiktet.

För somliga blev hon till någon, som de älskade, för andra till någon, som de fruktade, för de flesta var det dock så, att hon blev till någon, som de hade övergivit.

Flera gånger, då vägen var bred nog, gjorde de främmande om detta att köra fram längs alla kärrorna och så hålla stilla för att låta dem köra förbi.

Då satt den främmande kvinnan vänd åt de bortdragande och betraktade dem oavlåtligt, men hon gjorde intet tecken åt någon av dem, och ingen kunde säkert säga vem hon var.

Hon följde dem ända till härnvägsstationen. Där väntade de att få se hennes ansikte. Men när de hade stigit ur vid stationen och sågo sig om efter henne, var hon borta.




*




När det långa tåget av kärror och lastvagnar körde fram genom socknen, såg man ingen gå och meja gräs ute på fälten, och ingen hade tagit sin räfsa för att gå ut på ängarna och lägga upp det redan slagna höet i volmar.

Den morgonen vilade arbetet, och alla människor stodo och hängde utmed vägkanten, eller ock kommo de åkande i kyrkkläder för att följa till vägs. Somliga åkte med en mil, andra två, men några ända till järnvägsstationen.

Så länge som tåget drog fram genom socknen, såg man på hela vägen endast en enda man som arbetade, och det var Hök Matts Eriksson.

Han hade inte gått ut för att slå gräs, vilket tycktes honom vara ett leksaksarbete, utan han hade tagit sig för att bryta upp sten ur jorden, som han gjorde i sin ungdom, då han röjde upp sin nyodling.

Gabriel Matsson såg fadern från vägen, då tåget körde förbi. Hök Matts gick ute i hagen, bände upp stenar och lade ner dem på en stengärdsgård. Han såg inte upp, han bara drog åstad med sina stenar, som somliga voro så tunga, att Gabriel tyckte, att hans rygg borde knäckas. Sedan slängde han ner dem på stengärdsgården med sådan fart, att det slog gnistor ur dem och de lösa kanterna stöttes bort.

Gabriel hade ett lass att köra, men hästen fick en lång stund sköta sig själv, ty Gabriel gick med ögonen vända mot fadern.

Gamle Hök Matts arbetade och arbetade. Han högg i på samma sätt, som då sonen hade varit liten och han strävade för att utvidga sin egendom.

Sorgen tog hårda tag med honom, men Hök Matts bröt upp allt tyngre och tyngre stenar, som han bar bort till gärdsgården.

En stund efter sedan tåget var borta, utbröt ett svårt åskväder och ett starkt regn föll. Alla människor skyndade in under tak, och Hök Matts ämnade också söka skydd, men han besinnade sig och stannade ute. Han vågade inte lämna arbetet.

Vid middagstiden kom hans dotter ut i stugdörren och kallade på honom, för att han skulle komma in och äta.

Hök Matts var just inte hungrig. Han tnkte dock, att han nog kunde behöva en smula mat. Men han avstod från att gå in; han vågade inte upphöra med arbetet.

Hustrun hade följt Gabriel till järnvägen. Sent om kvällen kom hon hemåkande ensam. Hon gick fram för att tola om för mannen, att sonen nu var borta, men han bände och bröt med spettet och gick fram och åter vid arbetet. Han ville inte stanna och höra på henne.

Grannarna lade märke till hur Hök Matts arbetade den dagen. De gingo ut och betraktade honom, de stodo stilla en stund och kommo in i stugan och berättade:

– Han går där ännu, han har hållit på hela dagen i ett sträck.

Kvällen kom, men ljuset varade, och Hök Matts fortfor att arbeta. Det tycktes honom, att om han lämnade arbetet, så länge som han ännu kunde ta ett steg, skulle sorgen bli honom övermäktig.

Hustrun kom åter och stod och såg på honom. Marken i hagen var uppröjd, stenmuren hade vuxit, men alltjämt gick mannen där och släpade fram stenar, som kunde ha varit passande för en jätte att bära.

En annan av grannarna gick förbi för att se om Hök Matts fortfor att arbeta, men ingen tilltalade honom.

Så kom mörkret, då man inte kunde se honom. Men ännu alltjämt hörde man honom arbeta, och då han vräkte ner stenarna på gårdsgården, stänkte gnistorna omkring honom.

Men så en gång, då han bände med spettet, for det honom ur händerna. När han böjde sig för att ta upp det, föll han omkull. Han blev liggande på marken, och innan han hade hunnit tänka på att stiga upp, hade han somnat.

En stund efteråt kom in in i stugan. Han sade intet, tänkte inte på att komma i säng, bara kastade sig ner på en träbänk och somnade.




*




Den långa raden av kärror och lastvagnar hade äntligen kommit fram till järnvägsstationen.

Banan var nyanlagd, och stationen var alldeles nybyggd. Den låg på en ofantlig avröjning mitt i den allra djupaste och svartaste skogen. Där fanns ingen bygd, ingen åker, ingen trädgård, men allt var stort och ståtligt tilltaget, därför att man väntade, att ett betydande stationssamhälle skulle växa upp där i ödemarken.

Runtom själva stationshuset var marken jämnad, där funnos en bred plattform av sten, stora avlastningsplatser och vida, tomma, oändliga grusplaner.

Ett par handelsbodar och verkstäder, en fotografiateljé och ett hotell voro redan uppförda omkring grusplanerna, men vad som återstod av avröjningen var ingenting annat än oodlad stubbmark.

Dalälven flöt fram även här. Den kom vild och vred ut ur de djupa skogarna och rusade skummande fram i små forsar. Jerusalemsfararna kunde inte känna igen den breda, majestätiska älven, som de hade lämnat på morgonen.

Här fanns ingen blid dal att skåda ner över, utan all utsikt stängdes av mörka, granskogsklädda höjder.

När de små barn, som skulle resa med sina föräldrar till Jerusalem, togos ur kärrorna på denna plats, började de bli illa till mods och begynte gråta. Barnen hade hela tiden förut varit mycket glada åt att få resa till Jerusalem, men vid skilsmässan från hemmen hade de gråtit mycket, och här vid stationen blevo de mera förtvivlade än någonsin.

De äldre sysslade med att ta ner allt resgodset och flytta det över till en järnvägsvagn. Alla hjälpte till, och ingen hade tid att se efter var barnen togo sig för.

Men barnen slogo sig samman, de stodo i en tät ring och överlade.

Om en stund togo de äldre av dem de små vid handen och vandrade bort från stationen två och två, en stor och en liten. De gingo samma väg, som de hade kommit, över sandhavet och stubbmarken och älven in i mörka skogen.

Om en stund kom en av kvinnorna att tänka på barnen. Hon öppnade ett matsäcksskrin och ville ge dem mat.

Hon kallade på dem, men ingen svarade. De voro alldeles försvunna; ett par karlar måste gå och söka dem.

De följde spåren, som de många små fötterna hade lämnat i sanden, och när de hade kommit ett stycke inåt skogen, fingo de syn på barnen.

De gingo framåt i en lång rad, två och två, en stor och en liten. Då karlarna ropade på dem, stannade de inte, utan fortforo att vandra.

Då måste karlarna springa för att hinna upp barnen.

Barnen försökte komma undan, men de minsta orkade inte följa med, utan föllo omkull.

Då blevo barnen stående på vägen, förgråtna och olyckliga.

– Men, barn, vart ska ni ta vägen? frågade en av karlarna.

Då stämde de minsta barnen upp ett högt tjut, medan den äldsta gossen svarade:

– Vi bryr oss inte om att fara till Jerusalem. Vi vill gå hem.

Och ännu länge, sedan barnen voro återförda till stationen och sutto i vagnarna, fortsatte de att gråta och klagade:

– Vi bryr oss inte om att fara till Jerusalem. Vi vill gå hem.




I det heliga landet





Förra avdelningen





"Murar av guld och portar av bränt glas" 


Om dalböndernas resa, är nu att berätta, att de först foro med järnbana till Göteborg, därifrån med en svensk ångbåt till Antwerpen och så vidarre med en stor tysk ångbåt, som hette Augusta Viktoria, till Palestina. De hade en god resa, och när de nådde Jaffa, voro de alla välbehållna och vid full hälsa.

Så snart som ångbåten hade kastat ankar på Jaffas redd, skyndade Jerusalemsfararna upp på däck för att sända en första blick till det heliga landet. Men Augusta Viktoria låg långt ut till havs, morgonsolen stack dem i ögonen, och de kunde inte mycket urskilja. Det, som de tydligast sågo, var en reslig kulle, som höjde sig mittframför dem tätt vid stranden och var övertäckt av gula hus med platta tak och av trädgårdar med mörk grönska.

Så småningom märkte de, att på ömse sidor om kullen sträckte sig en låg kust med sandrevlar, där innanför låg en bred slätt, och längst borta vid synranden höjde sig en lång, men inte särdeles hög bergskedja.

Det var ingenting påfallande eller märkvärdigt med detta land, och efter första ögonkastet sade säkert var och en av bönderna för sig själv: "Tänk, att här ser så ut! Jag hade trott, att det skulle vara något helt annorlunda. Det här landet tycker jag att jag har sett många gånger förut."

När dalbönderna hade kommit till Göteborg, hade Hellgum varit dem till mötes för att hjälpa dem med flyttningen och resan. Hellgum kom då raka vägen från Jerusalem, där han och hans trosförvanter hade bott ett par månader. Han var alltså väl hemmastadd i Palestina, och när han märkte, att bönderna stodo och blickade åt land, kom han fram till dem för att tala om vad det var, som de sågo.

– Här på klippan ligger Jaffa med sina femhundra apelsinträdgårdar, sade han. Slätten där bakom är Sarons slätt, där liljorna växer, och bergen i fjärran är Juda berg.

I detsamma som han uttalade dessa namn, märkte svenskarna något, som förut hade undgått dem. De sågo, att solen spred ett rikare sken över himlen här än i deras land och att slätten och bergen och staden hade ett skimmer över sig av skärt och ljusblått och silvervitt, som de inte hade förmärkt annorstädes.

– Halleluja! sade de allesammans med stor glädje. Tänk, att vi är så långt komna!

Det föreföll dem rent otroligt, att de verkligen hade övervunnit alla svårigheter, att det hade lyckats för fattiga dalabönder, som de alla voro, att få skåda Sarons slätt och Juda berg.

– Det var hit till Jaffa, som konung Hiram sände cederträ från Libanon för Salomos räkning, sade Hellgum. Och det var här, som profeten Jona inskeppade sig, när han ville undandra sig att lyda Guds befallning.

Bönderna hörde på honom mycket andäktigt. De tyckte, att de stodo liksom framför porten till ett stort Herrens hus, där allt, vad heligt var, fanns förvarat, men de kunde inte hjälpa, att de måste småle, när han talade om Jona, som de hade sett avbildad på många gamla målningar, just när han sprutas ur valfiskens vida gap.

Bland Jerusalemsfararna fanns en smed, som hette Birger Larsson. Han hade hela tiden varit mycket glad åt resan. Ingen av dem hade haft så lätt att skiljas från hemmet som han, och ingen hade som han fröjdat sig åt att få se Jerusalems härlighet.

Birger trängde sig nu fram till Hellgum.

– Först och främst ska du säga oss var vi ska finna Jerusalem, sade han.

– Både Jerusalem och Betlehem ligger oppe bland Juda berg, sade Hellgum. Jerusalem ligger nästan mittför Jaffa, men Betlehem ett stycke längre i söder.

Birger vände genast sina blickar åt det håll, där Jerusalem skulle ligga. Det föreföll, som om han sedan inte kunde slita dem därifrån.

Hellgum hade redan förut under resan talat om för bönderna, att Jaffas hamn var så grund, att endast fiskebåtar och små segelfartyg kunde löpa in där. Stora ångbåtar som Augusta Viktoria måste kasta ankar på en öppen redd och passagerarna och varor föras i land i roddbåtar. De visste också, att landningen kunde vara mycket farlig, om vädret var dåligt, eftersom man en lång stund måste ro fram på det öppna havet, utan skydd mot vind och våg.

Men nu hade de lugnt och stilla väder, och Hellgum, som förra gången hade haft en svår landning, var mycket glad häråt. Han visade dem två svarta klippor, som lågo mitt i själva amninloppet på endast ett par årtags avstånd från varandra, och sade, att mellan dem måste alla båtar ro fram, som skulle in till Jaffa. Det hade hänt mer än en gång, när det hade varit stark storm, att de små roddbåtarna hade vräkts mot dessa klippor och blivit slagna i bitar.

Augusta Viktoria hade inte legat länge på redden, förrän en hel massa roddbåtar kommo utskjutande från staden. De foro ut på havet med en fart, som om de flöge. Bönderna kunde inte annat ät tycka, att det var duktiga karlar, som rodde dem. De reste sig halvt upp och rodde stående för att få bättre fart. De voro en smula försiktiga i början, men när de hade kommit förbi de båda farliga klipporna, började en skarp kapprodd. Det hördes ända ut till ångbåten hur de skrattade och eggade varandra med tillrop.

– Det är så de gör, sade Hellgum. Var och en av dem är så ivrig att komma först, att de ofta nog sätter passagerares liv på spel för sin brådskas skull. Ni ska se på dem, när de kommer ombord! Det är ingen av dem, som inte har ansiktet fullt av ärr och skråmor. Det är det vildaste sjöfolk vid Medelhavet. De skyr inte ett knivhugg eller ett slag med åran, när det gäller att hindra en kamrat att ro förbi dem.

Ännu medan Hellgum talade, kom ett par Jaffa-sjömän ombord. Det var så storväxta och starka karlar, att dalkarlarna blevo förvånade. De hade inte väntat sig, att det skulle finnas så präktigt folk i det här försummade landet.

– Se på dem! sade Hellgum. Se hur de far fram över däcket som stormvindar! Vi ska tacka Gud, att vi har fått så vackert väder, att vi kan komma i land utan fara.

Men när han sade detta, steg Birger Larsson fram och sade några ord, som dalfolket aldrig glömde.

– Jag vet inte vad ni andra tänker om saken, men jag för min del skulle allt ha tyckt mest om, ifall det hade varit full storm här i hamnen och om skummet hade sprutat över de där svarta klipporna, som Hellgum är så rädd för. Jag skulle ha önskat, att vi hade blivit hämtade i land av de vildaste roddare, i de sämsta båtar, så att vi hade fått visa, att vi litar så fast på Guds ledning, att ingenting kunde hindra oss från att landstiga på den här kusten.

– Amen, amen! sade bönderna den ene efter den andre. Och deras hjärtan fylldes av en så stark förtröstan, att de kände det, som om de hade kunnat gå på vattnet.




*




Nu hände det emellertid, att så snart som bönderna hade kommit i land i Jaffa, blev Birger Larsson sjuk. Det var just ingen god luft, som slog dem till mötes, när de vandrade genom Jaffas gator till härnvägsstationen, och Birger kände feberrysningar ila genom kroppen. Men han ville inte lååtsa om, att han var illamående, utan när bönderna hade satt ner sin packning på stationen och gingo för att bese staden, följde han med dem.

Det hade fallit sig så, att dalfolket hade kommit till Palestina i augusti, som är den allra hetaste månaden där i landet. Solen steg så högt på himlen, att den sken rätt ner på människornas hjässor, inga moln syntes, allt såg så förtorkat ut, att man kunde förstå, att Hellgum talade sanning, när han påstod, att det inte hade regnat sedan april.

Han sade, att det inte var så varmt i Jaffa som på andra ställen i landet, därför att det låg vid havet, men nog funno dalbönderna, att det gavs mer än tillräckligt av värme där också. På vägen till stationen sågo de stora ricinusplantor stå och skrumpna ihop i solskenet, och pelargonior, som de hade brukat odla som fönsterblommor i sina stugor i Dalarne, växte här på dikeskanterna och tycktes maktlösa av hetta. De förstodo bäst hur gett det var, när de märkte, att barnen, som sprungo över strandbrädden för att bada havet, lyfte fötterna högt i vädret, därför att sanden var så het, att den brände dem.

Hellgum förde dalbönderna till de stora såpsjuderierna, som räknas bland Jaffas märkvärdigheter, och till de eländiga ruinerna, som ska vara en återstod av det hus, där aposteln Petrus en gång hade sin bostad. På båda ställena rådde en förfärlig stank och hetta, och Birger Larsson blev allt sjukare. Han nämnde ändå ingenting om sjukdomen, utan visade det bästa humör och var nöjd med allting. Det är så med Jaffa som med de flesta österländska städer, att man inte ser något annat än fönsterlösa murar, när man går fram på dess gator, så att det var inte mycken glädje för bönderna att vandra där. Men Birger var glad åt det lilla, som fanns att titta på, de vackra småbarnen, som de mötte, åt de gråa åsnorna med sina stora grönsakskorgar, ja, till och med åt de små fula gathundarna.

Bäst förnöjd blev ändå Birger, när Hellgum förde dalfolket till den tyska kolonien, som låg utanför stadsporten. Den hade blivit anlagd för en trettio år sedan av en skara tyska bönder, som hade utvandrat till Palestina, därför att de voro sekterister och förföljdes i sin hembygd. De hade haft många svårigheter att utstå, men nu hade de funnit sig till rätta med förhållandena i det heliga landet och hade kommit till välstånd och oberoende. Deras koloni bestod av många välbyggda hus med stora trädgårdar och åkrar. När man kom in på deras område, kunde man tro, att man helt hastigt hade råkat på en liten vacker svensk småstad. När Birger Larsson såg alla de prydliga husen, sade han, att han hoppades, att det inte skulle behöva gå sämre för dem än för tyskarna.

– Det ska inte dröja länge, innan vi bygger oss en sådan här vacker liten by utanför Jerusalem, sade han.

När det led mot middagstiden, blev det alltför hett för att någon skulle kunna gå omkring ute i det fria. Dalbönderna båste vända tillbaka till järnvägsstationen för att komma under tak. Här fingo de sitta och vänta ett par timmar, innan tåget avgick fram på eftermiddagen. Birger blec allt sämre, men höll sig uppe och låtsades ingenting om. Han satt vid ett fönster, och plötsligen fick han syn på en lång rad av människor, som kommo vandrande förbi. De sågo ut som bönder, de också. De hade rundklippt hår och stora skägg, gråa långrockar och byxor, som voro nerstoppade i de höga stövelskaften. Alla gingo med en käpp över axeln, på vilken hängde ett litet knyte. Birger fick höra, att detta var ryssar, som gjorde en vallfart till Palestina. De hade kommit med ångbåt, men så snart som de hade landstigit i Jaffa, gingo de till fots, därför att de ville färdas genom landet på samma sätt som Kristus.

Birger blev mycket betänksam, när han hörde detta. Man såg på honom, att han gärna hade velat följa exemplet.

– Så ska vi också göra en annan gång, sade han och nickade till reskamraterna. Det ska bli mycket kärt att få vandra i Herrens Jeus fotspår.

När tåget äntligen kom i gång och Birger satt i den heta järnvägsvagnen, började hans huvud värka, som om det skulle sprängas, och nu kunde det inte undvikas, att de andra märkte, att han var sjuk. De frågade vad som fattades honom, och Birger svarade, att han hade fått en smula huvudvärk av hettan.

– Du, som är smed, skulle väl tåla vid hetta! sade bönderna och skämtade med honom, för ingen hade den minsta misstanke på att han var allvarsamt sjuk.

Järnvägen förde dem nu först genom Jaffas trädgårdar och sedan ut på Sarons slätt, som vid denna tid på året såg lika öde ut som en öken. Det fanns nog människor i de småstäder och byar, som voro strödda över slätten, men de vågade sig knappast ut ur sina bostäder, så länge som solen fanns uppe på himlen, för att inte bli fördärvade av hettan. Och i alla händelser lämnade de aldrig byarna, där husens väggar och några enstaka träd ändå gåvo dem en smula skydd. Likaså omöjligt, som det var att finna en människa ute på slätten, var det att där upptäcka ett grönt strå. Alla vårens praktfulla röda anemoner och vallmorosor, alla små tusenskönor och nejlikor, som hade täckt marken med en tät, rödvit matta, voro förintade. Borta voro också de skördar av vete, råg och durra, som hade vuxit på de ställen, där slätten låg under odling, och skördemännen med sina oxar och åsnor, med sina sånger och danser voro dragna till sina byar. Det enda spår av vårens härlighet, som fanns kvar, voro några höga, förtorkade stånd, som reste sig över den förbrända marken och som en gång hade uppburit Sarons berömda liljor.

Hellgum pekade oupphörligt ut för de resande vad det var för märkvärdiga eller heliga orter, som de foro förbi, men Birger var nu så illa däran, att han inte fullt förstod vad som sades. Han hörde, att det var tal om Simson och filistéer, och han fick någon föreställning om att det var Simson, som både hade förbränt fälten och släppt lös den brand, som rasade inne i hans huvud.

När de hade överfarit slätten och kommo in bland Juda berg, hade inte Birger mycken reda på sig. Det var ingen vild bergstrakt, utan bara ett virrvarr av gröna kullar, mellan vilka järnvägen med stor möda slingrade sig fram. Birger Larsson tyckte, att gröna vallar restes upp mellan honom och staden, som han ville komma till. Han grävde sig igenom den ena efter den andra, men ständigt steg ett nytt hinder upp framför honom. Han blev så brinnande het av allt arbete, att svetten dröp av honom, och på samma gång så matt och trött, att han inte förstod hur han skulle hinna fram. När äntligen kullarna veko åt sidan och någon sade, att de nu voro framme i Jerusalem, stod det så illa till med Birger, att Tims Halvor och Ljung Björn måste ta honom under armarna och nära nog bära honom ut på perrongen.

Hellgum hade telegraferat från Jaffa för att underrätta kolonisterna om svenskarnas ankomst. Flera av dem hade kommit ner till järnvägen för att välkomna de resande. Det var Hellgums hustru, och det var de båda döttrarna till Stor Ingmar, som hade farit till Amerika strax efter faderns död, och det var ännu flera sockenbor, som hade slutit sig till Hellgum i Amerika och nu hade förljt honom över till Palestina. Alla voro gamla bekanta till Birger Larsson, men han kände inte igen en enda. Han hade dock klart för sig, att han var framkommen till Jerusalem, och han tänkte endast på att hålla sig uppe så länge, att han skulle få se den heliga staden.

Från järnvägsstationen, som ligger ett gott stycke utanför Jerusalem, kunde Birger ingenting se av staden. Så länge som han var kvar där, låg han stilla med slutna ögon. Men äntligen hade alla fått plats i de väntande vagnarna. De åkte ner i Hinnons dal, och på krönet av åsen ovan dem syntes Jerusalem.

Birger lyfte de tunga ögonlocken och såg en stad, omgiven av en hög mur, som var prydd med tinnar och torn. Bakom muren sköto höga, välvda byggnader upp i luften, och ett par palmer vajade för bergvinden.

Det led mot kvällen, och solen stod helt nära randen av de västra kullarna. Den var mycket röd och stor, och den utgöt ett starkt sken över himlen. Även all jorden glimmade och sken i rött och gult. Men Birger tyckte, att det sken, som föll över jorden, inte kom från solen, utan från staden ovan honom. Det utgick från dess murar, som skimrade likt ljust guld, och från dess torn, som voro täckta med skivor av bränt glas.

Birger smålog åt att han såg två solar, på himlen en och på jorden en, som var Guds stad, Jerusalem.

Ett ögonblick kände han sig som botad av hälsobringande glädje. Men febern fick genast åter makt med honom, och återstoden av färden ut till kolonien, som låg på stadens andra sida, var han utan medvetande.

Birger visste heller ingenting om mottagandet i kolonien. Han kunde lika litet glädja sig åt det stora huset som åt de vita marmortrapporna eller det vackra galleriet, som löper runtom gården. Birger kunde inte se mrs Gordons vackra, kloka ansikte, där hon kom ut på trappan för att välkomna dem, eller gamla miss Hoggs med uggleögonen eller någon av de andra av hans nya bröder och systrar. Han visste inte ens om, att han blev införd i ett stort, ljust rum, som nu skulle utgöra ett hem för honom och hans familj och där man skyndade sig att göra i ordning en bädd åt honom.

Nästa dag car han lika sjuk, men återfick stundtals sitt medvetande. Det blev då hans stora sorg, att han skulle dö utan att ha fått komma in i Jerusalem och se dess härlighet på nära håll.

– Tänk, att jag är så långt kommen! sade han. Och nu måste jag dö, utan att ha fått se Jerusalems palats och dess gator av guld, där de heliga vandrar i sida, vita kläder med palmer i händerna.

Han låg och klagade häröver i två dagar. Febern tilltog, och även i yrseln ängslades han över detta samma, att han inte skulle få återse den guldglänsande muren och de skinande tornen, som vaktade Guds egen stad.

Hans förtvivlan och ångest voro så stora, att Ljung Björn och Tims Halvor förbarmade sig över honom och beslöto att ställa honom till freds. De trodde, att han skulle bli bättre, om han finge sin åtrå stillad. De snickrade ihop en bår, och en afton, när de hade börjat komma en smula svalka i luften, buro de honom in i Jerusalem.

De förde honom raka vägen fram mot staden, och Birger låg fullt redig osh stirrade på den steniga marken och de kala kullarna. När de voro så långt komna, att de kunde se Damaskusporten och stadmuren, satte de ner båren, för att den sjuke måtte kunna glädja sig åt den efterlängtade anblicken.

Birger sade inte ett ord, han skuggade ögonen med handen och ansträngde sig för att se.

Han såg inte framför sig något annat än en gråbrun mur, som var byggd av sten och ler som alla andra murar. Den stora porten tyckte han såg hemsk ut med dess låga ingång och dess mångtaggiga krön.

Där han låg, matt och försvagad, fick han den föreställningen, att de andra inte förde honom till ett rätt Jerusalem. Han hade för ett par kvällar sedan sett ett annat, som var lika strålande som solen.

"Att mina gamla vänner och sockenbor kan handla så illa med mig", tänkte den sjuke, "att de inte vill unna mig att se det rätta Jerusalem!"

Bönderna buro honom neråt den branta sluttningen framför portöppningen. Birger tyckte, att de buro honom ner i hordens innandömen.

När Birger blev mycket förvånad över att på alla sidor bara se fula, gråa husmurar, och än mer bestört blev han över att se de lemlästade tiggare, som sutto vid porten, och de magra, smutsiga hundarna, som lågo och sovo fyra och fem tillsammans på de stora avskrädeshögarna.

Han hade aldrig förr känt en så besynnerlig, frän stank, som här mötte honom, eller en sådan kvav hetta. Han undrade om det fanns en vind så stark, att den kunde få denna tunga luften att röra sig.

När Birger såg ner på gatstenarna, fann han, att de voro täckta med ett intorkat lager av smuts. Han förundrade sig över alla de soppr och kålblad och fruktskal, som lågo utkastade på gatan.

– Jag undrar allt varför Halvor bryr sig om att visa mig det här fattiga och eländiga stället, mumlade han för sig själv.

Bönderna buro Birger raskt framåt staden. De hade redan varit där inne flera gånger och kunde tala om för den sjuke vad det var för platser, som de gingo förbi.

– Det där är den rike mannens hus, sade Halvor och pekade på en byggnad, som Birger tyckte vara alldeles fallfärdig.

De veko av in på en gata, som föreföll så mörk, som om den aldrig hade vart belyst av en solstråle. Birger låg och betraktade valvbågarna, som voro spända från hus till hus tvärsöver gatan. "De behövs nog", tänkte han. "Om de här rucklena inte vore så väl stödda, skulle de snart störta omkull."

– Detta är Kristi lidandes väg, sade Halvor till Birger, här var det, som Jesus vandrade med korset.

Birger låg tyst och avbleknad. Blodet brusade inte fram genom kroppen såsom förut på dagen, det tycktes stå stilla. Han var kall som is.

Ingenting annat såg han, vart han kom, än bristfälliga, gråa murar samt en och annan låg port. Sällan såg han ett fönster, och där sådana funnos, voro de alltid sönderslagna och hade trasor instoppade i de tomma bågarna.

Halvor stannade med båren.

– Här stod Pilati palats, sade han, och här var det, som de förde ut jesus och sade om honom: "Se människan!"

Birger Larsson vinkade Halvor fram till sig och tog honom högtidligt i handen.

– Nu ska du säga mig ett ord, eftersom du är släkt med mig, sade han. Menar du, att detta är det rätta Jerusalem?

– Å ja, nog är detta det rätta Jerusalem, sade Halvor.

– Jag är sjuk, och jag kan vara död i morgon dag, sade Birger. Du förstår väl, att det inte går an att ljuga för mig.

– Inte är det någon, som tänker på att ljuga för dig, sade Halvor.

Birger hade säkert hoppats, att han skulle förmå Halvor att säga sanningen. Han fick tårar i ögonen, när han tänkte på att Halvor och de andra kunde handla så illa mot honom.

Plötsligen fick han en god tanke. "De gör så här för att glädja mig desto mer, då jag föres in genom de höga portarna till ärans och härlighetens stad", tänkte han. "Nu ska jag låta dem hållas. De menar nog väl med mig. Vi, som är Hellgumianer, har ju lovat att handla mot varandra som bröder."

Bönderna fortforo att bära honom framåt de mörka gatorna. Några av dessa voro överspända med väldiga skynken, som alla hade stora revor och hål. Där dessa skynken hängde, kunde man knappast härda ut för mörker och stank och kvävande hetta.

Nästa gång stannade båren på förgården till en stor, grå byggnad. Den öppna platsen var uppfylld av tiggare och fattiga månglare, som bjödo ut pärlband, pilkäppar, små bilder och annat kram.

– Här ser du nu den kyrkan, som är byggd över Kristi grav och Golgata, sade Halvor.

Birger Larsson såg med sina matta blickar uppåt byggnaden. Den hade visserligen stora portar och breda fönster, och den var försvarligt hög. Men aldrig hade Birger sett en kyrka ligga så inklämd mellan andra hus. Han såg varken tornet eller koret eller vapenhuset. Inte ville han låta inbilla sig, att detta var något Guds hus. Och inte kunde han tro, att det skulle ha funnits så mycket månglare och försäljare på förgården, om detta voro Kristi grav. Han visste nog vem det var, som hade drivit ut växlarena ur templet och kullstörtat duvohandlarnas burar.

– Jag ser, jag ser, sade Birger och nickade till Halvor. Men han tänkte för sig själv: "Jag undrar vad de ska hitta på härnäst."

– Jag vet inte om du orkar mer för denna gången? sade Halvor.

– Å jo, nog orkar jag, sade den sjuke, om bara ni orkar.

Karlarna lyfte upp båren och vandrade vidare. De kommo nu till stadens södra delar.

Det var samma slags gator, men här voro de uppfyllda av människor. Halvor stannade båren vid en tvärgata och visade Birger på mörkhyade beduiner, som hade bössa på skuldran och dolk i gördeln. Han pekade ut för honom halvnakna vattenbärare, som buro omkring vatten i säckar, förvärdigade av svinskinn. Han bad honom se på ryska präster, vilka hade håret uppsatt i en knup i nacken liksom kvinnfolk, och på de muhammedanska fruntimmerna, vilka sågo ut som spöken, där de kommo gående helt insvepta i vitt och med ett svart tygstycke för ansiktet.

Birger blev alltmer viss om att hans vänner förehade något besynnerligt skämt med honom. Inte var det här folket likt de fridsamma palmbärare, som skulle skrida fram på gatorna i det rätta Jerusalem.

Men när Birger kom in i människovimlet, började hans feber på nytt. Halvor och de andra, som buro båren, sågo, att han blev allt sjukare. Hans händer famlade oroligt på täcket, som var brett över honom, och svettdroppar pärlade fram på hans panna.

Men så snart de talade om att vända, for han upp och sade, att det bleve hans död, om de inte bure honom så långt, att han finge se Guds stad.

På så sätt jäktade han dem, ända tills han nådde upp på Sions höjder. När han såg Sionsporten, ropade han, att han ville bäras ut därigenom. Han satte sig upp, i förhoppning att han bakom muren skulle finna den sköna Guds stad, som han trånade efter.

Men utanför porten såg han ingenting annat än gulbränd, ofruktbar mark, som var täckt med stenar, spillror och avskrädeshögar.

Helt nära pårten sutto några fattiga människor nerhukade. De kröpo närmare för att tigga och sträckte mot den sjuke händer, på vilka fingrarna voro bortvärkta. De ropade med en röst, som var lik en hunds morrande, deras ansikten voro delvis brotfrätta, den ena hade ingen näsa och den andra inga kinder.

Birger ropade högt av förskräckelse. I sin svaghet började han gråta av rädsla och klagade över att han hade blivit buren in i helvetet.

– Det är ingenting annat än de spetälska, sade Halvor. Det vet du väl, Birger, att det finns sådana här i landet.

Bönderna skyndade emellertid att bära honom längre ut på kullen, så att han inte skulle plågas av att se de olyckliga stackarna vid porten.

Här satte Halvor ner båren, gick fram till den sjuke och lyfte hans huvud från kudden.

– Nu ska du försöka att se opp, Birger. Här kan du se ända ner till Döda havet och Moabs berg.

Birger lyfte än en gång sina trötta ögon. Han såg ner över den ödsliga, vilda bergstrakten öster om Jerusalem. Långt, långt i fjärran glimmade en vattenspegel, och på andra sidan om denna stodo berg, som strålade i lysande blått, överdraget med guld.

Det var så vackert och lätt och genomskinligt och lysande, att man inte kunde tro, att den syn man såg hörde jorden till.

Birger reste sig i hänförelse upp från båren, han ville skynda fram mot den där fjärran synen. Han gick några vacklande steg framåt, därpå sjönk han ner vanmäktig.

Bönderna trodde först, att Birger var död, men livet kom tillbaka, och han fortfor att leva ännu i två dagar. Ända till sin dödsstund låg han och yrade om det rätta Jerusalem. Han jämrade sig över att det flyttade sig allt längre och längre bort, allteftersom han sökte uppnå det, så att inte han och inte heller en enda av de andra någonsin kunde komma dit in.




Korsbäraren


Under alla de år, som den Gordonska kolonien hade funnits i Jerusalem, hade varje dag på den heliga stadens gator visat sig en man, som släpade på ett tungt och klumpigt träkors. Han talade till ingen, och ingen talade till honom. Ingen visste om mannen var en sinnesrubbad, som hade fått den föreställningen, att han var Kristus, eller om han endast var en fattig pilgrim, som fullgjorde en botövning.

Den stackars korsbäraren sov om natten i en grotta borta på Oljeberget. Varje morgon, när solen gick upp, steg han ut på berget och såg ner på Jerusalem, som låg på Sionshöjden mittemot honom. Han brukade överblicka staden såsom en sökande, flyttande ögonen från hus till hus, från kupol till kupol med ett ivrigt granskande, som om han hade väntat, att någon stor förändring skulle ha inträffat under natten. Äntligen, då han tycktes inse, att allt var sig likt, drog han en djup suck. Han gick tillbaka in i sin grotta, lyfte det stora korset på sina skuldror och satte på sitt huvud en krans, sammanvriden av stickande törnen.

Så började han vandra utför berget, släpande sin tunga börda mellan cingårdar och olivplanteringar, ända tills han nådde den höga muren, som omgav Getsemane örtagård. Här brukade han stanna utanför en låg port, lade ner korset på marken och stödde sig mot dörrposten som för att vänta. Gång på gång böjde han sig ner och lade ögat till nyckelhålet för att se in i den lilla örtagården. Om han då såg någon av franciskanerna, som vårdade Getsemane, röra sig mellan de gamla olivträden och myrtenhäckarna, kom ett spänt utryck över hans ansikte, och han smålog i glad förväntan. Men strax därpå skakade han på huvudet, han tycktes ha kommit till klarhet om att den han sökte inte skulle komma. Han lyfte åter upp korset och vandrade vidare.

Sedan hade han för vana att gå utför bergets lägre terrasser ner i Josafats dal med den stora judiska begravningsplatsen. Det långa korset släpade efter honom, det slamrade mot de många gravhällarna och rubbade småstenarna, som voro strödda över dem. Gång på gång stannade han, när han hörde stenarnas rassel, och såg sig om, i tydlig tro att någon kom gående efter honom. För varje gång han märkte, att han hade misstagit sig, drog han åter en av sina tunga suckar och vandrade vidare.

Dessa suckar blevo till ett djupt stönande, när han hade nått dalbottnen och det nu förestod honom att släpa det väldiga korset uppför bergshöjden, på vars krön Jerusalem ligger. På denna sida finnas den muhammedanska befolkningens gravar, och ofta såg han där en sörjande kvinna sitta insvept i sin vita överklädnad på en av de låga, kistlika gravvårdarna. Han stapplade då åt hennes håll, till dess att hon, skrämd av slamret, som åstadkoms, då korset drogs över vårdarna, vände mot honom sitt ansikte, som var täckt av en tät, svart slöja och väckte den föreställningen, att där inte fanns något annat än ett tomt, mörkt hål. Då vände han om med en rysning och drog vidare.

Han klättrade med outsäglig möda ända upp till kullens krön, där stadsmuren reser sig. Sedan brukade han vandra på en smal stig utanför muren fram emot Sions kulle på södra sidan av berget och nådde upp till den lilla armeniska kyrkan, som kallas Kaifas' hus.

Här lade han åter ner korset på marken och tittade in genom nyckelhålet. Men han nöjde sig inte med detta, utan han grep om klocksträngen och ringde. När han en stund därefter hörde tofflor smälla mot stenläggningen, smålog han och förde redan händerna upp till törnekronan för att lyfta den av huvudet.

Men så snart kyrkotjänaren, som öppnade porten, fick syn på korsbäraren, gjorde han ett nekande tecken med huvudet.

Botgöraren böjde sig framåt och såg in genom den halvöppna dörren. Han överfor med blicken den lilla gården, där enligt sägnen Petrus förnekade frälsaren, och förvissade sig om att den var alldeles tom. Hans ansikte fick ett uttryck av djup grämelse, han drog otåligt igen porten och vandrade vidare.

Det tunga korset slamrade mot den av stenar och gamla byggnadsrester betäckta marken på Sion. Det fördes nu framåt med större fart, liksom om otålig förväntan hade givit dess bärare bättre krafter. Han vandrade fram mot staden och lade inte ner korset på marken förrän utanför den tunga, gråa byggnad, vilken vördas som kung Davids grav, men även sägs innesluta salen, där Jesus instiftade den heliga nattvarden.

Den gamle brukade här lämna korset, medan han själv gick in på gården. När den muhammedanske portvakten, som eljest kastade vreda blickar efter alla kristna, såg honom komma, böjde han sig ner infr den, vars förstånd var hos Gud, och kysste hans hand. Varje gång den gamle mottog denna vördnadsbetygelse, såg han mannen förväntansfullt in i ansiktet. Men i nästa ögonblick ryckte han till sig sin hand, torkade av den på sin långa, grova kåpa, vände om ut i det fria och lyfte upp korset på sina axlar.

Med oändlig långsamhet brukade han sedan vandra tvärsigenom staden bort till dess nordligaste del, där Kristi lidandes väg löper fram i sin tunga dysterhet. Så länge som han befann sig på folkryllda gator, blickade han in i varje ansikte, stannade, forskade och vände sig åter bort i evig missräkning. Godsinnade vattenbärare, som sågo att han svettades under sin svåra vandring, räckte honom ofta en liten tennskål fylld med vatten, och grönsakshandlarna brukade kasta till honom en handfull bönor eller pistascher. Då dessa gåvor bjödos honom, mottog han dem först med strålande vänlighet, men sedan vände han sig missnöjd bort, som hade han väntat något helt annat och bättre.

När han kom in på de trånga gator, som utgöra passionsvägen, såg han hoppfullare ut än under förra delen av vandringen. Han stönade mindre djupt under tyngden av korset. Han rätade upp ryggen och såg sig omkring likt en fånge, som nu var säker om sin befrielse.

Han utgick från den första av de fjorton stationerna på Kristi lidandes väg, som hela gatan uppför äro utmärkta med små stentavlor. Men han stannade inte förrän utanför Sionssystrarnas kloster i närheten av Ecce-Homobågen, där Pilatus visade Kristus för folkmassan. Här slängde han ner korset i gatan som en börda, den han aldrig mer skulle behöva lyfta, och bultade på klosterporten med tre starka, pockande slag. Innan ännu någon hade hunnit öppna, hade han ryckt törnekronan av huvudet, och ibland var han så viss på sin sak, att han kastade den till en av de hundar, som hade sin sovplats i närheten av klostret.

Där inne i klostret kände man till hans bultning. En av de fromma systrarna öppnade portluckan och stack ut till honom ett litet runt bröd.

Härvid råkade han i en förfärlig vrede. Han tog inte emot brödet, utan lät det falla ner på gatan. Han stampade i marken och upphävde vilda skrik av förtvivlan. En lång stund stod han kvar utanför porten. Äntligen återfick han sitt utseende av tålmodigt lidande. Han böjde sig ner efter brödet och åt upp det med rovgirig hunger. Han sökte reda på törnekransen, och han lyfte åter upp korset.

Endast ett par ögonblick senare stod han i strålande förväntan utanför det lilla kapell, som kallas Sankta Veronikas hus, och nedtyngd av missräkning vandrade han därifrån. Han gick hela gatan uppför från station till station, väntade med samma visshet sin befrielse vid kapellet, som betecknar läget för Rättvisans port, genom vilken Jesus lämnade staden, och vid platsen, där frälsaren talade till Jerusalems kvinnor. När han sålunda hade tillryggalagt Kristi lidandes väg, hände honom någon gång, att han kom in på den trånga gården till den heliga gravens kyrka. Men här lade inte den stackars korsbäraren ner sin börda, här ryckte han inte törnekronan från huvudet. Så snart han varseblev den dystra, grå fasaden, vände han sig bort och flydde. Den gamle botgöraren tyckte vara övertygad om att på detta enda ställe skulle han omöjligen kunna finna vad han sökte.




*




Det var på kvällen den dagen, då Birger Larsson hade blivit begraven. Alla, som hörde till kolonien, både de gamla Gordonisterna, som hade bott i Jerusalem i snart fjorton år, och svensk-amerikanarna, som hade farit över med Hellgum, och de nykomna dalbönderna hade varit församlade till aftongudstjänst, men för hettans skull hade de inte kunna hålla den inomhus, utan de hade flyttat ut stolar på takterrassen utanför församlingssalen och talat och sjungit under bar himmel.

När gudstjänsten var slut hade de andra gått till sina sysslor, men dalfolket hade blivit sittande kvar, därför att de inte tyckte, att det var passande att företa sig något på en begravningsdag. De sutto på sina stolar raka och högtidliga, och det var nästan alldels tyst ibland dem. Birger hade efterlämnat hustru och åtta barn, och de sutto där och småsnyftade. Till dem sade en och annan ett par ord dåd och då för att påminna dem om att de inte behövde vara bekymrade för sin framtid.

– Det är inte så med er som med änkor och faderlösa ute i världen, sade de till dem. Ni får det lika bra som förut. Ni har nu mer än hundra bröder och systrar, som tar hand om er.

Solen gick ner, medan de sutto där, och sedan mörknade det hastigt, så att måne och stjärnor blevo synliga. Men det strök ingen kylande vind fram över bergen denna kväll, utan hettan och kvalmet fortforo. Det hade varit olidligt varmt förut på dagen, och flera av dalfolket kände feberrysningar ila genom kroppen. De började tro, att det skulle gå med dem alla som med BIrger Larsson, och när de sutto i mörkret och tystnaden, undrade de vad Guds mening var med att sända dem ut till detta land, om de inte skulle kunna leva där.

Allt annat här ute hade varit mycket bättre, än de hade vågat vänta. De hade trott, att de skulle möta endast svårigheter och försakelser, men i stället föreföll det, som om kolonisterna här ute voro välmående och hade det bra ställt för sig. Utom det stora huset utanför Damaskusporten, där de hade församlingssal och matrum och kök och tvättrum, och där dessutom de förnämsta dalbönderna hade fått var sitt stora, präktiga rum för sig och sin familj, hyrde kolonisterna tre hus inne i Jerusalem. Två av dessa användes till bostäder, men det tredje brukades till skolhus. Det hade inte varit en liten glädje för dalfolket att finna, att kolonien hade en alldeles förträfflig skola, där deras barn skulle få bättre lärdom, än de hade kunnat ge dem hemma.

Dalbönderna hade knappt hunnit med annat än att packa upp sina saker och få ordning i sina rum, men karlarna hade märkt, att det fattades en del bohag och möbler, och de hade börjat tala om att de skulle göra sig hyvelbänkar och snickra ihop stolar och bord och sängar och diskbänk och köksskåp och annat, som behövdes. De hade också hört kvinnfolken tala om att det var svårt att få ordentligt bröd i den österländska bakugnen, som fanns i huset, och de funderade på att mura om den. OCh på samma sätt som karlarna hade deras hustrur börjat tänka på vad gagn de skulle kunna göra i kolonien. Det såg ut, som om det inte skulle bli ont om sysselsättning för dem heller.

De gamla Gordonisterna hade sitt egentliga arbete med att sköta skolan och att gå omkring till sjuka och hjälpa fattiga, och de fortsatte med detta alltjämt. Medan de ännu voro ensamma, hade de left till alla sysslor, men sedan svensk-amerikanarna hade kommit, hade dessa åtagit sig köksbestyren. Det var inte litet göra. De hade att sörja för en hundratjugu personer dag ut och dag in. Men det var, som om de hade glömt allt annat utom att laga mat och tvätta kläder. Nu ville dalkvinnorna ta på sin del att väva och sy det som behövdes. De skulle med det snaraste sätta upp sina vävstolar och väva kläder, mattor, handdukar och fint duktyg, för vart skulle det bära åstad, om man skulle nödgas köpa allt sådant för så mycket folk, som de voro?

Men det, som var ännu bättre än detta att tänka på, det var den stora kärlek och den glädjefulla välkomst, som de hade möt i kolonien. De kunde ännu inte tala med de gamla Gordonisterna, men de märkte väl, att dessa gjporde allt, vad de förmådde, för att nykomlingarna skulle känna sig hemmastadda och lyckliga. Och svensk-amerikanarna vittnade om dem, att de aldrig hade råkat bättre folk. De voro färdiga att hjälpa, närhelst de kunde, aldrig sade de ett ovänligt ord, och aldrig visade dem att de tyckte sig vara förmer än bönderna, som de hade förenat sig med. Ingen ville behålla någon ensamt för sig, utan vad en ägde, ägde alla. Och det var en sådan glädje över dem. De lekte som barn själva, och deras barn voro, som de, modiga och sorglösa och lekfulla.

Det yppersta av allt i dalböndernas ögon var ändå, att de voro i Guds stad Jerusalem. De hade inte trott, innan de kommo hit, att det kunde vara så ljuvt att vistas på de ställen, där Jesus hade vandrat. Men det var att liksom ständigt se honom för sina ögon, de påmindes jämt om honom. Det låg en salighet överlivet, såsom det måste ha varit bland de skaror, som följde frälsaren, när han vandrade på jorden, och övergåvo allt för att få leva av hans ord.

Allt hade slagit väl ut, om inte detta hade varit, att de inte tycktes kunna leva i det Heliga landet. De tyckte, att varje munfull luft, som de insögo, var full av gift. Vad var Guds mening? Hade han fört dem till att se gryningen av ett nytt, härligt liv endast och allenast för att låta dem dö?

Medan bönderna sutto med dessa tankar och dessa frågor, reste sig helt hastigt skolmästarens Gertrud med ett högt utrop.

– Ser ni honom? frågade hon, under det att hon höll sina blickar riktade söder ut i riktning mot Jerusalem och samtidigt var så bestört, att hon måste hålla om skolstyret för att inte falla.

Själva staden Jerusalem syntes inte från kolonien, därför att några kullar lågo hindrande i vägen. Det är många, som tro, att en av dessa kullar är det verkliga Golgata, och att det är med orätt, som man anser, att det har legat på den plats, där den heliga gravens kyrka nu reser sig.

Och nu såg Gertrud en gestalt stå på toppen till just den kullen. Hon såg honom tydligt mot den månljusa himlen. Det var en man, som bar en lång livklädnad, som hade en törnekrona på sitt huvud och höll ett stort kors upprätt bredvid sig.

Allt dalfolket blickade åt samma håll som hon och såg samma syn. De flesta reste sig och skyndade fram till balustraden för att se bättre, men några blevo stående, som om synen alldeles hade överväldigat dem. Och det, som de sågo, upplöste sig inte till en drömbild. Mannen med törnekronan och korset stod tydligt skönjbar där uppe på den kullen, som tros vara den rätta korsfästelseplatsen. Han blev övernaturligt stor i det gröngråa månskenet, och det varnog inen av dalbönderna, som trodde, att det som de sågo, var något jordiskt och verkligt.

Men Hellgum, som också hade suttit ibland dem, skyndade sig nu att upplysa dem om vem det var, som stod på kullen.

Det är en vansinnig stackare, sade han. Jag har redan sett honom här i Jerusalem många gånger. Han tror, att han vär Kristi kors och måste släpa på det, tills han finner någon, som vill bära det i hans ställe.

Det var, som om ingen hade hört eller velat höra på vad Hellgum sade. Allas blickar hängde fast vid mannen på kullen. Han hade visat sig för dem på ett sådant sätt, att de hade svårt att överge tanken, att det var något underbart med hans framträdande.

Bullret, som de hade åstadkommit, när de hade skyndat fram till takkanten, måste ha hörts ända upp till korsbäraren. De sågo hur han vände sitt ansigte mot dem och betraktade dem. Därpå grep han ivrigt efter sitt kors, hängde det över ena skuldran och började stiga utför branten. Det hördes hur han stönade under sin tunga börda och hur korset skrapade mot den steniga marken.

Hellgum fortfor att berätta för dem hur den vansinnige varje dag brukade genomströva Jerusalem och hur han skyndade emot varje mötande, i ständig förhoppning att han skulle råka den, som skulle avlösa honom. Men dalfolket tog inte sina blickar från korsbäraren.

För ett ögonblick försvann han bland kullarna, men strax efteråt syntes han nere på vägen, som förde till kolonien.

– Han kommer hit, han kommer hit! sade några, och deras röster ljödo upprörda, som om de ännu inte hade fått klart för sig, att det inte var Kristus, som kom vandrande där nere.

– Ja, han gör så, sade Hellgum. Så snart han ser någon, kommer han framstörtande, men han vänder strax, när han märker, att det inte är den rätte.

– Jag undrar hur han kan veta vem som är den rätte, sade Gertrud.

– Det vet ingen, sade Hellgum, och det vet han väl inte själv heller.

Korsbäraren kom närmare, och de sågo nu tydligt hur stort hans kors var och hur mycken möda han hade att släpa det med sig.

– Å, den stackarn! sade kvinnorna i innerlig medömkan. De sträckte armarna neråt, och man såg på dem, att de hade velat skynda ner från taket för att hjälpa honom med hans börda.

Men när han stod alldeles framme vid huset, blev det full stillhet ibland dem, för sådan, som de sågo honom, var han en så trogen bild av det heligaste de visste, att det kom en förlamande andakt över dem. De kunde bara avvakta vad han skulle göra, och korsbäraren stod stilla och såg upp till dem i väl ett par minuters tid. Takterrassen låg inte högt över vägen, månskenet lyste klart på dalfolkets ansikten, och han torde väl rätt tydligt ha urskilt deras trovärdiga, allvarsamma drag.

Äntligen satte han sig åter i rörelse.

– Nu har han sett oss, sade Hellgum, nu ska ni få se hur brått han får att gå sin väg.

Men korsbäraren skyndade inte sin väg. Han gick i stället än närmare huset. han lyfte korset av skuldran och stödde det mot väggen, och likaledes tog han törnekronan av huvudet och hängde den på ena korsarmen.

en minut senare såg dalfolket, att han gick bortåt vägen med rak rygg och lätta steg, befriad från sin börda.

Då dalbönderna förstodo, att han hade lämnat sin börda utanför deras hem, sade de inte ett ord. Men några tryckte hårt händerna på dem, som stodo bredvid dem, och ett par fingo tårarna i ögonen. Det kom en ljusning över de flesta ansikten, som nästan gjorde dem vackra. De hade fått svar på sina frågor. Det var inte för att dö och inte för att leva, utan endast och allenast för att bära Kristi kors, som de voro hitkomna. Det var det enda, som de behövde veta.




Gordonisterna


I början av åttiotalet, ungefär samtidigt med den stora ångaren L'Univers' undergång, och några år innan skolmästarn i den gamla Ingmarssocknen hade börjat bygga sitt missionshus, bosatte sig i Jaffa en ung man, som hette Eliahu. Han var fattig, men han hade fått en god uppfostran i en missionsskola och kunde tala sju språk. Nu tyckte han, att han inte kunde göra sig bättre nytta av sina kunskaper än genom att bli tolk och förare åt främlingar, som besökte det Heliga landet, och som han var rådig och tog vård om de resande, blev han mycket anlitad.

Det är att märka, att på denna tid var tillståndet i Palestina obeskrivligt eländigt, och det sorgligaste var nästan, att ingen människa hade någon tro på att det skulle kunna förbättras. I stället var man alldeles viss om att Palestina alltid skulle förbli ett land utan landsvägar, utan broar, utan ordnad bevattning och följaktligen utan inbringande jordbruk. Man kunde inte föreställa sig, att lantmännen någonsin skulle lära att använda andra plogar än sådana, som de förvärdigade åt sig av en krokig olivgren, eller att de skulle skaffa sig andra bostäder än fönsterlösa lerkojor, där människor och djur bodde under samma tak. Det var heller inte tänkbart att få någon ändring i detta, att tre fjärdedelar av landet låg som öppen betesmark, likaså litet som man kunde hoppas på att få frakta sina varor på järnvana i stället för på kamelrygg, att få hamnar vid kusten eller att få andra renhållningshjon än gathundarna.

De flesta av de infödda tänkte troligen aldrig på hur efterblivet landet var, men Eliahu, som ständigt hörde resande från Europa och Amerika tala om hur stora framsteg man hade gjort i deras hemland, kunde inte undgå att lägga märke till förfallet. Han, som andra, trodde nog, att det inte fanns någon hjälp för det, men mången gång, när han följde de resande genom landet, satt han i djupt grubbel på hästryggen och sökte göra klart för sig varför Palestina, som en gång hade varit ett mäktigt rike, skulle vara så fattigt och olyckligt.

Han frågade sig om det kunde bero på läget, men han hade alltid hört, att det skulle vara en stor förmån för ett land att ligga vid Medelhavet, och Palestina ägde många mils Medelhavskust. Denna kust var visserligen flack och rak utan öar och vikar, så att det inte skulle vara omöjligt att bygga en konstgjord hamn i Jaffa eller Kaifa eller på något annat ställe vid kusten. hans tankar nästan svindlade, när han tänkte på en sådan hamn. Vilket tillopp av resande det skulle bli, vilket tillflöde av varor, vilken handel, vilken rörelse! Hela Arabien, Persien och Mesopotamien skulle komma dit med dyrbara mattor och ädla hästar, med broderier, vällukter och sköna vapen för att utskeppa dem till västerlandet.

Men om det inte berodde på läget, att Palestina var så fattigt, kunde det kanske komma sig därav, att det hade en så dålig jordmån. Eliahu, som redan hade genomströvat landet flera gånger, kunde inte heller tro detta. Det var visserligen ett litet land. Det bestod endast av en stor slätt utmed havet, som var lika lång som landet självt och en till tre mil bred, vidare av en bergstrakt innanför slätten, som var likaså lång och bred som den, och nedanför bergstrakten av den djupa Jordandalen, som likaledes sträckte sig genom hela landet från Tiberias' sjö högst i norr till Döda havet längst i söder, men på intet av dessa ställen hade han förmärkt någon ofruktbarhet.

Vad kustslätten beträffade, visste han, att den var utomordentligt fruktbar. Han hade sett, att på de ställen, där den odlades, gav den rika skördar år efter år, utan att man gjorde sig mer besvär med den än att vända upp grästorven med en träplog. Det sved i hans hjärta, då han föreställde sig, att denna mark, som nu endast var betäckt av ängsblommor, skulle kunna stå som ett enda böljande hav av vete och majs.

Och tänkte han på bergstrakten, syntes det honom, att den skulle kunna bli ändå rikare än kustslätten. Åtminstone borde den vara en kärare uppehållsort för människor, eftersom den hade friskare luft och lindrigare hetta. Det fanns nog trakter där, som voro vilda och omöjliga, men till största delen bestod den av låga kullar, som voro odlingsbara ända upp till toppen. Och han älskade att tänka sig dessa kullar övertäckta av trädgårdar, såsom de voro i den lyckliga trakten omkring Betlehem. Han kunde tänka så livligt på detta, att de steniga markerna, där gethjordar betade bland tistlar och strävt gräs, försvunno ur hans åsyn och i stället lundar av mandlar och aprikoser, av granatträd och fikon och oliver och oranger utbredde sin fägring från kulle till kulle.

Men de underbaraste drömmarna drömde Eliahu, när han red fram mellan de snår av fattiga pilbuskar, som nu täcka Jordandalens botten. I den djupa dalen, som låg så väl skyddad mellan höga bergväggar och var väl bevattnad, mognade de ömtåligaste och sällsyntaste växter. Här såg den stackars Eliahu för sig ett nytt Eden, fullt av ståtliga palmer, av doftande kryddor, av alla de hemlighetsfulla växter, som man använder till vällukter, till färger, till läkemedel.

Allt detta var dock endast drömmar, som aldrig kunde bli verklighet. Talade Eliahu om dem med några av Palestinas invånare, nöjde de sig med att höja på axlarna och peka mot nordväst bort över havet. Därmed var allt sagt.

Och Eliahu visste ju själv, att det var den turkiska regeringen borta i Konstantinopel, som var orsak till hela olyckan. Det var den, som hade låtit de gamla vattenledningarna förfalla, som inte höll vägarna vid makt, som satte sig emot allt järnvägsbyggande, som hindrade företagsamma utlänningar att anlägga hamnar, som förbjöd att införa västerländska böcker och tidningar. Det var den, som lade så tunga skatter på envar, som företog sig ett nyttigt eller inbringande arbete, att folk föredrog att dåsa bort sitt liv i overksamhet. Det var den, som inte uppehöll rättvisan, utan tillät domare att ta mutor, som lämnade rövare att i långa tider husera ostraffade, som hade låtit hela folket förslöas och försummas, tills det inte mer var i stånd att tänka på att resa sig.

Eliahu kunde bli blodröd av vrede, när han räknade upp för sig alla turkarnas missgärningar. Han kunde knappast förstå, att det var möjligt, att de fingo regera ostörda i hans fädernesland. Ty var inte Palestina det land, som alla kristna älskade? Och det var intet främmande land för dem. De funnos där av alla slag i kloster och skolor och missionsanstalter, ryssar och greker, romerska katoliker och protestanter, armeniska kristna, kopter och jakobiter. Och när man visste hur mäktiga en del av dessa voro i sina hemland, var det inte då otroligt, att de skulle låta turkarna fortsätta med sitt ofog? Varför lagade inte alla dessa, som bekände Kristi namn, att hans land blev styrt med rättfärdighet? Varför ville de inte, att de andra folken skulle säga:

– Se Jesu födelseland, det är som en härlig örtagård inför Herren. Där blomstrar friden och kärleken, ingen skadar den andra, utan allt landet fröjdas och blomstrar. På andra ställen i världen har det illa lyckats att införa Jesu lära, men i Palestina är den rådande i all sin ljuvhet. Varför ville inte de kristna, att de andra folken skulle säga detta? Om de hade velat det med all makt, inte hade då turkarna kunnat hindra dem.

Eliahu ställde dessa frågor till många bildade och varmhjärtade kristna i Palestina, men fick ständigt samma svar.

– Ser du inte, att vi kristna är vanmäktiga här i landet, därför att vi inte kan vara eniga? Vi lever ju i bitter fejd och strid den ene med den andre. Hur skulle vi då här kunna införa ett Gudsrike? Här, där Jesus har levat, brinner tron starkare än på någon annan plats på jorden, men just därför rasar också hatet mellan de olika bekännarna vildare här än på andra ställen. Överallt i världen ska de kristna kunna sämjas bättre än i det heliga landet.

Eliahu erkände, att detta var sanning. Han förstod, att olyckan skulle råda över hans fädernesland, ända tills de kristna hade lärt sig enighet. Och så mycket hade han sett av den heta nitälskan och den dystra trosiver, som rådde i Jerusalem, att han insåg, att den dagen aldrig skulle randas.

När Eliahu hade varit främlingsförare i något mer än ett år, kom ett sällskap amerikanska turister till Palestina. De voro alla från Chicago, och de voro inte främlingar för varandra, då de började resan, utan nära förbundna och goda vänner. De voro inte heller några rika dagdrivare, som endast reste för att söka förströelse, utan enkelt och borgerligt, som ville lära känna landet, där deras frälsare hade levat. De mest framstående ibland dem voro en advokat Edward Gordon och hans hustru. Vidare fanns det en ung läkare och hans syster, ett par lärarfamiljer, i allt en femton personer. De ville rida genom hela Palestina och se alla de heliga orterna, sedan ämnade de vända tillbaka till sitt land.

Det kom på Eliahus lott att bli förare för dessa amerikanare. Han sörjde för allt, vad de behövde, skaffade hästar, sadlar, tält, tjänare, matvaror och alla nödig utrustning. Under resan lagade han, att deras måltider alltid stodo färdiga, när de kommo till viloplatserna, valde de bästa vägarna och gjorde sin sak så väl, att de fingo resa från Hebron till Tiberias, utan att det hände dem ett missöde. Han hade aldrig gjort sig så mycken möda med någon resandekaravan, men han ansträngde sig inte på detta sätt för att vinna en stor belöning av amerikanarna, utan därför att han hade kommit att älska dem.

Eliahu hade redan hunnit att se många slag av människor, men inga sådan som dessa. De uppträdde mycket enkelt, och Eliahu trodde inte, att de i sitt eget land innehade några höga värdigheter eller njöto något stort anseende, men han kände ändå den allra största vördnad för dem. Han tyckte, att det låg något av den glans och myndighet över dem, som tillkommer sådana, som äro födda att styra över människor. Detta måtte ha berott därpå, att de alla visade ett stort herravälde över sig själva. De fällde aldrig ett ovänligt ord varken till varandra eller till den lägsta av de syriska tjänarna. De visade aldrig missnöje, kommo aldrig i dåligt humör, fördrogo regn och hetta med samma jämnmod. Det rådde en sådan glädje och ett sådant friskt mod ibland dem, att Eliahu mången gång sade till sig själv: "Ack, att alla resande vore som dessa! Då vore det en lycka att vara förare". Han blev en annan människa, medan han drog fram i detta sällskap, och han tänkte med ängslan på den dag, då han skulle nödgas följa dem till Jaffa och se dem avresa.

Först lät Eliahu amerikanarna göra turen genom landet, sedan stannade han med dem i Jerusalem. Där förde han dem till varje gammal kyrka och till varje sten eller grotta, varom det kunde berättas något märkvärdigt. Men hur mycket han än drog ut på tiden, kom ändå den dag, då han måste erkänna, att han inte hade något mer att visa, och då amerikanarna började tänka på uppbrott.

Kvällen innan de resande skulle lämna Jerusalem, sände de bud till Eliahu med begäran, att han skulle infinna sig i gästhusets matsal. När han kom, var han tyst och förstämd, och det var lätt att se hur bedrövad han kände sig. Amerikanarna bådo honom, att han skulle sitta till bords med dem, och under måltiden gjorde de flera försök att muntra upp honom, men det ville inte lyckas.

– Eliahu, sade då plötsligen mr Gordon, vi har kommit överens om att vi vill säga er vilka vi är, innan vi lämnar det här landet. Ni har blivit en kär vän för oss under den här tiden, och vi skulle helst se, att vi inte behövde skiljas från er.

Han berättade nu för Eliahu, att hans hustru hade varit nära att förgås vid ett skeppsbrott och att hon hade fått mottaga ett budskap från Gud, medan hon kämpade med vågorna. Han sade vidare, att de alla, som Eliahu hade fört genom landet, och ännu några till, som de hade lämnat kvar i Chicago, hade bildat ett samfund för att leva i enighet sinsemellan och för att utbreda enighet över världen. Och till sist frågade han Eliahu som han ville inträda i deras samfund och följa med dem till deras hemland. Han var ju en ensam man, som kunde bosätta sig var i världen han ville, och det skulle inte fattas arbete borta hos dem för en, som ägde så stora kunskaper. De hade sett så mycket av honom nu på resan, att de trodde, att han skuolle passa ibland dem. Och han hade sett dem och deras väsende och kunde själv avgöra om han ville förena sig med dem.

Eliahu satt tyst länge efter att mr Gordon hade slutat tala. Det försiggick något mrkvärdigt med honom. När mr Gordon talade om att han och hans kamrater hade bildat ett samfund för att utbreda enighet, vaknade alla hans drömmar till nytt liv. Hans tankar jagade varandra. Honom föreföll dessa människor så mäktiga och oemotståndliga, att om de ville det, skulle de kunna införa enighet till och med bland Jerusalems kristna. Och han visste, att därmed vore allt vunnet. Han såg veteskördarna gunga över Saron och mandlarna blomma utanför Jerusalem och palmträden vaja kring Jeriko.

– Vad säger ni om vårt förslag, Eliahu? frågade till sist mr Gordon, när föraren inte tycktes ämna bryta tystnaden.

– Jag säger, att det inte är jag, som bör följa er, sade nu äntligen Eliahu, och hans röst var otydlig av sinnesrörelse, utan det är ni, som bör stanna här.

– Vad, Eliahu, vad säger ni? utbrast mr Gordon.

– Mr Gordon, sade Eliahu. Ingenstans i världen råder ett sådant hat mellan de kristna som här i Jerusalem. Jag vet, att det är Guds mening, att ni och era vänner ska stanna här för att lära de olika församlingarna enighet.

När Eliahu sade dessa ord, var han alldeles dödsblek och så upprörd, att hela hans kropp darrade. Det var, som om han inte talade av egen, fri filja, utan orden pressades fram över hans läppar av en främmande makt. Det var heller inte utan, att han gjorde intryck på amerikanarna. Under den långa färden genom landet hade Eliahu talat med dem om sina drömmar och önskningar, så att de genast förstodo vad han menade, Men de hade inte en tanke på att lyda honom.

Det var nog sant, att de hade kommit att känna en stor kärlek för det gamla landet, som hade fött alla dessa heliga Guds män och kvinnor, som de hade läst om alltifrån barndomen. Och när de reste igenom det, hade de mången gång sagt till varandra, att det var orätt, att man hade lämnat det till övergivenhet och förfall. Man borde visa det en smula tacksamhet för alla de underbara lärdomar, som man hade fått mottaga därifrån. Men inte ett ögonblick hade de tänkt, att det kunde bli de, som skulle ta upp verket. De hade sin verksamhet, alla sina intressen, all sin egendom borta i Chicago. Det kunde inte bli tal om annat, än att de måste återvända dit.

Mr Gordon sade också detta till Eliahu. Han talade länge och cänligt med honom och försökte att lugna honom. Men Eliahu upprepade endast:

– Jag vet, att det är Guds vilja, jag vet, att Gud vill det. Han kommer att visa er, att han vill det. Och när han till sist förstod, att han inte kunde utöva någon verkan på amerikanarna, skyndade han med tårar i ögonen ut ur rummet.

Nästa dag foro amerikanarna till Jaffa. Eliahu var med dem, men han sade ingenting om sitt förslag från föregående kväll. Det var snarast, som om han hade blygts över sitt infall.

De resande visste, att en stor fransk ångbåt väntades till Jaffa denna dag, men när de kommo dit, låg redden tom. Hela nästa dag blickade de förgäves utåt havet, i förväntan att någon ångare skulle visa sig. De sågo verkligen båtar gå fram långt ute till havs, men ingen nalkades Palestinas kust.

Det dröjde inte länge, ionnan de fingo veta anledningen. Regeringen hade förklarat Palestina kolerasmittat, och nu gingo inga ångbåtar in till Jaffa för att inte sedan behöva ligga i karantän i nästa hamn. I det Heliga landet visste man inte om någon kolera, utan alltsammans var ett misstag, men det dröjde ändå en vecka, innan sultanen kom sig för att upphäva förbudet.

Äntligen kom en ångbåt, och amerikanarna gjorde sig färdiga att resa. Men nu utbröt en storm, som jagade skummet skyhögt mot de svart klipporna och gjorde det omöjligt för de små roddbåtarna att gå ut till ångaren. Denna låg halva dagen ute på redden och väntade på passagerare, men stormen fortsatte med samma styrka, och ångfartyget måste fara vidare, utan att en enda resande hade kommit ombord.

Amerikanarna bodde i ett litet, överfyllt hotell i den tyska kolonien och hade det obekvämt och svårt på många sätt. Ändå föreföll det, som om den stora iver att få resa, som var över dem de första dagarna, blev mindre för var dag. De talade inte med varandra om det besynnerliga i att det tycktes vara omöjligt för dem att få lämna Palestina, men det kom något stilla och högtidligt över dem, som över människor, som känna, att de gå under Guds ledning och inte kunna följa sin egen vilja.

Det kom naturligtvis inte europeiska ångare in till Jaffa varje dag, men i sinom tid låg åter en av dem ute på redden. Vädret var vackert och havet spegelblankt, men nu låg miss Young, den unge läkarens syster, farligt sjuk och kunde inte föras ombord. Både den sjuka och hennes bror önskade, att de andra skulle resa och lämna dem kvar, men ingen tycktes vilja lyssna härtill.

Eliahu kom till hotellet för att få veta om de skulle resa och om de ville, att han skulle föra deras packning ombord, men han fann, att ingen hade gjort några förberedelser till avfärd, och mr Gordon sade helt stilla till honom:

– Vi tror nu alla, att det ärm som ni sa, Eliahu. Vi ska stanna i Palestina. Gud vill det.




*




På den tiden, då Gordonisterna beslöto sig för att stanna i det Heliga landet, levde i Jerusalem en gammal engelska, som kallade sig miss Hoggs. Hon var ensam och oberoende och hade strövat jorden runt många gånger, men nu ämnade hon stanna i Jerusalem under hela sin återstående levnad, inte av religiösa skäl, utan därför att hon hade märkt, att det inte fanns något ställe i världen, där det hände så mycket besynnerligt och upprörande.

Miss Hoggs hade hyrt ett präktigt hus, som låg på norra sidan av staden alldeles invid ringmuren. det var visserligen byggt på Jerusalemsvis, så att man måste tro, att byggmästaren först hade gjort i ordning en mängd småhus, som alla voro lika till längd, bredd och höjd som tärningar och täcktes av en liten låg kupol, för att sedan stapla upp dem litet huller om buller kring en gård och ett par takterrasser. Det fanns inga dörrar mellan rummen, utan man måste ut i det fria för att komma från det ena till det andra, och till somliga, som sköto rätt ut från väggen som duvslag, kunde man endast komma på smala, äventyrliga trappor. Men det var ett stort och rymligt hus, och framför allt var det att sätta värde på att det inte låg vid en mörk och trång gata inne i staden, utan hade tillgång på ljus och luft, och likaså att det var möblerat på västerländskt vis med stolar, bord och sängar och inte endast med mattor och divaner.

Huset var mycket för stort för miss Hoggs, men hon hade bestämt förklarat, när hon hyrde det, att hon ville ha det för sig ensam.

– Andra människor kommer aldrig överns med mig och jag aldrig med dem, sade miss Hoggs. Jag behöver ingen, jag kan sköta mig själv. Varför, skulle jag släppa någon annan in i huset?

En dag, då miss Hoggs hade gått ut för att köpa antikviteter, mötte hon på Davidsgatan mrs Gordon, åtföljd av Eliahu. De båda hade vandrat Jerusalem runt för att finna en passande bostad åt det lilla samfundet. Mr Gordon och några andra av medlemmarna hade rest till Amerika för att ordna deras affärer där ute, och de kvarvarande hade åtagit sig att ställa med det nya hemmet i Jerusalem. De hade skilt sig i småpartier och gingo från gata till gatan och letade, men de hade ännu inte träffat på något hus, där de kunde tänka på att bo.

Eliahu hade beklagat många gånger, att gamla miss Hoggs hade hyrt det präktiga huset vid stadsmuren. Det hade bott en schweizisk missionär där förut, så att det var säkert, att det passade för västerlänningarna.

– Miss Hoggs borde inte ta ett helt hus för sig ensam, när hon vet hur svårt det är att få en bostad i Jerualem, sade han.

När miss Hoggs fick se mrs Gordon på gatan skyndade hon genast emot henne.

– Hur står det till? sade hon. Ni kommer väl ihåg mig, sedan sist vi råkades? Minns ni, att jag sa er, att jag aldrig var rädd? Det hade jag inte heller skäl till. Allt gick ju bra för oss.

Därpå frågade hon mrs Gordon när hon hade kommit till Jerusalem och hur länge hon ämnade stanna där.

Mrs Gordon svarade, att hon skulle flytta till Jerusalem, och att hon nu var ute för att söka en bostad.

– Det blir ingen lätt sak för er, sade miss Hoggs. Men som hon var rädd för att mrs Gordon skulle be henne om att få hyra in sig i hennes hus, skyndade hon att byta om samtalsämne. Varför ska ni egentligen bosätta er här? sade hon. Ämnar er man slå sig ner i Jerusalem för några vetenskapliga forskningars skull?

Mrs Gordon gjorde ingen hemlighet av orsaken till sin flyttning till Jerusalem. Hon och hennes man hade förenat sig med några vänner, som försökte föra ett gott liv. Deras mål var att lära människorna enighet, och nu ämnade de göra början i Jerusalem.

Miss Hoggs ögon stirrade in i mrs Gordons ännu rundare än vanligt.

– Enighet! upprepade hon. Här i Jerusalem! Ni ämnar slå er ner här för att lära människorna enighet! Ni har vl blivit rubbad till förståndet efter det där skeppsbrottet.

Mrs Gordon ville förklara för henne, att hon trodde sig ha fått en maning från Gud, men miss Hoggs hörde inte på henne. Hon fattade henne om handleden, ställde henne mot en husvägg och började omvända henne.

– Hör nu på mig! sade hon. Ni är det unga Amerika, som vill försöka sig på alla sorters äventyr, och jag är det gamla England, som har prövat världen och vet vad som är möjligt. Tro ni mig, att i den här staden kommer ni att förspilla era krafter utan att göra nytta åt någon!

– Vi kan inte förstå varför det ska var nödvändigt för människorna att leva i ständig fiendskap just i den här staden, sade mrs Gordon.

–Nej, naturligtvis förstår ni inte detta, sade miss Hoggs, men tänk nu på saken en smula! Vad är det för slags människor, som bor här? De är antingen muhammedaner eller judar eller kristna. Antag nu, att ni, unga kvinna vore en muhammedan! Då skulle denna stad vara en helig plats för er. Ni skulle tro, att er profet hade uppstigit till himmelen just från den gamla tempelplatsen här borta, och ni skulle känna er tvungen att hata både judar och kristna, därför att ni vet, att de ingenting högre önskar än att få köra bort er från denna ort. Och om ni vore jude, mrs Gordon, då måste ni ju hata muhammedanerna, därför att de äger era fäders land, och likaså kunde ni inte fördra de kristna, därför att ni vet, att de aldrig skulle tillåta ert folk att komma till herraväldet i denna stad. Eller också, mrs Gordon, är ni en kristen, men då är Jerusalem er heliga stad framför alla andra, och då måste ni hata muhammedanerna, som ger den, och judarna, som vill äga den och säga, att denna stad och detta land är deras och att ingen annan har någon rätt till dem. Men är ni kristen, måste ni vidare hata alla kristna, som inte har alldeles samma bekännelse som ni, därför att ni vet, att så snart en av dem kommer till makten här, så ska ni utan miskund bli fördrivna. – Ja, så förhåller det sig med den här saken, och nu hoppas jag, att ni är övertygad, unga Amerika, att det inte lönar sig att predika enighet i Jerusalem.

– Vi ämnar inte predika, sade mrs Gordon, vi ämnar endast genom vårt exempel visa människorna vilken lycka det ligger i att vara eniga.

– Ni är naturligtvis en samling änglar, sade miss Hoggs. Men ni har inte länge andats luften i Jerusalem. Det ska inte dröja många dar, innan ni kommer att hata varandra.

– Jo, miss Hoggs, sade mrs Gordon med fasthet, det ska det. Vi har levat i fred och endräkt ett helt år. Det har ännu inte varit någon slitning mellan oss.

– Vad bevisar det, att ni har varit eniga? sade miss Hoggs. Jag är säker om att ni alla kände varandra, innan ni slöt er samman, och visste, att ni var fredligt och bra folk, som det var lätt att fölikas med. Om ni hade haft ibland er en elak gammal människa sådan som jag, en, som hade varit retsam och omedgörlig, och det hade lyckats er att hålla fred med henne, så skulle jag ha haft mer förtroende till er.

– Vill ni inte komma till oss, miss Hoggs, sade mrs Gordon småleende, så att vi kan få försöka.

Miss Hoggs skrattade också.

– Vad? sade hon. Skulee ni våga? Kom ihåg, att jag är miss Hoggs och att jag alltid gör vad jag vill och att ingen har kunnat stå ut med mig! Det finns ingenting, som jag är rädd för, jag ändrar aldrig mening, och ingenting har jag respekt för.

– Vill ni verkligen försöka att kommatill oss, miss Hoggs? sade mrs Gordon. Det vore en stor glädje för oss.

Miss Hoggs höjde ögonen och stod en lång stund och stirrade upp mot en trasig matta, som var uthängd för att skydda mot sol och regn. Kanske kom det i detta ögonblick över henne en plötslig ångest för att hon stod så ensam i världen, nu när hon började bli gammal. Kanske tänkte hon på att livet var bra fattigt för den, som inte hade annat att göra än att far från ort till ort för att förströ sig. Kanske att hon tyckte, att dessa amerikanare hade åtagit sig en skön och stor uppgift och att det kunde vara mödan värt att söka hjälpa till med detta, nu när hon var trött på allt anat. Men hon sade ingenting sådant till mrs Gordon, utan till henne talade hon i samma lätta ton, som hon hade använt förut.

– Hör nu på mig! sade hon. Jag hyr ett stort hus här borta vid stadsmuren med en mängd rum. Och om ni och era kamrater har mod till det, så kan ni flytta till mig och bo hos mig en vecka. Då ska ni få lära känna den riktiga miss Hoggs, och om ni inte kan stå ut med henne, så måste ni lova mig, att ni avstår från er galenskap att vilja införa enighet i Jerusalem. Ni kan ju förstå, att om ni inte kan uthärda med en enda sådan som jag, så lönar det sig inte för er att försöka med de andra. Nå, vad säger ni om detta?

– Vi är så tacksamma mot er, miss Hoggs, sade mrs Gordon. Vi antar ert anbud med den största glädje.

Nästa dag flyttade amerikanarna in i huset under stadsmuren och fingo göra bekantskap med den rätta miss Hoggs. det var en klok, rättfram och hederlig gammal kvinna, och det föll dem aldrig in, att de skulle behöva tvisata med henne. De första dagarna såg det ut, som om det skulle ha vållat henne stor missräkning, att hon inte kunde bli osams med sina gäster, men innan veckan var slut, föreslog hon, att hon skulle inträda i samfundet. För hon hade märkt, sade hon, att hon gjorde dem nytta. De voro så snälla, att ingen kunde räkna det som någon stor förtjänst hos dem, att de voro eniga. Om de tålde ibland sig en sådan gammal hård och grällysten människa, som hon var, då kunde man förstå, att det verkligen fanns någon orsak att prisa deras endräkt.




*




När Gordonisterna hade bott några år i Jerusalem, hände det, att stor tveksamhet och ängslan insmög sig bland dem. De levde lyckliga och nöjda och ägnade sig åt att hjälpa fattiga och sjuka bland Jerusalems befolkning, men de måste erkänna, att enigheten bland de kristna inte hade blivit större efter deras ankomst. Tvärtom syntes det, som om förföljelse, förtal och fiendskap hade tilltagit, och mycket därav riktade sig mot dem själva. Vänner hade de fått, där de minst hade väntat, bland judar och muhammedaner, men detta vållade dem också bekymmer, därför att det ogillades av de andra kristna. De kunde inte låta bli att fråga sig själva: "Månne ni ändå gjorde rätt, när vi flyttade hit? Kanske misstog vi oss om Guds vilja."

Medan Gordonisterna gingo i denna ängslan, fingo de besök av två franska sjömän. Den ene av dem var så gammal, att han tänkte på att sluta upp med att fara på sjön, den andre var en pojke, som ännu inte hade sett sitt sjugonde år. Deras fartyg låg i Jaffa för att lasta in apelsiner, och de båda matroserna hade fått ett par dagars ledighet för att fara och bese Jerusalem.

De två hade kommit att bli goda vänner, därför att de hade varit med om den stora olyckan, då ångbåten L'Univers gick till bottnen. De kunde aldrig glömma vad de hade sett den natten. De hade blivit allvarligare till hela sitt livs läggning sedan dess, och de trivdes inte mera rätt väl samman med annat sjöfolk.

Den gamle hade inte fått något särskilt men av olyckan, men den unge hade lidit stor skada. Skräcken hade varit så överväldigande stark, att den kom tillbaka till honom i drömmen varje natt. Så snart han somnade, drömde han, att de två fartygen stötte samman, och han såg seglaren som en jättestor fågel slå ner på ångaren och borra sig in i den. Han ropade till sjömännen på det främmande fartyget, att de skulle rädda sig över till L'Univers, och de skreko till honom, att det var ångbåten, som skulle sjunka, och försökte att med en båtshake dra honom över till sig. Slutligen när fartygen hade skilts åt, förstod han, att ångaren var nära att gå under. Han greps av den förskräckligaste förtvivlan, därför att han inte hade räddat sig över till det andra fartyget, och denna förtvivlan var så häftig, att den väckte honom. Då låg han skälvande och gråtande av skräck och ångest och led outhärdligt, innan han kom till sans och kunde säga sig, at alltsammans bara var en dröm.

Detta kunde kanske inte kallas en stor plåga, men eftersom det kom tillbaka natt efter natt, vållade det honom sådant lidande, att det hotade att förstöra hela hans liv. Många nätter gick han inte till sängs, utan höll sig vaken för att slippa drömmen. Ibland vakade han flera nätter i rad, men till sist måste han ändå sova, och strax kom drömmen. Han for från land till land, och varje gång han seglade in i en ny hamn, hoppades han, att han nu skulle vara på en plats, där drömmen inte skulle hitta honom, men ännu hade han inte kommit till en fristad, dit den inte hade följt honom.

De två sjömännen hade knappt anlänt till jerusalem, förrän de mötte miss Hoggs på gatan, och hon kände genast igen dem och tog dem med sig till kolonien. Där blevo de utmärkt väl mottagna, som man nog kan tänka sig. Eliahu gick med dem och visade dem alla stadens märkvärdigheter, och kolonisterna bjödo dem dessutom både på mat och natthärbärge, eftersom de trodde, att detta kunde vara välkommet för två fattiga matroser.

Fransmännen voro emellertid inte så glada åt detta, som Gordonisterna trodde. De hade hört talas om dem redan i Jaffa, och folk hade yttrat sig ogillande om dem och sagt, att dessa amerikanare, som hade flyttat till Jerusalem, för att vara en föresyn för andra kristna, nu hade kommit därhän, att de bara umgingos med judar och muhammedaner. Det var, som om folk ville säga, att de hade övergivit kristendomen och levde som hedningar.

Matorserna voro ändå för blyga för att avslå amerikanarnas gästfrihet. Det tyckte sig inte kunna neka att sova natten över i kolonien, men de lovad sig, att de skulle lämna den i god tid nästa morgon.

Men när de vaknade nästa dag, satte sig den unga upp i bädden med ett glädjerop. han hade sovit den natten utan att drömma sin skräckdröm, och det var första gången sedan skeppsbrottet, som detta hade hänt honom.

Nu blevo han och hans kamrat eftertänksamma, och de sade till varandra:

– Det är omöjligt, att de människor, som vi har råkat här, kan vara ogudaktiga, eftersom det råder en så god frid i deras hus, att den onda drömmen inte bågar sig hit. Och de stannade hela dagen i kolonien för att ge akt på kolonisternas levnadssätt och utfråga dem om deras lära.

Sedan sovo de än en natt i kolonien, och inte nu heller kom drömmen tillbaka.

Då trodde båda, att de hade fått ett tecken från Gud, att de borde sluta sig till kolonisterna och hjälpa dem i deras strävan. När de skildes från dem, sade de, att deras önskan var att få förena sig med dem, så snart som de kunde göra sig fria från sin tjänst.

Så skedde det också, och för Gordonisterna blev detta ett stort glädjeämne. De tyckte, att detta var ett nytt bevis på att de inte hade misstagit sig om Guds vilja, utan att de borde fortfara att vandra på den väg, som de hade beträtt.




*




Gordonisterna hade levat tolv år i Jerusalem, och ingen enighet kunde ännu förmärkas bland de kristna i den heliga staden, men ändå blevo invånarna i huset under stadsmuren alltmer förvissade, att Gud var med dem. Ty på dessa tolv år hade en mängd ting blivit förändrade i det heliga landet. Där anlades nu landsvägar på flera ställen, en järnväg höll på att byggas mellan Jerusalem och Jaffa, och i olika trakter av landet hade stora åkerbrukskolonier blivit upprättade. Nya, präktiga missionsanstalter med skolor och sjukhus kommo till stånd överallt i landet, och väster om Jerusalem strax utanför stadsmuren hade en hel ny stadsdel vuxit upp. Det fanns nu europeiska butiker, banker, telegraf och stora hotell i Jerusalem, och dedtta gjorde det lättare att leva där. De kunde inte undgå att se, att det heliga landet var på väg att uppblomstra, fastän ännu ofantligt mycket återstod att göra. De voro stolta över allt detta, som hade blivit till efter deras ditkomst, och trodde, att Gud hade sett till deras goda vilja, om också deras företag inte hade burit sådan frukt, som de hade hoppats. De tyckte sig ha avslutat ett slags fördrag med honom och voro övertygade, att det var därför, att de lytt honom och stannat i jerusalem, som han nu upplyfte landet ur dess förnedring.

Den missaktning, som de andra kristna visade dem, tillväxte med varje år, och ingen stod dem hårdare emot än deras egna landsmän och deras konsul, som var en metodistpredikant. Men detta tjänade endast till att ännu mer förvissa dem om att de hade Gud med sig, ty de märkte gång efter annan, att det onda, som stämplades emot dem, vände sig till deras fördel.

Det hände vid denna tid, att några rika amerikanare kommo på den tanken att hyra en stor ångbåt för att göra en lustresa över till den gamla världen. De voro ett sällskap på vid pass hundra personer, och deras resa ställdes inte bara till England, Tyskland och Frankrike, utan de besökte också alla Medelhavsländerna. En morgon kastade de ankar i Jaffa, och därifrån gjorde de en utflykt till Jerusalem.

Bland de lustfarande fanns en ung kvinna, som hade varit passagerare ombord på L'Univers. Hon gick i ständig grämelse och ånger sedan den skräcknatten, då ångbåten förgicks, och ingen såg henne någonsin glad eller bekymmerslös. Hon och hennes man hade gjort sin bröllopsresa ombord på den olyckliga båten, och hon förebrådde sig, att hon hade övergivit honom och inte lidit döden tillsammans med honom, som han hade önskat.

Hon levde nu hor sin mor, som var rik och förde ett stort hus i New York. För hennes skull måste hon deltaga i alla slags nöjen och förströelser, men hon upphörde aldrig att sörja sin man och ångra, att hon inte hade lytt hans bön. Det var hennes mor, som halvt hade tvungit henne att delta i den stora lustresan, i hopp att hon på detta sätt skulle komma bort från sin sorg.

Hennes följeslagare hade tagit god tid på dig och ämnade stanna en hel vecka i Jerusalem. Här i denna stad visade sig den unga änkan, mrs Hammond, mindre slö och likgiltig än förut under resan. När hon såg Jerusalem ligga djupt inne i bergstrakten på en mörk, lodrät klippa, som omgavs först av en ofantlig naturlig vallgrav av dunkla dalar och utanför dessa av en jättelik ringmur av stolta höjder, så tyckte hon sig förstå, att staden låg där som något hemlighetsfullt och avskilt, från tidens början bestämd till skådeplats för den betydelsefullaste händelse. Hon kände ett underligt medlidande med denna stad, som alltid var tryckt av ett fruktansvärt allvar. Den låg och ruvade i sorg över något, som aldrig kunde göras ogjort och aldrig kunde glömmas. Den kunde kanske åter bli rik och mäktig, men aldrig glad, aldrig bekymmerslös som andra städer.

Mrs Hammond visste, att mrs Gordon, som också hade gjort överresan på L'Univers, bodde i Jerusalem, och hon frågade en dag den amerikanske konsuln om han kände henne. Konsuln satte på sig en min, som om han ansåg det vara en förolämpning, att någon frågade honom efter en av Gordonisterna. Han svarade, att mrs Gordon och hennes anhängare voro en samling äventyrare, som helt säkert hade flyttat till Jerusalem för att få leva utanför lagar och skrankor. Inga kristna ville ha något att göra med dem, och de umgingos endast med muhammedaner.

Mrs Hammond hade inte haft någon tankte på att uppsöka mrs Gordon, men detta svar förmådde henne därtill. Det föreföll henne omöjligt, att landsmän till henne hade bosatt sig i Jerusalem endast av äventyrslystnad. Kunde någon slå sig ner i denna stad bara för leks och nöjes skull? Hon ville veta hur det förhöll sig med detta, och hon begav sig till kolonien för att besöka mrs Gordon.

Sedan hon en gång hade kommit inom koloniens väggar, kan man nästan säga, att hon inte mer lämnade den, förrän hon drog vidare med sina reskamrater. Hon var där både bittida och sent. Hon satt hos läkaren, mr Young, när han om morgnarna hade mottagningar för de sjuka, hon följde mrs Gordon till muhammedanska hem, där hon på mångahanda sätt bistod de stackars kvinnorna, som voro så besynnerligt avstängda från världen, och hon besökte kolonisternas skola, där de gåvo fri undervisning åt fattiga österländska barn.

Under dessa dagar tänkte hon ofta, att om hon kunde leva som kolonisterna, om hon som de kunde använda alla sitt livs dagar till att hjälpa nödlidande, så skulle hon inte längre känna denna förtärande ånger över att hon inte hade följt sin man i döden. Då skulle hon tycka, att hon hade haft rätt att bevara ett liv, som vore till nytta för många människor. Det var en annan sak nu, då hon förde en rik kvinnas sysslolösa tillvaro. För detta hade hon inte haft rätt att överge honom.

Hon började så småningom tänka sig in i att hon skulle inträda i kolonien, och när hon för från Jerusalem, var hon fast besluten att ta detta steg. Hon visste, att hon på så sätt skulle återfå lust och kraft att leva, men hon ville inte sluta sig till Gordonisterna utan att först ha fått ta avsked av sin mor.

När hon återkom till New York och började tala om sina avsikter, blev hennes mor bestört och förtvivlad. Hon gjorde det starkaste motstånd mot att hennes dotter skulle ge sig in bland en skara svärmare, och eftersom hennes vilja var kraftigare än dotterns, kom denna att stanna i hemmet. Men i och med detsamma var det också slut med hennes förmåga att hålla sig fast vid livet.

Hon dog några månader efter sin hemkomst, och då hade hon testamenterat allt, som hon ägde at tråda över, till Gordonisterna.

Därför att hon ville hjälpa dem att vandra vidare på den bana, som hon så gärna hade velat gå i deras sällskap.




*




Det året, då dalbönderna flyttade till Palestina, hände det märkvärdiga, att det kom regn redan i autusti. Andra år brukade det inte regna förrän i oktober eller november. Det kom i sådan myckenhet, att marken åter klädde sig grön, och man hade friskt dricksvatten hela hösten. Den starka hettan vände inte åter, utan det rådde mild och lagom värme ända fram mot jul.

Gordonisterna kunde inte nog prisa Guds godhet, som hade låtit regnet börja så tidigt just detta år. De förstodo, att de hade begått en stor oförsiktighet, när de hade låtit dalbönderna fara till Palestina under den hetaste tiden. Om inte regnet och svalkan hade inträffat strax efter deras ankomst, hade de möjligen alla blivit angripna av sjukdom.

Eftersom vädret var så vackert, föreslog mrs Gordon, att alla de nykomna skulle begagna tillfället att göra en vallfärd genom landet. Hon ville, att de inte skulle ta del i koloniarbetet ännu på några veckor, utan först lära känna de ställen, som de hade läst så mycket om i sin bibel.

Denna vandringstid blev sedan det ljuvaste minne, som Jerusalemsfararna ägde. Eliahu gick ännu en gång ut som främlingsledare och förde dem först över bergen genom Samarien upp till Nasaret, sedan öster ut till Tiberias' sjö, därpå söder ut genom Jordandalen till Döda havet och så åter uppåt bergen till Hebron, Betlehem och Jerusalem.

Alla gingo till fots och deras utrustning av tält och matvaror var den enklast tänkbara, men de drogo fram under sång och fromma samtal. Oupphörligen fördes deras tankar till sådant, som påminde dem om forntiden. Landet låg mestadels ödsligt, men här och där träffade de på en by med ett namn, som var känt i bibeln, och de mötte människor, som gingo i långa, brunrandiga mantlar och hade bindlar av kamelhår om huvudet och sågo ut som Moses eller Abraham. De tyckte om att se de stora hjordarna av får och getter, som betade i bergssluttningarna, och förstodo nu bättre än förr varför det i den heliga skrift var så mycket tal om herdar och herdeliv. När de sågo de långa kamelkaravanerna stryka fram på vägen, tänkte de på hur de heliga tre konungar hade kommit tågande till Jesu vagga. De sågo kvinnor gå till brunnen, som merendels låg ett stycke utanför byn, med vattenkrukor på huvudet såsom den samaritiska kvinnan, med vilken Jesus hade talat, de sågo krukomakaren forma sina kärl i fria luften utanför sin bostad och fiskarna vid Tiberias' sjö gå ut i vattnet med uppskörtade kläder för att lägga ut näten, såsom de hade gjort på Kristi tid.

Eliahu hade lärt sig svenska under sommarens lopp av svenskamerikanarna, och under vandringen berättade han för de nykomna om de gamla Gordonisternas strider och segrar. Och på det heliga landets vägar och stigar hördes än en gång underfullt tal om att Gud skulle se till sitt land för de heliga människors skull, som bebodde det, och befria det från dess förtryckare.

När svenskarna hörde berättelsen och skeppsbrottet och allt, som hörde samman därmed, kunde de stundom känna sig en smula oroliga. De tyckte inte, att de riktigt hörde med i detta. De skulle också ha velat dela Gordonisternas glad tro, att Gud för deras skull ville låta landet uppblomstra, men de visste inte om de vågade tänka, att det var annat än sorg och vedermöda, som väntade dem.

En kväll, sedan de hade slagit läger, sutto de åter och talade om dessa saker. Då tog också Hellgum till ordet och berättade om sjömannen, som hade läst fadervår och sjungit en psalm över de döda.

– Hur vet ni detta, Hellgum? frågade dår Gertrud. Har ni råkat den där sjömannen?

– Jag vet det därför, att den sjömannen förut hade varit en kringdrivande man och frestat på mångahanda, sade Hellgum. Men efter den stunden tänkte han, att endast ett var nödigt, att leva ett sådant liv, att han varje stund var beredd att dö. Jag vet det därför, att den sjömannen är jag, som nu sitter här och talar med er.

När svenskarna görde detta, blevo de glada, för genom Hellgum hade de blivit förda på den väg, som hade lett till Jerusalem. De suttom under den sköna stjärnhimlen och eftersinnade hur Gud hade knutit en länk i den långa händelsekedjan. Och de förstodo nu, att också de hörde med bland dessa, som Gud hade kallat till sitt land för dess upprättelses skull. Det kom hopp och förtröstan också till dem. De började tro, att det inte bara var lidande, som väntade dem, utan också glädjefullt arbete i Guds vingård.




Guds heliga stad, Jerusalem


Det är verkligen så, att inte alla människor äro tillräckligt starka för att tålavid att leva länge i Jerusalem. Även om de kunna uthärda klimatet och inte bli smittade av sjukdomar, händer det, att de duka under. Den heliga staden gör dem mjältsjuka eller vaninniga, ja, den till och med dödar dem. Man kan inte vistas där ett par veckor utan att höra folk säga om den eller den, som plötsligen har avlidit:

– Det är Jerusalem, som har dödat honom.

Den, som hör något sådant, måste naturligtvis bli mycket förvånad. "Hur kan det vara möjligt?" frågar man sig. "Hur kan en stad döda? Dessa människor menar väl inte vad de säger."

Och under det att man vandrar hit och dit i Jerusalem, kan man inte låta bli att tänka: "Jag skulle vilja veta vad folk menar därmed, att Jerusalem dödar. Jag skulle vilja veta var det Jerusalem finns, som är så förskräckligt, att det kommer människor att dö."

Det kan ju till exempel hända, att man tar sig för att göra en vandring runtom Jerusalem. Man går då ut genom Jaffaporten, tar av åt vänster förbi det mäktiga, fyrkantiga Davidstornet och vandrar sedan på den smala gångstigen, som löper fram utmed stadsmuren mot SIonsporten. Alldeles innanför muren finns en turkisk kasern, därifrån hör man krigsmusik och vapenskrammel. Så går man förbi det stora armeniska klostret, som även det är likt en fästning med starka murar och tillbommade portar. Ett stycke längre bort träffar man på den tunga grå byggnad, som kallas Davids grav, och när man ser den, kommer man med ens ihåg, att man vandrar på det heliga Sion, på kungarnas berg.

Då måste man tänka på att hela berget under en är ett stort valv, där kung David sitter i gyllene mantel på en tron av eld och än i dag håller spiran över Jerusalem och Palestina. Man påminner sig, att de byggnadsrester, som betäcka marken, äro spillror efter fallna kungaborgar, att kullen mittemot är förargelsens berg, där Salomo syndade, att dalen, som man ser ner i, den djupa Hinnoms dal, en gång har varit ända till brädden fylld med liken av de människor, som dödades i Jerusalem, då det förstördes av romarna.

Det känns helt märkvärdigt att gå där. Man tycker sig höra krigslarm, stora härar dra till angrepp på murarna, kungar åka fram på sina stridsvagnar. "Detta är våldets och maktens och krigets Jerusalem", tänker man och förfäras över alla de blodsdåd och fasor, som upprullas för ens minne.

Det händer, att man för ett ögonblick undrar om det kan vara detta Jerusalem, som dödar människor. Men strax därpå höjer man på axlarna och säger:

– Det är omöjligt, det är alltför länge sedan den brakande svärdsklangen ljöd och det röda blodet strömmade.

Och man vandrar vidare.

Så snart man har vikit om hörnet på muren och nått den östra stadsdelen, mötes man av något helt annat. Nu kommer man till den heliga sidan. Här tänker man endast på gamla överstepräster och tempeltjänare. Innanför muren ligger judarnas klagoplats, där rabbinerna stå i långa röda eller blå sammetskaftaner och trycka sig intill den kalla stenväggen och gråta över palatset, som är förstört, över muren, som är kullstörtad, över makten, som är gången, över de stora männen, som ligga döda, över prästerna, som ha farit vilse, över kungarna, som ha förnekat den allsmäktige. Där reser sig Moria berg med den härliga tempelplatsen. Utanför muren sänker sig marken till Josafats dal med alla dess gravar, och på dalens andra sida synas Getsemane och Oljoberget, därifrån Kristus uppfor till himmelen. Och här ser man den pelare i muren, där Kristus ska stå på domens dag och hålla i den ena ändan av en lång, hårfin tråd, medan Muhammed ska stå på Oljoberget och hålla i dess andra ända. Men de döda ska nödgas vandra över Josafats dal på denna tråd, och de rättfärdiga ska komma över till dalens andra sida, men de orättfärdiga ska störta ner i Gehennas eld.

När man går där, tänker man: "Detta är dödens och domens Jerusalem, här öppnar sig både himmel och helvete." Men om en stund säger man:

– Det är inte heller detta Jerusalem, som dödar. Dombasunerna är för avlägsna, och Gehennas eld är utslocknad.

Man vandrar alltjämt vidare utefter ringmuren och kommer till stadens nordsida. Nu går man fram över torra, ödsliga, enformiga trakter. Här ligger den nakna kulle, som tör vara det verkliga Golgata, här ligger grottan, där Jeremias diktade sina klagovisor. Här finner man innanför muren dammen Betesda, här smyger Via Dolorosa fram under dystra valvbågar. Här är tröstlöshetens, lidandets, kvalens och försoningens Jerusalem.

Man stannar ett ögonblick och ser grubblande på den stränga dysterheten. "Det är dock inte heller detta Jerusalem, som dödar människor", tänker man och vandrar vidare.

Men går man så framåt mot nordväst och väster vad är det inte för ett omslag! Här resa sig i den nya stadsdelen, som har uppstått utanför muren, de ståtliga missionspalatsen och de stora hotellen. Här ligger ryssarnas vidsträckta byggnadsgrupp, kyrka och sjukhus och ofantliga gästhus, som kunna härbärgera tjugutusen pilgrimer. Här bygga konsuler och präster vackra villor, här andra pilgrimerna mellan bodar, som äro uppfyllda av heligt kram.

På denna sida utbreda sig de ståtliga judiska och tyska åkerbrukskolonierna, de stora klostren, de mångfaldiga barmhärtighetsinrättningarna. Här vandra munkar och nunnor, sjuksköterskor och diakonissor, poper och missionärer. Här bo vetenskapsmän, som göra forskningar över Jerusalems forntid, och gamla engelska damer, som inte kunna leva annorstädes.

Här finnas de präktiga missionsskolorna, som ge fri undervisning, kost, kläder och husrum åt sina elever för att komma i tillfälle att vinna deras själar, här stå missionssjukhusen, där man tigger de sjuka om att komma och låta sig vårdas för att få omvända dem. Här hållas bönemöten och gudstjänster, där man kämpar om själar.

Här är det, som katoliken talar illa om protestanten, metodisten om kväkaren, luteranen om den reformerte, ryssen om armeniern. Här smyger avunden, här misstror svärmaren helbrägdagöraren, här tvistar den renlärige med kättaren, här övas ingen miskund, här hatar man för Guds högre äras skull varje människa.

Och här är det man finner det man söker. Här är själajaktens Jerusalem, här är de onda tungornas Jerusalem, här är lögnens, förtalets och smädelsens Jerusalem. Här förföljer man utan vila, här mördar man utan vapen. Detta är det Jerusalem, som dödar människor.




*




Alltifrån den stund, då de svenska bönderna hade anlänt till den heliga staden, märkte alla medlemmar av den Gordonska kolonien en stor förändring i det sätt, varpå människor uppförde sig mot dem.

Till en början var det bara småsaker. Det var ingenting annat än sådant, som att den engelske metodistprästen undvek att hälsa på dem, eller att de fromma Sionssystrarna, som bodde i klostret invid Ecce-Homobågen, gledo över till andra sidan av gatan, när de mötte dem, likasom de fruktade för att besmittas med något ont, ifall de komme dem nära.

Ingen av kolonisterna tänkte på att sörja över detta, och inte heller frågade de stort efter, att några resande amerikanare, som hade uppsökt kolonien och en hel kväll suttit och språkat med sina landsmän, inte kommo tillbaka nästa dag, som de hade lovat, och inte tycktes känna igen mrs Gordon och miss Young, när de mötte dem ute på gatan.

Men det var en allvarsammare sak, att när de unga kvinnorna från kolonien kommo in i de stora, nya butikerna borta vid Jaffaporten, tilläto sig de grekiska köpmännen att kasta till dem ett par ord, som de inte förstodo, men som sades med en min och i en ton, som kommo dem att rodna.

Kolonisterna försökte tro, att allt detta berodde på någon tillfällighet.

– De har säkert utspritt något nytt förtal om oss där borta i den kristna stadsdelen, sade de, men det går väl över. De gamla Gordonisterna påminde sig, att det hade gått onda rykten om dem flera gånger förut. Man hade sagt om dem, att de inte gåvo sina barn någon uppfostran, att de levde på bekostnad av en rik gammal änkefru, som de alldeles utplundrade, att de läto sina sjuka dö utan vård, därför att de inte ville ingripa i Guds styrelse, att de ämnade övergå till muhammedanismen, att de förde ett yppigt och lättjefullt liv, under det att de gåvo sig sken av att arbeta för att införa den rätta kristendomen.

– Det är något av detta, som nu återigen upprepas, sade de. Men förtalet ska dö, såsom det har dött bort förut, därför att det inte äger en skymt av sanning att nära sig av.

Så hände det, att den betlehemitiska kvinnan, som varje dag brukade föra till dem frukt och grönsaker, helt tvärt blev borta. De sökte upp henne för att övertala henne att komma igen, men hon nekade bestämt att någonsin låta dem köpa hennes bönor och kålrötter.

Det var ett tydligt tecken. De förstodo, att det berättades något mycket nedsättande om dem. Det var något, som rörde dem alla, och det var ute bland alla folkklasser.

Det dröjde inte länge, innan de fingo en ny bekräftelse härpå. Några av svenskarna stodo en dag i den heliga gravens kyrka, då en skara ryska pilgrimer gick därigenom. De godmodiga ryssarna logo åt dem och nickade, de sågo, att de voro bönder som de själva. Men en grekisk präst skred just förbi och sade några ord till pilgrimerna. Genast slogo dessa korstecken för sig och knöto näven mot svenskarna. Det såg ut, som hade de lust att driva dem ur kyrkan.

Helt nära Jerusalem fanns en koloni av tyska bönder, som hade flyttat dit från den stora kolonien i Jaffa. Både i hemlandet och i Palestina hade dessa lidit mycken förföljelse. Man hade försökt att alldeles utrota dem. Icke desto mindre hade det gått dem så väl, att de nu ägde stora, präktiga kolonier på flera ställen i Palestina.

En av dessa tyskar kom en dag till mrs Gordon och sade henne helt uppriktigt, att han hade hört onda rykten om hennes folk.

– Det är missionärerna där borta, sade han och pekade mot den västra stadsdelen, som förtalar er. Sannerligen, om jag inte själv hade erfarit, att man kan bli förföljd alldeles oskyldigt, skulle jag inte vilja sälja till er varken kött eller mjöl. Nu förstår jag ju, att de inte kan tåla, att ni har fått så många anhängare på sista tiden.

Mrs Gordon frågade honom vad det var, som lades dem till last.

– De säger om er, att ni för ett dåligt liv här i kolonien. Ni låter inte människorna ingå äktenskap, såsom Gud har befallt, därför har man börjat påstå, att inte allt kan gå rätt till här.

Kolonisterna ville först inte tro honom. Men de märkte snart, att han hade talat sant och att alla människor i Jerusalem trodde om dem, att de förde ett dåligt liv. Ingen av jerusalems kristna ville tala med dem. På hotellen blevo främlingarna varnade för att besöka dem. Resande missionärer vågade sig dock stundom ut till kolonien. När de kommo tillbaka därifrån, skakade de betydelsefullt på huvudet. De hade inte kunnat märka något anstötligt, men nog förmenade de, att det kunde bedrivas mycket ofog där ute, fast det inte kom till synes.

Amerikanarna, alltifrån konsuln till den ringaste sjuksköterskan, voro de, som ropade allra högst mot Gordonisterna.

– Det är en skam för oss alla, som är amerikanare, sade de, att dessa människor inte blir bortjagade från Jerusalem.




*




Så kloka människor som kolonisterna sade naturligtvis till sig själva, att härvid ingenting var att göra, att de fingo låta folk prata, att deras vedersakare med tiden nog skulle komma att inse, att de hade orätt.

– Vi kan ju inte gå ur hus i hus, sade de, och tala om, att vi är oskyldiga.

De tröstade sig med att de hade varandra, att de voro eniga och lyckliga.

– Jerusalems fattiga och sjuka har inte ännu börjat sky oss, sade de. Vi måste låta detta gå förbi; det är en prövning, som Gud har sänt över oss.

Strax i början buro alla svenskarna det hårda förtalet med mycket stort lugn.

– Om de är så förvillade här ute, sade de, att de tror, att vi fattiga bönder har uppsökt just denna stad, där vår frälsare har dött, far att där föra ett dåligt liv, så är inte deras mening mycket värd, då kan det just göra detsamma vad de säger.

Då folk alltjämt fortfor att visa dem sitt förakt, hade de sin stora glädje av att tänka på att Gud höll dem värdiga att lida förföljelse och smälek i samma stad, där man hade hånat och korsfäst Kristus.

Men när vintern var över och de hade hunnit in i maj, kom en dag ett brev till nämndemans Gunhild. Det var från hennes far. Han skrev för att berätta, att Gunhilds mor var död. Det var inte något hårt brev, såsom Gunhild hade kunnat vänta. Fadern gjorde inga anklagelser, han skrev endast om sjukdomen och begravningen. Det märktes, att den gamle nämndemannen hade tänkt: "Jag ska skriva skonsamt till henne, hon blir tillräckligt olycklig i alla fall."

Han hade skrivit hela brevet i samma milda sinnelag, ända tills han hade ritat ner sin namnteckning. Men då hade den tillbakahållna vreden plötsligen fått makt med honom, han hade doppat pennan hastigt och djupt i bläckhornet, och med stora, grovt tillformade bokstäver hade han skrivit nere i kanten av brevet:

"Din mor hade nog kommit över sorgen för din bortresa, men hon dog, därför att hon fick läsa i missionstidningen, att ni förde ett dåligt liv där borta i Jerusalem. Sådant hade ingen här väntat varken av dig eller dem, som du reste ut i sällskap med."

Gunhild stoppade brevet i fickan, hon gick och bar det på sig hela dagen utan att tala därom med någon.

Hon tvivlade inte, att fadern hade skrivit sanning om det, som hade vållat moderns död. Föräldrarna hade alltid varit mycket ärekära och noggranna om sitt anseende. På samma sätt var det med henne, ingen i kolonien hade lidit så av att veta sig vara utsatt för förtal som hon. Henne hjälpte det inte, att hon visste sig vara oskyldig, hon kände sig dock utskämd och tyckte, att hon inte kunde visa sig bland människor. Hon hade gått och grämt sig alla dagar, känt pina av de onda tungorna, som av svidande sår. Och nu hade de tagit hennes mors liv.

Gertrud och Gunhild bodde i samma rum. De hade alltid varit de bästa vänner. Men Gunhild yppade inte ens för Gertrud vad fadern hade skrivit. Hon tyckte, att det var synd att störa Gertrud i hennes lycka. Hon var betagen av glädje över att befinna sig i Jerusalem, där allting återförde till henne minnet av hennes frälsare.

Men gång på gång under dagen tog Gunhild fram brevet och betraktade det. Hon vågade inte läsa det, bara hon såg på det, drog sig hennes hjärta samman, och hon kände en svidande sorg. "Om jag bara kunde få död!" tänkte hon. "Jag kan aldrig bli glad mer. Om jag bara kunde få dö!"

Hon satt och såg på brevet. Hon kände, att det innehöll ett gift, som skulle döda henne, och hon hoppades endast, att det skulle gå hastigt och vara snart över.

Nästa dag kom Gunhild gående ut genom Damaskusporten. Hon hade varit inne i staden och begav sig nu hem till kolonien.

Det var en otroligt het dag, såsom det ofta kan bli i slutet av maj. När Gunhild kom ut ur den mörka staden, där hus och valvbågar gåvo skydd mot solen, tyckte hon, att det bländande solskenet träffade henne som ett skott, och hon hade lust att spring tillbaka in i det svala, skuggiga portvalvet. Hon tyckte, att den soliga vägen, som hon hade att gå, såg farlig ut. Det var som att vandra över en skjutpana, medan trupper sköto till måls.

Gunhild ville dock inte vända om bara för en smula solsken. Hon hade nog hört, att det kunde vara farligt, men hon trodde inte mycket därpå. Hon gjorde i stället, som man brukar, när man råkar ut för en stark regnskur. Hon drog ner huvudet mellan skuldrorna, sköt duken, som hon bar om halsen, högre upp i nacken och vandrade på med full fart.

Medan hon gick, tyckte hon, att solen satt med en blictrande båge i händerna och sköt av den ena glimmande pilen efter den andra, och att alla voro riktade mot henne. Solen hade alls inget annat att göra än att skjuta till måls på henne. Stickande eld regnade ner över henne, och det var inte blott från himlen, som den kom. Allt omkring henne glimmade och stack. Små vassa pilar kommo upprusande ur glimmerkornen på vägen. De gröna fönsterrutorna i ett kloster, som låg i närheten, blixtrade, så att hon inte tordes se på dem. Stålnyckeln i en dörr sände av en liten ond stråle och likaså de blanka bladen på en ricinusplanta, som tycktes ha vuxit upp på en dag endast för att stå till reds att plåga henne.

Vart hon såg på himmel och jord, glänste det och lyste. Hon kände just ingen plåga av värmen, fastän den var mycket stark, men vad hon led av, var det förfärliga vita solljuset, som trängde in bakom ögonen och brände inne i hjärnan.

Gunhild kände sådan vrede och sådant hat mot solen, som ett stackars jagat djur känner mot den, som står det efter livet. Hon erfor en besynnerlig lust att stanna och se sin förföljare in i ansiktet. Hon motstod en stund, men plötsligen vände hon sig om och såg uppåt himlen. Jo, solen satt där uppe som en stor, blåvit flamma. Medan Gunhild såg uppåt, blev himlen alldeles svart, men solen kröp ihop till en liten gnista med ett vasst och farligt sken, och hon tyckte sig se, att den frigjorde sig från sin plats på himlen och kom susande ner för att träffa henne i nacken och döda henne.

Gunhild gav till ett anskri. Hon sträckte upp ena hande och höll den skyddande över nacken. På samma gång började hon att springa.

När hon hade sprungit en liten bit framåt vägen, där det vita kalkdammet virvlade upp i en kvävande sky, fick hon syn på en stor stenhög. Det var en ruin efter ett instörtat hus. Hon skyndade dit och var nog lycklig att finna reda på öppningen till en källarhåla.

Gunhild kom in i ett svalt och ljuvligt mörker. Hon kunde inte se två steg framför sig.

Hon ställde sig med ryggen åt ingången och lät ögonen vila ut i mörkret. Ingenting lyste, ingenting glittrade. Hon förstod nu hur det måtte kännas för en liten arm rävstackare att få krypa ner i sin lya, då jägarna äro efter den. Nu stodo värmen och kvalmet och ljuset och solglittret som bedragna jägare utanför hennes tillflyktsort. Hela skaran stod utanför med glimmande spjut och väntade, men hon var trygg och i säkerhet.

Gunhild började vänja sina ögon vid mörkret. Hon fick syn på en sten och satte sig ner för att vänta. Hon kunde väl inte få mod att gå ut från denna håla på flera timmar. Inte förrän solen hade sjunkit så långt åt väster, att den hade förlorat sin makt på himlen.

Men Gunhild hade inte suttit mer än en liten stund där inne i mörkret, förrän tusen solar och gnistor började lysa för hennes ögon och det virvlade runt i hennes överhettade hjärna. En stark svindel grep henne, och hon tyckte, att väggarna i källaren svängde omkring i oupphörlig kretsgång. Hon var så yr, att hon måste stödja sig mot väggen för att inte falla till golvet.

– O Gud, den förföljer mig också här inne! sade Gunhild.

– Jag har väl gjort något ont, jag, eftersom solen inte kan tåla att se mig, fortfor hon.

I detsamma kom hon att tänka på brevet, på moderns död, på sin förfärliga sorg och på sin önskan att få dö. Hon hade alls inte kommit ihåg något av detta, medan hon hade varit i verklig livsfara, utan bara tänkt på att rädda sig.

Gunhild tog raskt fram brevet, hon vek upp det och gick mot ingången, så att hon kunde läsa det. Hon såg, att orden stodo där just så, som hon hade dem i minnet, och hon stönade.

Strax därpå kom en tanke, som tycktes henne lätt och ljuv och tröstande.

"Förstår du inte, att dett var Guds mening att låta dig slippa bort från livet?"

Detta föreföll henne mycket vackert och som en stor Guds nåd. Hon kunde inte riktigt reda ut det, för hon hade inte sin fulla sans. Svindeln hade kommit tillbaka, hela källaren svingade runt, och uppe vid hennes öga dansade en strimma av gnistrande eld.

Men hon höll dock fast vid den tanken, att Gud erbjöd henne att få gå ut ur livet, att flytta upp till mor i himmelen och slippa ifrån all sin sorg.

Hon reste på sig, knäppte först händerna om nacken, men tog bort dem igen, gick så ut i solskenet mycket stilla, som hade hon gått på mittgången i kyrkan.

Hon var en smula avsvalnad. När hon först kom ut, märkte hon inte några jägare eller spjutspetsar eller glimmande pilar.

Men när hon hade gått ett par steg, var allt åter över henne, som om det hade rusat fram från ett bakhåll. Allt på jorden lyste och gnistrade, och solen kom, susande bakom henne som en vass gnista och träffade henne i nacken.

Hon gick några steg ännu. Därpå störtade hon till marken liksom träffad av blixten.

Det var folk från kolonien, som fann henne ett par timmar senare. Hon låg med ena hande tryckt mot hjärtat, den andra höll hon framåtsträckt och knuten om brevet liksom för att visa vad det var, som hade dödat henne.




På morgonrodnadens vingar


Samma dag, som Gunhild hade blivit träffad av solstyng, var Gertrud ute och gick på en av de breda gatorna i den västra förstaden. Hon var ute för att köpa knappar och band, som hon behövde för sin sömnad, men hon var inte särdeles hemmastadd där borta, utan fick gå länge, innan hon kunde finna vad hon önskade. Hon gjorde sig inte heller mycken brådska, hon var glad åt att få vandra omkring ute i det fria.

Såsom alltid, när hon kom ut på gatan, fick Gertrud ett lyckligt leende på läpparna. Hon kände nog den förfärliga värmen och det vassa solskenet, men hon led inte därav, såsom andra människor gjorde. För varje steg hon tog, tänkte hon på att Jesus måhända hade vandrat på samma mark, som hon nu beträdde. Hon var säker om att hans blickar hade vilat på de där kullarna, som hon såg skymta vid slutet av gatan. Damm och hetta hade plågat honom, såsom de nu plågade henne. Och när hon tänkte på detta, kom han henne så nära, att hon ingenting annat kunde känna än en betagande glädje.

Det, som gjorde Gertrud oändligt lycklig efter ankomsten till Palestina, var just detta, att hon hade kommit Jesus mycket närmare än förr. Här tänkte hon aldrig på att ett par tusen år hade förflutit, sedan han vandrade omkring i detta land med sina lärjungar, utan hon gick i en ljuv inbillning, att han hade levat där för blott en helt kort tid sedan. Hon såg hans fotspår på marken, och hon hörde genljud av hans röst på Jerusalems gator.

Just när Gertrud vandrade utför den branta backen, som leder ner till Jaffaporten kommo ett par hundra ryska pilgrimer tågande uppåt gatan. De hade gått i flera timmar för att besöka heliga orter utanför Jerusalem och voro så trötta och utmattade efter vandringen i den starka solhettan, att det såg ut, som om de knappast kunde ha krafter nog att nå upp till de ryska gästhusen på höjden av backen.

Gertrud stannade och betraktade dem, medan de tågade förbi. Det var idel bönder, och hon tyckte, att det var märkvärdigt att se hur lika de voro folket där hemma, där de vandrade fram i sina vadmalsrockar och stickade koftor. "Det här är bestämt en hel socken, som har givit sig av på en gång hitt till Palestina", tänkte hon, medan hon stod och betraktade dem. "Den där med glasögonen på näsan är skolmästarn, och han med den tjocka käppen har en stor gård och styr hela socken. Den där, som går så rak, är en gammal soldat, och den figuren med de smala axlarna och de långa händerna är sockenskräddarn."

Hon stod där i gott humör och satte enligt gammal vana ihop små historier om det hon såg. "Den där gumman med sidenduken på huvudet är rik". tänkte hon, "men hon har inte kunnat komma hemifrån förrän på gamla dagar, därför att hon först har måst gifta bort sina söner och döttrar och uppfostra sina barnbarn. Och den gumman, som går närmast henne och har ett så litet knyte i handen, är mycket fattig. Hon är en av dem, som har måst sträva och spara hela sitt liv för att få pengar till Jerusalemsfärden."

Det var nog att se dessa pilgrimer komma vandrande för att tycka om dem. Fastän de voro så dammiga och upphettade, sågo de nöjda och glada ut, inte en missbelåten min syntes på något ansikte. "Vad de måtte vara fromma och tåliga", tänkte Gertrud, "och vad de måtte älska Jesus, eftersom de är så glada att få vandra i hans land, att de inte tycks känna något lidande!"

I slutet av tåget kommo några, som voro alldeles utmattade och endast förmådde släpa sig fram. Det var rörande att se hur deras vänner och släktingar vände om och togo dem vid handen för att hjälpa dem uppför backen. Men de, som sågo allra eländigast ut, fingo gå ensamma. De tycktes vara så illa däran, att ingen kände sig ha nog kraft att bistå dem.

Allra sist i skaran kom en flicka på sjutton år. Hon var nästan den enda, som var ung, de övriga voro mestadels gamla eller medelålders. När Gertrud fick syn på henne, gjorde hon upp för sig, att den unga flicka hade råkat i så djup olycka, att livet där hemma hade blivit henne outhärdligt. Kanske att också hon hade sett Jesus komma emot henne i skogen för att råda henne att vandra till Palestina.

Den unga flickan såg mycket sjuk och lidande ut. Hon var fint byggd, och hennes grova, tunga kläder och framförallt de klumpiga stövlarna, som hon bar liksom alla de andra kvinnorna, tycktes oändligt besvära henne. Hon stapplade framåt ett par steg, så blev hon stående för att hämta andan. Det var stor fara för att hon, som stannade orörligt mittpå gatan, kunde bli omkullstött av en kamel eller överkörd av en vagn.

Gertrud kände en oemotståndlig lust att hjälpa henne. Hon betänkte sig icke länge, utan gick fram till henne, lade armen om hennes liv och visade den sjuka hur hon skulle hänga sig över hennes skuldra för att få stöd. Flickan såg upp med en slö blick. Hon tog emot hjälpen halvt medvetslöst och lät Gertrud släpa henne ett par steg framåt.

En av de äldre kvinnorna vände sig om i detsamma. Hon såg skarpt på Gertrud och ropade med sträng röst ett par ord till den sjuka. Denna tycktes bli mycket förfärad, hon rätade upp sig, stötte bort Gertrud, sökte att gå vidare ensam, men blev snart stående.

Gertrud kunde inte förstå varför flickan inte ville begagna sig av hennes hjälp. Hon trodde, att det berodde på att ryssarna voro försynta och inte ville ta emot bistånd av en främling. Hon skyndade åter fram till den sjuka och lade sin arm på nytt om hennes liv. Då förvreds den främmandes ansikte av den största förskräckelse och avsky. Inte nog med at hon ryckte sig lös från Gertrud, hon slog efter henne med handen och började springa för att undkomma henne.

Nu såg då Gertrud, att den andre verkligen var rädd för henne. Hon förstod, att det inte kunde bero av något annat än det där usla förtalet, som var utspritt om Gordonisterna. Gertrud kände sig både on och bedrövad. Det enda hon kunde göra för den stackaren var attlämna henne i ro för att inte skrämma henne än mer. Men under det att hon stod stilla och följde henne med blickarna, märkte hon, att flickan, medan hon flydde för henne, i sin förvirring och rädsla sprang rätt mot en vagn, som i full fart kom körande utför backen. Gertrud såg med fasa, att ingenting annat var att vänta, än att den främmande skulle bli överkörd och dödad.

Gertrud ville sluta ögonen för att slippa se den förfärliga olyckan, men hon hade alldeles förlorat väldet över sig själv, hon kunde inte en gång sänka ögonlocken. Hon stod alltså med vidöppna ögon och såg hur hästarna kommo emot den sjuka och stötte omkull henne. Men i nästa sekund hejdade sig de kloka, härliga djuren av sig själva. De ströko baklänges, satte fötterna hårt i marken för att kunna ta emot hela tyngden av den framåtrullande vagnen, kastade sig därpå smidigt åt sidan och fortsatte färden, utan att en hov eller ett vagnshjul hade berört den fallna.

Gertrud trodde redan, att all fara var förbi. Den ryska flickan låg kvar på marken utan att röra sig, men det var väl bara därför, att hon hade svimmat av rädsla.

Människor rusade till från alla håll för att bistå den skadade. Gertrud var den första av alla, som kom fram till henne. Hon böjde sig ner för att hjälpa upp henne. Då såg hon, att blod rann fram under hennes huvud ut i gruset och att hennes ansikte, som låg uppåtbänt, stelnade till på ett besynnerligt sätt. "Hon är död", tänkte Gertrud, "och det är jag, som har drivit henne till döden!"

I detsamma grep en man otåligt om Gertrud och kastade henne åt sidan. Harn röt några ord till henne, som hon kunde förstå betydde något sådant, som att en förkastad varelse som hon inte var värd att röra vid den fromma, unga pilgrimen. I nästa ögonblick upprepades samma ord runtomkring henne. Man lyfte händera hotande mot henne, trängde och knuffade henne, tills hon befann sig utanför den täta skaran, som hade samlats omkring den skadade.

För ett ögonblick blev Gertrud så vred över denna behandling, att hon knöt händerna. Hon ville försvara sig, hon ville åter nå fram till den ryska flicka, hon måste ju veta om denna verkligen var död.

– Det är inte jag, som är ovärdig att komma henne nära, utan ni alla! ropade hon högt på svenska. Det är ni, som har dödat henne. Det är ert eländiga förtal, som har jagat henne till döden.

Ingen förstod henne, och Gertruds vrede vek snart för en oändlig förskräckelse. Tänk, om någon hade sett hur allt hade gått till och nu talade om det för pilgrimerna! Då skulle alla dessa människor utan förbarmande kasta sig över henne och slå henne till döds.

Hon flydde med stor hast från platsen, sprang så fort, som det var henne möjligt, fastän ingen förföljde henne. Hon hejdade sig inte, förrän hon hade uppnått de kala trakterna utanför Jerusalems nordsida.

Här stannade hon, strök sig över panna och tryckte sina knäppta händer hårt mot hjässan.

– O Gud! O Gud! utropade hon. Är jag nu en mörderska? Är jag nu skuld till en människas död?

I nästa ögonblick vände hon sig mot staden, vars höga, dystra mur reste sig tätt bredvid henne. Det är inte jag, utan du! ropade hon. Det är inte jag, utan du!

Hon vände sig från staden med en rysning för att gå mot kolonien, vars tak hon såg sticka upp på avstånd. Men gång på gång stannade hon, medan hon försökte att en smula reda ut alla de tankar, som stormade inpå henne.

Det föreföll sig så, att då Gertrud hade kommit till Palestina, hade hon tänkt: "Här är jag i min herres och konungs eget land, nu är jag under hans särskilda vård, här kan jag inte drabbas av något ont." Och hon hade invaggat sig i den tron, att Kristus hade befallt henne resa till hans heliga land, därför att han hade sett, att hon hade lidit en så tung sorg, att hon inte behöva genomgå mer i livet, utan hädanefter skulle få njuta trygghet och frid.

Men nu kände sig Gertrud, som den måtte känna, vilken bor i en starkt befästad stad och plötsligen ser de skyddande tornen och murarna störta till marken. Hon såg, att hon var försvarslös. Det fanns intet skydd mellan henne och det anfallande onda. Tvärtom tycktes olyckan här kunna träffa henne värre än annorstädes.

Hon visade modigt från sig tanken, att hon hade varit vållande till den unga ryskans död, hon ville inte bära samvetskval fördenskull. Men hon kände en dunkel fruktan för den skada, som denna händelse kunde vålla henne.

– Jag måste väl nu alltid se för mina ögon hur hästarna kom emot henne, klagade hon. Jag kan väl aldrig mera få en glädjedag.

Det sköt upp en fråga inom henne, som hon genast skyndade sig att undertrycka, men som gång på gång kom tillbaka. Hon började undra varför Kristus hade sänt henne till detta land. Det var stor synd att göra en sådan fråga, men hon kunde inte låta bli. Vad hade Kristur menat, när han hade skickat henne till detta land?

– O Gud, sade hon i sin stora förtvivlan, jag trodde, att du älskade mig och ville styra allting till det bästa för mig! O Gud, jag var så lycklig, då jag trodde, att du beskyddade mig!

När Gertrud kom tillbaka in i kolonien, mötes hon av en besynnerlig stillhet och högtidlighet. Gossen, som öppnade porten, hade ett ovanligt allvar över sig, och när hon kom in på gården, blev det henne påfallande hur tyst alla gledo fram över stenläggningen, och att ingen talade högt. "Här är döden kommen till gårds", tänkte hon, innan någon ännu hade sagt ett ord till henne.

Snart fick hon veta, att Gunhild hade blivit funnen död på vägen. Hon var redan hemburen och lagd på en bår i tvättstugan nere i källarvåningen. Gertrud visste, att de döda måste jordas mycket brådskande i österlandet, men hon blev dock förfärad över att förberedelserna till begravningen redan voro i full gång. Tims Halvor och Ljung Björn snickrade ihop en kista, och ett par av de äldre kvinnorna höllo på att svepa den döda. Mrs Gordon hade begivit sig till föreståndaren för en av de amerikanska missionsanstalterna för att be om lov att begrava Gunhild på amerikanarnas kyrkogård. Hellgum och Gebriel stodo ute på gården med spadar i händerna och väntade endast på mrs Gordons återkomst för att gå bort och gräva graven.

Gertrud gick ner i tvättstugan. Hon stod länge och betraktade Gunhild och kom i häftig gråt. Hon hade alltid hållit mycket av henne, som nu låg där död, men medan hon stod och såg på Gunhild, fick hon alldeles klart för sig, att inte hon, Gertrud, och inte heller någon annan människa hade givit Gunhild så mycken kärlek, som hon hade förtjänat. Alla hade nog förstått, att hon hade varit redbar och god och sanningskär, men hon hade gjort livet tungt för sig och andra genom att vara för noggrann med småsaker, och detta hade stött bort människorna från henne. För varje gång Gertrud tänkte på detta, tyckte hon, att det var förfärligt synd om Gunhild, och hennes tårar började rinna på nytt.

Men plötsligen upphörde Gertrud att gråta, och hon såg på Gunhild med oro och förskräckelse. Hon märkte, att Gunhild låg där med ett uttryck i sitt ansikte, som hon hade haft i levande livet, när hon hade funderat på något, som hade varit svårt eller invecklat. Det var besynnerligt att se hur hon låg där med en djup rynka mellan ögonbrynen och med litet framskjutna läppar och grubblade.

Gertrud gick långsamt bort från den döda. När hon hade sett det spörjande uttrycket i Gunhilds ansikte, hade hon blivit återförd till sina egna bekymmer. Hon tyckte, att Gunhilds ansikte, hade hon blivit återförd till sina egna bekymmer. Hon tyckte, att Gunhild också låg och undrade över varför Jesus hade sänt henne till detta land. "Varför skulle jag komma hit, om det inte var för något annat än att dö?" syntes hon fråga.

När Gertrud åter kom ut på gården, skyndade Hellgum emot henne. Han bad henne, att hon skulle komma och tala ett par ord med Hök Gabriel Mattson. Gertrud stod och betraktade Hellgum helt förvirrad, hon var så borta i sina egna tankar, att hon inte ens kunde uppfatta vad han sade.

– Det var Gabriel, som fann Gunhild på vägen, sade Hellgum förklarande. Gertrud hörde honom inte, hon stod bara och grubblade över varför Gunhild hade ett sådant uttryck i ansiktet.

– Det var allt förfärligt för Gabriel att finna henne liggande död på vägen, när han kom gående och inte väntade någon olycka, sade Hellgum. Gertrud vet väl, att han tyckte om henne.

Gertrud såg sig omkring som en nyvaknad. Ja visst, ja visst, det kände hon ju till av gammalt, att Gabriel hade tyckt om Gunhild. De skulle ju ha gift sig med varandra, om inte Jerusalemsresan hade kommit i vägen. Men de hade båda kommit överens om att de ville fara till Palestina, fastän de visste, att Gordonisterna inte tilläto, att deras anhängare gifte sig. Och nu hade Gabriel funnit Gunhild död på vägen!

Gertrud gick bort mot Gabriel, som stod orörlig nere vid porten och inte tog ett steg emot henne. Han höll läpparna sammanknipna, ögonen stirrade stelt, och han stod och borrade ner spaden mellan ett par stenar. När Gertrud stannade framför honom, började han röra läpparna, men inte ett hörbart ljud kom fram.

– Det skulle vara gott för Gabriel, om han kunde få gråta, viskade Hellgum till Gertrud.

Gertrud räckte Gabriel tyst handen, såsom man gör med de närmaste anförvanterna på en begravning. Gabriels hand låg slapp och kall i hennes.

– Hellgum säger, att det var du, som fann henne, sade Gertrud.

Gabriel stod lika orörlig.

– Det var allt bra svårt för dig, fortfor hon, medan Gabriel stod som en stenbild. Gertrud hade nu hunnit att tänka sig in i hans sorg. Hon förstod hur förfärligt det hade varit för honom.

– Men jag tror, att Gunhild tyckte om, att det var du, som fann henne, sade hon.

Gabriel ryckte till. Han såg stort på Gertrud.

– Tror du, att hon tyckte om det?

– Ja, sade Gertrud, jag förstår, att det var svårt för dig, men jag tror, att hon hade velat, att det skulle vara du, som fann henne.

– Jag vek inte från henne ett ögonblick, sade Gabriel sakta, förrän folk kom, som kunde hjäpa mig, och jag bar henne fint och rart.

– Ja, det gjorde du nog, sade Gertrud.

Gabriels läppar började darra, och på en gång kommo tårarna häftigt störtande ur hans ögon. Hellgum och Gertrud stodo tysta bredvid och läto honom gråta. Gabriel tryckte ansiktet mot dörrposten. Han grät starkt och snyftande.

Om en liten stund lugnade han sig. Han kom fram till Gertrud och tog henne i hand.

– Du ska ha tack för att du fick mig att gråta, sade han. Hans röst var nu mjuk och mild. Man kunde nästan tro, att det var gamle Hök Matts, hans far, som talade. Jag ska nu visa dig något, som jag inte ämnade låta någon människa se, fortfor han. När jag fann Gunhild, låg hon med ett brev i handen. Det var från hennes far, och jag tog det, jag tyckte, att jag var närmast till att läsa det. Nu tänker jag på att du har gamla föräldrar hemma, och du ska få se det, därför att du har fått mig att gråta.

Gertrud tog brevet och läste det. Så såg hon upp på Gabriel.

– Jaså, det var därför hon dog, sade hon. Gabriel nickade.

– Nog tänker jag, att det var därför, sade han. Gertrud nästan skrek till:

– Jerusalem, Jerusalem, du tar allas vårt liv! Jag tror, att Gud har övergivit oss!

Mrs Gordon kom in genom porten i detsamma. Hon sände genast Gabriel och Hellgum bort till begravningsplatsen. Gertrud gick in i det lilla rummet, där hon hade bott samman med gunhild. Hon stannade där hela aftonen.

Hon satt där i en skräck, lika stark och oregerlig som spökrädsla. Hon trodde, att ännu något ont skulle hända denna dag, var rädd för det, som skulle ligga och lura på henne i en vrå. På samma gång pinades hon av tvivel. "Jag vet inte varför Kristur har sänt oss hit", tänkte hon. "Vi bringar ju ofärd över oss själva och alla andra."

Hon visade bort tvivlen för en stund, men strax därpå överraskade hon sig med att hon satt och räknade upp alla dem, som hade råkat i olycka för utvandringens skull. Ingenting tycktes ha varit mer säkert och visst, än att Gud ville, att de skulle resa till Palestina, hur kunde det då vara möjligt, att det endast medförde elände?

Hon hade skaffat sig penna och papper för att skriva till sina föräldrar, men hon mäktade inte.

– Vad ska jag skriva, så att de tror mig? utbrast hon. Om jag la mig att dö såsom Gunhild, så kanske de trodde mig, då jag skriver, att vi är oskyldiga.

Dagen släpade sig mot sitt slut, och natten kom. Gertrud var så olycklig, att hon inte kunde sova. Hon såg Gunhilds ansikte framför sig, och oupphörligen måste hon undra över vad den döda grubblade på. Det blev henne en visshet, att Gunhild hade dött med samma fråga på läpparna, som hon själv arbetade med.

Innan det ännu hade börjat dagas, steg Gertrud upp och klädde sig för att gå ut.

På denna sista dag och natt hade hon kommit så långt från Kristus, att hon knappast förstod hur hon åter skulle hitta hem till honom. Nu på morgonen överfölls hon av längtan att gå till en plats, som hon riktigt säkert visste att han hade beträtt. Och den enda plats, vars läge aldrig hade varit omstritt, var Oljoberget. Hon tänkte sig, att hon, om hon ginge dit upp, åter skulle komma honom nära, känna sig överskyggad av hans kärlek och förstå hans avsikter med henne.

När hon först kom ut i nattens mörker, kände hon dubbel ångest. Hon tänkte gång på gång igenom all den olycka och orättvisa, som hade timat på en enda dag.

Men alltsom hon gick längre uppåt berget, tyckte hon, att det blev förunderligt ljust inom henne. Den tryckande bördan lyftes bort från henne. Hon började skymta en förklaring.

"Det är ju det enda möjliga", tänkte hon. "När sådana orättvisor få ha sin gång, måste ju världen befinna sig i de yttersta tiderna. På intet annat sätt kunde man förstå, att rätt blir orätt, att Gud inte har makt att hindra det onda, att de heliga förföljas, att lögnen inte finner någon motsägelse."

Hon stannade och grubblade. Ja, visserligen var det så, att Herrans tillkommelse stundade och att hon snart skulle se honom nederkomma ur himmelens sky.

Om det så förhöll sig, kunde hon förstå, varför de alla hade blivit kallade till Jerusalem. Av Guds nåd hade hon och hennes vänner blivit ditsända för att möta Jesus. Hon slog samman händerna i förundran och glädje, när hon tänkte på hur oändligt stort detta var.

Hon vandrade med snabba steg uppför bergssluttningen, till dess hon nådde högsta punkten, därifrån Jesus uppsteg till himmelen.

På själva den inhägnade platsen kunde hon inte komma in, men hon stod där utanför och såg upp mot skyn, som nu ljusnade i den hastigt inbrytande dagningen.

"Kanske är det redan nu i dag han ska komma", tänkte hon. Hon knäppte sina händer och såg upp mot morgonhimlen, som var betäckt av lätta, fjunlika skyar.

I detsamma antogo dessa en röd skiftning, och ett återsken därav tycktes låga upp på Gertruds ansikte.

– Han kommer, sade hon, det är säkert, att han kommer.

Hon stirrade på morgonrodnaden, som hade hon sett den för första gången. Hon tyckte, att hon såg långt in i himmelen. Rätt öster ut såg hon ett djupt valv med en hög, bred port, och hon väntade blott, att porthalvorna skulle svänga åt sidan, för att Kristus och alla hans änglar skulle kunna tåga ut därigenom.

Om en stund öppnades också verkligen österns port, och solen skred fram på himlen. Gertrud stod i orörlig förbidan, medan den sänkte sitt sken ner över bergstrakten väster om Jerusalem, där räckor av kullar vältrade fram som vågor i ett hav. Hon stod stilla och väntade, ända tills solen hade kommit så högt upp, att dess strålar glimmade på korset ovan gravkyrkans kupol.

Det föreföll Gertrud, att hon hade hört, att Kristus skulle komma i soluppgången på morgonrodnadens vingar. Hon insåg, att hon inte kunde vänta honom denna dag. Men hon kände sig inte fördenskull betryckt eller orolig.

– Han ska komma i morgon i stället, sade hon med största tillförsikt.

Hon gick ner från berget och kom åter till kolonien med ansiktet strålande av lycka. Men hon anförtrodde ingen den stora, glada visshet, som fyllde henne. Hela dagen satt hon som vanligt vid sitt arbete och talade om likgiltiga ting.

Nästa morgon stod hon ånyo på Oljoberget i den tidiga morgonstunden.

Och morgon efter morgon kom hon tillbaka, därför att hon ville vara den första av alla människor, som såg Kristus komma framtågande i morgonens härlighet.

Hennes vandringar väckte snart uppmärksamhet i kolonien, och man bad Gertrud, att hon skulle stanna hemma. Kolonisterna föreställde henne, att det skulle skada dem, om människor fingo se henne varje morgon ligga på knä på Oljoberget och invänta Kristi tillkommelse. Om hon fortsatte på detta sätt, skulle man också börja säga om dem, att de voro vansinniga.

Gertrud försökte att vara lydig och stanna hemma. Men i den tidiga morgonstunden vaknade hon, och då stod det åter klart för henne, att just denna dag måste Jesus komma. Och då kunde ingenting hindra henne från att stå upp och skynda ut för att mottaga sin konung och frälsare.

Denna väntan hade blivit till ett med henne själv. Hon kunde inte motstå den, inte frigöra sig från den. I allt annat var hon sig alldeles lik. det var ingen oreda i hennes hjärna, hon var endast förändrad såtillvida, att hon var gladare och mildare än förr.

Om en tid blev man så van vid hennes morgonvandringar, att hon fick komma och gå, utan att någon fäste sig därvid. Men då hon gick ut om morgonen, såg hon en mörk skugga stå och vänta henne i porten. Alltsom hon vandrade uppåt berget, hörde hon trampet av järnskodda klackar. Hon talade aldrig till denna skugga, men hon erfor en känsla av trygghet, då de tunga stegen kommo efter henne.

Ibland, när hon steg ner från berget, kom hon rätt emot Gabriel, som stod och hängde mot en mur och väntade henne.

De följdes sedan åt fram till kolonien, och Gertrud förstod nog, att Gabriel hade inväntat henne endast och allenast för att få tala om Gunhild. Hon var glad, att hon kunde göra honom den glädjen. Ju mer hon kom att tala med Gabriel, dess mer förstod hon hur mild och god han var. Det blev snart så, att Gertrud kom att tala med Gabriel om sina drömmar och sitt hopp. Gabriel höll inte med henne, utan sökte att tala henne till rätta, men han gjorde det så fördragsamt, att han inte skrämde henne.




Baram pascha


Gordonisterna hade varit mycket glada, då de hade fått hyra det präktiga huset utanför Damaskusporten. Det var mycket behagligt att bebo med sina takterrasser och öppna pelargångar, som voro en härlig tillflykt i sommarvärmen. De kunde inte låta bli att tycka, att det var en särskild Guds nåd, att ett sådant hus hade funnits ledigt. De sade ofta, att de inte visste, hur de skulle ha burit sig åt för att få trevnad och samhållighet i kolonien, om de inte hade kunnat få hyra ett så stort hus, där det fanns både församlingssal och matrum och arbetslokaler.

Men nu förhöll det sig så, att huset tillhörde Baram pascha, som var guvernör i Jerusalem på den tiden. Han hade byggt detta stora hus för omkring tre år sedan åt sin hustru, som han älskade mer än allt annat i världen. Han visste, att han inte kunde göra henne en större glädje än genom att bygga ett hus, där hon kunde bo med hela sitt stora hushåll, med sina söner och sonhustrur, med sina döttrar och mågar och deras barn och tjänare.

Men när huset hade blivit färdigt och Baram pascha hade flyttat in där med de sina, hade en förfärlig olycka träffat honom. Under den första veckan han bodde där, dog en av hans döttrar, under den andra dog ännu en, och under den tredje veckan dog hans älskade hustru. Då greps Baram pascha av djup sorg, han flyttade genast från sitt nya palats, han stängde till det och svor att aldrig mer beträda det.

Sedan dess hade palatset stått öde, ända tills Gordonisterna denna vår hade kommit till Baram pascha och bett att få hyra det. Alla hade blivit mycket förvånade, när han hade givit sitt bifall därtill, ty var och en hade säkert väntat, att Baram pascha aldrig mer skulle låta en människa komma inom dess väggar.

Men när det svåra förtalet om Gordonisterna hade uppkommit, överlade flera av de amerikanska missionärerna med varandra om hur de skulle kunna tvinga dessa sina landsmän att lämna Jerusalem. Och de beslöto att uppsöka Baram pascha och tala med honom om hans hyresgäster. De sade honom allt det onda de visste om dem, och de frågade honom hur han kunde tillåta, att sådana föraktliga människor fingo bo i det hus, som han hade byggt åt sin hustru.




*




Nu var det vid åttatiden en vacker majmorgon. Den tunga natten, som hade hållit staden fången i sitt mörker, hade redan flyktat, och Jerusalem höll på att återfå det utseende, som det hade alla dagar. Vid Damaskusporten hade tiggarna för en god stund sedan intagit sina platser, och gathundarna, som hade varit i rörelse under natten, gingo till vila för dagen i sina hålor och sophögar. En liten karavan hade förra kvällen slagit läger alldeles innanför porten. Den gjorde sig nu i ordning att bryta upp, förarna bundo fast varupaokor på de liggande kamelerna, som vrålade, när de kände den tyngande bördan på sin rygg. Ute på vägen kom lantfolk, som skyndade in till staden med stora korgar fyllda av grönsaker. Herdar kommo ner från bergstrakterna och vandrade högtidligt in under portvalvet, efterföljda av stora hjordar av får, som skulle slaktas, och av getter, som skulle mjölkas.

Just då den värsta morgonträngseln rådde i porten, kom en gammal man ridande på en vacker, vit åsna. Han var klädd i en mycket präktig dräkt, hans livklädnad var av mjukt, randigt siden, och över den bar han en fotsid, pälsbrämad kaftan av ljusblå brokad. Både hans turban och gördel voro prydda med rika broderier av guldfärgat silke. Hans ansikte hade säkert en gång varit vackert och vördnadsbjudande. Nu var det härjat av ålderdom, ögonen voro rinnande, munnen var infallen, och det stora, vita skägget hängde tovigt med gulnade spetsar.

Allt folket, som trängdes i porten, förvånades och sade emellan sig:

–Varför rider Baram pascha genom Damaskusporten ut på den vägen, som han inte har velat skåda på trenne år?

Andra sade spörjande:

–Ska Baram pascha rida ut för att besöka sitt hus, som han har svurit att aldrig mer beträda?

Medan Baram pascha red fram genom folkvimlet i porten, sade han till sin tjänare Machmud, som följde honom:

–Hör du, Machmud, att alla dessa, som vi möter, förundrar sig och frågar varandra: "Vad står nu på? Ska Baram pascha rida ut till sitt hus, som han inte har skådat på trenne år?"

Och hans tjänare svarade honom, att han hörde, att folket förundrade sig.

Då sade Baram pascha med stor harm:

–Tror de då, att jag är så gammal, att man kan göra med mig vad man vill? Tror de, att jag kan tåla, att främ lingar lever ett skändligt liv i det hus, som jag byggde åt min hustru, som var en god och ärlig kvinna?

Baram paschas tjänare sökte stilla hans vrede och sade till honom:

–Herre, du glömmer, att det inte är första gången, som vi har hört de kristna beljuga varandra. Baram pascha lyfte armarna i sin vrede och utropade:

–Flöjtblåsare och danserskor har sitt tillhåll i de rum, där mina kära dog! Dagen ska inte gå till ända, innan dessa ogärningsmän är bortdrivna ur mitt hus.

När den gamle paschan sade detta, mötte honom en liten skara skolbarn, som kommo tågande framåt vägen, två och två i rask takt. Och när han såg dem, fann han deras utseende olikt alla andra barns, som tumla om på Jerusalems gator, ty dessa voro rentvättade, de hade hela kläder och starka skodon, och deras hår var ljust och slätkammat

Baram pascha höll inne sin åsna och sade till sin tjänare:

–Gå och fråga dem vilka de är!

–Jag behöver inte fråga dem vilka de är, svarade hans tjänare, för jag har sett dem här alla dagar. De är Gordonisternas barn, och de är på väg till skolan, som det här folket har inrättat inne i staden i huset under stadsmuren, där de bodde, innan de hade fått hyra ditt stora hus.

Medan paschan ännu satt stilla och såg efter barnen, kommo två karlar, som också hörde till kolonien, dragande med en kärra, i vilken sutto de minsta skolbarnen, som inte själva mäktade gå in till staden. Och paschan såg, att de små klappade händerna i glädje att få åka, och att de, som drogo, skrattade åt dem och sprungo fortare för att fröjda dem.

Då tog hans tjänare mod till sig och sporde honom-

–Synes det dig inte, herre, att dessa barn måtte äga goda föräldrar?

Men Baram pascha var en gammal man och orubblig i sin vrede, som de gamla pläga vara.

–Jag har hört deras egna tala om dem, svarade han, och jag säger dig, att innan aftonen ska de vara utdrivna ur mitt hus.

När Baram pascha hade ridit ännu ett stycke väg, mötte han en flock kvinnor i europeisk dräkt, som vandrade in till staden. De gingo mycket stilla och sedesamt, deras kläder voro tarvliga, i händerna buro de tunga, välfyllda korgar. Paschan vände sig till sin tjänare och sade till honom:

–Gå och fråga dem vilka de är!

Och tjänaren svarade:

–Jag behöver inte spörja, herre, för jag har mött dem här alla dagar. Det är Gordonisternas kvinnor, som vandrar in till Jerusalem med matvaror och läkemedel för att bistå de sjuka, som är för svaga att komma ut till kolonien och söka hjälp.

Baram pascha svarade;

–Om de än skylde sin ondska med änglavingar, ska jag dock driva dem ur mitt hus.

Han red vidare ända fram till det stora huset. Och när han närmade sig det, hördes därifrån sorl av många röster och ett och annat högt skri.

Han vände sig till sin tjänare och sade:

–Hör hur spelare och danserskor sorlar i mitt hus! Men när han red om hörnet, såg han alla slags sjuka och sårade sitta nerhukade framför ingången till huset. De talade med varandra om sitt lidande, och ett par av dem utstötte jämmerrop.

Och Machmud, hans tjänare, tog mod till sig och sade: 

–Här ser du de spelare och danserskor, som du hörde sorla i ditt hus. Dessa kommer hit varje morgon för att rådfråga Gordonisternas läkare och förbindas av deras sköterskor.

Baram pascha svarade:

–Jag ser. att dessa Gordonister har bedårat dig, men jag är för gammal att låta mig bedragas av deras lögner. Jag säger dig, att om jag ägde makt, skulle jag hänga dem alla runtom taklisten av mitt hus.

Och Baram pascha var ännu i största vrede, när han steg av sin åsna och gick uppför trappan.

När den gamle mannen kom in på gårdsplanen, gick en hög, stolt kvinna emot honom och hälsade honom. Hennes hår var vitt, fastän hon inte såg ut att vara äldre än fyrtio år. Hennes ansikte var myndigt och klokt, och ehuru hon endast bar en enkel, svart klänning, syntes det, att hon var van att befalla över många människor. Baram pascha vände sig till Machmud och frågade honom:

–Denna kvinna ser lika god och klok ut som profetens hustru, Kadidscha. Vad har hon att beställa i detta hus?

Och Machmud, hans tjänare, svarade honom:

–Detta är mrs Gordon, som styr kolonien, sedan hennes man dog för ett år tillbaka.

Då förbittrades den gamle mannens sinne på nytt, och han sade till Machmud med sträv röst:

–Du ska säga henne, att jag är kommen for att driva henne och hennes folk ut ur mitt hus.

Och hans tjänare sade till honom:

–Ska den rättrådige Baram pascha driva bort dessa kristna, endast därför att han har hört deras bröder förtala dem? Vore det inte bättre, herre, att du sa till denna kvinna: "Jag har kommit hit för att se mitt hus." Och om du finner, att här leves så, som missionärerna har sagt dig, säg då till henne: "Du ska lämna detta ställe, för ingen styggelse får bedrivas på den plats, där mina kära dog." Då svarade Baram pascha:

–Du ska säga henne, att jag vill bese mitt hus! Machmud sade detta till mrs Gordon, och hon svarade:

–Vi är glada att få visa Baram pascha hur vi hår inrättat oss i hans palats.

Därpå sände mrs Gordon efter miss Young, som hade studerat österländska språk, sedan hon hade flyttat till Jerusalem, och kunde tala arabiska som en infödd, och bad henne ledsaga Baram pascha.

Baram pascha tog sin tjänare Machmuds arm och började vandringen. Och eftersom han ville se hela huset, förde honom miss Young först ner i källarvåningen, där tvättstugan var inrättad. Och med mycken stolthet visade hon honom stora mängder av nytvättade kläder, präktiga bykkar och pannor samt de flitiga, allvarliga arbeterskor, som sysslade vid tvättbunkar och strykbräden.

Alldeles där bredvid låg bakstugan. Och miss Young sade till Baram pascha:

–Se, vilken förträfflig ugn bröderna har murat! Och se, vilket vackert bröd som vi själva tillreder!

Från bakstugan förde hon honom in i snickarverkstaden, där ett par gamla karlar stodo och arbetade. Och miss Young visade Baram pascha ett par enkla stolar och bord, som hade blivit tillverkade i kolonien.

–Ack, Machmud, dessa människor är mig säkerligen för sluga, sade då den gamle paschan på turkiska, som han antog att miss Young inte förstod. De har anat faran, de har spanat ut min ankomst. Jag trodde, att jag skulle finna dem drickande vin och spelande tärning. Och jag finner dem alla vid arbetet.

Baram pascha fördes genom köket och systugan och därpå till ett annat rum, vars dörr man öppnade för honom med en viss högtidlighet. Detta var vävkammaren, där vävstolarna smällde och där spinnrockar och kardor även voro i gång.

Då tog Baram paschas tjänare mod till sig och bad sin herre betrakta det hårda, starka tyg, som tillverkades.

–Herre, sade han, detta är inte lätta tyger för danserskor eller luftiga dräkter för lättfärdiga kvinnor.

Men Baram pascha teg och gick vidare.

Överallt, där han vandrade fram, såg han människor med redliga, kloka ansikten. Alla sutto tysta och allvarliga vid sitt arbete, men när han kom in i rummet, lyste de upp av välvilja.

–Jag talar om för dem, sade miss Young till Baram pascha, att ni är den gode guvernören, som har låtit oss hyra detta präktiga hus, och de ber mig, att jag ska tacka er, därför att ni har varit så god mot oss.

Men Baram pascha hade hela tiden en sträv och hård min på sitt ansikte och svarade inte miss Young med ett ord. Och hon började bli rädd och tänkte för sig själv: "Varför vill han inte tala till mig ? Har han månne ont i sinnet emot oss?"

Hon förde paschan in i de långa, smala matrummen, där dukarna togos av borden och porslinet diskades efter morgonmåltiden. Även här såg han ingenting annat än sträng ordning och största enkelhet.

Men hans tjänare Machmud tog ännu en gång mod till sig och sade till honom:

–Herre, hur kan det vara möjligt, att dessa människor, som bakar sitt eget bröd och syr sina egna kläder, om nätterna kan förbyta sig till flöjtblåsare och danserskor?

Baram pascha kunde inte svara honom.

Och Baram pascha genomvandrade ihärdigt alla rummen i sitt hus. Han kom till de ogifta männens stora sovsal med de uppbäddade enkla sängarna. Han kom till de olika familjernas rum, där föräldrar och barn bodde tillsammans. I dessa rum såg han överallt renskurade golv, vita sängomhängen, snygga möbler av ljusbetsat trä, hemvävda gångmattor och rutiga bomullsöverdrag.

Då tycktes Baram pascha bli allt vredare, och han sade till Machmud:

–Dessa kristna är mig för sluga. De förstår alltför väl att dölja sitt syndiga liv. Jag hade väntat att se golven översållade med fruktskal och cigarraska. Jag trodde, att jag skulle finna kvinnorna sitta och skvallra, medan de rökte sin vattenpipa eller målade sina naglar.

Till sist steg han uppför den bländvita marmortrappan till den stora församlingssalen . Detta rum hade varit paschans stora mottagningssal, nu var det inrättat på amerikanskt sätt med grupper av bekväma stolar kring borden, med böcker och tidskrifter, med piano och orgel samt en och annan fotografi på de ljusmålade väggarna.

Här mottog dem åter mrs Gordon, och Baram pascha sade till sin tjänare:

–Du ska säga henne, att hon och hennes anhängare innan kvällen måste lämna detta hus.

Men Machmud, Baram paschas tjänare, svarade honom:

–Herre, den ena av dessa kvinnor kan tala ditt språk. Låt henne höra din vilja genom din egen mun!

Då lyfte Baram pascha sina ögon och såg på miss Young, och hon mötte hans blick med ett milt leende. Och Baram pascha vände sig från henne och sade till sin tjänare:

–Jag har aldrig sett ett ansikte, som den Allsmäktige har gett större skönhet och renhet. Jag vågar inte säga henne, att jag har hört, att hennes folk är hemfallet till synd och lösaktighet.

Och Baram pascha sjönk ner på en stol och dolde ansiktet i händerna, medan han sökte reda ut för sig vilket som var sant, det, som han hade hört, eller det, som han hade sett.

Då öppnades dörren helt sakta, och en gammal, fattig vandrare kom in i rummet. Han bar en nött, grå mantel, och benen voro omlindade med trasor. På huvudet hade han en smutsig turban, vars gröna färg betecknade honom som en avkomling av Muhammed.

Utan att akta på paschan kom mannen in i rummet och tog plats på en stol en smula avsides från de andra. Man lät honom hållas utan att tillfråga honom om hans ärende.

–Vem är denne man, och vad önskar han? frågade Baram pascha, i det han vände sig till miss Young.

–Vi känner honom inte, svarade miss Young, han har aldrig förr varit här. Ni får inte misstycka, att han har kommit in. Vårt hus står öppet för alla, som vill ta sin tillflykt hit.

–Machmud, sade paschan till sin tjänare, gå och fråga denne vandrare, som är en profetens avkomling, vad han har att beställa här hos dessa kristna!

Machmud utförde sitt ärende och kom tillbaka till paschan.

–Han svarar mig, att han har ingenting här att beställa, men han ville inte vandra förbi utan att gå in, därför att det står skrivet: "Låt icke dina fötter synda, så att du går förbi den rättfärdiges boning!"

Baram pascha satt tyst en lång stund.

–Du har säkerligen hört miste, sade han, vänd till Machmud. Fråga honom än en gång vad han har att beställa i detta hus!

Machmud gick och kom tillbaka. Han upprepade ord för ord samma svar.

–Låtom oss då tacka Gud, min vän Machmud! sade Baram pascha enkelt. Han har sänt denne man för att upplysa oss. Han har låtit honom inträda här, på det att mina ögon skulle öppnas för sanningen. Vi ska nu rida hem, min vän Machmud, och jag ska inte driva dessa kristna ur deras hus.

Baram pascha red kort därpå bort från kolonien, men om en timme kom Machmud tillbaka dit, ledande paschans vackra, vita åsna. Han lämnade den till kolonisterna med hälsning från Baram pascha, att han önskade, att den skulle få dra de små barnen till skolan om morgonen.




I Gehenna


Utanför Jerusalems murar på södra sluttningen av Sion ägde en av de amerikanska missionsanstalterna en kyrkogård, och där hade de Gordonska kolonisterna fått tillåtelse att begrava sina döda. De hade redan en hel mängd av de sina där ute, alltifrån den lille Jacques Garnier, som hade varit kajutpojke på den stora ångaren L'Univers och hade varit den första bland Gordonisterna, som avlidit, ända till Edward Gordon själv, som hade dött i feber förra året, strax efter hemkomsten från Amerika.

Denna begravningsplats var den enklaste och tarvligaste man kunde tänka sig. Den bestod endast av en liten fyrkantig jordbit, som omgavs av en mur, så hög och bred, att den kunde ha anstått en fästning. Där funnos varken träd eller gräsmattor, man hade blott dragit försorg om att skaffa bort stenar och spillror, så att marken var städad och jämn. Över gravkullarna lågo platta kalkstenshällar, sådana som det finns sa gott om i Jerusalem, och bredvid somliga gravar stodo gröna soffor och stolar.

Nere i östra hörnet, där man skulle ha kunnat äga en så vacker utsikt över Döda havet och de guldskimrande Moabs berg, om blott inte muren hade stått i vägen, hade svenskarna sina gravar. Där lågo redan så många av dem, som om Vår Herre hade funnit, att de hade gjort nog för honom bara genom att lämna sina hem, och inte begärde något vidare av dem för att låta dem inträda i sitt rike. Där lågo Birger Larsson, smeden, och Ljung Björns lille son Erik och nämndemans Gunhild och Brita Ingmarsdotter, som hade dött i kopporna kort efter Gunhild. Där lågo också Per Gunnarsson och Märta Eskilsdotter, som hade tillhört Hellgums församling ute i Amerika. Döden hade skördat så många ibland dem, att kolonisterna kände sig förlägna över att ha inkräktat så alltför mycket av den trånga kyrkogårdens område.

Tims Halvor Halvorsson hade också en av de sina på den där kyrkogården. Det var den yngsta av hans döttrar, en liten en, som inte hade varit mer än tre år gammal. Henne hade han varit övermåttan kär i, hon hade också varit det av barnen, som mest liknat honom. Han tyckte, att han aldrig hade känt så för någon som för den dottern. När hon nu var död, kunde han alls inte glömma henne. Vad han än företog sig, voro hans tankar hos henne.

Om hon hade dött i Dalarne och blivit begraven på hemsocknens kyrkogård, skulle han väl ha kunnat slita sig ifrån att jämt tänka på henne, men nu förekom det honom, att hans lilla dotter måste känna sig ensam och övergiven borta på den hemska kyrkogården. Om nätterna kunde han se henne, där hon satt på sin lilla gravhäll, grät och frös och klagade över att hon var rädd för mörkret och för allt det främmande, som omgav henne.

En eftermiddag gick Halvor ner i Josafats dal och plockade händerna fulla av röda vallmorosor, de vackraste och gladaste han kunde finna, för att bära dem till graven. När han gick på den grönskande marken i djupet av dalen, sade han:

–Ack, om jag hade min lilla flicka här ute i det fria under en grön grästorva, så att hon åtminstone inte vore omgärdad av den där förfärliga muren ! Han hade alltid hatat den höga muren, som omgav begravningsplatsen. Var gång han tänkte på den döda, tyckte han, att han hade stängt in den lilla stackaren i ett mörkt och kallt hus och lämnat henne där utan eftersyn. "Jag fryser och har det svårt", tyckte han, att hon klagade. "Jag fryser och har det svårt."

Halvor steg upp ur dalen och följde den smala stigen, som löper fram under ringmuren, ända tills han kom ut på Sions kulle. Kyrkogården låg en smula väster om Sionsporten nedanför armeniernas stora trädgård.

Halvor gick hela tiden och tänkte på sitt barn. Han vandrade framåt den kända vägen utan att lyfta ögonen från marken. Men på en gång hade han en känsla av att något här ute inte var sig likt. Han såg upp och märkte, att några karlar gingo ett stycke från vägen och arbetade med att riva ner en mur. Halvor blev stående och betraktade dem. Vad kunde det vara för en mur, som de revo? Hade det varit en byggnad eller en inhägnad? Det borde väl vara just där, som kyrkogården skulle ligga, eller hade han kanske tagit av åt orätt håll?

Det dröjde ett par minuter, innan han kunde finna sig till rätta, men så begrep han vad som hade skett. Det var själva den höga kyrkogårdsmuren, som arbetarna hade brutit ner.

Halvor försökte intala sig, att den hade blivit nerriven, därför att meningen var att utvidga platsen eller att ersätta muren med ett järnstaket. Han tänkte på att det säkert skulle bli mindre fuktigt och kallt där inne, sedan muren hade kommit bort. Men trots detta greps han av en så häftig oro, att han började springa. "Bara de inte har gjort något vid graven!" tänkte han. "Hon ligger ju alldeles under muren, bara de inte har gjort något vid henne!"

Han var andlös, när han klättrade över murspillrorna och kom in på begravningsplatsen. Äntligen var han så långt kommen, att han kunde se hur det stod till där inne. I detsamma kände han, att det skedde något galet med hans hjärta. Det stannade plötsligt, så slog det ett par starka slag, därpå stannade det igen. Det var likt ett urverk, som går sönder.

Halvor fick lov att sätta sig ner på en sten, medan hjärtat bråkade som värst. Så småningom började det arbeta som förut, fast med tyngd och ansträngning.

–Å, jag lever nog, sade han sakta. Jag får nog leva.

Han tog mod till sig och såg in på begravningsplatsen än en gång. Alla gravar stodo öppna, och kistorna, som hade varit nersatta i dem, voro borta. På marken lågo ett par skallar och kotor. De hade väl fallit ur några kistor, som varit murkna. Alla gravhällarna hade blivit sammanförda i ett hörn av kyrkogården.

–Å, Herre Gud, var har de gjort av de döda? utropade Halvor.

Halvor gick fram till arbetarna. 

–Var har ni gjort av Lill Greta? frågade han på svenska Han var inte riktigt sig själv, hade inte fullt reda på vad han sade. Så märkte han, att han talade det gamla språket. Han strök sig över pannan och blev förlägen. 

Han försökte tänka på vem han var. Han var ju inte något lättskrämt barn, utan en gammal, klok man. Han var en storbonde, hela socknen där hemma hade en gång sett upp till honom. Det gick inte an för en sådan man som han att förlora fattningen. 

Halvor antog en styv och stram hållning och frågade arbetarna på engelska om de visste varför kyrkogården hade blivit uppriven. 

Det var infödda, som utförde arbetet, men en av dem kunde tala en smula engelska. 

Han berättade Halvor, att amerikanarna hade sålt begravningsplatsen till tyskar och att dessa ämnade bygga ett sjukhus där. Därför måste de döda upp ur jorden.

Halvor stod tyst en stund och grubblade över svaret. Jaså, det skulle bli ett sjukhus här, just här. Tänk, att man inte hade kunnat finna plats för det på någon av dessa mångfaldiga kala backar, utan måste lägga det just här! Bara inte de utkastade döda kommo och ringde på sjukhusets dörr en mörk kväll och bådo att få slippa in ! "Vi vill också ha sängplats här", skulle de säga. Och de skulle stå där i en lång rad, Birger Larsson och Lill Erik och Gunhild och hans lilla flicka allra sist.

Halvor stod och kämpade med gråten, men han sökte alltjämt se ut, som om saken inte anginge honom. Han påtog en likgiltig min. satte fram foten och stod och svängde med sin bukett av röda vallmor.

–Men var har ni gjort av de döda? frågade han.

–Amerikanarna har varit här och fört bort sina kistor, svarade arbetaren. Alla, som hade några döda här, har fått bud om att de skulle komma och hämta dem.

Här avbröt sig den talande och betraktade Halvor.

–Kanske att du är från det stora huset utanför Damaskusporten? sade han. De, som bor där, har inte fört bort en enda av de sina. 

–Till oss har det inte kommit något bud, sade Halvor. Han stod alltjämt och svängde med blommorna. Hans ansikte såg ut att ha förvandlats till sten, under det han bemödade sig att inte visa de främmande karlarna hur han plågades. 

–De, som inte är avhämtade, ligger där borta, sade arbetaren och pekade neråt kullen. Jag ska visa dig var de är, så att ni kan komma och begrava dem. 

Karlen gick före och Halvor följde efter honom. När de klättrade över den nervräkta muren, tog Halvor upp en sten. Arbetaren gick lugn och obesvärad, medan Halvor kom efter med stenen i handen.

–Det är besynnerligt, att han inte är rädd för mig, sade Halvor högt på svenska, att han törs gå så nära mig. Och han har ändå varit med om att kasta ut henne. Han har vräkt ut Lill Greta på sopbacken.

–Lill Greta, Lill Greta, fortfor han, hon var så fin, att hon väl hade förtjänat ligga i marmorkista. Och så har hon inte en gång fått vara i ro i den här usla graven.

–Kanske att det var just den här karlen, som tog opp henne, mumlade Halvor och gick och måttade med stenen. Aldrig har jag haft sådan lust att slå sönder något som den rakade skallen under den där röda luvan.

–Jag ska tala om för dig, att det var Lill Greta från Ingmarsgården, sade han, under det att han gick och retade: upp sig, och hon skulle med rätta ha legat vid sidan av Stor Ingmar. Hon var av sådant folkslag, hon. att hon hade rätt att sova i egen grav till världens yttersta tid. Här blev det inte firat något ordentligt gravöl över henne, och inte kom hon ut till kyrkogården med klockringning, och ingen riktig präst var det, som läste över henne. Men inte hade du därför rätt att kasta henne ur graven. Om jag än inte har visat mig som en riktig far mot henne härvidlag, så kan du väl förstå, att jag inte är så dålig, att jag kan tåla, att du kastar henne ur graven.

Halvor höjde stenen och skulle säkert ha kastat den, om inte karlen just i detsamma hade stannat och vänt sig mot honom.

–Här har du dem, sade han.

Mellan avskrädeshögar och ruinhopar låg en djup grop, och i denna hade kolonisternas enkla svarta kistor blivit nerkastade. De hade blivit nervräkta utan omsorg, gamla kistor hade gått sönder, så att de döda, som lågo i dem, voro synliga. Somliga kistor hade fallit upp och ner, och ur. de murkna locken framträngde långa, förtorkade händer, som tycktes anstränga sig för att åter vända kistan på rätt led.

Medan Halvor stod och såg ner, kom arbetaren att betrakta hans hand, som höll så hårt om stenen, att fingertopparna vitnade. Karlen flyttade blicken upp till hans ansikte och måtte däri ha läst något förfärligt. Han gav till ett utrop och tog till flykten.

Men Halvor tänkte nu inte mer på honom. Han var alldeles tillintetgjord av det han såg. Det förfärligaste var, att den sträva liklukten hade stigit upp i luften och vitt och brett förkunnat vad som hade skett. Ett par gamar seglade redan högt uppe i rymden och väntade endast på ännu några kamrater för att slå ner. På långt håll hördes surrandet av en mängd svarta och gula småkryp, som svärmade över kistorna. Ett par gathundar kommo löpande. De satte sig med långt uthängande tunga på randen av den stora graven och blickade ner.

Halvor påminde sig med en rysning, att han befann sig på sluttningen av Hinnoms dal, helt nära den plats, där Gehennas eld fordom hade brunnit.

–Detta är sannerligen Gehenna, detta är fasans boning! utbrast han.

Men Halvor stod inte länge stilla och betraktade detta. Han sprang ner i gropen, vräkte undan de tunga kistorna i och kröp in mellan de döda. Han sökte och sökte, tills han fann Lill Gretas kista. Och när han hade funnit den, lyfte han den på sina axlar och steg upp ur graven.

–Hon ska då åtminstone inte säga, att hennes far lät henne ligga på det här stället över natten! utropade han.

–Käraste barn! sade han med allvarlig och övertygande stämma, som ville han försvara sig inför den döda. Käraste Lill Greta, vi visste inte om detta. Ingen visste om, att du skulle bli kastad opp ur jorden. Andra fick veta vad som stod på, men inte vi. De håller oss inte för människor, därför har de inte brytt sig om att låta oss veta det.

När han kom upp ur gropen med kistan, kände han på nytt, att hjärtat var i olag. Han måste sätta sig ner, tills den värsta smärtan hade gett med sig.

–Du ska inte vara rädd, barnet mitt, sade han. Det här går snart över. Du ska inte tro, att jag inte orkar bära bort dig härifrån.

Så småningom fick han sina krafter tillbaka, och med kistan på axeln vandrade han upp mot Jerusalem.

När han gick framåt på den smala stigen utanför muren, tyckte han, att allt, vad han såg, hade fått ett annat utseende. Murarna och ruinhögarna skrämde honom. Allt hade blivit besynnerligt hotfullt och fientligt. Det främmande landet och den främmande staden gladde sig åt hans sorg.

–Du ska inte vara ond på far, barnet mitt, därför att han har fört dig till ett obarmhärtigt land, sade han.

–Om detta hade hänt där hemma, fortfor han, så skulle skogen ha gråtit, och bergen skulle ha jämrat sig, men detta är ett obarmhärtigt land.

Han gick allt långsammare för att spara hjärtat, som inte tycktes ha kraft att driva blodet genom kroppen. Han kände sig hjälplös och förtvivlad, och framför allt kom det över honom ångest, därför att han var så långt borta i främmande land, där ingen skulle ha barmhärtighet med honom.

Så vek han om hörnet och gick fram utefter den östra muren. Den gravfyllda Josafats dal utbredde sig under honom.

"Och det är här, som domen ska stå och de döda ska uppväckas", tänkte han.

"Vad ska Gud säga om mig på domens dag, som har fört de mina till denna dödens stad, Jerusalem?" frågade han sig.

"Och jag har även övertalat mina grannar och anförvanter att resa till denna förskräckelsens stad. De ska anklaga mig inför Gud."

Han tyckte sig höra hur hans landsmän höjde sin röst mot honom. "Vi trodde på honom, och han förde oss till ett land, där vi var mera föraktade än hundar, och till den staden, vars grymhet dödade oss."

Han sökte skaka bort dessa tankar, inte längre dröja vid detta. Men det var honom omöjligt. Han såg nu på en gång alla svårigheter och alla faror, som väntade hans kamrater. Han tänkte på den tunga fattigdom, som snart måste komma över dem, då de inte mottogo lön för något arbete. Han tänkte på det ovana klimatet och på sjukdomarna, som skulle ödelägga dem. Han tänkte på de hårda bud, som de hade pålagt sig själva, som skulle medföra splittring och undergång. Han kände sig dödstrött.

–Lika litet som vi kan odla detta landets jord och dricka dess vatten, lika litet kan vi fortsätta att leva här! utropade han.

Han släpade sig framåt allt långsammare. Han var alldeles utmattad och kraftlös.

Kolonisterna sutto redan vid aftonmåltiden, då en svag ringning hördes på portklockan.

När porten öppnades, satt Tims Halvor på marken där utanför. Han var nära nog döende. Hans lilla dotters likkista stod bredvid honom. Han satt och bröt blommor ur en stor bukett av vissnad vallmo och strödde över kistan. 1

Det var Ljung Björn, som hade kommit ut för att öppna. Han tyckte sig märka, att Halvor sade något och böjde sig ner för att höra bättre.

Halvor började flera gånger på nytt, innan han kunde framsäga hörbara ord.

–De har kastat ut våra döda, sade han, de ligger under öppen himmel borta i Gehenna. Ni måste i denna natt gå och hämta dem.

–Vad säger du? frågade Björn. Han förstod inte alls vad det var fråga om.

Den döende reste sig upp med en sista ansträngning.

–De har kastat ut våra döda ur sina gravar, Björn. I denna natt måste ni gå till Gehenna alle man för att hämta dem.

När han hade sagt detta, sjönk han åter samman och satt stönande på marken.

–Jag har fått så ont, Björn. Det är visst något åt hjärtat, framstötte han. Jag var rädd, att jag skulle dö, innan jag fick tala om detta. Jag har burit hem Lill Greta, men jag orkade inte med de andra.

Björn föll på knä bredvid honom.

–Ska du inte komma in, Halvor? frågade han, men Halvor hörde inte på honom.

–Lova mig, Björn, att Lill Greta kommer ordentligt i jorden! Jag vill inte, att hon ska tycka, att hon har en dålig far.

–Ja, ja, sade Björn, men ska du inte försöka att komma in nu, Halvor?

Halvor böjde huvudet allt djupare.

–Laga, att hon får ligga under en grön torva! viskade han. Och lägg också mig under en grön torva! tillade han om en stund.

Björn såg, att han var svårt sjuk, och skyndade efter hjälp för att bära in honom. När han kom tillbaka, var Halvor redan död.




Paradisbrunnen


Det blev en förfärligt hård sommar i Jerusalem med. vattenbrist och sjukdom. Vinterregnen hade varit mycket knappa det året, och den heliga staden, som inte har stort annat vatten att tillgå än det regn, som under vintern uppsamlas i underjordiska cisterner, vilka finnas vid varje gård, kom snart att sakna vatten. Och på samma gång som folket måste nöja sig med att dricka det unkna, dåliga vatten, som ännu fanns kvar på bottnen i cisternerna, tilltogo sjukdomarna i fruktansvärd grad. Det fanns snart knappt en gård, där inte någon låg sjuk i smittkoppor eller rödsot eller klimatfeber.

De Gordonska kolonisterna fingo en arbetsam tid. De blevo nästan samtliga upptagna av att sköta sjuka. De ibland dem, som hade bott länge i Jerusalem, tycktes inte vara mottagliga för smitta, de gingo utan att ta skada från sjukbädd till sjukbädd. Svenskamerikanarna, som hade genomlevat heta somrar ute i Chicago och voro vana vid att andas stadsluft, stodo också gott emot sjukdom och ansträngning. De stackars dalbönderna däremot blevo sjuka nästan allesammans.

I början såg det inte farligt ut. De flesta gingo uppe, om de än inte mäktade arbeta. Fastän de tynade av och kände ständig feber, trodde ingen, att det var annat än ett snart övergående illamående. Men efter en vecka dog Birger Larssons änka och kort därpå en av hans söner. På samma gång inträffade flera nya sjukdomsfall. Det såg ut, som om allt dalfolket skulle stryka med på en gång.

Alla de sjuka hade samma brinnande längtan och åstundan. De bådo alla om en dryck vatten, bara en enda munfull friskt, rent vatten. Det var. som skulle de inte behöva något annat än detta för att bli friska.

Men när man bjöd dem av cisternvattnet, vände de bort huvudet och ville inte ens se åt det. Fastän det var filtrerat och avkylt, tyckte de, att det luktade unket och hade en vedervärdig smak. Ett par av de sjuka, som hade försökt att dricka det, fingo svåra plågor och klagade över att de hade blivit förgiftade.

En förmiddag, då denna sjuklighet regerade som värst, sutto några av bönderna i den smala skuggan utanför huset och småpratade. De hade alla feber, det syntes på deras avtärda ansikten och på deras ögon, som voro matta och blodsprängda. Ingen av dem företog sig något arbete, de rökte inte en gång ur sina små kritpipor.

Deras egentliga sysselsättning var att se upp till himlen, som välvde sig klar och blå över deras huvuden. De höllo den noggrannaste vakt, och inte den minsta sky, som steg upp vid horisonten, undgick dem. De visste alla mycket väl, att intet regn var att vänta förrän om ett par månader, men så snart ett av de vita sommarmolnen höjde sig över horisonten, inbillade de sig, att det kunde ske ett under och att det snart skulle börja regna.

–Vem vet om inte Gud nu till sist vill hjälpa oss? sade de.

Medan de med största vaksamhet följde molnets tillväxt och färd uppåt himlen, började de tala med varandra om hur det skulle vara att höra stora droppar smattra mot väggar och fönster, att se vatten skvala ur takrännan och flöda neråt vägen, medförande småsten och sand. De kommo överens om att de inte skulle gå in under tak, om det började regna, de skulle bara sitta stilla och låta vattnet strömma ner över sig. De behövde känna sig genomdränkta av vatten, de likaväl som den uttorkade marken.

Men när molnet hade seglat ett stycke uppåt himlen, kunde de inte annat än märka, att det förminskades och liksom smalt bort. Först var det de fjunlika kanterna, som förtärdes, därpå började förstöringsarbetet inifrån, och det föll sönder i tunna flikar och strimmor. Och om några ögonblick var det alldeles försvunnet.

När bönderna inte mera sågo molnet, blevo de förtvivlade. De gamla karlarna voro så kraftlösa av sjukdom, att de lade händerna över ögonen för att dölja, att de höllo på att falla i gråt.

Ljung Björn Olofsson, som kände sig vara den ledande bland svenskarna efter Tims Halvors död, försökte då att uppmuntra de andra. Han började tala med dem om bäcken Kidron, som i forna dagar hade flutit genom Josafats dal och gjort Jerusalem till en vattenrik stad. Han hade sin bibel i fickan, han slog upp den och läste för dem alla de ställen, där Kidron var nämnd. Han beskrev för dem vilken stor och väldig ström Kidron hade varit. Den hade drivit kvarnar, och om vintern hade den till och med varit så mäktig, att den hade stigit över sina bräddar och översvämmat landskapet. 

Det märktes på Ljung Björn, att han erfor en riktig lisa av att tala om det stora vattnet, som en gång hade strömmat förbi Jerusalem. Han hade säkert alltid floden i sina tankar. Allra mest fäste han sig vid stället, där det berättas, att David hade övervadat Kidron, när han flydde för Absalon. Ljung Björn beskrev för de andra hur det skulle vara att få gå med nakna fötter genom kallt, rinnande vatten.

–Det skulle jag tycka mer om än att få dricka det, sade han.

Ljung Björn hade ännu mycket att säga om Kidron, då hans svåger, Kolås Gunnar, avbröt honom. Gunnar sade, att han inte brydde sig om Kidron, som var borta och uttorkad. Men han hade, alltsedan den här svåra tiden började, gått och tänkt på en profetia av Hezekiel, fyrtiosjunde kapitlet, första och följande verserna. Den handlade om en ström, som skulle upprinna vid templets tröskel och flyta ut över heden ända till det Döda havet. Kolås Gunnar skakade den svarta luggen ur pannan, medan han talade, ögonen lyste på honom, och han berättade så, att alla bönderna sågo för sina ögon vattenledningen, som gick ner till Jerusalem. Vattnet kom glidande, sakta porlande fram i en stenränna. Därifrån utgöt det sig i många små rännilar, som löpte mellan gröna gräsmattor. Pil och poppel växte på stränderna, stora, tjockbladiga vattenväxter hängde ner mot vattenytan. På rännilarnas botten lågo små vita stenar, och vattnet glittrade och bubblade, då det strömmade över dem.

– Och detta måste komma att ske! utbrast Kolås Gunnar. Det är en Guds profetia, och den har inte ännu gått i fullbordan. Jag går och tänker på att den väl kan uppfyllas i dag eller i morgon.

Men när Hellgum, som också var med i skaran, hörde detta, blev han mycket ivrig, lånade Ljung Björns bibel och läste upp några verser ur Krönikeboken.

– Lägg nu märke till detta! sade han. Det är det märkvärdigaste jag någonsin har hört. Och han läste upp för dem, att i Hiskia konungs tid hade det blivit känt, att Sanherib drog upp för att belägra Jerusalem. Då hade Hiskia gått till råds med sina hövdingar och sina tappraste man, och de hade alla sagt:

– Det är ej gott, att assyrerna finner så mycket vatten när de kommer och belägrar staden.

Därpå hade Hiskia gått ut med en stor härskara och dämt upp vattnen utanför Jerusalem, både den stora floden, som gick mittigenom landet, och alla källorna.

När Hellgum hade läst upp detta, såg han ut över de kala markerna, som omgåvo kolonien.

–Jag har funderat mycket över den här berättelsen sade han, och jag har frågat amerikanarna om den. Och nu ska jag säga er, vad jag har fått veta.

–Jo, amerikanarna har sagt mig, fortfor Hellgum, att på Hiskia konungs tid var denna högslätt bevuxen med otaliga träd och buskar: Säd växte det inte i denna steniga mark, men en mängd trädgårdar låg här, fyllda med granatträd och aprikosträd, med saffran och kalmus och kanel, med koferbuskar och nardusplantor, med alla slags luktträd och alla slags kosteliga frukter. Alla dessa träd stod väl bevattnade, från strömmar och bäckar löpte vatten in i varje lustgård, och varje trädgårdsägare hade rätt att en viss tid på dagen sätta sin egendom under vatten.

Men en morgon gick kung Hiskia ut med sina härskaror, en morgon, då alla dessa träd stod i sin härligaste skrud. Då Hiskia vandrade bort, strödde mandel– och aprikosträd sina blomblad över honom. Luften var kvalmig av balsamångor, då Hiskia drog bort. Och vid dagens slut, då Hiskia vände om hem med sin här, stod träden på samma sätt och hälsade honom med sina ljuva dofter. 

Men kung Hiskia hade den dagen varit borta och dämt upp alla Jerusalems källor och den stora strömmen, som flöt mittigenom landet. Och nästa dag flöt inte mer något vatten i de små rännorna, som löpte fram till trädens rötter. 

Om några dagar, då träden skulle börja att sätta frukt, var de maktlösa och satte blott få frukter, och när bladen framkom ur knopparna, var de små och förkrympta. 

Men sedan kom en ond tid över Jerusalem med krig och stora olyckor. Ingen hade tid att ånyo öppna källorna och att återföra den stora strömmen i dess fåra. Och så dog fruktträden ut på högslätten runtom staden, somliga under den första sommartorkan, några under den andra, några under den tredje. Och omkring Jerusalem blev öde land och har så förblivit intill denna dag. 

Hellgum tog upp en skärva från marken och började borra i jorden. 

–Men nu är saken den, fortsatte han, att när judarna kom åter från Babylon, visste de inte att finna stället, där strömmen hade blivit uppdämd, och inte heller de bortledda källornas läge. Och ingen människa har återfunnit dem intill denna dag.

–Men vi, som nu sitter här och trånar efter vatten, fortfor han, varför går vi inte ut och söker efter kung Hiskias källor? Varför går vi inte ut och finner den stora strömmen och de många källorna? Om vi funne dem, skulle träd åter kunna växa på högslätterna, och detta land skulle bli rikt och fruktbart. Om vi funne dem, skulle det vara mer värt än att upptäcka guld.

När Hellgum hade slutat tala, började de andra att överväga hans ord. Alla medgåvo, att det torde förhålla sig så, som han sade, och att det inte borde vara omöjligt att finna den stora strömmen. Men ingen av dem reste sig för att gå bort och börja sökandet inte en gång Hellgum. Det märktes nog, att hans ord inte voro något annat än ett hugskott, varmed han sökte stilla sin längtan.

Då började Hök Gabriel Mattsson, som ända dittills hade suttit tyst och hört på de andra.

–Jag tänker inte på så heliga och märkvärdiga vatten som ni andra, sade Gabriel långsamt, men från morgon till kväll tänker jag på en älv, som rinner frisk och klar med ljust, blankt vatten.

Bönderna sågo upp med spänd förväntan i blicken.

–Jag tänker på en älv, som hämtar tillflöde ur många bäckar och åar och kommer bred och vattenrik fram ur mörka skogen och är så klar, att man ser alla de kiselstenar, som ligger och glittrar på botten. Och den älven är inte uttorkad som Kidron eller blott en dröm som Hezekiels flod eller omöjlig att finna som Hiskias, utan den forsar och strömmar ännu i denna dag. Jag tänker på Dalälven.

De tre karlarna svarade inte ett ord. De sutto skygga med nedfällda ögonlock. Sedan Dalälven hade blivit nämnd, kunde ingen förmå sig att tala om Palestinas källor och floder.




*




Samma dag fram emot middagstiden inträffade ett nytt dödsfall. Det var ett av Kolås Gunnars barn, som dog, en liten glad pojke, som alla hade tyckt mycket om. Men nu märkte man, att ingen tycktes sörja barnet. Däremot grepos alla dalbönderna av en förskräckelse, som de knappt kunde behärska. Den lille döde gossen syntes dem alla ligga där som det förebådande tecknet, att det var omöjligt för någon av dem att genomleva sjukdomen.

De vanliga brådskande begravningsförberedelserna började genast, men de, som snickrade på kistan, stodo och undrade vem som skulle komma att göra detta arbete åt dem själva, och de, som gjorde i ordning svepningen, talade på samma gång om hur de ville ha det, då de själva voro döda.

–Kom ihåg, ifall du lever efter mig sade den ena kvinnan till den andra, att jag vill ligga i mina egna kläder!

–Kom ihåg, sade hennes kamrat, att jag vill ha svart krusflor omkring kistan, och min vigselring vill jag ha med mig i graven.

Mittunder detta kom ett besynnerligt tal smygande genom kolonien. Ingen visste vem som först hade sagt orden, men när de voro sagda, blevo alla uppmärksamma och började tänka och undra över dem. Som det ofta går, tyckte alla till en början, att det, som föreslogs, var orimligt och outförbart, men om en stund förekom det dem helt förnuftigt och det enda, som kunde göras.

Snart talades det inte om något annat i hela kolonien, både bland sjuka och friska, både bland amerikanare och svenskar.

–Det vore kanske allra bäst, att dalfolket reste tillbaka hem, sade man.

Ingen av amerikanarna kunde dölja för sig, att det såg ut, som skulle alla bönderna komma att dö i Jerusalem. Hur sorgligt det än var. att så många goda och redliga människor skulle lämna kolonien, så tycktes det knappast finnas någon annan utväg. Det var bättre, att de reste hem och tjänade Guds sak, så gott de kunde, i sitt eget land, än att de skulle omkomma här i den heliga staden. Svenskarna tyckte först, att det var dem alldeles omöjligt att slita sig från detta land med alla dess heliga orter och minnen, och de ryste för att åter drivas ut i världens oro och strid efter att ha vant sig vid det ljuva, trygga samlivet i kolonien. Flera av dem tyckte, att det nära nog var bättre att dö än att resa hem.

Men så kom tanken på hemmet och ställde sig mycket lockande och förledande för dem.

–Kanske att det inte blir någon annan råd, än att vi måste resa, sade de.

Plötsligen ljöd klockan, som brukade kalla kolonisterna till gudstjänster och möten i församlingssalen. Alla blevo mycket bestörta och nästan skrämda. De förstodo, att mrs Gordon önskade, att de skulle komma tillsammans för att överlägga om hemresan. De visste inte ännu själva riktigt vad de ville, men en lättnad låg det dock i blotta tanken, att de kunde undkomma död och sjukdom. Detta märktes bäst därav, att flera, som lågo svårt sjuka, stego upp och satte på sig kläderna för att kunna gå till församlingssalen.

Där uppe rådde ingen sådan reda och ordning som vid ett vanligt möte. Ingen hade satt sig, utan folk stod i grupper här och där och samtalade. Alla voro mycket upprörda, men den, som talade ivrigast, var Hellgum. Det märktes, att han, som hade förmått dalbönderna att resa till Palestina, plågades av det tunga ansvar han hade dragit över sig. Han gick från den ene till den andre och yrkade på hemresan.

Mrs Gordon var mycket blek, hon såg trött och lidande ut. Hon tycktes så litet veta vad hon ville, att hon var rädd för att börja förhandlingarna. Ingen hade någonsin sett henne så obeslutsam.

Dalbönderna voro mestadels tysta. De tycktes alltför sjuka och förslöade för att själva kunna fatta något beslut, utan stodo och väntade på vad de andra skulle bestämma för dem.

Några unga amerikanska flickor voro alldeles utom sig av medlidande. De gräto och bådo, att man skulle sända hem dessa sjuka människor, att man inte skulle låta dem dö.

Mittunder det att man som ivrigast talade för och mot saken, gick dörren upp nästan ljudlöst, och Karin Ingmarsdotter kom in.

Karin Ingmarsdotter var nu mycket lutande och böjd. Hon hade åldrats alldeles förskräckligt, ansiktet hade blivit litet och sammantryckt, och håret var fullkomligt grått.

Alltsedan Halvor Halvorssons död lämnade Karin mycket sällan sitt rum. Hon satt där ensam i en stor stol, som Halvor hade snickrat åt henne. Någon gång tog hon sig för att lappa och laga åt de två barn, som hon ännu hade kvar i livet men mestadels satt hon med händerna i kors och stirrade framför sig.

Ingen kunde träda in i ett rum mera anspråkslöst än Karin, men hur det nu var. blev det tyst, när hon kom, och alla vände sig om och sågo efter henne.

Karin gled långsamt och ödmjukt fram över golvet. Hon gick inte mitt i rummet, utan smög utefter ena väggen, tills hon kom upp till mrs Gordon.

Mrs Gordon gick några steg emot henne och räckte henne handen.

–Vi är samlade här för att tala om er hemresa, sade mrs Gordon till henne. Vad säger du, Karin, om den saken?

Karin sjönk tillsammans för ett ögonblick, riktigt som om hon skulle ha fått ett slag. I hennes matta ögon tände sig den allra djupaste längtan. Säkert såg hon framför sig den gamla gården och tänkte sig, att hon än en gång kunde få sitta vid brasan i storstugan eller stå vid grinden och se boskapen drivas i vall en vårmorgon.

Men detta varade endast ett ögonblick. Karin rätade genast upp sig, och hennes ansikte återtog sitt vanliga uttryck av seg uthållighet.

–Jag ville fråga om en sak, sade Karin på engelska och så högt, att alla kunde höra henne. Guds röst kallade oss att fara hit till Jerusalem. Har nu någon hört Guds röst befalla oss att dra härifrån?

Det blev mycket tyst i rummet efter Karins fråga. Ingen vågade svara henne ett enda ord.

Men Karin hade feber som alla de andra, och hon hade knappast talat ut, förrän man såg, att hon vacklade och var nära att falla. Mrs Gordon lade sin arm om hennes liv och ledde ut henne.

När Karin fördes förbi sina gamla sockenbor, var det ett par av dem, som nickade åt henne:

–Tack ska du ha, Karin! sade de.

Så snart Karin var borta, började amerikanarna åter tala om hemresan, som om ingenting hade förefallit. Dalbönderna svarade inte ett ord, men så småningom började den ene efter den andre av dem att smyga sig bort ur församlingen.

–Varför går ni? frågade en av amerikanarna. Mötet ska ju börja nu, bara mrs Gordon kommer tillbaka.

–Märker ni inte, att alltsammans redan är avgjort? sade Ljung Björn. Inte behöver ni hålla möte för vår skull. Vi höll på att glömma det, men nu minns vi på nytt, att ingen annan än Gud kan bestämma över vår hemresa.

Och amerikanarna sågo med förvåning, att Ljung Björn och alla hans sockenbor lyfte huvudet högre och sågo mindre modlösa och förstörda ut nu, än då de samlades till överläggningen. Kraften och uthålligheten kommo tillbaka, när de sågo sin väg klart för sig och inte tänkte på att de kunde undfly faran.




*




Gertrud låg sjuk i den lilla kammaren, där hon hade bott samman med Gunhild. Där inne var mycket ljust och prydligt. Gabriel hade tillverkat alla möblerna. De voro bättre gjorda och mer utsirade än i något annat rum. De vita gardinerna och sängomhängena hade Gertrud själv vävt och försett med hålsöm och spetsar.

Efter Gunhilds död hade Betsy Nelson, en av de svenskamerikanska flickorna, flyttat in i rummet. Hon hade blivit Gertrud en god vän, och då denna nu låg sjuk, vårdade hon henne mycket kärleksfullt.

Det var på aftonen samma dag, då det hade blivit avgjort vid det stora mötet, att dalbönderna skulle stanna i Jerusalem. Gertrud hade rätt stark feber och låg och talade utan uppehåll. Betsy satt bredvid sängen och sade då och då ett par ord för att lugna henne.

Plötsligen såg Betsy, att dörren sakta öppnades och Gabriel kom in. Han gjorde så litet väsen som möjligt, kom inte fram i rummet, utan klämde sig upp mot väggen och blev stående där. Gertrud tycktes knappast märka, att han hade kommit, men Betsy vände sig häftigt mot honom för att visa ut honom ur sjukrummet.

Men när hon såg Gabriel in i ansiktet, blev hon helt hjärtängslig och fick stort medlidande med honom. "Å, herre– gud, han tror visst, att Gertrud ska dö!" tänkte hon. "Jag kan förstå, att han menar, att det inte finns någon räddning för henne, sedan nu dalbönderna har beslutat att stanna kvar i Jerusalem."

Hon förstod med ens hur mycket Gertud hade varit för Gabriel, sedan han hade mistat Gunhild, och hon sade till sig själv: "Det är bäst, att den stackarn får bli kvar här inne. Jag har inte hjärta att neka honom att få se henne så länge som möjligt. Det är ju den bästa vän han har."

Gabriel fick alltså stå kvar innanför dörren och kunde nu höra varje ord, som Gertrud sade. Hon hade inte så stark feber, att hon yrade, men hon talade ständigt om brunnar och strömmar såsom alla de andra sjuka. Oupphörligen klagade hon också över den förfärliga, brännande törsten, som plågade henne.

Betsy hällde en gång upp vatten i ett glas och bjöd den sjuka.

–Drick av det här vattnet, Gertrud! sade hon. Det är inte farligt.

Gertrud reste sig en smula från huvudgärden, fattade om glaset och förde det upp mot läpparna. Men innan hon hade smakat det, ryckte hon tillbaka huvudet.

–Kan du inte känna hur förfärligt illa det luktar? klagade hon. Du vill visst alldeles förstöra mig.

–Det finns varken smak eller lukt på det här vattnet, sade Betsy saktmodigt. Det har blivit alldeles särskilt renat, för att de sjuka ska kunna dricka det utan fara.

Hon trugade henne att dricka, men Gertrud stötte undan glaset så häftigt, att vatten spilldes ut på täcket.

–Jag tycker, att du borde se, att jag är nog sjuk ändå, utan att du behöver förgifta mig, sade hon.

–Du skulle bli bättre, om du bara vågade smaka vattnet, envisades Betsy.

Gertrud svarade inte, men om en stund började hon snyfta och gråta.

–Å, käraste barnet mitt, varför gråter du? frågade Betsy.

–Det är så förfärligt, att ingen kan skaffa mig drickbart vatten, sade Gertrud, att jag ska ligga här och dö av törst, utan att någon har barmhärtighet med mig.

–A, nog vet du, att vi ville hjälpa dig, om vi kunde, sade Betsy och klappade hennes hand.

–Varför ger ni mig inte vatten då? snyftade Gertrud. Jag är inte sjuk av annat än törst. Jag skulle bli bra i samma ögonblick, som jag finge dricka gott vatten.

–Det finns inte bättre vatten än detta att få i Jerusalem, sade Betsy sorgset.

Gertrud hörde inte på henne.

–Det skulle inte kännas så svårt, om jag inte visste, att här finns gott vatten, jämrade hon sig. Tänk, att jag ska dö av törst, då det inne i Jerusalem finns en hel brunn full med friskt, rent vatten!

Gabriel spratt till, när han hörde detta, och såg frågande på Betsy. Flickan höjde litet på axlarna och skakade på huvudet. "Ack, det är bara sådant, som hon inbillar sig!" tycktes hon säga.

Men när Gabriel fortfor att se undrande ut, sökte Betsy förmå Gertrud att förklara vad hon menade. Inte tror jag, att det nu finns något riktigt gott vatten att få i Jerusalem, sade hon.

–Det är besynnerligt, att du har så dåligt minne, sade Gertrud, eller var du kanske inte med den dagen, då vi gick och besåg den gamla platsen, där judarnas tempel har stått ?

–Jo då, jag var visst med.

–Det var inte i Omars moské, sade Gertrud eftersinnande, nej, det var inte i den vackra moskén, som låg mittpå platsen, utan det var i den gamla fula moskén, som låg vid ena kortsidan. Minns du inte, att där inne fanns en brunn?

–Det minns jag nog, sade Betsy, men jag vet inte hur du kan tro, att det finns bättre vatten i den brunnen än på något annat ställe i staden.

–Det är så svårt, att jag ska behöva tala så mycket, när jag har en så brännande törst, klagade Gertrud. Du kunde väl ha hört på vad miss Young sa oss om brunnen.

Det förorsakade henne verklig pina att tala med torra läppar och brännande strupe, men innan Betsy hade hunnit svara, var hon dock i full färd med att berätta vad hon visste om brunnen.

–Den där brunnen är den enda i Jerusalem, som alltid har gott vatten, sade hon. Och det kommer sig därav, att den har sin källa i paradiset.

–Jag undrar just hur du eller någon annan kan ha reda på den saken, sade Betsy och log en smula.

–Jo, fortfor Gertrud mycket allvarsamt, det vet jag. Ser du, miss Young talade om, att en fattig vattenbärare en gång under en svår sommartorka gick in i den gamla moskén för att hämta vatten. Han satte fast sitt ämbar vid kroken på repet, som hängde över brunnen, och hissade ner det. Men när ämbaret slog mot vattenytan, föll det av kroken och blev liggande på botten av brunnen. Nu förstår du väl, att mannen inte ville förlora sitt ämbar.

–Ja, det förstår jag ju. sade Betsy.

–Han skyndade också genast efter ett par an dra vattenbärare och lät dem hissa sig ner i den mörka brunnen. 

Här reste sig Gertrud på armbågen och såg på Betsy med sina feberstrålande ögon. 

–Han gled mycket långt ner, förstår du, och ju djupare han kom, desto mer förvånad blev han, för ett milt ljus strömmade mot honom nerifrån brunnsbotten. Och när han äntligen kände fast mark under fötterna, var vattnet bortflutet, och i dess ställe utbredde sig där nere en härlig trädgård. Sol och måne lyste där inte, men en svag dager svävade över den, så att han kunde se den alldeles tydligt. Det märkvärdigaste var. att det föreföll, som om allt där nere skulle sova. Alla blommor stod med tillslutna kalkar, bladen hängde hopvikna på träden, och gräset låg utsträckt på marken. De härligaste träd stod lutade mot varandra i sömn, och fåglarna satt orörliga i trädkronorna. Och ingenting där nere var rött eller grönt, utan allt var grått som aska, fastan du förstår, att det var mycket vackert i alla fall. 

Gertrud berättade mycket omständligt, liksom angelägen, att Betsy skulle tro henne. 

–Hur gick det då med den där karlen? frågade Betsy.

–Jo, han stod en stund och undrade vart han var kommen, men så blev han rädd för att karlarna, som hade hissat ner honom, skulle förlora tålamodet, om han dröjde för långe. Men innan han lät hissa opp sig, till jordytan gick han fram till det största och härligaste trädet, som fanns i lustgården, och bröt av en kvist, som han tog med sig.

–Jag tycker inte, att han borde ha gått så snart opp ur lustgården, sade Betsy leende, men Gertrud lät inte störa sig.

–När han hade kommit opp till sina vänner igen, fortfor hon. talade han om för dem vad han hade sett och visade dem kvisten, som han hade brutit. Och vet du, att i samma ögonblick, som den kom opp i luften och ljuset, började den leva. Bladen slog ut, de förlorade sin gråa färg och blev klart, lysande gröna. Och när vattenbäraren och hans vänner såg detta, förstod de, att han hade varit nere i paradisets lustgård, som ligger och slumrar under Jerusalem, ända tills den med förnyat liv och glans ska uppstiga till jordytan på domens dag.

Gertrud drog tungt efter andan och sjönk ner på kudden.

–Kära, du blir för trött av att tala så mycket, sade Betsy.

–Jag får ju lov att tala, så att du begriper varför det finns gott vatten i den där brunnen, suckade Gertrud, och nu är det inte mycket kvar av historien heller. Du förstår nog, att ingen skulle ha trott, att mannen hade varit i paradiset, om han inte hade fört med sig den där kvisten. Men denna var olik varje trädslag, som människor hittills hade skådat, och för dess skull ville hans vänner genast stiga ner i brunnen och se paradiset. Men se, nu hade vattnet vänt tillbaka i brunnen, och hur djupt de än dök, kunde de inte nå botten.

–Jaså, det var ingen mer, som fick se paradiset? sade Betsy.

–Nej, det var ingen mer, och sedan den tiden har vattnet aldrig varit borta, så att fastän många, otaligt många har försökt det, har ingen kunnat nå till brunnens botten.

Gertrud suckade djupt. Så började hon på nytt:

–Ser du, det är väl inte meningen, att vi ska få se paradiset redan här i livet.

–Nej, det är väl inte det, medgav Betsy.

–Men det viktigaste för oss är att veta, att det ligger och slumrar och väntar på oss.

– Ja, så är det.

– Och nu kan du väl också förstå, Betsy, att det alltid är rent, friskt vatten i den där brunnen, som har sina källor i paradiset.

–Kära, om jag bara kunde skaffa dig av det vattnet, som du längtar så mycket efter! sade Betsy och smålog vemodigt.

Just när Betsy sade detta, öppnade en av hennes små systrar dörren och vinkade åt henne.

–Betsy, mor har blivit sjuk, sade barnet, hon ligger och kallar på dig.

Betsy såg villrådig ut, visste inte hur hon skulle kunna lämna Gertrud. Men om ett ögonblick fattade hon sitt beslut och vände sig till Gabriel, som alltjämt stod kvar vid dörren.

–Du kan väl stanna här hos Gertrud och vaka över henne, medan jag är borta! sade hon.

–Ja, svarade Gabriel, jag ska vaka över henne så gott jag kan.

–Försök bara att få henne att dricka, sa att hon kommer ifrån den tanken, att hon ska dö av törst! viskade Betsy, när hon gick.

Gabriel satte sig på Betsys plats bredvid sängen. Gertrud tycktes inte fråga efter om det var han eller Betsy, som satt där. Hon fortfor alltjämt att tala om paradisbrunnen, låg och målade ut för sig hur läskande och friskt och rent vattnet därifrån måtte vara.

–Ser du, Gabriel, jag kan inte få Betsy att tro, att vattnet i den brunnen är bättre än annat vatten här i staden, klagade hon. Det är därför, som hon inte gör något för att skaffa mig det. Gabriel hade blivit mycket fundersam och grubblande.

–Jag sitter och undrar om jag inte borde gå och hämta hem sådant där vatten åt dig, sade han.

Gertrud blev helt förskräckt och grep honom i rockärmen för att hålla kvar honom.

–Å nej, det ska du inte tänka på, jag klagar bara på Betsy, därför att jag är så törstig. Jag vet så väl, att hon inte kan skaffa mig vatten från paradisbrunnen. Miss Young talade ju om, att muhammedanerna håller den så helig, att de alls inte tillåter någon kristen att hämta vatten ifrån den.

Gabriel satt tyst en stund, men han fortfor att grubbla på samma sak.

–Jag kunde väl klä ut mig till muhammedan, föreslog han.

–Du får alls inte tänka på något sådant, sade Gertrud, det är riktigt dåraktigt av dig.

Men Gabriel ville inte överge planen.

–Om jag talar vid den gamla skomakarn, som sitter här i kolonien och lagar våra skor, så tror jag nog, att jag får låna hans kläder, sade han.

Gertrud låg tyst och eftersinnande.

–Är skomakarn här i dag? frågade hon.

–Ja, han är så, sade Gabriel.

–Ja, det kan i alla fall inte bli till något, suckade Gertrud.

–Jag tror, att jag borde ge mig av nu på eftermiddagen, då det inte är någon fara för att jag kan gå och få solstyng, sade Gabriel.

–Men är du inte förfärligt rädd? Du ska veta, att de slår ihjäl dig, om de känner igen dig och ser. att du är en kristen.

–Å, inte är jag rädd, om jag bara blir riktigt utklädd med röd fez och vit turban, du vet, och får ett par trasiga, gula tofflor på fötterna och livklädnaden så där uppfästad, som vattenbärare brukar ha den.

–Men vad tänker du bära vattnet i?

–Jag tar ett par av våra stora kopparämbar och hänger dem i ett ok över skuldran, sade Gabriel.

Han tyckte sig märka, att Gertrud hade fått nytt liv vid utsikten, att han skulle gå och hämta vattnet, fastän hon alltjämt gjorde svårigheter. Men på samma gång vaknade han upp till att förstå hur omöjligt hela företaget var. "Inte kan jag gå och hämta vatten på tempelplatsen, som muhammedanerna håller så helig, att en kristen knappt får beträda den!" tänkte han. "Jag skulle inte få lov för bröderna i kolonien att försöka sådant, hur gärna jag än ville. Och inte tjänar det något till heller, för det är nog lika dåligt vatten i den där paradisbrunnen som på alla andra ställen."

Medan han tänkte på detta, överraskades han av att Gertrud sade: 

– Det är nog ganska litet folk ute på vägen vid den här tiden på dagen. 

"Nu väntar hon visst, att jag ska gå", tänkte Gabriel, "nu är jag vackert ute! Och Gertrud ser så upplivad ut, att jag inte törs säga henne, att alltsammans år omöjligt." 

–Ja, det är sant, sade Gabriel dröjande, det ska nog gå bra för mig, ända tills jag kommer fram till Damaskusporten, ifall jag inte råkar någon av kolonisterna. 

–Kanske att de då förbjuder dig att gå? sade Gertrud och såg helt ängslig ut. Gabriel hade just ämnat säga något dylikt för att komma ifrån hela företaget, men när han såg hennes ängslan, hade han inte hjärta därtill.

– Inte förbjuder de mig att gå, sade han muntert, de känner inte en gång igen mig, som kommer klädd till vattenbärare med de stora kopparämbaren dinglande om benen.

Gertrud såg lugnare ut. Hon kom genast in på en ny tankegång.

–Jaså, är de så stora, de där ämbaren? sade hon.

–Ja, det kan du lita på, att de är stora, du kan inte dricka ut vattnet, som jag bär hem i dem, på många dar.

Därpå låg Gertrud tyst, men hon såg på Gabriel med ögon, som riktigt tiggde om att han skulle fortsätta, och han kunde inte motstå henne.

–Innanför Damaskusporten blir det värre för mig, sade han, jag vet inte hur jag ska ta mig fram genom folkträngseln.

–Men det går ju ändå för de andra vattenbärarna, sade Gertrud ivrigt.

–Ja, det är inte bara folk, det är kameler också, sade Gabriel. Han försökte att hitta på alla tänkbara hinder.

–Blir du uppehållen länge då, tror du? frågade den sjuka ängsligt.

Det gick Gabriel som förut. Han vågade inte säga Gertrud, att hela vandringen var omöjlig.

– Hade jag haft vatten i ämbaren, så hade jag nog måst vänta, men nu, då de är tomma, kilar jag väl fram mellan kamelerna.

Här teg Gabriel igen. Så sträckte Gertrud fram sin avmagrade hand och strök ett par gånger över hans.

–Du är så snäll, som går efter vatten åt mig, sade hon milt.

"Vad ska det bli med mig, som sitter här och inbillar henne, att det kan gå för sig ? " tänkte Gabriel. Men när Gertruds hand alltjämt smekte hans, blev han vid att tala om för henne hur han skulle vandra.

Så går jag rätt framåt, ända tills jag kommer in på Via Dolorosa, sade han.

–Ja, där brukar aldrig finnas mycket folk, inföll Gertrud livligt.

–Nej, där möter jag nog inte någon annan än ett par gamla nunnor, sade Gabriel raskt. Jag kan vandra på utan hinder, ända tills jag kommer ner till seraljen och fängelserna.

Här tystnade Gabriel på nytt, men Gertrud låg alltjämt och strök sakta över hans hand. Det var som en tyst bön till honom att gå vidare. "Jag tror, att hon känner sig mindre törstig, bara därför att jag talar om att gå efter vatten", tänkte han. "Jag får lov att berätta för henne hur det lyckas för mig."

–Där nere vid fängelserna råkar jag nog in i bråk och folkträngsel igen, sade han, för polisen kommer väl som vanligt dragande med en tjuv och för in honom i fängelset, och då stannar alltid en hel skara folk utanför och talar om saken.

–Du går väl förbi så fort du kan? sade Gertrud ivrigt.

–Inte går jag förbi, då skulle väl alla genast se, att jag inte är någon inföding, nej, jag stannar och står och lyssnar, som om jag skulle begripa varom frågan är.

–Du är bra klok, Gabriel, sade Gertrud beundrande.

–När så alla har fått klart för sig, att de inte får se något mer av den där tjuven, skiljes hopen åt, och jag vandrar vidare. Nu har jag bara att gå igenom ett mörkt portvalv, så är jag inne på tempelplatsen. Men jag är säker på att just som jag ska stiga över en barnunge, som ligger och sover mittpå gatan, slår en pojke ett krokben för mig, och jag snavar till och börjar svära på svenska. Jag blir förfärligt rädd förstås och sneglar på ungarna för att se om de har märkt något. Men de ligger liknöjda och lata som förut och vältrar sig i smutsen.

Gertruds hand låg alltjämt kvar över Gabriels, och han kände sig egendomligt rörd över detta. "Gunhild skulle nog tyckt om, att jag hjälpte henne", tänkte han. Han tyckte, att det var. som om han berättade en saga för ett barn, och han började roa sig med att brodera ut sin berättelse med många äventyr. "Nu får jag göra så mycket jag kan av den här vandringen, eftersom det roar henne", tänkte han, "sedan får jag väl på något sätt försöka att komma ifrån saken."

–Ja, så kommer jag ut i solskenet på den stora, vida tempelplatsen, sade han, och jag ska säga dig, att i första ögonblicket glömmer jag bort både dig och brunnen och vattnet, som jag skulle hämta.

–Vad i all världen är det då, som händer dig? frågade Gertrud och smålog mot honom.

–Det är ingenting, som händer mig, sade Gabriel med stor säkerhet, det är bara så, att där är så ljust och vackert och fridfullt och olikt den svarta staden jag kommer ifrån, så att jag bara vill stå stilla och se mig omkring. Och så är det ju den vackra Omars moské, som står på upphöjningen i mitten, och så många paviljonger och portvalv och trappuppgångar och överbyggda brunnar att se på. Och alla minnena sedan! När jag tänker på att jag står på judarnas gamla tempelgård, önskar jag, att de stora stenhällarna, som täcker marken, kunde tala och berätta för mig om allt som där har timat.

–Men det är kanske farligt, om du står stilla så där och ser så främmande ut, sade den sjuka.

"Gertrud vill nog, att jag ska komma raskt tillbaka med vattnet", tänkte Gabriel. "Det är besynnerligt så ivrig hon är. Det är alldeles, som om hon trodde, att jag verkligen är på väg till paradisbrunnen."

Men egentligen hade det gått på samma sätt med Gabriel. Han var så ivrig med sin berättelse, att han såg hela tempelplatsen för sig och talade om sina äventyr, alldeles som hade de inträffat.

–Ja, jag står ju inte länge stilla heller, sade han, utan jag går förbi Omars moské och förbi de stora, svarta cypresserna, som står på södra sidan, och förbi den stora vattenbassängen, som de säger ska vara kopparkaret från Salomos tempel. Och överallt, där jag går fram, ligger människor utsträckta på stenhällarna och steker sig i solskenet. Där leker småbarn, och där sover lättingar, och en dervischschejk sitter på marken med sina lärjungar omkring sig. Han vaggar fram och tillbaka med kroppen, medan han talar till dem, och när jag ser honom, kan jag inte låta bli att tänka för mig själv: Så satt nog Jesus en gång på den här samma tempelplatsen och undervisade sina lärjungar. Just som jag står och tänker på detta, ser dervisch-schejken opp och betraktar mig. Du kan tro, att jag blir rädd. Han har stora, svarta ögon, som ser alldeles rätt igenom människor.

–Måtte han bara inte se, att du inte är en riktig vattenbärare! sade Gertrud.

–Å nej, han tycks inte alls bli häpen att se mig, men strax därpå måste jag gå förbi ett par verkliga vattenbärare, som står och vindar opp vatten ur en brunn. De ropar an mig, och jag vänder mig om och tecknar åt dem, att jag ska gå in i moskén. Och så blir det alldeles tyst bakom mig.

–Tänk, om de förstår, att du inte är en muselman!

–Jag vänder mig om en gång och ser efter dem. Då står de med ryggarna vända åt mig och språkar.

–De har kanske fått syn på något, som var märkvärdigare än du.

–Ja, det har de väl.

–Så är jag då äntligen framme vid den gamla moskén El Aksa, där paradisbrunnen finns, sade Gabriel, och jag går just förbi de där två pelarna i porten, som står så nära varandra och om vilka du vet att det heter, att ingen kan tränga sig emellan dem, som inte är en rättfärdig man. Ja, säger jag för mig själv, inte vill jag försöka att tränga mig emellan de där pelarna nu i dag, då jag är ute för att stjäla vatten.

–Hur kan du tänka så! inföll Gertrud. Det är val det bästa du har gjort i hela ditt liv.

Gertrud låg nu i helt glad väntan och lyssnade. Hon hade så pass stark feber, att hon inte kunde hålla isär verkligt och osant, utan hon var fullt inne i att Gabriel var på väg efter vatten från paradisbrunnen.

–Så skjuter jag av mig tofflorna och går in i El Aksamoskén, fortfor Gabriel. Han tyckte, att det gick underbart lätt för honom att sätta ihop den här historien, men han kände ett så djupt medlidande med Gertrud. Det var detta, som födde orden på hans läppar. Det enda, som oroade honom, var. att han ändå till sist måste säga Gertrud, att han inte i verkligheten kunde skaffa henne vatten. Och när jag väl är inkommen dit, ser jag strax brunnen till vänster inne bland en hel skog av pelare. Det står ett vindspel med rep och krok över den, det är ingen konst att hissa ner ämbaren och få dem fyllda. Och jag ska säga dig, att det är rent och blänkande klart vatten, som jag hämtar opp ur brunnen. Bara Gertrud får se och smaka sådant här vatten, blir hon bestämt frisk, tänker jag för mig själv, medan jag fyller ämbaren.

–Ja, bara du nu snart kan komma hem med det! sade Gertrud.

–Jag ska säga dig, svarade Gabriel, att jag inte är så lugn nu, som när jag kom. Nu då jag har vattnet, så är jag rädd att förlora det. Och när jag går mot porten, blir jag än mer ängslig, för jag tycker mig höra rop och skrik.

–Ack, vad kan det nu vara i vägen? frågade Gertrud, och Gabriel såg, att hon blev blek av ängslan. Men Gabriel tyckte nu, att han måste göra slut på saken och han utbrast:

–Vad som är i vägen? Jo, det ska jag säga dig. Hela Jerusalem är det, som kommer emot mig.

Han drog andan ett ögonblick liksom för att uttrycka sin häpnad och förskräckelse.

–Ja, de har rest sig opp, alla de där, som låg och vilade på stenhällarna, och nu står de utanför El Aksa och skriker. Och ropen tillkallar folk från alla håll. Från Omars moské kommer den högste tempelföreståndaren rusande i stor turban och rävskinnspäls, och från ingångarna kommer barnungar, och från alla tempelplatsens hörn kommer dagdrivare, som har legat där och sovit. Och jag ser ingenting annat för mig än knutna nävar och skrikande munnar och högt uppsträckta armar. Och det är ett virrvarr för mina ögon av brunrandiga mantlar och svajande dräkter och röda gördlar och gula tofflor, som stampar mot marken. 

Gabriel kastade en blick på Gertrud, när han berättade detta. Hon avbröt honom inte med frågor, men hon hörde på med spändaste uppmärksamhet, och i sin ängslan hade hon rest sig en smula från bädden. 

–Jag förstår inte ett ord av vad de ropar till mig, kan du veta, fortfor Gabriel, men jag begriper ju i alla fall, att de är onda, därför att en kristen har vågat hämta vatten ur paradisbrunnen.

Gertrud sjönk tillbaka på kudden alldeles blek. 

– Ja, jag förstår nog, att du inte kan komma hem till mig med något vatten, sade hon nästan tonlöst. Gabriel ämnade just skildra hur han måste lämna ämbaren i sticket och själv fly undan, men åter tänkte han på hur våldsamt och grymt livet hade farit fram med en så mild och vek varelse som Gertrud och kände, att åtminstone han ville vara god emot henne. "Jag tror visst, att jag får ställa det så, att det här paradisvattnet kommer hem till Gertrud i alla fall", tänkte han.

–Tar de då vattnet ifrån dig? frågade Gertrud.

–Nej, till en början står de bara och skriker. De vet väl inte rätt vad de vill.

Gabriel höll upp ett ögonblick, han visste inte alltför väl själv hur han skulle reda ut härvan. Då kom Gertrud honom till hjälp.

–Jag hoppades, att han, som satt och talade med sina lärjungar, skulle rädda dig.

Gabriel drog ett djupt andetag.

–Nej, att du kunde gissa det! utbrast han.

–Jag ser nu, att den där moskéföreståndaren i den vackra rävskinnspälsen börjar ge folket befallningar, fortfor han. Så rycker några stycken av dem sina dolkar ur gördeln och rusar på mig. Det är nog meningen att göra slut på mig med en gång. Men besynnerligt är det, att jag inte är rädd om mitt liv, jag bara fruktar för att de ska spilla ut vattnet. Och när de där karlarna kommer rusande ställer jag naturligtvis ner ämbaren på marken och mig själv framför dem. Och när de kommer inpå mig, sträcker jag ut armarna och stöter omkull dem. De ser helt häpna ut, när de tumlar om på marken. De visste inte förut vad det ville säga att strida med en dalkarl.

Men snart är de på fötter igen, och flera kommer till. Och nu är de så många, att jag tydligt ser. att jag ska bli övermannad.

–Men då kommer han nog fram, han dervisch-schejken, inföll Gertrud. Gabriel upptog genast idén.

–Ja, han kommer fram mycket stilla och värdigt och säger några ord till folkhopen, och genast upphör den att hota och anfalla mig.

–Jag vet så väl, så väl vad han sedan gör, sade Gertrud. Så fäster han en klar, lugn blick på mig, sade Gabriel.

–Nå, än sen då? Gabriel försökte få fram något, men han var alldeles hjälplös.

–Ja, det har du ju redan gissat, sade han för att locka Gertrud att tala.

Gertrud såg hela scenen alldeles tydligt framför sig. Hon tvekade inte ett ögonblick.

–Så skjuter han dig åt sidan, sade hon. och ser ner i vattenämbaren.

–Ja visst, det är just vad han gör, sade Gabriel.

–Han ser ner i vattnet från paradisbrunnen, sade Gertrud betydelsefullt. Men innan hon hann säga något mer, hade Gabriel, utan att han själv visste om det, läst sig till hennes tankar, så att han på en gång hade klart för sig hur Gertrud tänkte sig upplösningen av äventyret. Han började berätta mycket ivrigt.

–Du förstår väl, Gertrud, att det inte fanns annat än vatten i ämbaren, när jag bar ut dem ur El Aksa, ingenting annat än klart vatten.

–Nå, än nu då?

–Jo, när den där karlen lutar sig över dem, ser jag ett par kvistar ligga och simma på vattnet.

–Ja visst, sade Gertrud, jag trodde, att det skulle gå alldeles så.

–Och på kvistarna sitter hopvikna, gråaktiga blad, ser du inte det?

–Jo, jag ser. Han är väl något slags undergörare, den där dervischen.

– Han är väl det, bekräftade Gabriel, och god och barmhärtig är han också.

–När han nu böjer sig ner och lyfter opp kvistarna och höjer dem i luften, sade Gertrud, vecklar bladen ut sig och antar den skönaste gröna färg.

–Och så bryter det ut ett rop av hänförelse i folkhopen, skyndade sig Gabriel att tillfoga, och med de sköna bladen i handen går dervischen fram till moskéföreståndaren. Han pekar på kvistarna, och han pekar på mig. Det är ju lätt att förstå, att han säger: "Den här kristne har hämtat opp blad och kvistar från paradiset. Fattar ni inte, att han står under Guds beskydd? Inte går det an att mörda honom!"

Därpå går han fram till mig, alltjämt med de strålande bladen i sin hand. Jag ser hur de lyser i solskenet och skiftar färg, än är de röda som koppar och än blåa som stål. Han hjälper mig på med oket och tecknar åt mig, att jag ska gå. Och jag går så fort jag kan, men jag kan inte låta bli att se mig om flera gånger. Och alltjämt står han och håller opp de skiftande bladen, och folket står stilla och ser på honom. Och så står han kvar, ända tills jag har hunnit ut från tempelplatsen.

–Å, Gud välsigne honom! sade Gertrud. Hon låg och smålog mot Gabriel. Nu kommer du nog riktigt hem med vattnet från paradisbrunnen.

–Ja, svarade Gabriel, nu är det inte något mer hinder i vägen, nu kommer jag lyckligt hem.

I detsamma lyfte Gertrud huvudet förväntansfullt och log på nytt. "Bevare mig väl, hon tror visst, att jag har vattnet här!" tänkte Gabriel. "Det var förfärligt illa gjort av mig att narra henne. Hon dör säkert, om jag säger henne, att här inte finns sådant vatten, som hon längtar efter."

I sin ångest tog han vattenglaset, som stod på bordet, detsamma, som Betsy förut hade bjudit Gertrud, och räckte det till henne.

–Vill du nu smaka vattnet från paradiset, Gertrud? sade han och rösten skalv av ängslan. Han blev nästan förfärad vid att se Gertrud sätta sig upp och gripa efter glaset med båda händerna. Hon drack ur halva glaset med stor begärlighet.

–Gud välsigne dig! sade hon. Nu får jag nog leva.

–Du ska få mer om en stund, sade Gabriel.

–Jag vill, att du ska ge de andra sjuka också av det här vattnet, så att de med blir friska, sade Gertrud.

–Nej, sade Gabriel, vattnet från paradisbrunnen är bara för dig. Det ska ingen annan dricka.

–Men du själv ska väl åtminstone smaka hur gott det är, sade Gertrud.

–Ja, det vill jag, sade Gabriel. Han tog glaset från Gertrud, vände det så, att hans läppar kommo på samma ställe, som hennes nyss förut hade berört, och tömde det.

Innan han hade satt ner glaset på bordet, hade Gertrud sjunkit tillbaka på kudden och somnat in så lätt som ett barn. Men Gabriel blev stående och såg ömsom på glaset, därur han nyss hade druckit, och på Gertrud.

Vad hade det kommit åt honom? Varför blev han så stormande lycklig över detta, att Gertrud hade somnat, och vad var det för en makt, som hade gett honom kraft att berätta en sådan historia? Och först och sist: hur kom det sig, att han utan att tänka på det hade vänt glaset så, att hans läppar kommo att vidröra samma ställe som Gertruds?




Ingmar Ingmarsson


En söndagseftermiddag, då dalbönderna hade varit ett och ett halvt år i Jerusalem, voro de och de andra kolonisterna samlade till gudstjänst. Det led mot jul, och vintern var inträdd, men dagen var mycket varm och mild, så att fönsterna i den stora församlingssalen kunde stå öppna.

Mittunder det man höll på att sjunga en av Sankeys sånger, hördes en ringning på portklockan. Det var en svag och ödmjuk ringning, bara ett enda klämtande, om inte fönsterna hade stått öppna, skulle ingen ha hört den. En av de unga karlarna, som satt nere vid dörren, gick för att öppna, och sedan tänkte ingen mer på vem som kunde ha kommit.

En stund efteråt hördes tunga steg komma långsamt och försiktigt uppför marmortrappan. När den gående hade nått till det översta trappsteget, gjorde han ett långt uppehåll. Han tycktes stå stilla och betänka sig, innan han med än större tvekan gick över marmorgolvet i den stora öppna förstugan utanför församlingssalen. Äntligen lade han sin hand på låsvredet och klämde ner det. Därpå öppnades dörren så mycket som en fjärdedels tum, och längre tycktes den inte vilja komma.

När stegen först hördes, hade dalbönderna alldeles ofrivilligt sänkt rösterna för att höra bättre, och nu vände de alla sina ansikten mot ingången. Det där försiktiga sättet att öppna en dörr var dem så välbekant. De glömde rent bort var de befunno sig, tyckte, att de sutto hemma i Dalarne i en av sina egna små stugor. Men ögonblicket därefter kommo de åter till sig själva och sågo ner i sina sångböcker.

Dörren gled nu upp sakta och ljudlöst, utan att den, som stod utanför, ännu lät se sig. På Karin Ingmarsdotter och ett par andra gick rodnaden som en röd sky över ansiktet, alltmedan de sökte hålla tankarna samlade och följa med sången. Men männen började sjunga kraftigare, med starkare bas än förut, utan att tänka på att hålla tonen.

Äntligen, då dörren hade kommit upp vid pass en fot, visade sig en lång, ful karl, som började klämma sig in genom den trånga öppningen. Han kom in med mycket ödmjuk hållning, och i sin ängslan att störa gudstjänsten vågade han inte gå framåt rummet, utan blev stående strax innanför tröskeln med sänkt huvud och knäppta händer.

Han var iförd kläder av svart, fint kläde, som sutto i påsar och djupa veck. Händerna, som stucko fram under en tillskrynklad manschett, voro stora och valkiga med höga ådror under skinnet. Han hade ett stort, fräknigt ansikte med alldeles vita ögonbryn, starkt framskjutande underläpp och ett stramt drag vid munnen.

I detsamma den nykomne trädde inom dörren, reste sig Ljung Björn från sin plats och sjöng vidare stående. Nästa sekund reste sig gamla och unga bland dalfolket och sjöngo stående, alldeles som Ljung Björn. De höllo ansiktena stadigt över boken, och inte ett leende upplyste dem. Endast då och då gled en förstulen blick till den nykomne nere vid dörren.

Men sången blev på en gång starkare, likt en eld, som livas upp av en vindpust. De fyra Ingmarsdöttrarna, som alla hade vackra röster, togo ledningen, och det blev jubel och fart över den som aldrig förr.

Och amerikanarna sågo förvånade på dalbönderna, ty utan att dessa kanske själva visste det, hade de alla börjat sjunga på svenska.




Senare avdelningen





Barbro Svensdotter


Den första tiden, som Ingmar Ingmarsson var gift, tänkte han inte mycket på att han hade en hustru. När han avstod från Gertrud för att få gården, såg han i tankarna för sig åkrar och bohag, byggnader och boskap, som nu skulle bli hans, men han tycktes rakt inte ha tagit med i räkningen, att han också skulle få en hustru. Och då de hade firat bröllop och flyttat samman, var det alltjämt, som om han inte kunde förstå, att hustrun hörde honom till. Aldrig undrade han på hur hon kunde ha det, om hon trivdes eller längtade. Inte heller lade han märke till hur hon skötte sina sysslor, om hushållet gick väl eller illa. Han tänkte så mycket på Gertrud, att han rakt inte kom ihåg, att hustrun fanns till. Hon var som annat värdelöst lösöre, som hade följt med gården. Hon fick sköta sig bäst hon kunde, han ville inte göra sig några bekymmer för hennes skull.

Men det var allt också en särskild sak, som gjorde, att Ingmar inte satte något värde på hustrun. Han hyste missaktning för henne, därför att hon hade velat ta honom, som tyckte om en annan. "Det måtte vara något fel på henne", tänkte han, "eftersom hennes far på det där sättet rentav hade måst köpa henne en man."

Om Ingmar någonsin lade märke till hustrun, så var det för att göra jämförelser med henne, som han hade mistat. Han kunde nog se, att hustrun också såg bra ut, men inte var hon så fager som den han hade förlorat. Inte gick hon så lätt, och inte kunde hon röra händerna så där vackert, och inte hade hon så mycket fint och lustigt att tala om Hon gick tyst och tålmodig och skötte sitt arbete, det var vad hon dugde till.

Man får väl ändå göra Ingmar den rättvisan att erkänna, att han inte kunde tala med hustrun om det, som han oftast hade i tankarna. Inte kunde han anförtro hennes att han jämt gick och tänkte på den allra käraste, som hade dragit bort till det främmande landet. Det kunde han ju rakt inte. Och inte heller tyckte han, att han kunde tala med henne om att han jämt gick och väntade på det Guds straff, som skulle komma över honom, därför att han hade brutit sitt ord, och att han var rädd för att tänka på sin far i himmelen och inbillade sig, att alla människor klandrade honom. Det visades honom visserligen stor aktning av dem han talade med. men han var så svårmodig, att han misstänkte, att alla gjorde narr av honom, så snart han vände ryggen till, och sade, att han inte var värd det namnet han bar, och allt möjligt i den vägen.

Här ska nu talas om hur det tillgick, då Ingmar första gången lade märke till att han hade en hustru.

Det hände sig så, att när Ingmar och Barbro hade varit gifta ett par månader, blevo de bjudna på bröllop till släktingar, som bodde i hennes socken. Det var en lång väg att fara, och de måste stanna en timme på en gästgivargård för att låta hästen beta. Det var dåligt väder, och hustrun gick upp i övervåningen och satte sig på ett av gästrummen, medan hon väntade. Ingmar vattnade hästen och gav honom havre, sedan kom han in i rummet, där hustrun hade slagit sig ner. Han sade ingenting till henne, satt bara och tänkte på hur svårt det var. att han skulle ut bland människor, och undrade om de där borta i bröllopsgården skulle låta honom märka vad de tänkte om honom. Medan han satt så där och pinade sig, kom den tanken över honom, att allt det här egentligen var hustruns skull. "Om hon inte hade önskat att gifta sig med mig", tänkte han, "så vore jag ännu en tadelfri man. Jag hade inte blivit utsatt för någon frestelse, och jag behövde inte vara rädd för att se hederligt folk i ansiktet."

Aldrig förr hade det fallit Ingmar in, att han kunde komma att hata hustrun, men just i den stunden tyckte han, att han gjorde det. Emellertid fick han snart annat att tänka på. Några karlar hade kommit in i en sal, som låg utanför gästrummet. De hade väl sett Ingmar och hans hustru, när de kommo körande, och nu började de tala om dem. Och det var sådana väggar i den där gården, att de, som sutto innanför, kunde höra varje ord.

–Jag undrar hur de två kan ha det, sade en av karlarna.

–Aldrig trodde jag, att Barbro Svensdotter skulle bli gift, inföll en annan.

–Jag minns hur kär hon var i Stig Börjesson, som var sommardräng på Bergersgården för en tre fyra år sedan.

När hustrun hörde, att karlarna talade om henne, sade hon hastigt:

–Jag undrar om det inte är tid på att resa nu.

Men Ingmar tyckte, att det var förargligt, att de främmande skulle få veta, att han och hon hade suttit innanför och lyssnat. Han ville hellre sitta kvar, tills de voro gångna.

Men nu bar det sig så, att de där ute fortforo att tala om Barbro.

–Den där Stig Börjesson var en fattig stackare, och Berger Sven Persson körde bort honom från gården, så snart han märkte, att dottern höll av honom, sade en, som tycktes vara väl bekant med historien. Men då blev Barbro så sjuk av sorg, att gubben fick lov att ge med sig och fara till prästen med Stig och ta ut lysning. Det besynnerliga med den här saken var dock, att när det hade lyst första gången, kom Stig på andra tankar och sa, att han ingen lust hade att gifta sig. Nu var det Sven Persson, som för dotterns skull måste tigga och be, att inte Stig skulle svika henne. Men Stig hade inget förbarmande. Han sa, att han kände sådant hat till Barbro, att han inte mer ville se henne för sina ögon. Han spred ut, att han aldrig hade tyckt om Barbro, utan att det var hon. som hade sprungit efter honom.

Då karlarna fortsatte att tala på detta sätt, blev Ingmar mycket skamsen, han tordes inte se på hustrun. Men på samma gång tyckte han, att sedan de hade hört allt detta kunde de rakt inte gå igenom det andra rummet.

–Det var nog illa gjort av Stig, sade en annan av dem där ute, men han har också fått ångra sig.

– Han har sa, sade en, som inte hade talat förut. Han gick och gifte sig med den första, som ville ta honom. Det var visst bara för att visa Barbro, att hon inte kunde få honom. Han fick en dålig hustru, det blev bara fattigdom och elände av, och nu har han börjat supa. Han skulle sitta på fattighuset med de sina, om inte Barbro hjälpte honom. Det lär vara hon. som håller både honom och hustrun med föda och kläder.

Sedan de hade sagt detta, talade de inte vidare om Barbro, och en liten stund efteråt voro de gångna. Ingmar gick då och spände för, och när hustrun kom ner på gårdsplanen för att stiga i kärran, tog han och lyfte henne upp i åkdonet. Hon trodde, att det bara var. för att hon inte skulle smutsa ner klänningen på hjulet, men egentligen var det så, att Ingmar på något sätt ville visa, att han tyckte, att det var synd om henne. Han brydde sig inte så mycket om henne, att han kunde bli ledsen över det han hade hört, han tyckte bara, att det var synd om henne. Och när han körde vägen framåt, vände han ibland på huvudet och såg på henne. Jaså, hon var av ett så kärleksfullt sinnelag, att hon kunde bistå och hjälpa den. som hade övergivit henne. Och besynnerligt var det att hon där inte hade blivit mindre sviken, hon. än Gertrud.

När de hade kört ett stycke, märkte Ingmar, att hustrun satt och grät.

–Inte ska du gråta för detta, sade han då, det är väl inte så märkvärdigt, att du tycker om någon, du som jag. Sedan satt han och förargade sig över att han inte hade kunnat säga henne ett vänligt ord.

Efter detta skulle man väl ha kunnat tro, att Ingmar ibland gick och undrade om hustrun alltjämt höll av den där Stig. Men något sådant kom inte för hans tankar, han frågade inte nog mycket efter henne för att söka utgrunda vem hon tyckte om eller inte tyckte om. Han gick i sina egna sorgsna funderingar och glömde återigen nästan bort, att hon fanns till. Inte heller var han förvånad över att hon alltid var så stilla och lugn och aldrig blev häftig mot honom, fastän han aldrig var, som han skulle vara mot henne.

Det där lugnet, som hon ständigt visade, gjorde till sist att Ingmar trodde, att hon inte en gång visste vad han gick och bar på. Men så hände det en gång på hösten, när de hade varit gifta ungefär ett halvt år, att det blev en kulen och ruskig kväll. Ingmar hade varit ute alltsedan mörkningen och kom sent hem. I storstugan, där folket låg, var det nermörkt, men i lillkammarn brann en stor brasa i spisen. Hustrun var uppe och hade satt fram mat, som var något bättre än den vanliga. När Ingmar kom in, sade hon till honom: 

–Du ska lägga av dig rocken, den är alldeles våt.

Hon drog den av honom och höll upp den framför brasan.

–Herregud, så våt den är! sade hon. Jag vet inte hur jag ska kunna få den torr till i morgon. 

–Jag kan just undra var du har varit i sådant väder? sade hon om en stund.

Det var första gången hon frågade honom om något sådant. Han teg och undrade vart hon ville komma.

–Folk påstår, att du var kväll ror ner till skolhuset 

och sätter dig på en sten vid älvkanten och inte rör dig ur fläck på flera timmar. 

– Man får låta folk prata, sade Ingmar och såg lika lugn ut som förut, men han blev dock förargad över att han hade blivit utspanad.

– Ja, men sådant kan inte vara roligt för en hustru att höra.

– Å, svarade Ingmar, den, som har köpt sig en man, kan inte vänta bättre.

Hustrun stod och försökte vända en rockärm. Den var hårt stoppad och styv, så att hon hade stor möda med den. Ingmar tittade upp för att se hur hon skulle uppta det han hade sagt. Han märkte, att hon stod med ett småleende på läpparna. När hon äntligen hade fått bukt på ärmen, sade hon:

–Å, jag var väl inte så angelägen om att bli gift, jag heller. Det var far, som styrde om alltsammans.

Ingmar såg än en gång på hustrun, och när han nu mötte hennes blick, tänkte han: "Hon ser allt ut, som skulle hon veta vad hon vill." 

–Jag tror inte, att du hör till dem, som det är lätt att tvinga, sade han. 

– Å nej, sade hustrun, men far är inte så god att tas med. Den räven han inte kan jaga opp med hund, den fångar han i en fälla. 

Ingmar svarade inte. Han hade redan börjat tänka på sitt och hörde knappt vad hon sade. Men hustrun tyckte väl, att när hon hade sagt så mycket, var det bäst att fortsätta. 

–Nu ska jag säga dig något, sade hon. far har alltid varit så kär i Ingmarsgården, där han har levat i barndomen. Han skröt alltid med den och med Ingmarssönerna. Jag har inte hört så mycket talas om något annat ställe i världen, och jag tror, att jag vet mer om alla, som har levat här, än vad du gör. 

När hustrun hade hunnit så långt i sin berättelse, reste sig Ingmar från bordet, där han hade suttit och ätit, och gick och tog plats på spishällen med ryggen åt elden, så att han kunde se hennes ansikte. 

– Så gick det med mig, som du vet, sade hustrun.

–Det behöver du inte röra vid, sade Ingmar hastigt. Han skämdes, när han tänkte på hur han hade låtit henne sitta och plågas på gästgivargården.

–Men du måste veta, att efter det Stig hade övergivit mig, fick far en sådan ångest för att ingen skulle vilja ha mig, att han bjöd ut mig till höger och vänster. Det blev jag snart led åt. Inte var jag väl så dålig ändå, att han skulle behöva tigga folk om att gifta sig med mig.

När hon sade detta såg Ingmar, att hon rätade upp sig en smula. Hon kastade ner rocken på en stol och såg honom fast in i ögonen.

–Jag visste inte hur jag skulle få slut på det, fortfor hon. men så en dag hittade jag på att säga till far: "Jag gifter mig inte, om jag inte får Ingmar Ingmarsson på Ingmarsgården." När jag sa detta, visste jag likaväl som någon annan? att Tims Halvor ägde Ingmarsgården och att du skulle gifta dig med skolmästarns Gertrud. Jag tog just till något, som var alldeles omöjligt, för att jag skulle få vara i fred. Far blev också alldeles förskräckt till en början. "Då blir du aldrig gift", sa han.-"Ja, då får jag vara nöjd med det", sa jag. Men jag såg, att far ändå tyckte om tanken.-"Har jag ditt ord på det då?" sa han om en stund.-"Ja, det har ni, far", sa jag. Du förstår väl, att jag inte en minut trodde, att han skulle kunna ställa om något sådant. Det såg lika omöjligt ut som att gifta bort mig med kungen.

Efter detta hade jag i alla fall ro ett par år för alla giftermålsförslag, och jag var nöjd, bara jag fick vara i fred. Jag hade det så bra tag kunde begära, jag skötte fars stora hushåll och fick styra och ställa som jag ville, så länge som han var änkling. Men så nu i maj kom far hem sent en kväll och sände genast efter mig. "Nu kan du få Ingmar Ingmarsson på Ingmarsgården", sa han. Far hade då inte talat ett ord om saken på två år. "Nu väntar jag, att du står fast vid ditt ord", sa han till mig. "Jag har köpt gården för fyrtitusen kronor." -"Men Ingmar har ju redan en fästmö", sa jag.-"Han bryr sig väl inte mycket om henne, eftersom han nu friar till dig."

När Ingmar hörde Barbro berätta detta, blev han bitter i sitt sinne. "Vad detta är besynnerligt!" tänkte han. "Det här låter ju alldeles som en lek. Tänk, att jag har måst avstå från Gertrud, bara därför att Barbro en gång hade skämtat om mig med sin far!"

–Jag visste alls inte vad jag skulle göra, fortfor hustrun, jag blev ju rörd också över att far hade gett ut så mycket pengar för min skull, jag tyckte jag inte genast kunde säga nej. Och inte visste jag heller hur du hade det ställt för dig, om den där gården kanske var dig kärare än allt annat. Och far svor på att om jag inte gav med mig, så skulle han sälja gården till sågverksbolaget. Just vid den tiden hade Jag det inte så bra hemma heller. Far hade gift sig för tredje gången, och jag tyckte inte om att gå under styvmor, där jag själv hade varit ensam rådande. Och eftersom jag inte genast hade klart för mig om jag skulle säga ja eller nej, så blev allt, som far ville. Jag tog det inte allvarligt nog, jag, ser du.

–Nej, sade Ingmar, jag ser ju, att det var en lek för dig hela tiden.

–Jag förstod inte vad jag hade gjort, förrän jag fick veta, att Gertrud hade smugit sig bort från föräldrarna och farit till Jerusalem. Men alltsedan dess har jag ingen ro haft. Inte var jag den, som ville göra någon så olycklig.

–Nu ser jag ju också hur du pinas, fortfor Barbro, och jag tänker jämt på att alltsammans är mitt fel.

–Å nej, sade Ingmar, jag bär bara min egen skuld, jag har det inte sämre, än jag har förtjänat.

–Jag vet inte hur jag ska kunna stå ut med den tanken, att jag har vållat sådant elände, sade hustrun. Var kväll sitter jag och väntar, att du ska bli borta. Han kommer nog att stanna där nere vid älven, tänker jag. Och så tycker jag, att jag hör folk ute på gården, jag inbillar mig, att de kommer bärande med dig. Och så tänker jag på hur jag ska få det efteråt. Om jag någonsin i livet ska kunna glömma, att jag har vållat din död!

Alltmedan hon talade och gav luft åt det, som bekymrade henne, satt Ingmar med besynnerliga tankar. Nu ville hon också bli tröstad och hulpen, tänkte han. Han tyckte, att det bara var besvärligt, att hon var orolig för honom. Han var mera nöjd, när hon höll sig lugn, så att han inte behövde tänka på att hon fanns till. "Inte kan jag börja att bära hennes bekymmer också", tänkte han.

Men han förstod, att något måste han säga henne.

–Var inte orolig för mig, du! sade han. Jag ska inte lägga någon ny missgärning till det, som jag redan har förbrutit. Och bara för de ordens skull fick hon liksom ett skimmer över hela ansiktet.

Så likgiltig än Ingmar var för hustrun, stannade han i alla fall hemma ett par kvällar, efter det att hon hade sagt honom hur orolig hon var. Hustrun låtsade inte om, att hon förstod, att han satt hemma för hennes skull, utan var lugn och tyst som vanligt. Men Barbro hade varit mycket god mot alla de gamla, som funnos på Ingmarsgården. De voro mycket förtjusta i henne. Då nu Ingmar stannade hemma och satt vid brasan i storstugan med de andra, sutto Gammal Lisa och Korp Bengt och småmyste hela tiden. Det blev ett ivrigt pratande och berättande hela kvällen, och Ingmar tyckte, att tiden gick fortare, än han hade väntat.

I två kvällar lyckades det för Ingmar att hålla sig hemma, men tredje kvällen var det söndag, och då föll det hustrun in att ta fram sin gitarr och börja sjunga för att fördriva tiden. Det gick bra en stund, men så kom hon in på en visa, som Gertrud hade hållit mycket av att tralla på. Då kunde inte Ingmar härda ut hemma längre, utan satte på sig mössan och gick sin väg.

När han kom ut, var det mörkt som i ett berg, och det föll ett fint, kallt regn, men detta var just sådant väder han tyckte om. Han rodde ner till skolhuset, satte sig på en sten vid älvkanten och tänkte på Gertrud och på den tiden, då han inte hade brutit sina löften, utan var en hederlig och rättskaffens man. Han vände inte om hemåt, förrän klockan var Över elva. Då satt hustrun nere vid älvbrädden och väntade på honom.

Det tyckte inte Ingmar om. Han sade ingenting till hustrun, förrän de voro inkomna i lillkammarn.

– Du får allt låta mig komma och gå som jag vill, sade han då, och hon kunde nog höra på tonen, att han var missnöjd. Hon svarade ingenting, hon bara skyndade sig att repa eld på en sticka och tända ljus. Mannen såg då, att hon var alldeles våt, kläderna sutto som smetade utefter kroppen. Hon gick efter mat åt honom, gjorde upp eld i spisen och bäddade åt dem. och alltjämt släpade och rasslade de våta kläderna omkring henne. Men det var inte att se på henne. att hon var ond eller ledsen. "Jag undrar om hon är så from. att ingenting kan reta henne", tänkte Ingmar.

Han vände sig tvärt mot henne och frågade:

–Om jag hade gjort detsamma mot dig som mot Gertrud. skulle du då förlåta mig?

Hon såg fast på honom ett ögonblick.

–Nej, sade hon endast. och i detsamma blixtrade de till i hennes ögon.

Han blev sittande tyst. "Varför skulle hon inte förlåta mig, då hon förlät den där Stig?" tänkte han. "Men hon menar väl, att jag gjorde värre, jag, som svek Gertrud för vinnings skull."

Ett par dagar efteråt hade Ingmar förlorat en mejsel. Han gick och sökte den överallt och kom på så sätt att gå in i kammaren innanför brygghuset. Där låg Gammal Lisa sjuk, och Barbro satt bredvid sängen och läste högt ur bibeln. Det var en orimligt stor bibel med mässingsbeslag och tjocka skinnpärmar. Ingmar blev stående och betraktade den. "Den är kanske från Barbros hem", tänkte han och gick sin väg. Men nästa ögonblick vände han tillbaka, tog bibeln ur hustruns hand och slog upp första sidan. Han såg nu, att det verkligen var en av de gamla biblarna, som alltid hade funnits på gården och som Karin hade låtit sälja på auktionen.

–Var har den här kommit från? sporde han.

Hustrun satt tyst, men Gammal Lisa svarade:

–Har Barbro inte talat om för dig, att hon har köpt igen bibeln ?

–Nej, har Barbro köpt igen den! sade Ingmar.

– Hon har gjort mer än så, sade gumman ivrigt, du skulle allt en gång gå och titta i skåpet i storstugan.

Ingmar gick raskt ut ur brygghuset och in i storstugan. När han öppnade skåpet där, såg han två av de gamla bägarna stå på hyllan. Han tog fram dem, vände dem upp och ner för att se på märkena i botten och fann, att de voro de rätta. Barbro kom in, medan han stod där. Hon såg förlägen ut.

– Jag hade litet pengar på en sparbanksbok, sade hon med låg röst.

Ingmar var så glad. som han inte hade varit på länge. Han gick fram och tog henne i hand.

– Det här ska du ha riktigt tack för, sade han. Strax därpå rätade han upp sig och gick ut. Det kändes så för honom, som skulle det vara orätt, om han var vänlig mot hustrun. Det var han då skyldig Gertrud, att han inte visade denna, som hade kommit på hennes plats, någon kärlek eller välvilja.

Det kunde vara en vecka efter detta. Ingmar kom ut ur ladan och gick fram mot boningshuset. På samma gång öppnade en främmande karl grinden och vandrade in på gården. Då de två möttes, hälsade den främmande och frågade om Barbro Svensdotter var hemma.

–Jag är en gammal bekant till henne, sade han.

Det besynnerliga var nu, att Ingmar genast tyckte sig veta vem den främmande var.

– Då är du väl Stig Börjesson, sade han.

–Jag trodde inte, att någon här kände mig, sade karlen, jag ska genast gå min väg, jag har bara ett par ord att säga till Barbro. Men tala nu inte om för Ingmar Ingmarsson att jag har varit här! Han skulle kanske inte tycka om, att jag kommer hit.

–Å, jag tänker Ingmar skulle bli glad att få se dig, sade denne, han har nog undrat hur en sådan usling kunde se ut. Han hade blivit alldeles rasande över att den där eländiga karlen alltjämt gick omkring och sökte inbilla folk, att Barbro Svensdotter tyckte om honom.

–Jag vet inte, att någon har kallat mig usling förr, sade nu Stig.

–Ja, har ingen gjort det förr, så gör jag det nu, sade Ingmar, och med detsamma lyfte han handen och gav honom en örfil.

Karlen for tillbaka, han blev likblek och stygg av ondska.

–Låt vara! sade han. Du vet inte vad du gör. Jag ville bara låna pengar av Barbro, jag har inget annat ärende till henne.

Ingmar var nu en smula skamsen över sin häftighet. Han kunde inte förstå varför han hade farit fram på det sättet. Men inte ville han visa ånger inför den där stackarn, utan han sade i vred ton:

–Inte ska du tro, att jag är rädd för att Barbro tycker om dig. Men jag tycker, att du har förtjänat en örfil, därför att du svek henne.

Stig Börjesson kom nu ända fram till honom.

–Jag ska säga dig något, jag, därför att du slog mig, sade han, och rösten kom vass och väsande ur strupen på honom. Jag tänker, att det, som du får höra, ska göra mer ont i dig, än om jag kunde piska dig. Du är visst mycket kär i den här Barbro, därför ska jag tala om för dig, att hon är en av dem, som härstammar från hästbytarn på Sorgbacken.

Han stod och väntade på vad min Ingmar skulle göra, men denne såg bara en smula förvånad ut.

–Vad är det du menar? sade han.

–Jaså, vet du inte det, svarade Stig. alltjämt lika rasande, då ska jag tala om det för dig.

Jo, det var en gång en karl, som var begiven på hästbyte. Han reste beständigt från marknad till marknad för att byta hästar och for mycket illa med djuren. Han hade också en mängd skälmstycken för sig med dem. An målade han vita bläsar i pannan på hästar, som folk visste hade koller, för att de inte skulle bli igenkända, och ibland gav han gamla, utslitna krakar sådant att äta, som gjorde, att de såg feta och glänsande ut just så lång tid, som behövdes för att byta bort dem. Allra värst for han fram med sina hästar, när han skulle provköra dem. Det kom då en riktig galenskap över honom, och han slog och piskade så, att djuren blev som flådda över ryggen och röda köttet lyste fram efter vart rapp.

En gång hade den där karlen legat vid en marknad en hel dag utan att kunna göra några byten. Det kom sig dels därav, att folk hade blivit så ofta lurade av honom, att de var rädda för att ha något med honom att skaffa, och dels var hästen, som han ämnade byta bort den dagen, så gammal och usel, att ingen ville ha den. Han drev den fattiga kraken i vildaste galopp fram och tillbaka genom folkhopen och piskade honom, så att blod dröp ner på skacklorna, men ju mer han visade den, desto skyggare blev folket för att göra handel med honom.

När det led mot kvällen, kunde han nog förstå, att han inte skulle få göra några affärer den dagen. Innan han for hem, ville han ändå göra ett sista försök och körde sin häst med sådan hisklig fart över marknadsfältet, att människorna trodde, att den skulle störta. Mittunder värsta farten fick han ögonen på en karl, som körde en vacker svart unghäst och åkte lika fort som han själv, utan att de; tycktes vålla hästen den minsta ansträngning

Inte förr hade hästbytarn stannat och stigit ur kärran förrän han, som körde den goda hästen, kom fram till honom. Han var liten och spenslig, med smalt ansikte och spetsigt skägg under hakan. Han var alldeles svartklädd, och hästbytarn kunde inte varken av tyget eller tillskärningen gissa sig till från vilken socken han var kommen.

Hästbytarn märkte snart, att den där bonden var bra enfaldig. Han berättade. att han hade en brun häst hemma och att han ville byta bort den här svarta för att få två av samma färg. "Den hästen, som du körde med. skulle passa bra i färg", sa han, "jag skulle vilja ha den, om den eljest duger något till. Men du får vara hygglig och inte lura på mig en dålig, häst, för det är ingenting i världen som jag så litet förstår mig på som hästhandel."

Det slutade sa, förstås, att hästbytarn lämnade honom sin krake och tog den goda unghästen i stället. Aldrig i hela sitt liv hade han lagt selen på ett så välskapat djur. "Ingen dag, har börjat så illa för mig och slutat så väl", sa han när han satte sig, i kärran för att köra hem.

Det var ingen lång väg från marknadsplatsen till hemmet. Han kom fram, medan det ännu var skymning. När han körde in genom grinden, såg han, att en mängd av hans gamla vänner, hästbytare från flera socknar, stod utanför stugan och väntade på honom. De var i mycket gott humör, och när han kom körande, började de skrika och ropa hurra och skrattade på samma gång, alldeles ohejdat.

"Vad är det ni har så roligt åt, karlar?" frågade hästbytarn och drog in tömmarna.

"Jo" sa de? "vi har väntat på dig här för att se om det skulle gå för den där karln att lura på dig sitt blinda föl. Vi mötte honom. när han kom körande opp till marknaden, och då slog han vad med oss om att han skulle lura dig."

Hästbytarn hoppade ur kärran, ställde sig framför hästen och gav den ett förfärligt slag med piskskaftet rätt mellan ögonen. Djuret gjorde inte en rörelse för att undvika slaget. Karlarna hade rätt. Det var alldeles blint.

Då blev hästbytarn så ond och förtvivlad, att han alldeles tappade sitt förstånd. Medan kamraterna fortfor att håna och skratta ut honom, spände han hästen från kärran, fattade därpå tömmarna och körde den oppför en tvärbrant kulle, som låg bakom stugan. Han smackade och smällde, och hästen gick raskt framåt, men när de kom på höjden, stannade den och ville inte gå vidare. Där oppe var en skärning i kullen, och under den fanns en ofantligt djup och vid grop, där hela trakten hade hämtat grus under mångfaldiga år. Hästen måtte ha känt, att marken var undergrävd. Den ville inte gå framåt. Karlen bara slog och drev på, hästen blev alltmer rädd, den reste sig på bakbenen, men framåt ville den inte. Äntligen, när den inte visste sig annan råd, tog den ett långt språng, som om den trodde, att detta bara var ett dike att springa över, och hoppades komma till den andra sidan. Men det fanns ingen andra sida att uppnå, och när den inget fotfäste fick, skrek den högt och förskräckligt, och nästa sekund låg den med bruten nacke på botten av gropen. Hästbytarn inte så mycket som såg efter den, han gick tillbaka till sina vänner. "Jaså, ni har slutat opp med att skratta nu", sa han. "Far nu er väg och tala om för honom, som ni slog vad med. hur det gick med hans föl!"

Men se, historien är inte slut med detta, fortfor Stig, utan nu ska du lägga märke till vad som sedan hände. Jo, den där karlens hustru fick en son någon tid därefter, och han var en sådan där veling, som inte har något förstånd, och därtill var han blind. Och det var inte nog med det, utan alla de söner, som hustrun sedan födde, var blinda och idioter. Men döttrarna var vackra och kloka och blev väl gifta.

Ingmar hade stått kvar hela tiden och lyssnat som förhäxad. Nu gjorde han en rörelse som för att slita sig lös, men när Stig fortsatte, blev han alltjämt stående.

–Men därmed var det inte nog, vidtog Stig än en gång, utan när de gifta döttrarna fick barn, var alla deras söner blinda och idioter, men deras döttrar var vackra och välskapade och hade ett utmärkt förstånd.

Och så har det varit intill denna dag, fortfor Stig, att alla, som har gift sig med döttrar ur den släkten, har fått idioter till söner. Och därför har folk kallat det dar torpet Sorgbacken, och något annat namn lär det aldrig få.

Ingmar hade så småningom påmint sig, att han som barn hade hört den där historien om släkten från Sorgbacken, men det hade bara berättats som en saga, aldrig hade han trott, att det fanns någon sanning i detta. Han började skratta åt Stig.

–Du tror visst inte på den här historien, du, sade nu Stig och kom ändå närmare inpå Ingmar. Men jag ska säga dig, att Sven Perssons andra hustru var av det folkslaget. Alla av Sorgbackssläkten har flyttat bort till en annan trakt, så att här har man glömt bort hurudana de är, men min mor hade reds på dem. Hon teg med vad hon visste och sa till ingen vem Sven Persson hade haft till hustru, förrän det blev fråga om att jag skulle gifta mig med hennes dotter. Och när jag fick veta det, kunde jag inte ta henne, men jag teg med det som en ärlig karl, du. Om jag hade varit en usling, hade jag nog talat om det. Och jag har burit all smälek, som jag har fått lida för den här saken, med tystnad, du, ända tills du slog mig. Och Sven Persson själv har visst aldrig vetat om vem han hade råkat ut för. Hans hustru dog, sedan hon hade fött honom den här enda dottern. Och döttrarna av Sorgbacksfolket, de är fina och rara, du, det är bara pojkarna deras, som blir blinda idioter. Och nu kan du ligga, du, som du själv har bäddat åt dig. Du kan allt tro, att jag har skrattat åt dig, när jag tänkte på att du svek din käresta, och när jag tänkte på den Ingmar Ingmarsson, som ska styra gården efter dig. Och många lyckliga dagar tänker jag att du får med din hustru efter detta.

Men medan Stig stod tätt intill Ingmar och väste fram allt detta, hade denne kommit att se upp mot boningshuset. Och då såg han fliken av en kjortel sticka fram bakom ingångsdörren. Han kunde förstå, att Barbro hade gått ut i förstugan, när hon såg, att han och Stig möttes på gården, och där stod hon nu och hörde alltsammans. Då först blev Ingmar ängslig, och den tanken for igenom honom: "Det var en olycka, att Barbro fick höra detta. Kan det vara möjligt, att det, som jag länge har fruktat för, nu har skett? Kan det vara så, att detta är Guds straff, som jag har väntat på?"

På samma gång hände det, att Ingmar nu för första gången riktigt kände, att han verkligen hade en hustru och att det tillkom honom att ta vård om henne. Därför tvang han sig till att skratta än en gång och låtsade vara alldeles obekymrad.

–Det var bra, att du talade om detta, så att jag slapp att gå och bära agg till dig.

–Jaså, sade Stig, tar du det på det sättet?

–Ja, du tänker väl inte, att jag ska vara lika dum som du och gå och förspilla min lycka för gammalt skrocks och vidskepelses skull.

– Ja, då ska jag inte säga mer för den här gången, sade Stig. Jag får väl se om du är lika säker på dig om ett år.

–Du kan väl komma in och tala med Barbro, sade Ingmar, när han såg, att den andre lagade sig till att gå.

–Å nej, det får vara, sade nu Stig.

När han var gången, gick Ingmar genast in i stugan för att tala med hustrun. Hon stod där inne och väntade honom, och innan han hade hunnit yttra ett ord, sade hon alldeles lugnt:

– Ingmar, inte ska vi väl tro på sådana barnsagor. Inte har jag något att göra med sådant. som skedde för mer än hundra år sedan, om det någonsin har skett.

– Har du hört det då? sade Ingmar. Han ville inte låtsa om, att han hade sett henne stå och lyssna.

–Jag har hört den gamla historien, jag som andra, men aldrig förrän i dag har jag vetat, att den hade något med mig att göra.

–Det var synd, att du skulle höra det, sade mannen, men det gör ingenting, bara du inte tror på det.

Hustrun log.

Inte känner jag med mig någon förbannelse. sade hon. Ingmar tänkte, att han sällan hade sett någon ha ett bättre utseende.

–Nog tror jag, att man kan säga om dig, att du är sund till kropp och själ, sade han.

Fram på våren var det, som hustrun fick barn. Hon hade hållit sig tapper hela tiden och aldrig visat någon oro Ingmar trodde mången gång? att hon alldeles hade glömt det där, som Stig hade berättat. Vad honom själv angick, så tordes han efter det där samtalet inte gå upp i sin sorg såsom förut. Han tänkte alltid på att han måste visa sig sådan, att hustrun förstod, att han inte trodde på förbannelsen, som skulle följa med henne. Han försökte sätta på sig ett förnöjt ansikte hemma och inte gå och se ut, som om han väntade på Guds straff. Han började lägga sig vinn om sin egendom, och han visade sig hjälpsam mot folk, som hans far hade gjort. "Det går inte an för mig att bara gå och se olycklig ut hädanefter", tänkte mannen. "nå inbillar sig Barbro, att jag tror på den där förbannelsen och går och sörjer över den."

Hustrun var otroligt glad åt barnet. Det var en pojke. Han var välskapad och vacker, hade hög, bred panna och stora, klara ögon. Hon kallade gång på gång in Ingmar, för att han skulle se på gossen.

–Nog är han riktig, du, inte är det något fel på honom? sade hustrun.

Ingmar stod där helt förlägen, han höll händerna på ryggen och tordes inte röra vid barnet.

–Nog är han riktig alltid, upprepade han.

–Nu ska du få se, att han ser. sade hustrun. Hon tände ett ljus och förde det fram och åter förbi barnets ögon.

–Ser dus att han tittar efter ljuset? sade hon.

– Ja, sade Ingmar och var övertygad, att hustrun såg, att barnet rörde ögonen, fast han inte kunde märka det.

Det var några dar senare. Barbro var uppe, och hennes far och styvmor hade kommit för att se på barnet styvmodern tog upp gossen ur vaggan och liksom vägde honom på armarna.

–Det var ett stort barn, sade hon och såg belåten ut.

Men strax därefter började hon betrakta barnets huvud.

–Har inte det här barnet för stort huvud? sade hon.

–Barn har stora huvuden i vår släkt, sade Ingmar.

–Är ditt barn friskt? frågade styvmodern om en stund och lade ner det i vaggan.

–Ja, sade Barbro, det växer för var dag.

–Jag undrar om du kan vara säker på att det ser. sade styvmodern om en stund, det vänder alltid ut vitögat.

Hustrun började bli skälvande där hon satt. Läpparna darrade.

–Om ni vill pröva med ett ljus, sade Ingmar, ska ni se, att det har god syn.

Hustrun tände ivrigt upp ett ljus och höll det framför barnets ögon.

–Visst ser det, sade hon och försökte låta hoppfull och glad

Barnet låg stilla i vaggan och vände ut vitögat.

–Se, hur det vänder ögonen efter ljuset! sade hustrun.

Ingen av de andra sade något.

– Ser ni inte, att det rör ögonen? sade hon till styvmodern.

Denna svarade inte ett ord.

–Han är sömnig nu, sade Barbro. Ögonen går igen på honom.

–Vad ska han heta? frågade styvmodern om en stund.

–Vi brukar kalla äldsta pojken för Ingmar här i huset, sade husbonden.

Hustrun föll in:

–Jag hade tänkt be dig, att han skulle få heta Sven efter min far.

Nu blev det ohyggligt tyst en stund. Ingmar märkte, att hustrun gav noga akt på honom, fastän hon låtsade, som om hon såg ner mot golvet.

–Nej, sade han, nog är din far, Sven Persson, en duktig karl, men den äldsta får allt lov att heta Ingmar.

Men en natt, då barnet var åtta dar gammalt, fick det några häftiga krampanfall, och fram emot morgonen dog det. På detta sätt blevo föräldrarna aldrig riktigt säkra på hur det var med barnet. De försökte nog att tro, att det hade varit ett friskt och riktigt barn, men alldeles vissa på detta voro de heller inte.

Alltsedan samtalet med Stig hade Ingmar jämt varit god mot Barbro, och ibland hade han visat sig mot henne, såsom det brukas bland nygift folk. Han trodde alltjämt, att all hans kärlek tillhörde Gertrud, och han sade till sig själv: Inte tycker jag om Barbro, men jag måste vara god mot henne, som har ett så tungt öde att bära på. Hon får lov att känna, att hon inte står ensam i världen, utan har en man, som vill ta vård om henne."

Barbro grät inte mycket över barnet, sedan det var dött. Hon tycktes snarast vara nöjd, att det var borta. När ett par veckor hade gått, kom hon till lugn. Ingen kunde se på henne om hon gick och kände sig olycklig eller om hon nu igen hade slagit ifrån sig de svåra tankarna.

Fram på sommaren for Barbro upp till fäboden, och Ingmar gick ensam hemma.

Men nu kom det något besynnerligt över honom. När han kom in i stugan, gick han liksom och såg efter Barbro. Ibland, då han stod vid arbetet, lyfte han huvudet och lyssnade om han inte skulle höra hennes röst. Han tyckte, att all trevnad var borta från gården. Det var rakt inte samma ställe.

På lördagskvällen gick han upp i skogen till Barbro. Hon satt på stenhällen utanför fäboden. Hon höll händerna vilande i knäet, och fastän hon såg Ingmar komma, gick hon inte emot honom. Så satte han sig bredvid henne.

–Ser du, det har kommit över mig något så besynnerligt, sade han.

–Jaså, sade hon utan att fråga något vidare.

–Det är så, att jag har börjat tycka om dig.

Hon såg på honom, och han märkte, att hon var så trött, att hon knappt kunde orka med att lyfta ögonen.

–Det är allt för sent nu, sade hon.

Han blev alldeles förskräckt, när han såg hurudan hon var.

–Det är inte bra för dig att gå ensam här i skogen, sade han.

–Jo, jag har det gott här, jag ville stanna här hela livet.

Ingmar sökte tala om för henne, att han nu höll henne kär, att han inte hade en tanke för någon utom henne. Han hade inte vetat om hur det stod till med honom, förrän hon hade farit hemifrån. Barbro svarade bara fåordigt.

–Det där skulle du ha sagt mig förra hösten, sade hon.

–Tyckte du om mig förra hösten? frågade Ingmar.

–Då bad jag Gud var kväll. att du skulle komma att tycka om mig. sade Barbro. Jag hade låtit dig trampa mig under fötterna. om du bara hade sagt mig ett vänligt ord.

–Jag bar mig inte så åt emot dig, att du hade något skäl att tycka om mig, sade Ingmar undrande.

–Det var liksom bestämt på förhand, sade Barbro. Jag hade hört far tala så mycket om Ingmarsgården och Ingmarssönerna, att jag var alldeles uttröttad och var ivrig att finna fel på allt både hos gården och dig, men så fort jag hade satt fötterna innanför dörrarna på det gamla stället, så tyckte jag. att jag var som hemma och att det var där, som jag alltid hade längtat att få vara.

– Jag undrar hur det kunde komma sig, sade Ingmar.

– Jag tänker, att det kom ifrån far. När jag hade bott i Ingmarsgården en vecka och fått se hur det levdes där, så förstod jag, att allt det bästa hos far, det hade han därifrån, och alla de gammaldags bruk och skick, som v i hade hemma, dem hade han fått lära sig där. Jag tror, att far i hela sitt liv har strävat att bli som en Ingmarsson, och mig har han uppfostrat, för att jag skulle bli som en av Ingmarsdöttrarna.

–Ja, det var ju Sven Persson själv, som uppfostrade dig, sade Ingmar.

–Det var så. Mor dog, när jag var liten tös.

– Du ser väl själv, att det är omöjligt annat, än att jag skulle tycka om dig, sade Ingmar.

Barbro såg prövande på honom.

–I höstas tyckte jag, att det där andra bara hade varit en stor förblindelse, sade hon. Jag förstod inte, att jag hade kunnat bli kär i någon, som inte var som du. Och jag tänkte, att kanske du skulle ha sett, att det var något, som band mig till dig och ditt på ett särskilt sätt, om inte Gertrud hade stått emellan oss.

Ingmar satt tyst för att få tid på sig att tänka, men om en liten stund såg han upp och smålog.

–Du har nog trott, att jag var bättre, än jag är.

–Hur så då?

–Jo, du trodde väl, att jag var en sådan präktig karl, att jag aldrig kunde byta om sinnelag. Jag har också tyckt själv, att det var ömkligt, att jag inte kunde hålla fast vid Gertrud, men så kom det för mig, att det kunde inte vara något ont i att jag tyckte om min egen hustru. Det är ju ändå med dig, som jag ska leva, och inte med den andra.

–Ja, det är ju sant, det är ju sant, sade Barbro, men ändå är det, som vore det inte rätt.

–Gertrud har skrivit till mig och bett mig, att jag inte ska tänka på henne, sade Ingmar. Hon är lyckligare nu, än hon någonsin hade kunnat bli, om vi hade gift oss med varandra. Halvor och Karin skriver också, att Gertrud är den, som är mest nöjd av dem alla.

–Nej, kära då, tror du, att det kan vara sant? utropade Barbro, och med detsamma lyfte hon upp huvudet, som om en tyngd hade fallit av henne.

–Det var ju inte att begära, att Gertrud skulle gå och sörja över mig hela livet igenom, sade Ingmar.

– Om jag bara vore säker om att Gertrud store lycklig då skulle jag också våga bli det. sade Barbro, och med detsamma flög ett skimmer av glädje över hennes ansikte.

När Ingmar kom ner till bygden igen, låg det brev från Jerusalem och väntade honom. Det var inte så fullt av glädje och lycka, som alla brev från de bortfarna hade varit förut under vintern och våren. Han fick nu på en gång veta. att Halvor och Gunhild voro döda och att Gertrud hade börjat att visa sig besynnerlig. Det var Hök Gabriel Mattsson, som skrev, och han lovade Ingmar, att han skulle vaka över Gertrud så gott han kunde, men det märktes nog, att han fruktade, att hon skulle bli sinnesförvirrad.

–Nej, det finns ingen lycka för mig, sade Ingmar, när han hade läst brevet. Jag har inte gjort nog bot än, jag. Det är inte att tro, att Vår Herre ska bli nöjd, förrän jag har fått ställa till rätta allt det, som jag har bragt i olag.

En dag i augusti kom Ingmar åter upp till fäboden.

– Vi har fått en stor sorg, sade han, då han råkade Barbro.

–Vad är det? sade hon.

–Det är din far, som är död.

–Ja, det var stora nyheter för dig och mig, sade hon.

Barbro satte sig ner på en sten vid vägkanten och bjöd Ingmar sätta sig bredvid henne.

–Nu är vi fria att göra som vi vill, sade hon. och nu ska vi skiljas.

Han ville avbryta henne, men hon lät honom inte komma till ordet.

–Så länge som far levde, var det omöjligt, men nu måste vi genast söka skilsmässa. Det förstår du väl.

–Nej, sade Ingmar. Ingenting av den sorten förstår jag.

–Du såg väl vad det var för ett barn, som jag födde dig.

–Det var ett vackert barn, sade han.

–Det var blint, och det skulle ha blivit en fåne, sade hon.

–Det gör detsamma hurudant det var. Jag vill ha dig i alla fall.

Hon knäppte händerna, och Ingmar såg, att hon rörde lapparna.

–Tackar du Gud för detta? sade han.

– Hela sommaren har jag bett Gud om befrielse, sade hon.

– Herregud, ska jag nu förlora min lycka för en sådan där gammal sagas skull! sade han.

–Det var inte någon saga, sade Barbro, barnet var blint.

–Det vet ingen, sade han. Om det hade fått leva, skulle du ha fått se, att det hade sin riktiga syn.

–Men mitt nästa barn bleve en idiot i alla fall, sade hon. för nu tror jag på det.

Ingmar fortfor att strida med henne.

–Det är inte bara för barnets skull jag vill skiljas, sade hon.

Han frågade om det var något annat i vägen.

–Jag vill, att du ska fara till Jerusalem och föra hem Gertrud.

–Aldrig gör jag något sådant, sade han.

–Du ska göra det för min skull, sade hon. så att jag får igen min sinnesfrid.

Han höll emot och sade, att hon begärde något alldeles orimligt av honom.

–Du ska ändå göra det, därför att det är rätt. Det ser du väl, att om vi fortsätter att leva här som man och hustru, ska Gud aldrig höra opp att straffa oss.

Hon visste från första stund, att hon skulle få honom att ge vika, därför att han hade ett dåligt samvete.

–Du ska vara glad, att du nu får göra allt det gott igen, som du ställde galet förra året, sade hon. Eljest skulle det ha grämt dig hela ditt liv. Och så till sist, då han fortfor att säga emot: Du ska inte vara orolig för gården, du ska få köpa den av mig, när du kommer igen. Men medan du är borta i Jerusalem, ska jag stanna här och sköta den åt dig.

Så drogo de ner till gården för att börja ordna om skilsmässan. Nu hade Ingmar en tyngre tid än någonsin. Han såg, att Barbro var glad och lycklig åt att bli fri från honom. Hon hade sin bästa glädje åt att tala om hur Gertrud och han skulle få det. Framför allt hade hon mycken fägnad av att måla ut för sig hur glad Gertrud skulle bli, när han hämtade henne i Jerusalem. En gång, då hon hade hållit på länge med detta, tyckte han, att det måste vara så, att Barbro inte tyckte om honom, eljest kunde hon väl inte ständigt tala om att föra honom samman med Gertrud. Då for han upp och slog handen i bordet.

–Jag ska resa, ropade han, men tala nu inte mer om detta !

–Då blir allt bra, sade hon och såg glad ut. Kom bara ihåg, Ingmar, att jag aldrig får en lugn stund, förrän du har försonat dig med Gertrud!

Och så gingo de igenom det alltsammans. De blevo varnade av kyrkoherden, de blevo varnade av kyrkorådet, och på hösttinget blevo de skilda för ett år till säng och säte.

Samma dag, som utslaget föll på tinget, reste Ingmar till Jerusalem.




Ingmars brev


Dagen efter Ingmars ankomst till Jerusalem satt Karin Ingmarsdotter som vanligt ensam på sitt rum. Hela förra kvällen hade hon i glädjen över att återse Ingmar stannat i församlingssalen och tagit del i samtalet. Men nu hade försteningen åter fallit över henne, hon satt stel och rak i Halvors länstol och stirrade rätt framför sig utan att syssla med något arbete.

Så gick dörren upp, och Ingmar kom in. Karin märkte honom inte, förrän han stod alldeles bredvid henne. Hon blev förlägen över att brodern hade fått se henne sitta alldeles sysslolös, rodnaden steg upp i hennes ansikte, och hon grep ivrigt efter en stickstrumpa.

Ingmar tog plats på en stol och satt där tyst utan att se på Karin. Det for nu för henne, att de i går kväll endast hade talat med honom om hur de själva hade det här ute i Jerusalem, och att ingen hade fått veta något om honom Ingmar, eller varför han hade uppsökt dem. "Det är väl detta han nu vill tala om för mig", tänkte Karin.

Ingmar rörde läpparna ett par gånger som för att börja ett samtal, men inte ett ljud kom fram. Karin satt under tiden och betraktade honom. "Det är rent förfärligt vad han har åldrats", tänkte hon. "Far hade knappast djupare rynkor i pannan, han, så gammal han var. Antingen har Ingmar varit sjuk, eller också har han måst gå igenom något bra svårt, sedan jag sist såg honom."

Karin började undra vad det kunde vara, som hade hänt Ingmar. Hon hade ett dunkelt minne av att systrarna en gång hade läst upp något, som rörde honom, ur ett brev, men hon hade varit så nergrävd i sin sorg, att allt, som hade skett i yttervärlden, hade gått henne förbi som något, varmed hon inte hade att skaffa.

Karin sökte nu på sitt försiktiga vis förmå Ingmar att tala om hur han hade haft det och varför han hade rest till Jerusalem.

–Det var bra, att du kommer in till mig, så att jag kan få litet reda på hur det står till i hemtrakten, sade hon.

–Ja, svarade Ingmar, jag tänker, att det kan vara en hel mängd saker, som du vill veta besked om.

–Det har alltid varit så med folket där hemma, sade Karin och talade långsamt, likt en, som försöker att sätta sig in i en sak, som har varit länge borta ur tankarna att de har velat ha någon att rätta sig efter. Än var det far och än var det Halvor, och en lång tid var det skolmästarn. Jag undrar vem det kan vara nuförtiden?

Karin hade inte väl ställt denna fråga på Ingmar, förrän han fällde ner ögonlocken och blev sittande tyst utan att ändra en min.

–Kanske att det är kyrkoherden, som nu har blivit de styrande? gissade Karin.

Ingmar satt styv och rak och svarade alltjämt ingenting

–Jag har tänkt för mig själv, att det väl nu är Ljung Björns bror, Per, som är den ypperste mannen i hela socken envisades Karin, men även denna gång blev hon utan svar.

–Jag vet ju, började hon på nytt, att det har varit vanligt, att folk rättar sig efter husbonden på Ingmarsgården, men ingen kan begära, att de ska låta styra sig av en, som är så ung som du. Hon höll upp, och Ingmar gav nu äntligen ett svar.

–Du vet nog, att jag är för ung för att bli invald i råd eller nämnder.

–Man kan nog styra folk utan att ha så många ämbeten, sade Karin.

–Ja, svarade Ingmar, det kan man.

När Ingmar yttrade detta, genomfors Karin av en glädjekänsla. "Ack, inte frågar jag numera efter allt detta!" tänkte hon. men hon kunde i alla fall inte låta bli att vara glad åt att ättens gamla makt och anseende hade övergått till Ingmar. Hon rätade upp sig och började tala i myndigare ton än hittills.

–Jag kunde nog tro, att människor skulle vara förståndiga och begripa, att du gjorde rätt, som övertog gården.

Ingmar gav Karin en lång blick. Han förstod vad som låg under hennes ord. Hon hade nog fruktat, att han skulle ha blivit utsatt för sockenbornas förakt, därför att han hade övergett Gertrud.

–Gud har inte straffat mig på det sättet, sade han.

"Om det inte är detta, så är det något annat svårt, som har övergått honom", tänkte Karin. Hon måste sitta tyst och fundera en lång stund. Hon levde sig med stort besvär in i de tankar och känslor hon hade haft i det gamla landet.

–Jag undrar om det finns någon i socken, som har hållit fast vid vår lära? frågade Karin.

–Det är kanske en eller två, fler är det inte.

–Jag tänkte alltid, att ännu några till skulle få ta emot Guds kallelse och följa efter oss, sade hon och gav Ingmar en forskande blick.

–Nej, sade Ingmar, ingen mer har blivit kallad, såvitt jag vet.

–I går, när jag fick se dig, tänkte jag, att du hade fått erfara Guds nåd, sade Karin.

–Nej, jag har inte kommit hit av den orsaken, jag.

Karin höll inne en stund, innan hon fortfor med sina frågor. Hon började nu mera skyggt, liksom rädd för det svar hon kunde få.

–Nu är det väl ingen där hemma, som tänker på oss, som är resta?

På detta svara de Ingmar åter med en viss förlägenhet .

–Det är ju inte så mycken sorg numera, som det var i början.

–Jaså, det var sorg, sade Karin, jag tänkte, att det bara skulle vara en lättnad att bli av med oss.

–Å jo, nog var det sorg och saknad efter er, svarade Ingmar ivrigare, det drog allt om en lång tid, innan folk, som hade varit era grannar, blev vana vid dem, som hade flyttat in i ert ställe. Jag vet, att Börs Berit Persdotter, som var grannkvinna till Ljung Björns, gick ut var kväll i vintras och smög sig runtom huset, där de hade bott. Karin kom mycket sävligt fram med nästa fråga.

–Då har nog Börs Berit varit den, som har sörjt mest av alla ?

–Å nej, sade Ingmar med kärv röst, det var en annan, som passade på var kväll i höstas, då det var mörkt och svart, och rodde neråt älven till skolmästarns och satte sig på den där stenen vid älvbrädden, som Gertrud förr i världen brukade slå sig ner på, då hon satt och såg på solnedgången.

Karin menade nu, att hon visste varför Ingmar hade åldrats, och bytte raskt om samtalsämne.

–Är det din hustru, som sköter gården, medan du är borta? frågade hon.

–Ja, svarade Ingmar.

–Hon är en god husmor? fortfor Karin.

–Ja, svarade Ingmar än en gång.

Karin strök med handen neråt förklädet, innan hon sade något mer. Hon tyckte sig nu minnas, att systrarna hade berättat, att det inte hade varit något gott förhållande mellan Ingmar och hustrun.

–Har ni några barn? frågade hon till sist.

–Nej, sade Ingmar, vi har inget barn.

Karin satt nu rådlös, hon strök och strök med handen neråt förklädet. Det bar henne emot att fråga Ingmar rent ut varför han hade kommit. Sådant hade aldrig varit sed på Ingmarsgården. Så kom Ingmar själv henne till hjälp.

–Barbro och jag ska skiljas, sade han med hård röst.

Karin for upp. På en gång var hon alldeles sådan, som om hon hade suttit som husmor på Ingmarsgården. Hon mindes intet annat än sina gamla tycken och känslor.

–Gud bevare dig för vad du säger, utbrast hon. aldrig har någon i vår släkt låtit skilja sig!

–Det är redan avgjort, sade Ingmar, vi blev skilda för ett år till säng och säte på hösttinget. När det året är förbi, ska vi lägga in om riktig skilsmässa.

–Vad har du då emot henne? frågade Karin. Du kan aldrig få någon, som är mer förmögen och ansedd.

–Inte har jag något emot henne, sade Ingmar undvikande. -Är det hon. som vill skiljas? -Ja, sade Ingmar, det är hon. som vill skiljas.

–Om du hade varit sådan mot henne, som du hade bort vara, så hade hon inte begärt skilsmässa, sade Karin häftigt. 

Karin grep hårt om armstöden på länstolen. Hon var mycket upprörd. Det märktes mest därpå, att hon nu började tala om Halvor. 

– Det är väl, att far och Halvor är döda, så att de slipper vara med om detta, sade hon.

–Ja, det är gott för alla, som är döda, sade Ingmar.

–Och nu är du här för Gertruds skull! utbrast Karin.

Ingmar svarade inte, han endast böjde på huvudet.

–Jag undrar inte på att du skäms, sade systern.

–Jag skämdes mer den dagen, då det var auktion på Ingmarsgården. 

–Vad tror du folk ska säga om detta, att du far och friar till en ny, innan du har fått riktig skilsmässa från den förra?

–Det var ingen tid att dröja, sade Ingmar saktmodigt,

jag fick lov att fara hit och ta hand om Gertrud. Det kom brev till oss där hemma om att hon höll på att bli tokig. 

–Inte behövde du göra dig besvär med detta, sade Karin häftigt, här finns nog de, 40m tar bättre vård om Gertrud, än du kan. 

Det blev tyst en stund, så steg Ingmar upp. 

–Jag hade väntat mig en annan utgång av det här samtalet, sade han och lade nu in så stor värdighet i sättet, att Karin ovillkorligen kände en liknande vördnad för honom, som hon hade känt för fadern. Jag har gjort stor orätt mot Gertrud och mot Storms, som har varit som far och mor för mig. Nu trodde jag, att du skulle vilja hjälpa mig att göra det onda ogjort.

–Du vill väl göra ont värre, då du överger din lagvigda hustru, sade Karin häftigt. Hon sökte hålla sin vrede vid liv med onda ord. Hon hade börjat frukta, att Ingmar skulle förmå henne att se saken på hans sätt.

Ingmar svarade inte på talet om hustrun, han sade endast:

–Jag tänkte, att du skulle tycka om, att jag försökte gå Guds vägar.

–Vill du, att jag ska tycka, att du går Guds vägar, när du överger hem och hustru för att löpa efter din käresta?

Ingmar gick sakta mot dörren. Han såg trött och plågad ut, men förrådde ingen häftighet. Han var inte mycket lik en, som drives av en stor och obändig kärlek.

–Om nu Halvor levde, vet jag, att han skulle råda dig att fara hem och försona dig med din hustru, sade Karin.

–Jag har allt slutat opp att handla efter människors råd, sade Ingmar.

Karin reste sig nu också upp. Hon blev förbittrad på nytt därför att Ingmar antydde, att han handlade efter Guds bud.

– Jag tror inte Gertrud tänker på dig numera på samma sätt som förr, for hon ut.

– Jag vet nog, att ingen här i kolonien tänker på giftermål, sade Ingmar, men jag ville i alla fall försöka.

– Ja, avbröt Karin, inte behöver du bry dig om vad vi, som hör till samfundet, har lovat varandra, men jag tänker att du fäster mer vikt vid om jag säger dig, att det nog är så, att Gertrud nu har vänt sin håg till en annan.

Ingmar stod alldeles nere vid dörren. När han hörde detta blev han stående och famlade framför sig, som om han inte kunde se låset. Han vände inte ansiktet mot Karin. Det dröjde inte en sekund, förrän Karin tog sina ord tillbaka.

–Gud bevare mig för att säga, att en av oss skulle älska någon med en köttslig kärlek, sade hon. men jag tror, att Gertrud nu älskar den ringaste av bröderna här i kolonien mer än dig, som står utanför.

Ingmar drog en djup suck. I en fart fick han upp dörren och gick sin väg

Karin Ingmarsdotter satt en stund i tungt grubbel, så reste hon sig, slätade håret, knöt om huvudduken och gick för att tala med mrs Gordon.

Karin sade henne öppet varför Ingmar var kommen. Hon rådde föreståndarinnan att inte låta Ingmar stanna kvar i kolonien, om hon inte ville mista en av systrarna. Men nu hände det sa, att medan Karin talade, satt mrs Gordon vid fönstret och såg ner på gården, där Ingmar stod och hängde mot en vägg och såg mer hjälplös och tafatt ut än någonsin. Det flög liksom ett litet leende över mrs Gordons ansikte.

Hon svarade Karin, att hon ogärna ville driva någon ur kolonien, allra minst den, som hade kommit så långt bortifrån och hade så många kära släktingar bland kolonisterna. Om nu Gud hade sänt Gertrud en prövning, sade hon. så borde de väl vakta sig för att inte låta henne genomgå den.

Karin blev förvånad över svaret. I sin iver gick hon närmare mrs Gordon och kom så långt fram, att hon kunde se vem det var. som denna stod och log åt. Men Karin å sin sida såg endast hur lik fadern Ingmar hade blivit, och så ond hon än var på honom, förargade det henne i alla fall, att inte mrs Gordon förstod, att den, som hade det utseendet, var en man framför alla andra och hade mera klokhet och duglighet än andra människor.

–Nå ja, sade hon. ni kan likaså gärna låta honom stanna, för han ställer i alla fall om så, att det går, som han vill.



*




På kvällen denna dag voro de flesta av kolonisterna samlade i den stora salen. De hade det där mycket behagligt och angenämt. Somliga sutto och sågo på barnen, som roade sig med att leka, andra samtalade om det, som hade hänt dem under dagen, en del flyttade sig undan i en vrå och läste högt ur amerikanska tidskrifter. När Ingmar Ingmarsson såg det stora, väl upplysta rummet och de många glada och förnöjda människorna, kunde han inte låta bli att tänka: "Det är säkert, att dalbönderna är lyckliga här, och att de inte längtar hem. De här amerikanarna förstår sig mycket bättre på att ställa det trevligt för sig och andra, än vi gör. Jag förstår, att det är för det goda hemlivets skull, som kolonisterna kan bära alla sorger och försakelser. Det är sant, att de, som förr ägde en hel gård, nu får nöja sig med ett rum, men så far de till gengäld mycket mer glädje och munterhet än förr. Och så har de fått se och lära en otrolig mängd saker. De vuxna vill jag inte tala om, men det förefaller mig rentav, som om här inte skulle finnas ett så litet barn, att det inte vet mycket mer än jag."

Flera av bönderna kommo fram till Ingmar och frågade honom om han inte tyckte, att de hade det bra.

–Jo, sade Ingmar, han kunde inte säga annat.

–Du trodde väl, att vi bodde i jordkulor, sade Ljung Björn.

–A nej, nog visste jag, att det inte var så illa, svarade Ingmar.

–Vi har hört sägas, att de skulle ha spritt ut sådant där hemma.

Denna kväll blev Ingmar mycket utfrågad om hur det stod till i hemsocknen. En efter annan kom fram, satte sig bredvid honom och sporde om sina närmaste. Nästan alla frågade efter gamla Eva Gunnarsdotter.

–Hon är kry och rask, sade Ingmar, och aldrig råkar hon en människa, utan att hon talar illa om Hellgumianerna.

Ingmar lade märke till att det var två, som hela kvällen undveko att komma i hans närhet, och dessa två voro Gabriel och Gertrud. Han undrade mest på att Gabriel inte kom och frågade honom efter sin far. Vad Gertrud angick, kunde han nog förstå varför hon höll sig undan. Han såg inte heller, att de talade med varandra, men han tyckte sig märka, att Gabriel följde Gertrud med ögonen, vart hon gick. Ingmar förvånade sig med detsamma över hur präktig Gabriel såg ut. Han hade alltid varit en vacker gosse, men nu hade han både vuxit och lagt ut, så att han hade blivit en ståtlig karl. Dessutom hade det kommit ett liv och en vakenhet över hans anletsdrag, som alls inte funnos där förut.

"Om nu Gabriel komme hem, så tror jag, att han skulle bli hållen för en mycket förnämligare man än jag", tänkte Ingmar.

Nästan i samma ögonblick, som Ingmar hade kommit på dessa tankar, gick han litet hastigt fram till Ljung Björn och frågade om denne kunde skaffa honom papper och penna. Björn såg en smula förvånad ut. Ingmar strök sig över pannan och sade, att han hade ett angeläget brev att skriva. Han hade rent glömt av det förut på dagen, men om han kunde få skriva nu på kvällen, skulle han sända av det med första tåget på morgonen.

Ljung Björn skaffade honom det han önskade, och for att Ingmar skulle få vara I fred, förde han honom ner i snickarverkstaden. Där tände han en lampa och satte fram en stol invid hyvelbänken.

– Här kan du sitta och skriva i god ro hela natten, sade han, då han gick.

Så snart Ingmar var ensam, sträckte han ut armarna, som man gör, då man erfar en stor längtan, och ett stönande steg upp genom hans strupe. 

–Å, jag tror inte, att jag står ut, sade han. Jag står rakt inte ut med det, som jag har åtagit mig.

–Inte kan jag tänka på någon annan än henne, som jag har lämnat, varken natt eller dag, fortfor han. Och det värsta är, att jag inte tror, att jag kan göra Gertrud någon nytta. 

Han satt en stund och funderade. Så smålog han litet åt Sig själv. 

–Det tycks, som om jag borde ha lättare för att göra det, som är rätt, jag, än andra, därför att jag är son till Stor Ingmar. Men det är ingen hjälp. Jag är en lika stor stackare i alla fall. 

Det brevet, som Ingmar nu ämnade skriva, hade han tänkt på varje dag, alltsedan han for hemifrån. Under hela resan hade det förefallit Ingmar, som om han aldrig hade fått tala ut med hustrun, och att han ändå borde försöka att riktigt låta henne veta hur han hade det. Han hade inte så lätt för att skriva heller, men han tyckte ändå, att om han skrev, skulle han lättare komma över blygheten, som eljest hindrade honom från att orda om sig själv.

Ingmar skrev till Barbro och talade om för henne allt det, 

som hade rört sig i hans själ, alltsedan de hade blivit gifta, påminde henne om de viktigaste händelserna under deras äktenskap, sade henne vad han hade känt vid de olika tillfällena och hur han så småningom hade kommit att tycka om henne. Han skrev länge och fyllde väl ett par ark. Alltsammans var inte annat än en lång bön till Barbro, att hon skulle avstå från sin fordran, att han skulle gifta sig med Gertrud, och låta honom komma tillbaka till henne.

Hon borde ju förstå, att det var omöjligt för honom att återgå till det, som var dött och borta. Att nu närma sig Gertrud med falsk kärlek, det var ju att bedra henne för andra gången.

Då Ingmar skrev ner dessa ord, tänkte han på vad hustrun hade sagt, då hon talade vid honom om skilsmässan. "Du ska göra det för min skull, så att jag får tillbaka min sinnesfrid."

Han tyckte, att han på nytt satt där i skogsbacken och hörde Barbro tala. "Du ska vara glad, att du får göra det gott igen, som du ställde galet." Han hörde detta och allt annat, som hon hade sagt.

Hans hjärta svällde av kärlek och stor beundran för henne. "Vad är det, som hon begär att jag ska göra, för svårt i jämförelse med den olycka, som hon själv bär på?" tänkte han.

Plötsligen syntes det honom, att han minst av allt ville, att det där brevet skulle komma under hennes ögon. Å nej då, inte skulle Barbro få veta, att han tyckte, att han inte kunde härda ut. Skulle han så där ömkligt be henne att få slippa undan bot och straff?

Hon hade inte tvekat, hon. en sekund, sedan hon hade tyckt sig kunna följa sin egen vilja. Hon hade måst tvinga honom hela tiden. Och nu skulle hon än en gång få höra, att han inte mäktade föra verket igenom!

Ingmar samlade ihop de skrivna sidorna och stoppade dem på sig.

– Det kan visst vara onödigt att skriva färdigt det här brevet, sade han.

Han skruvade ner lampan och gick ut ur snickarverkstaden. Alltjämt såg han betryckt och olycklig ut, men fast besluten var han nu att följa hustruns vilja.

Han kom ut och såg tätt bredvid sig en liten bakport, som stod öppen. Det var redan strålande morgon. Han ställde sig i porten och sög in den friska luften. "Det är visst ingen tid att lägga sig", tänkte han.

Solstrålarna kommo silande och smygande utför kullarna. Dessa blevo som överdragna med ett brunrött skimmer, för resten ändrade allt, som han kunde se, färg i var minut.

Utför de sluttningar, som lågo nedom Oljoberget, såg Ingmar Gertrud komma gående. Solstrålarna följde henne och omsnärjde också henne. Hon gick lätt, som vore hon lycklig och glad, och Ingmar tyckte, att det såg ut, som om det strålande skenet utginge från henne.

Och bakom Gertrud såg Ingmar en lång karl komma gående. Han följde henne på avstånd, stannade ibland och såg åt annat håll, men det var tydligt, att han vaktade på Gertrud.

Ingmar kände snart igen vem karlen var. och i samma ögonblick sänkte han blickarna mot marken och funderade.

Så tyckte han sig förstå en del, som han hade lagt märke till under gårdagen, och en stor glädje steg upp till han hjärta.

–Nu börjar jag tro, att Gud vill hjälpa mig, sade han.




Dervischen


En afton strax före mörkningen gick Gertrud inne på gatorna i Jerusalem. Hon kom då att lägga märke till en hög, smärt man i en fotsid, svart klädnad, som vandrade framför henne. Gertrud tyckte, att det var något ovanligt med honom, men hon visste inte rätt vari det bestod. Inte låg det väl däri, att han bar en grön turban för att utmärka att han var en profetens avkomling, män med likadana huvudbonader kunde man möta på varje gata. Då berodde det snarare på att han inte hade håret rakat eller uppfästat under turbanen, som andra österlänningar brukade, utan lät det hänga ner på skuldrorna i jämna och likstora lockar.

Gertrud gick och följde mannen med blickarna. Hon kunde inte låta bli att önska, att han skulle vända sig om, så att hon finge se hans ansikte. Då kom en ung karl emot honom. Denne bugade sig djupt, kysste hans hand och gick vidare. Den svartklädde stannade för ett ögonblick och såg efter mannen, som hade givit honom en så ödmjuk hälsning, och på det sättet fick Gertrud sin önskan uppfylld.

Gertrud blev nästan andlös av glad häpnad. Hon blev stående orörlig och lade handen över hjärtat. – Det är ju Kristus! sade hon. Det är ju Jesus Kristus, om jag mötte vid skogsbäcken!

Mannen fortsatte genast sin vandring. Gertrud sökte följa honom, men han vek nu in på en folkuppfylld gata, och där förlorade hon genast varje spår av honom. Då återtog Gertrud vägen hem mot kolonien. Hon gick mycket långsamt, gång på gång stannade hon. stödde sig mot en mur och slöt ögonen.

–Måtte jag bara kunna behålla det i mitt minne, mumlade hon. Måtte jag alltid kunna se hans ansikte för mig!

Hon försökte att bränna in i sina ögon vad hon nyss hade sett.

–Han hade litet gråsprängt skägg, upprepade hon för sig själv, det var rätt kort och kluvet i två spetsar. Han hade ett långlagt ansikte, näsan var lång och pannan var bred, men inte så särdeles hög. Och han var alldeles lik Kristus, som jag har sett honom målad, han var alldeles sådan, som han kom emot mig på skogsvägen, utom det att han nu var ändå skönare och härligare. Det stod ljus ur hans ögon och stor makt, och omkring dem var mycket mörker och även många rynkor. Ja, omkring hans ögon låg allt församlat, både vishet och kärlek och sorg och medömkan och ännu något mer, som om de ögonen ibland skulle ha så stark syn, att de kunde se ända bort genom himlarna till Gud och hans änglar.

Under hela hemvägen var Gertrud i den mäktigaste hänförelse. Så uppfylld av lycka hade hon inte varit sedan den dagen, då hon mötte Kristus på skogsvägen. Hon gick framåt med knäppta händer och upplyfta ögon och såg ut, som om hon inte mer vandrade på jorden, utan på skyar och blå luft.

Att möta Kristus här i Jerusalem, det var ännu mer betydelsefullt, än att han hade visat sig för henne i den vilda skogsmarken i Dalarne. Där hade han glidit förbi henne som en syn, men när han nu uppenbarade sig här, betydde det, att han var återkommen för att verka bland människorna.

Ja, det var så stort, detta, att Kristus var kommen, att hon inte på en gång kunde tänka igenom allt, vad det betydde, men frid och fröjd och salighet, det var det första, som den vissheten medförde.

När Gertrud kom ut ur staden och närmade sig kolonien, mötte hon Ingmar Ingmarsson. Han gick alltjämt i de fina svarta kläderna, som passade så illa till hans valkiga händer och grova drag, och såg tung och håglös ut.

Genast från första ögonblicket, då Gertrud återsåg Ingmar i Jerusalem, hade hon förvånat sig över att hon en gång hade varit så fästad vid honom. Ävenså hade det förefallit henne besynnerligt, att Ingmar där hemma synts henne vara en sådan storkarl. Så fattig han hade varit, hade både hon och andra tyckt, att hon aldrig kunde få ett finare gifte. Men här i Jerusalem såg han bara bortkommen och omöjlig ut. Hon kunde inte förstå vad de i hemsocknen hade sett för märkvärdigt hos honom. 

Gertrud hade inte heller känt någon ovilja mot Ingmar och hon skulle gärna ha visat sig vänlig mot honom. Men så hade någon sagt henne, att Ingmar nu var skild från sin hustru och var kommen till Jerusalem för att återvinna henne, Gertrud. Då hade hon blivit förskräckt och tänkt: "Nu törs jag inte en gång tala med honom. Jag måste visa honom, att jag inte bryr mig om honom. Det går inte an, att jag ett ögonblick låter honom tro, att han kan få mig åter. Han har väl kommit hit, därför att han anser sig ha gjort mig en så stor orätt, men när han ser. att jag inte mer bryr mig om honom, ska han nog snart ta sitt förnuft till fånga och fara hem." 

Men nu, då Gertrud mötte Ingmar utanför kolonien, tänkte hon inte på något annat, än att hon äntligen hade råkat en människa, som hon kunde anförtro sin stora, förunderliga upptäckt. Hon rusade mot honom och utropade: 

–Jag har sett Kristus!

Ett så hänfört utrop hade knappast ljudit över de kala markerna och kullarna utanför Jerusalem sedan de dagar, då de fromma kvinnorna vände om från den övergivna graven och ropade till apostlarna: "Herren är uppstånden!" 

Ingmar stannade och fällde ner ögonlocken, som han brukade, då han ville dölja sina tankar. 

–Jaså, sade han till Gertrud, har du sett Kristus? 

Gertrud blev otålig, alldeles som i forna dagar, då Ingmar inte hade kunnat nog hastigt sätta sig in i hennes drömmar och idéer. Hon önskade, att hon i stället hade mött Gabriel, han kunde vida bättre förstå henne. Men hon började i alla fall berätta vad hon hade sett.

Ingmar sade inte ett ord, som förrådde, att han inte trodde henne, men i alla fall tyckte Gertrud, att när hon skulle berätta historien, smalt den ihop till ingenting. Hon hade mött en man på gatan, som var lik Kristus, det var alltsammans. Den här saken blev alldeles lik en dröm. Den hade tyckts henne så märkvärdig, då hon upplevde den, men den blev till intet, då hon försökte att tala om den.

I alla $all såg det ut, som om Ingmar hade blivit glad, därför att hon hade tilltalat honom. Han gjorde sig mycken möda med att fråga ut Gertrud om tiden och stället, där hon hade mött mannen. Och han tog mycket noga reda på hans dräkt och utseende.

Men när de hade kommit inom kolonien, skyndade Gertrud bort från Ingmar. Hon kände stor nedslagenhet och en otrolig trötthet. "Jag förstår, att det inte är meningen, att jag ska berätta detta för andra människor", tänkte hon. "Ack, så lycklig jag var. när jag var ensam om att veta det!"

Hon beslöt att inte vidare tala om det för någon. Hon skulle också be Ingmar tiga.

–Det är ju en sanning, det är ju en sanning, upprepade hon för sig själv, att jag har mött honom, som jag såg på skogsvägen. Men det är väl för mycket begärt, att någon ska tro mig.

Ett par dagar efteråt blev Gertrud mycket förvånad. Ingmar kom fram till henne strax efter aftonmåltiden och berättade, att även han hade sett den där mannen i de svarta kläderna.

–Alltsedan du har talat om, att han fanns, har jag gått fram och tillbaka på den här samma gatan och väntat på honom, sade Ingmar.

–Käre, då trodde du ändå på mig! sade Gertrud och blev glad. All trosvissheten lågade på nytt upp inom henne.

–Jag är ju inte en av dem, som har så lätt för att tro, sade Ingmar.

–Har du någonsin sett ett sådant ansikte? frågade Gertrud.

–Nej, svarade Ingmar, aldrig har jag sett ett sådant ansikte.

–Är det inte så, att du ser det för dig, vart du går?

–Jo, det är sant, att det gör jag.

–Tror du inte nu, att han är Kristus?

Ingmar undvek att ge ett svar på detta.

–Det blir hans sak att visa oss vem han är.

–Den som bara kunde få se honom än en gång! sade Gertrud.

Ingmar stod och såg tveksam ut.

–Jag vet nog var han håller till nu i kväll, sade han sävligt.

Gertrud blev genast eld och lågor.

–Nej, men vad säger du, vet du var han håller till9 Då kan du följa mig dit, så att jag får återse honom.

–Men det år svarta natten, sade Ingmar. Det är väl inte rådligt att gå in i Jerusalem så här sent.

–Å, inte är det farligt, sade Gertrud, jag har gått till sjuka senare än så.

Gertrud hade mycken möda att övertala Ingmar.

–Vill du inte gå med mig, därför att du tror, att jag är tokig? sade hon. och hennes ögon blevo mycket dunkla och sågo farliga ut. dig, att jag har funnit ändå, att jag gör bäst 

–Det var dumt av mig, att jag sa honom, sade Ingmar, men nu tror jag i att gå med dig.

Gertrud blev så glad, att hon fick tårar i ögonen.

–Men vi får försöka att komma ut från kolonien, utan att man märker oss, sade hon. Jag vill inte tala om det för någon här, förrän jag har sett honom än en gång.

Hon lyckades finna en lykta, och äntligen kommo de ut på vägen. Storm och regn slogo emot dem, men Gertrud frågade inte efter det.

–Är du säker om att jag får se honom igen i denna kväll? sade hon gång på gång. Är du verkligen säker om att jag får se honom?

Gertrud talade oupphörligt. Nu var det, som om ingenting söndrande hade funnits mellan henne och Ingmar, hon gav honom hela sitt förtroende som i forna dagar. Hon berättade för honom om alla de morgnar hon hade stått på Oljoberget och väntat Hon berättade också hur det hade pinat henne, att människor ibland hade kommit dit upp och stått och betraktat henne, då hon låg på knä och såg mot himlen.

– Det har inte varit roligt för mig, att alla har sett så besynnerligt på mig, alldeles som om jag hade varit vansinnig. Men jag visste ju så säkert, jag, att Kristus skulle komma. Då kunde jag ju inte låta bli att gå dit opp och vänta honom.

Nog skulle jag hellre ha velat, att han hade kommit med stor makt och härlighet ur morgonens sky, sade hon. men vad bryr jag mig om detta, endast han är kommen! Vad gör det, att han kommer i mörka vinternatten? Det blir nog dag och klar morgon, bara han visar sig.

Och tänk, att du, Ingmar, skulle komma hit, just då han börjar träda fram och verka! Du är lycklig, du har inte behövt vänta. Du kommer mitt i den goda tiden.

Gertrud stannade plötsligt. Hon höll upp lyktan, så att hon skulle få se Ingmars ansikte. Han gick och såg tung och dyster ut.

–Du har allt blivit gammal på det här året, Ingmar, sade hon. Jag förstår, att du har gått och pinat dig med samvetskval för min skull. Men du ska alldeles glömma bort, att du har gjort illa mot mig. Det var Guds vilja, att det skulle gå så. Det var Guds stora nåd mot dig och mig. Han ville föra oss hit till Palestina just i den rätta, stora tiden.

Far och mor ska också bli nöjda nu, då de kommer att förstå Guds mening, fortfor Gertrud. Ja, de har aldrig skrivit något hårt till mig, därför att jag rymde, de förstod nog, att jag inte kunde härda ut där hemma, men jag vet! att de har varit mycket bittra mot dig. Men nu ska de bli försonade med båda barnen, som växte opp i deras stuga. Vet du, jag tror nästan, att de har sörjt mer över dig än över mig.

Ingmar vandrade tyst framåt genom ovädret. Han svarade lika litet på detta som på allt annat, som Gertrud sade. "Det är nog så, att han inte tror, att jag har funnit Kristus", tänkte Gertrud, "men vad gör det, när han ändå för mig till honom! Ack, om jag bara har en liten tids tålamod, ska jag snart få se alla jordens folk och furstar böja knä inför honom som är frälsaren."

Ingmar förde Gertrud in i den muhammedanska stadsdelen, och de vandrade framåt många mörka och slingrande gator. Äntligen stannade han utanför en låg port i en hög, fönsterlös mur och sköt upp den. De gingo genom en lång gång och kommo in på en upplyst gård.

Några tjänare sysslade i ett hörn, och ett par gamla män sutto uppkrupna på en stenbänk vid ena väggen, men ingen fäste någon som helst uppmärksamhet vid Ingmar och Gertrud. De satte sig på en annan bänk, och Gertrud började se sig omkring. Det var en gård lik många andra, som hon hade sett i Jerusalem. Runtom alla fyra sidorna löpte en täckt pelargång, och över den öppna platsen i mitten var utspänt ett stort, smutsigt skynke, som hängde ner i flikar och trasor.

Hela stället tycktes en gång ha varit rikt och ansenligt, fastän det nu var förfallet. Pelarna sågo ut, som om de hade blivit ditförda från en kyrka. De hade visst en gång haft vackra utsirningar upptill, men nu voro alla dessa sönderbrutna och vanställda. Rappningen på murarna var illa åtgången, och ur gluggar och hål framstucko smutsiga trasor. Vid ena väggen stodo uppstaplade en mängd gamla lårar och hönsburar.

Gertrud viskade till Ingmar och frågade:

–Är du säker på att det är här, som jag får se honom?

Ingmar nickade jakande. Han pekade på tjugu stycken små mattor av lammskinn, som voro utlagda i en krets mittpå gården.

–Där såg jag honom i går med sina lärjungar, sade han.

Gertrud såg en smula missbelåten ut, men snart smålog hon på nytt.

–Tänk, att det alltid ska vara så, sade hon. att man väntar honom i ära och härlighet! Men han vill inte veta av något sådant, utan han kommer i ringhet och fattigdom. Men du förstar väl, att jag inte är lik judarna, som inte ville erkänna honom, därför att han inte visade sig som denna världens furste och herre.

Om en stund kommo några män in från gatan. De vandrade långsamt fram till mitten av gårdsplanen och satte sig på de små fårskinnen. Alla, som trädde in på gården, buro österländska dräkter, men i allt annat voro de mycket olika. Somliga voro unga, somliga gamla, några kommo i dyrbart pälsverk och siden, andra voro klädda som fattiga vattenbärare och lantarbetare. Allteftersom de visade sig, började Gertrud att tala om dem och lägga namn på dem.

–Ser du, där är Nikodemus, som kom till Jesus om natten, sade hon om en gammal förnäm man, och han med det stora skägget är Petrus, och där borta sitter Josef av Arimatia. Nej, aldrig har jag så väl förstått hur det gick till, när Jesu lärjungar samlade sig omkring honom! Han där borta, som håller ögonen sänkta, är Johannes, och mannen med det röda håret under filtmössan är Judas. Men de båda, som sitter uppkrupna på stenbänken och bara röker sina vattenpipor och inte tycks fråga efter vad de ska få höra, är ett par skriftlärda. De tror inte på honom, de har kommit hit bara av nyfikenhet eller för att motsäga honom.

Medan Gertrud ännu talade på detta sätt, hade kretsen blivit fulltalig. Strax därpå kom mannen, som hon väntade på, och ställde sig i dess mitt.

Gertrud hade inte märkt varifrån han kom. Hon nästan skrek till, då hon plötsligen fick syn på honom.

–Ja, ja, det är han! utropade hon och knäppte händerna.

Hon stirrade en stund på honom, som stod där stilla med ögonen sänkta som i bön. Och ju längre hon såg, dess mer stärktes hennes tro.

–Kan du inte se, Ingmar, att han inte är en människa? viskade hon. och Ingmar svarade likaledes i en viskning:

–I går, när jag först fick se honom, trodde jag också, att han var mer än människa.

–Jag känner salighet bara vid att se honom, sade Gertrud. Jag vet inte vad han skulle be mig om, som jag inte ville göra för honom.

– Det är väl det, att vi är vana att tänka oss, att frälsaren såg ut på det här sättet, sade Ingmar.

Mannen, som Gertrud trodde vara Kristus, stod nu med hög och befallande hållning mitt i kretsen av sina anhängare. Så gjorde han en liten rörelse med handen, och med ens började alla de, som sutto på marken omkring honom, uppstämma ett högt Allah, Allah. På samma gång började de alla röra huvudet, kastade det med en tvär rörelse över åt höger, så åt vänster, åt höger, åt vänster. De rörde sig alla i samma takt och ropade vid varje vändning: Allah, Allah! Han i mitten stod nästan stilla, men utmärkte takten genom en svag böjning med huvudet. -Vad är detta? sade Gertrud. Vad är detta?

–Du, Gertrud, har varit i Jerusalem längre än jag, sade Ingmar, du vet bäst själv vad detta är.

–Jag har hört talas om sådana, som kallas dansande dervischer, sade Gertrud, det här är visst deras gudstjänst.

Hon satt tyst och tänkte, så sade hon:

–Detta är bara början, det är kanske bruket här i landet. Det är väl, som när vi där hemma börjar gudstjänsten med en psalm. Då detta är över, kommer han nog att utlägga sin lära. Ack, vad jag ska bli glad, när jag får höra hans röst !

Männen, som sutto mittpå gården, fortforo att framstöta: Allah, Allah! allt under det att de kastade huvudet fram och åter. De rörde sig i allt hastigare takt, deras pannor började betäckas av svettdroppar, och Allah-ropen ljödo som rosslingar.

De fortsatte oavbrutet under flera minuters tid, ända tills deras ledare gjorde en liten rörelse med handen. Då hejdade de sig ögonblickligen.

Gertrud hade suttit med sänkta ögon för att inte behöva se hur de pinade sig. Då det blev stilla, såg hon upp och sade till Ingmar:

–Nu börjar han nog tala. Den, som vore så lycklig och kunde förstå hans predikan! Men jag ska vara nöjd, om jag endast får höra hans röst.

Det var stilla för ett ögonblick, men snart gjorde ledaren ett tecken, och hans anhängare började på nytt ropa; Allah, Allah! Denna gång blevo de anvisade att röra hela överkroppen och inte blott huvudet. Snart var allt åter i full gång. Mannen med det mäktiga ansiktet och de sköna Kristusögonen tänkte– inte på något annat än att driva sina anhängare till allt häftigare rörelser. Han lät dem fortsätta minut efter minut. De höllo ut, liksom genom en övernaturlig kraft, mycket längre, än vad man skulle tro mänsklig styrka kunna uthärda. Det var mycket hemskt att se alla dessa män som tycktes döden nära av ansträngning, och att höra de stönande ropen, som framstöttes ur deras strupar, där det inte mer fanns någon luft.

Det blev uppehåll om en stund, så började de häftiga rörelserna på nytt, så blev det åter uppehåll.

–De har nog övat sig länge, de här karlarna, sade Ingmar, innan de har vant sig att gå på så här ohejdat.

Gertrud såg upp till Ingmar med ett hjälplöst och litet ängsligt utseende. Hennes läppar darrade en smula.

–Tror du inte, att han någon gång slutar med detta? frågade hon. Så kastade hon en blick på den mäktiga gestalten, som stod bjudande och befallande mitt bland de sina, och hon livades åter av hopp.

–Snart ska nog de sjuka och olyckliga komma hit för att söka honom, sade hon innerligt. Jag ska få se, då han botar de spetälskas sår och återger de blinda deras syn.

Men dervischen fortsatte, som han hade börjat. Han gjorde ett tecken, att alla skulle stiga upp, och nu blev det ännu häftigare rörelser. Alla stodo kvar på samma platser, men deras stackars kroppar rörde sig och svängde med den största häftighet. Ögonen stirrade glanslösa och blodsprängda, flera av männen tycktes omedvetna om var de befunno sig, kropparna rörde sig liksom ofrivilligt fram och åter, upp och ner allt hastigare och hastigare.

Äntligen, då de hade suttit där i väl ett par timmar, grep Gertrud i sin stora ängslan om Ingmars arm.

– Har han då intet annat att lära dem? viskade hon.

Ty hon började nu förstå, att mannen, som hon hade trott vara Kristus, inte hade något annat att lära bort än dessa vilda övningar. Han hade ingen annan tanke än att hetsa och egga dessa vansinniga. Då någon av dem rörde sig ivrigare och mer uthålligt än de andra, flyttade han honom fram i kretsen och lät honom stå där bugande och stönande som ett föredöme för de övriga. Själv blev han också allt ivrigare. Även hans kropp började svänga och vrida sig, som om den inte mäktade hålla sig stilla.

Gertrud satt och kämpade med gråt och förtvivlan. Alla förhoppningar och drömmar smulades sönder inom henne

–Har han inget, inget annat att lära dem? frågade hon an en gång.

Liksom till svar gav dervischen ett tecken till några tjänare, som inte hade tagit del i övningarna. Dessa grepo ett par instrument, som hängde på en pelare, ett par trummor och tamburiner. På samma gång som musiken ljöd, blevo ropen högre och gällare, och människorna vredo sig alltmera våldsamt. Flera av dem kastade av sina fezer och turbaner och löste upp sitt hår, som var nästan alnslångt. De sågo förfärliga ut, medan de svängde sig, så att det långa håret än for fram över deras ansikten, än flög bakåt ryggen. Deras ögon blevo allt orörligare, deras ansikten blevo som döda människors ansikten, deras rörelser övergingo till krampryckningar, och ur munnen trängde vitt skum.

Gertrud reste sig. All glädje och hänförelse hade dött. Den sista förhoppningen var död. Det fanns ingenting annat kvar än djup vedervilja. Hon gick till utgången utan att ens se bort till honom, som hon nyss hade trott vara den utsände frälsaren.

–Det är allt synd om detta landet, sade Ingmar, när de stodo på gatan. Tänk sådana lärare, som här fanns förr i världen, och nu går den där mannens undervisning bara ut på att få dem att svinga och svänga som galna!

Gertrud svarade ingenting, hon gick fort hemåt. När de stodo utanför kolonien, höjde hon lyktan.

–Såg du honom på detta sättet i går? frågade hon och såg in i Ingmars ansikte med ögon, som voro glödande av vrede.

–Ja, sade Ingmar utan tvekan.

– Gjorde det dig sa ont, att jag var lycklig, att du måste visa honom för mig? sade Gertrud. Detta ska jag aldrig förlåta dig, tillade hon om en stund.

–Det förstår jag nog, sade Ingmar, men man får i alla fall lov att göra det, som är rätt.

De smögo in genom bakporten. Gertrud lämnade Ingmar med ett förbittrat skratt.

–Du kan sova lugnt nu, du, sade hon. Du har gjort det bra. Jag tror inte mer, att den där karlen är Kristus. Jag är inte tokig mer, du har gjort det bra.

Ingmar gick tyst fram till trappan, som ledde upp till männens sovrum. Gertrud följde efter honom.

–Kom ihåg bara, att jag aldrig förlåter dig detta! upprepade hon.

Därpå gick hon in till sitt, lade sig och grät sig till sömns. Hon vaknade tidigt nästa morgon, men blev liggande kvar i bädden. Hon låg och förvånade sig. Vad är detta, varför stiger jag inte opp? Hur kommer det sig, att jag inte längtar till Oljoberget?

Och hon lade händerna över ögonen och grät på nytt.

–Jag väntar honom inte mer. Jag har inget hopp mer. Det gjorde för ont i går, när jag såg, att jag hade bedragit mig. Jag vågar inte vänta honom. Jag tror inte, att han kommer.

På kvällen, när kolonisterna som vanligt voro samlade i den stora salen, såg Ingmar, att Gertrud satte sig bredvid Gabriel och talade länge och ivrigt med honom.

Om en stund reste sig Gabriel och gick fram till Ingmar.

–Gertrud talar om för mig vad du försökte göra för henne förra kvällen, sade Gabriel.

–Jaså, sade Ingmar. Han visste inte vart den andre ville komma.

–Du ska inte tro, att jag inte begriper, att du vill frälsa hennes förstånd, sade Gabriel.

–Det är väl inte så farligt, sade Ingmar.

–Jo, sade Gabriel, den, som har gått och burit på den här bedrövelsen nu i snart ett år, han vet, att det är farligt.

Han vände sig för att gå. Då räckte Ingmar plötsligt fram sin hand.

–Vi har alltid varit goda vänner förr i världen, du och jag, sade han.

Gabriel bleknade litet, men han lade sin hand i Ingmars och tryckte den stadigt.




Blommor från palestina


Det är i slutet av februari, vinterregnen ha fallit, våren är kommen. Den är dock inte ännu långt framskriden. Fikonträdets knoppar ha inte börjat svälla, rankor och blad ha inte trängt fram ur de svartbruna vinstockarna, och orangeträdens stora blomklasar ha inte öppnat sig. Men det som har vågat sig fram vid denna tidiga årstid, det är markens små blommor.

Vart man ser. växer det blommor. Stora, blodröda anemoner betäcka alla steniga sluttningar. På alla klippavsatser blommar violett cyklamen, över alla fält växa låga ängsnejlikor och bellis, varje fuktigt snår är fullt av krokus och pulsatilla.

Och liksom man i andra länder insamlar frukter och bär, sa går man i Palestina ut på blomsterskörd. Från alla kloster, från alla missionsanstalter drar man ut för att insamla blommor. Fattiga judiska församlingsmedlemmar, resande turister och syriska arbetare mötas nere i de vilda klippdalarna med blomkorgar i händerna. Och om kvällarna återvända alla dessa skördemän lastade med sippor och pärlhyacinter, med violer och tulpaner, med narcisser och orkideér.

Inne på gårdarna i den heliga stadens mångfaldiga kloster och gästhus stå väldiga stenfat, i vilka vårblommorna läggas i vatten, och i celler och rum äro flitiga händer i verksamhet med att breda ut blommorna över stora pappersark och pressa dem.

Men så snart de små ängsnejlikorna och hyacinterna äro väl tillplattade och torkade, bli de hopsatta i små buketter och stora buketter, i fula och vackra sammansättningar och uppklistrade på kort eller i små album med pärmar av olivträ, på vilka står inristat: Blommor från Palestina.

Och snart vandra alla dessa blommor från Sion, blommor från Hebron, blommor från Oljoberget, blommor från Jeriko ut i världen.

De säljas i butikerna, de sändas bort i brev, de skänkas som minnen, de givas i utbyte mot fromma gåvor. Längre än pärlor från Indien och siden från Brussa spridas de små ängsblommorna? det fattiga. heliga landets enda rike dom. 




* 




Det var en vacker vårmorgen. I den Gordonska kolonien rådde stor brådska, alla människor gjorde sig i ordning att dra ut och insamla blommor. Barnen, som skulle få vara fria från skolan hela dagen, sprungo omkring i vild lek och bådo alla att låna dem korgar för blomsterplockningen. Kvinnorna hade varit uppe sedan fyra på morgonen för att laga till matsäck, de sysslade ännu i köket med plättjärn och syltburkar. Några av männen packade ränslarna fulla med smörgåspaket och mjölkbuteljer, med kallt kött och bröd. Andra togo i handen flaskor med vatten eller korgar med tekoppar och bröd. Äntligen öppnades porten. Barnen stormade först ut, så kommo alla de andra i stora och små grupper. Ingen stannade hemma. Det stora huset stod snart alldeles öde.

Hök Gabriel Mattsson var mycket lycklig den dagen. Han lagade så, att han fick gå bredvid Gertrud, och han hjälpte henne i backarna med allt, vad hon hade att bära. Gertrud gick med huvudduken långt framskjuten i pannan, så att Gabriel inte såg mer än hakan och den dunvita kinden. Han gick och smålog åt sig själv, som kunde vara så nöjd, bara därför att han fick gå bredvid Gertrud, fastän han varken såg hennes ansikte eller talade med henne.

Gabriel hade känt en bitter oro och ängslan första tiden efter Ingmars ankomst till kolonien, därför att han hade fruktat, att Ingmar hade kommit dit i avsikt att föra Gertrud med sig till Sverige. Men Gertrud var Gabriels förtrogna och vän. Det skulle ha blivit en förfärlig saknad för honom att mista henne. Ibland hade han känt ett sådant uppror inom sig, att han hade fruktat, att han hade kommit att till henne överflytta all den stora kärlek, som han hade hyst för Gunhild. Men nu hade Ingmar redan gått i hela tre månader i Jerusalem utan att ha kommit Gertrud närmare, och detta gjorde, att Gabriel hade börjat återfå sin sinnesfrid. "Det är ingen kärlek, som jag hyser för Gertrud", tänkte han. "Det är bara därför, att jag ingen annan har, som jag riktigt kan tala med. som jag inte kan fördra, att hon skulle fara härifrån. Bara jag vet, att jag får behålla henne, är jag alldeles lugn, och nu, när vi vandrar här tillsammans, känner jag för henne endast så som för en kär syster."

Han var lycklig över att det inte hade uppstått någon kärlek mellan Gertrud och honom, för Gordonisterna tilläto inte, att de unga i kolonien ingingo äktenskap. De ansågo att man för enighetens skull måste älska alla lika mycket Det gick inte an att binda sig vid någon särskilt. Så att det skulle bara ha varit en stor olycka, om han hade fäst sig vid Gertrud med verklig kärlek.

Inte heller var Gertrud kär i honom, det var han viss om. Hon hade varit dyster och människoskygg, alltsedan hon inte längre väntade frälsarens snara ankomst. Hon tålde Gabriel litet bättre än andra, men det var allt. Det föreföll inte troligt, att Gertrud åter skulle kunna hysa en jordisk kärlek.

Karin Ingmarsdotter och hennes systrar gingo efter Gabriel och Gertrud. De stämde upp en morgonpsalm, som de hade sjungit med sin mor hemma på Ingmarsgården, när de hade suttit vid spinnrocken i den tidiga morgonstunden.

Närmast framför Gabriel vandrade gamle korpral Fält. Han hade alla barnen omkring sig, som vanligt var nuförtiden. De klängde sig om hans käpp och drogo i hans rockskört. Gabriel kom ihåg honom från fordom, då alla barn sprungo långa vägar, bara de sågo honom, och han tänkte för sig själv: "Jag har aldrig sett honom se så styv och morsk ut som nu. Han är så stolt över att barnen håller sig till honom, att mustascherna reser sig som borst, och han har fått en skarpare krök på näsan, än han hade förut." Mittibland de vandrande såg Gabriel Hellgum, som gick där med sin hustru vid ena handen och sin vackra lilla dotter vid den an dra. "Det är märkvärdigt med Hellgum" tänkte Gabriel, "han har blivit mycket tillbakasatt, sedan vi har slutit oss till amerikanarna, och det kan ju inte vara annorlunda, när de är så framstående och har så stora gåvor att utlägga Guds ord. Jag skulle nog vilja veta vad han tänker om det, att inga människor flockar sig omkring honom på en sådan dag som denna. Men den, som är glad att få ha honom för sig själv, det är hustrun. Det syns på hennes hållning och sätt. Hon har aldrig i sitt liv varit så lycklig."

Alldeles i spetsen av tåget gick den vackra miss Young. Bredvid henne vandrade en ung engelsman, som hade slutit sig till kolonien för flera år sedan. Gabriel visste liksom alla andra, att den unge mannen älskade miss Young, och att han hade gått in i samfundet i hopp att få gifta sig med henne. Den unga flickan tyckte säkerligen också om honom, men Gordonisterna ville inte jämka på sina stränga lagar för hennes skull, och så hade de unga måst leva år efter år i hopplös väntan. Denna dag gingo de bredvid varandra, talade endast med varandra och hade inte ögon för någon annan. Och där de skyndade fram lätta och smidiga i spetsen av tåget, var det, som om de ville hasta bort, lämna hela skaran efter sig och fly ut i världen för att en gång få leva sitt eget liv.

Men i slutet av tåget såg Gabriel Ingmar Ingmarsson. Han gick och samtalade med Eliahu. Han var mycket tillsammans med denne nu om dagarna, och Gabriel visste väl, att Ingmar sökte lära sig engelska av Eliahu. Detta tydde på att Ingmar inte med det första ämnade lämna kolonien, men Gabriel var nästan säker om att han inte skulle få Gertrud med sig därifrån, om han än stannade året ut.

Till en början gick tåget rätt öster ut upp i en ödslig och vild bergstrakt. Där funnos ännu inga blommor, myllan var bortsköljd från de branta kullarnas sidor, allt var naket, gulgrått berg.

"Det är dock besynnerligt", tänkte Gabriel. "Jag har aldrig förr sett en himmel så blå som den, som reser sig över de här gula kullarna. Och dessa bergen är inte fula, fastän de är så kala. När jag ser dem så vackert avrundade, tänker jag på de stora kupolerna, varmed man täcker kyrkorna och husen här i landet."

När vandringsmännen hade gått vid pass en timme, fingo de syn på den första klippdalen, vars botten var översållad med röda anemoner. Det blev en brådska och en glädje, alla skyndade sig med skri och skratt utför bergssluttningen och började insamla blommorna. Och man plockade sippor med stor iver, ända tills man om en stund fann en annan dal, som var uppfylld med violer, och så en tredje, där alla möjliga vårblommor växte blandade om varandra.

I början plockade svenskarna alldeles för ivrigt, de bara rafsade till sig blommorna. Så kommo amerikanarna och visade dem hur de skulle bära sig åt. De måste välja med omsorg, endast ta sådana blommor, som lämpade sig för pressning. Det var ett noggrant arbete.

Gabriel gick bredvid Gertrud och plockade. En gång reste han på sig för att räta upp ryggen. Då såg han alldeles i närheten ett par av storbönderna, som väl inte på många år hade sett efter en blomma, gå och plocka lika ivrigt som någon annan. Gabriel kunde knappast låta bli att skratta.

Plötsligen vände sig Gabriel helt mot Gertrud och sade till henne:

–Jag går här och tänker på vad Kristus menade, när han sa: "Utan att I omvänden eder och bliven såsom barn kunnen I icke ingå i Guds rike!"

Gertrud lyfte huvudet och såg på Gabriel.

–Det är nog ett märkvärdigt ord, svarade hon.

–Ja, sade Gabriel mycket eftertänksamt och långsamt, jag har nog lagt märke till att det förhåller sig så med barn, att de aldrig är så snälla, som när de leker, att de är vuxna. Aldrig är man så bra i fred för dem, som när de går och plöjer en åker, som de har stakat ut mittpå landsvägen, när de smackar på bruntarna och klatschar med en piska av segelgarn och drar fåror i landsvägsgruset med en grankvist. De är bra lustiga att höra på, när de går och undrar om de ska bli färdiga med sådden före sina grannar, och när de jämrar sig över att de aldrig har råkat på en så hårdplöjd åker.

Gertrud gick med huvudet nedlutat och plockade, hon svarade just ingenting. Hon förstod inte vart Gabriel ville komma.

–Jag minns själv hur roligt jag hade, sade Gabriel med samma allvar, när jag byggde mig en lagård av träklotsar och satte in grankottar som kor. Var morgon och afton var jag mycket noga med att ge korna nyslaget hö, och ibland låtsade jag, att det var vår och att jag skulle driva mina kor opp till fäboden. Jag tutade i näverlur och kallade på Stjärna och Gullilja, så att det hördes över hela gården. Och jag brukade tala med mor om hur mycket mina kor mjölkade och hur mycket jag kunde vänta att få för mitt smör på mejeriet. Jag var också mycket noga med att sätta spjäll på tjuren, och åt alla, som gick förbi, ropade jag, att de skulle ta sig i akt, därför att det inte var fritt, att den där tjuren var folkilsken.

Gertrud plockade nu mindre ivrigt. Hon hörde uppmärksamt på Gabriel och började undra över att han kunde ha likadana tankar och inbillningar, som brukade fylla hennes egen hjärna.

–Men roligast tror jag det var, när vi pojkar lekte, att vi var vuxna karlar och satt och höll stämma, fortfor Gabriel. Jag minns, att jag och bröderna mina och ett par pojkar till brukade sitta uppkrupna på en brädhög, som låg på gården där hemma i flera år. Ordföranden knackade i bräderna med en träslev, och vi satt helt andäktiga runtomkring honom och fattade beslut om vilken av oss som skulle få fattigunderstöd och hur högt den eller den skulle beskattas. Vi satt med tummarna instuckna i ärmhålen på västen och talade med tjock röst, som hade vi haft munnen full av gröt, och vi kallade aldrig varandra för annat än nämndeman och klockare och kyrkvärd och häradsdomare.

Gabriel höll inne och gned sig i pannan, som om det nu gällde att äntligen komma fram till det han ville säga. Gertrud hade alldeles upphört att plocka blommor. Hon satt på marken, huvudduken hade hon skjutit tillbaka, och nu blickade hon upp till Gabriel, som väntade hon att få höra något nytt och märkvärdigt.

– Det kan hända, sade Gabriel, att liksom det är bra för barn att leka, att de är vuxna, så kan det också vara bra för stora att ibland förvandla sig till barn. När jag ser dessa gamla karlarna, som är vana att så här års arbeta ute i vilda skogen och slita med timmerhuggning och vedkörning, gå här i sådan barnsyssla som blomplockning, så tänker jag, att vi är på väg att lyda Jesus och omvända oss och bli som barn.

Gabriel såg, att det lyste i Gertruds ögon. Hon förstod nu vad han ville säga, och hon blev mycket glad åt tanken.

–Jag menar, att vi har blivit som barn allesammans, sedan vi har kommit hit ut, sade hon.

–Ja, sade Gabriel, vi har då åtminstone varit som barn däri, att vi har måst ta emot all möjlig uppfostran. Vi har fått lära hur vi ska hålla gaffel och sked och att tycka om mat, som vi aldrig förr hade smakat. Och det var då bra barnaktigt, att vi i början måste ha ledsagare med oss, när vi gick ut, för att vi inte skulle gå vilse, och att vi blev varnade för människor, som var farliga, och för platser, som det inte var tillåtet att besöka.

–Vi, som kom ifrån Sverige, var som riktiga småbarn, vi fick ju allra först lära oss att tala, sade Gertrud. Vi måste fråga efter namn på bord och stol, på skåp och säng.

De blev nu båda mycket ivriga och ansträngde sig för att finna likhetspunkter. Gabriel var överlycklig över att han hade kunnat hitta på något, som intresserade Gertrud sa, att hon lade bort sin vanliga håglöshet och talade livligt och glatt som förr i världen.

–Jag har fått lära mig att känna igen markens växter och träd på samma sätt, som mor lärde mig det, när jag var liten, sade Gabriel. Jag har fått lära att skilja persikor från aprikoser och det knotiga fikonträdet från den förvridna oliven. Jag har fått lära att känna igen turken på hans korta jacka och beduinen på hans randiga mantel och dervischen på hans filtmössa och juden på de små skruvlockarna vid örat. 

–Ja, sade Gertrud, det är just, som vi i barndomen lärde oss att skilja bönder från Floda och Gagnef på de olika rockarna och hattarna.

–Det mest barnlika är väl, att vi helt och hållet låter de andra ställa för oss, sade Gabriel, och att vi inte har några egna pengar, utan måste begära var slant av andra. Varenda gång som en frukthandlare bjuder ut åt mig en apelsin eller en druvklase, minns jag just hur det kändes i barndomen, när jag måste gå förbi karamellstånden på marknaden, därför att jag inte hade en enda slant i fickan.

–Jag tror visst, att vi har blivit alldeles omskapade sade Gertrud. Om vi nu komme tillbaka till Sverige, skulle folket där hemma inte känna igen oss.

–Vi kan väl inte annat än tycka, att vi är barn igen, när vi går och gräver i ett potatisland, som inte är större än ett ladugolv, sade Gabriel ivrigt, och när vi sedan plöjer det med en plog, som är gjord av en trädgren, och när vi har en sådan där liten åsna till häst, och när vi inte har något riktigt arbete att sköta, utan bara ska plocka med litet hemsysslor.

–Men det var väl allt så, att Kristus tänkte mest på sinnelaget, när han sa de där orden, menade Gertrud.

–Sinnelaget har också blivit förvandlat, inföll Gabriel, det har det visserligen. Har du inte märkt, att om vi nu har tunga bekymmer, så går vi inte och bär på dem i dagar och veckor, utan vi låter dem vara glömda om ett par timmar?

Just när Gabriel sade detta, ropade man åt dem, att de skulle komma och äta frukost. Gabriel blev helt misslynt, han hade gott kunnat gå där bredvid Gertrud och tala med henne hela dagen utan att bli hungrig.

I alla fall kände han den dagen en sådan ro och tillfredsställelse, att han tänkte: "Det är säkert, att kolonisterna har rätt. Människorna behöver endast leva i frid och enighet, som vi gör, för att vara lyckliga. Jag är nu alldeles nöjd med att allt är, som det är. Så mycket jag håller av Gertrud, bryr jag mig inte om att föra hem henne som min hustru. Jag känner inte mer en sådan pinande kärlekslängtan, som plågar människorna ute i världen. Jag är fullt belåten, bara jag får se henne en smula var dag och får tjäna och skydda henne.

Han hade velat säga Gertrud, att han kände sig som ett barn även härutinnan, men han var för blyg, han kunde inte finna de rätta orden.

Gabriel gick och grubblade på detta under hela hemvägen. Han tyckte, att det var nödvändigt att säga Gertrud ett par ord om hur omskapad han var. för att hon alltid skulle känna sig trygg i hans sällskap och lita på honom som på en bror.

De kommo hem just i solnedgången. Gabriel satte sig ner under en gammal sykomor, som stod utanför porten till huset. Han ville stanna ute i det fria så länge som möjligt. Då alla andra voro ingångna, kom Gertrud och frågade honom om han inte skulle gå in.

–Jag sitter och tänker på detsamma, som vi talade om förut i dag, sade Gabriel. Jag tänker på hur det skulle vara, om Kristus komme vandrande här på vägen, som han väl säkert har gjort många gånger i levande livet, och satte sig ner under det här trädet och sa till mig: "Utan att I omvänden eder och bliven såsom barn, kunnen I icke ingå i Guds rike."

Gabriel satt och talade med ett drömmande uttryck i rösten, som om han tänkte högt. Gertrud stod stilla och lyssnade. Hon tänkte på hur glada folk hade varit åt att höra hans far tala. Och hon förstod, att Gabriel hade ärvt hans gåva att tala sådana ord, som inte tycktes ingivna av honom själv, utan tillviskades honom ovanifrån.

–Då skulle jag svara honom och säga, fortfor Gabriel: "Herre, vi hjälper och bistår varandra utan att begära lön, alldeles som barn brukar, och om vi vredgas på varandra, så blir det inte till något hat för livet, utan vi är goda vänner igen innan dagens slut. Ser du inte, Herre, att vi är alldeles som barn?"

–Vad tror du då att Kristus svarar dig? frågade Gertrud med mild röst.

–Han svarar mig ingenting, sade Gabriel. Han sitter där endast helt stilla och säger än en gång: "I skolen vara såsom barn, om I viljen inga i mitt rike." Och jag säger till honom ungefär som förut: "Herre, vi älskar alla människor, alldeles som barn brukar. Vi gör inte skillnad mellan jude och armenier, mellan beduin och turk, mellan vit och svart. Vi älskar lärd och olärd, hög och låg och delar vårt gods lika mellan kristna och muhammedaner. Ar det då inte så, Herre, att vi är såsom barn och kan ingå i ditt rike?"

–Vad svarar då Kristus? frågade Gertrud än en gång.

–Han svarar ingenting, sade Gabriel. Han sitter alltjämt kvar under trädet och säger mycket stilla: "Utan att I bliven såsom barn, kunnen I icke ingå i mitt rike." Och då förstår jag vad han menar, och jag säger till honom: "Herre, också i detta har jag blivit såsom ett barn, att jag inte mer känner sådan kärlek som i forna dagar, utan min älskade är mig som en lekkamrat och en kär syster, med vilken jag vandrar ut och plockar blommor i det gröna. Herre, är jag då inte – – -"

Gabriel avbröt med ens, för på samma gång, som han uttalade orden, kände han, att han ljög. Det var honom, som hade Kristus verkligen stått där framför honom och sett in i hans innersta. Och Gabriel tyckte, att Jesus måste kunna se hur kärleken reste sig inom honom och slet i honom som ett vilddjur, därför att han ville förneka den både inför sig själv och den, som han älskade.

Och i häftig rörelse gömde Gabriel ansiktet i händerna. Och han stötte fram orden:

–Nej, Herre, jag är inte såsom ett barn, och jag kan inte ingå i ditt rike. Kanske att de andra kan det, men jag kan inte släcka elden i min själ och livet i mitt hjärta. Ty jag älskar och brinner, såsom intet barn kan brinna. Men om det så är din vilja, Herre, ska denna eld få förtära mig till livets slut, utan att jag söker hugnad för min längtan.

Gabriel satt kvar en lång stund och grät, överväldigad av den nya, stora kärlek, som hade brutit fram ur sitt gömsle. När han åter såg upp, hade Gertrud lämnat honom. Hon hade glidit bort så stilla, att han inte hade hört, då hon gick.




I armodets dagar


När Ingmar Ingmarsson hade vistats ännu ett par månader i Jerusalem och det led mot slutet av april, kom han en dag att bli stående nere vid Jaffaporten. Det var ovanligt vackert väder, mycket folk var ute, och Ingmar stod och gladde sig åt den brokiga folkströmmen, som drog ut och in genom porten.

Men han hade inte stått där länge, förrän han rent glömde bort var han befann sig. Hans tankar började syssla med en fråga, som upptog honom alla dagar: "Om jag bara kunde förstå hur jag ska förmå Gertrud att lämna kolonien", tänkte han, "men det ser alldeles omöjligt ut."

Ingmar hade fått fullt klart för sig, att han inte kunde låta Gertrud stanna i Jerusalem, utan måste föra hem henne, om han någonsin mer skulle få frid i sin själ. "Ack, om jag bara hade henne hemma igen i det gamla skolhuset!" tänkte han. "Om jag hade henne borta ur det här förfärliga landet, där det finns så många grymma människor och så många farliga sjukdomar och så många besynnerliga idéer och svärmerier! Att föra hem Gertrud till Dalarne, det är verkligen det enda jag nu har att tänka på. Jag ska alls inte fasta mig vid om jag tycker om henne eller om hon tycker om mig, jag ska bara försöka att föra hem henne till de gamla föräldrarna.

Det ser verkligen inte så bra ut nu i kolonien, som när jag kom", tänkte Ingmar. "Det är hårda tider där, jag kunde behöva att föra bort Gertrud bara fördenskull. Jag vet inte varför kolonisterna på en gång har blivit så fattiga, de tycks vara alldeles utan pengar. Det är ingen av dem, som törs skaffa sig en ny rock eller klänning, ingen vågar köpa sig en apelsin i ett fruktstånd, och jag tror knappt, att de tycker sig ha råd att äta sig mätta vid måltiderna."

På senare tiden hade Ingmar tyckt sig märka, att Gertrud hade börjat fatta tycke för Gabriel, och han föreställde sig, att hon kunde komma att gifta sig med denne, om de bara väl vore hemma. Ingmar ansåg, att detta vore den största lycka han nu kunde hoppas på. "Jag vet nog, att jag aldrig kan få tillbaka Barbro", tänkte han, "men jag skulle vara nöjd, om jag bara sluppe gifta mig med någon annan, utan finge gå ensam genom livet." Men han hade alltid mycket bråttom att skjuta ifrån sig dessa tankar. Han bannade sig själv mycket strängt. "Du ska varken tänka hit eller dit, och du får inte göra dig några inbillningar, du har ingenting annat att göra än att försöka fundera ut hur du ska kunna föra hem Gertrud."

Bäst Ingmar stod i dessa tankar, såg han, att en av de Gordonska kolonisterna kom ut från det amerikanska konsulatet i sällskap med konsuln. Ingmar fann detta besynnerligt. Han var nu så pass inne i allt, som rörde kolonien, att han visste, att konsuln beständigt sökte göra den all möjlig skada. Det brukade råda stor fiendskap mellan honom och alla, som tillhörde kolonien.

Karlen, som hade besökt konsuln, var en ryss vid namn Godokin, som i flera år hade bott i Förenta staterna, innan han hade slutit sig till Gordonisterna. När de kommo ut på gatan, bjöd konsuln farväl till honom.

–Du vill alltså försöka dig på företaget i morgon? sade konsuln.

–Ja, sade mannen, jag måste se till att få saken klar, medan mrs Gordon är borta.

–Du ska vara vid gott mod, sade konsuln. Hur det än går, ska jag hålla dig ryggen fri.

Just i detsamma fick konsuln syn på Ingmar.

–Är inte det där en av dem? frågade han med sänkt röst.

Godokin såg sig förskräckt om, men blev lugn, när han kände igen Ingmar.

–Jaså, det är den där, som ser ut att gå och sova hela dagen, sade han utan att ens bry sig om att tala saktare än förut. Han har inte varit länge i kolonien, jag tror inte, att han förstår engelska.

Härvid blev konsuln också lugn, och då han skildes från Godokin, sade han:

–Sköt nu din sak väl, så hoppas jag, att vi äntligen ska bli av med hela det där följet.

–Ja, sade Godokin, men han såg nu mer osäker ut. Han stod och såg efter konsuln en stund, och då tyckte Ingmar att han skälvde och var askgrå i ansiktet. Äntligen gick han. Ingmar dröjde kvar utan att röra sig. Han hade dock blivit mycket orolig över det, som han hade kommit att höra.

–Ja, han har allt rätt i att jag inte förstår engelska sa särdeles väl, sade Ingmar, men nog begriper jag så mycket, som att han ämnar gå och ställa till något spektakel borta i kolonien just nu, medan mrs Gordon är rest till Jaffa. Jag undrar just vad han har i sinnet. Konsuln såg så glad ut, som om han redan hade bringat hela kolonien på fall.

"Den där karlen har nog ganska länge varit missnöjd med ordningen i kolonien", tänkte Ingmar vidare. "Jag har hört, att han var en av de ivrigaste, när han kom, men nu på sistone har han visst svalnat. Ja, vem kan veta om det inte är någon, som han tycker om och inte kan föra därifrån på annat sätt, och så tänker han förstås, att kolonien inte kan ha bestånd, sedan fattigdomen har kommit, utan gärna kan bli skingrad ju förr ju hellre. Ja, när jag tänker rätt efter, kan jag förstå, att det nog är fattigdomen, som har gjort honom så missmodig. Han har allt länge smugit omkring och sökt göra de andra missnöjda. En gång hörde jag, att han stod och anmärkte på att miss Young var finare klädd än de andra unga kvinnorna, och en annan gång påstod han, att det bjöds bättre mat vid det bordet, där mrs Gordon själv satt, än vid något av de andra.

Vad ska jag göra?" tänkte Ingmar och tog ett steg ut på gatan. "Han är visst farlig, den här karlen. Jag borde nog skynda hem, så fort jag kan, för att tala om vad jag har hört."

Men i nästa ögonblick stod Ingmar åter på sin förra plats bredvid porten. "Du, Ingmar, borde väl vara den sista, son talade om något sådant för kolonisterna", tänkte han.

"Låt du bara den där karlen hållas, så får du ett lätt arbete. Stod du inte nyss och funderade över hur du skulle förmå Gertrud att skilja sig från kolonien ! Nu kommer detta att gå alldeles av sig självt. Det var tydligt, att både konsuln och Godokin menade, att det snart inte mer skulle finnas några Gordonister i Jerusalem.

Om det bara vore så väl, att kolonien upplöstes!" tänkte Ingmar. "Då skulle väl Gertrud bli glad att få resa hem till Sverige".

I detsamma Ingmar föll på den tanken, att han snart skulle få resa hem, började han känna hur han längtade. Det ska jag säga, att när jag tänker på att jag så här i april med rätta borde plöja min åker, börjar det rycka i mina armar, och fingrarna riktigt värker av lust att få knyta Sig om en töm. Jag kan knappt förstå hur svenskarna har ute har kunnat härda ut så länge utan att arbeta i skogen och i jorden. Och nog tror jag, att om en sådan karl som Tims Halvor hade haft en mila att vakta eller ett fält att plöja, skulle han ha levat än i dag."

Ingmar orkade inte hålla sig stilla för iver och längtan. Han gick ut genom porten och framåt vägen, som löper tvärsöver Hinnoms dal. Gång på gång och med allt större bestämdhet kom den tanken igen, att om de bara vore hemma, skulle Gertrud gifta sig med Gabriel, och han, Ingmar, skulle få leva ett ensamt liv. "Kanske att Karin vi l le komma med hem och bli husmor på Ingmarsgården", tänkte han. 'Det vore det mest passande, och då kunde det bli så, att hennes son finge ärva gården.

Om än Barbro flyttar hem till sin fars socken, så är hon ändå inte så långt borta, att jag inte kan få se henne någon gång", fortfor han att göra upp planer. "Jag kan resa till hennes kyrka var söndag, om jag vill, och ibland kommer vi väl att råkas på ett bröllop eller en begravning. Och jag kan nog få sitta bredvid henne på gästabuden och tala med henne. Vi är ju inga fiender, fastän vi har måst skiljas."

En gång började Ingmar undra om det var orätt av honom att vara så glad åt att kolonien kanske skulle bli upplöst. Men han försvarade sig mycket ivrigt inför sig själv. "Ingen kan gå så här länge bland kolonisterna utan att se, att de är utmärkta människor", tänkte han, "men ändå kan ju ingen önska, att detta ska få fortsätta. Tänk så många av dem, som redan är döda, och tänk så många förföljelser de har måst utstå, och tänk på den svåra fattigdomen, som nu råder ibland dem! Ja, jag kan inte förstå annat, än att framför allt nu, sedan fattigdomen har kommit, måste man önska, att kolonien ska bli upplöst så snart som möjligt."

Medan han tänkte så, hade Ingmar fortfarit att gå framåt. Han hade överskridit Hinnoms dal och följt vägen uppåt Det onda rådslagets berg. Där uppe låg det fullt med nya, palatslika byggnader bredvid de mest ålderdomliga ruiner. Ingmar hade gått fram mellan dessa utan att just tänka på vart han hade kommit. Än hade han stått stilla, och än hade han vandrat, såsom man gör, när man går i starka tankar

Till sist hade Ingmar blivit stående under ett träd. Han hade dröjt där en god stund, innan han hade kommit att betrakta det. Det var rätt högt, och det var olikt alla andra träd, såtillvida som det hade grenar endast på den ena sidan av stammen. Ingen av grenarna steg mot höjden, utan allesammans bildade en tät, tovig massa, som pekade rätt mot öster.

När Ingmar äntligen kände igen trädet, kunde han inte hjälpa, att han ryckte till, som om han hade blivit rädd. Det är ju Judasträdet", tänkte han, "det var här, som förrädaren hängde sig. Det var märkvärdigt, att jag har kommit att gå åt det här hållet."

Han gick inte vidare, utan blev stående och såg uppåt trädet.

"Nu ville jag allt veta om Gud förde mig hit, därför att han tycker, att jag är en förrädare mot folket i kolonien."

Återigen stod han tyst en stund.

–Om det kanske är Guds vilja, att den här kolonien ska finnas till och ha bestånd? sade han.

Det gick nu trögt och tungt för Ingmar att tänka. Och de tankar, som arbetade sig fram, voro bittra och plågsamma

"Du må försvara dig hur du vill, men det är ändå orätt; att du inte varnar kolonisterna, när du vet, att det lägges planer emot dem.

Det ser ut, som om du trodde, att Gud inte visste vad han gjorde, när han förde ut dina närmaste till det här främmande landet. Men även om du inte kan gissa hans avsikt så kan du väl förstå, att han inte menade, att allt detta skulle ha bestånd endast under ett par år.

Kanske att Gud såg ner till Jerusalem och till alla de strider, som brusade fram över staden, och då tänkte han: 'Se, även här vill jag skapa en fristad, där enighet bor, och en boning för endräkt och frid vill jag upprätta här."'

Ingmar stod alltjämt stilla, han lät tankarna strida. De stodo mot varandra som kämpar och brötos väldeligen.

Det hoppet, som Ingmar hade fattat, att han snart skulle få resa hem, hade satt sig hårt fast i honom. Han arbetade länge för att få behålla det. Solen sjönk, och mörkret kom hastigt, men Ingmar stod kvar i den svarta kvällen och kämpade.

Det blev allt mer och mer klart för honom, att Gud förberedde ett stort verk här borta i östern. "Det ska snart komma en dag, då de här länderna ska bli fria från sina förtryckare", tänkte Ingmar, och det är, för att den dagen ska bli till välsignelse och inte till skada, som Vår Herre har samlat hit och sått ut fläckvis över landet sådana, som kan lära och uppfostra de andra, då upprättelsen ska börja." Till sist knäppte han sina händer och bad till Gud.

–Nu ber jag dig, Gud, att du låter mig följa dina vägar, sade han. Inte vill jag stå dig emot, om du behöver folket från min socken här ute.

Knappt var detta sagt, förrän Ingmar kände en besynnerlig frid inom sig. Men på samma gång föll all vilja inom honom alldeles bort, och Ingmar började handla efter en vilja, som inte var hans egen, utan någon annans. Han märkte detta så tydligt, som om någon hade tagit honom vid handen och lett honom. "Det är Gud, som för mig", tänkte han.

Han steg ner ifrån Det onda rådslagets berg, vandrade över Hinnoms dal och förbi Jerusalem. Hela tiden var det hans tanke, att han skulle bege sig till kolonien och berätta för de styrande där vad han hade upptäckt. Men när Ingmar kom till vägskälet, där Jaffavägen började, hörde han hästtramp bakom sig. Han vände sig om. Det var en dragoman, som flera gånger hade varit i kolonien, som kom farande med två hästar. Han red på den ena, och den andra förde han vid tygeln.

–Vart ska du hän? frågade Ingmar och hejdade honom, då han for förbi.

–Jag ska till Jaffa, sade karlen.

–Till Jaffa skulle jag också vilja rida, sade Ingmar hastigt. Det kom ögonblickligen för honom, att han borde begagna detta tillfälle att fara direkt till mrs Gordon hellre än att först gå tillbaka till kolonien.

Det blev snart överenskommet, att Ingmar skulle få rida ner till Jaffa på den lediga hästen. Det var en god häst, och Ingmar lyckönskade sig till sitt infall. "De sju milen ner till Jaffa måtte jag väl kunna rida i natt", tänkte han. "På detta sättet kan mrs Gordon komma hem i morgon eftermiddag." Men när Ingmar hade ridit en timme, märkte han, att hans häst började halta. Han steg av och fann då, att hästen hade tappat en sko.

–Hur ska vi göra med detta? sade Ingmar till dragomanen, som red bredvid honom.

–Det blir ingen annan råd, sade karlen, än att jag får vända om till Jerusalem och få honom skodd.

Där stod nu Ingmar mittpå vägen ensam och visste inte rätt vad han skulle ta sig till. Men med ens beslöt han sig för att fortsätta färden ner till Jaffa till fots. Han visste inte om detta var det klokaste han kunde göra, men den där makten, som var över honom, drev honom framåt. Han hade inte ro att vända om.

Ingmar vandrade alltså framåt med stora steg, det sköt god fart, då han gick. Om en stund blev han dock orolig Jag undrar hur Jag ska få reda på var mrs Gordon bor i Jaffa. Det var en annan sak, när jag hade dragomanen med mig. Nu får Jag väl gå ur hus i hus och fråga efter henne." Men oaktat han väl förstod det berättigade i denna oro, fortsatte han vandringen.

Det var en god, bred landsväg han gick på. Han skulle inte ha haft svårt att gå där, även om natten hade varit mörk. Men vid åttatiden blev det klart månsken. Alla de kullar, mellan vilka vägen slingrade fram, blevo synliga vitt och brett omkring.

Vägen klättrade upp och ner över dessa kullar. Så snart Ingmar hade övervunnit en av dem, stod en ny och väntade honom. Han kände sig stundom mycket trött, men den där främmande makten drev honom framåt. Han gav sig inte tid att stanna och vila ens en minut.

Ingmar gick på detta sätt framåt timme efter timme. Hur långt han hade gått, visste han inte, men alltjämt befann han sig kvar bland kullarna. Så snart han nådde krönet av en backe, tänkte han, att han nu borde vara så långt kommen, att han kunde se Sarons slätt och havet, som utbredde sig där bakom. Men han såg inte annat än räckor av kullar, som radade upp sig framför honom.

Ingmar drog upp sin klocka. Månskenet var så starkt, att han med stor lätthet kunde urskilja siffror och visare. Det led redan framemot elva.

"Ack, att det är så sent!" tänkte han. "Och jag är ännu kvar oppe bland Juda berg!"

En allt starkare ängslan grep honom. Han kunde inte gå, utan måste springa. Han flämtade, blodet bultade vid hans tinningar, och hjärtat slog häftigt.

–Jag förstör mig, på det här sättet kan jag inte stå ut, sade han, men han sprang i alla fall.

Han sprang med god fart utför en lång sluttning. Vägen låg slät och jämn i månskenet, och han tänkte inte på någon fara. Men i daldjupet kom han med ens in i en mörk skugga Där såg han inte vägen så klart, men sprang alltjämt. Så snavade han mot en sten och föll omkull.

Han kom genast upp igen, men kände strax, att han hade stött sitt knä, så att han hade svårt for att gå. Han gick och satte sig vid vägkanten. "Det går väl snart över", tänkte han, "men nu för det första får jag lov att vila en stund."

Han kände det emellertid nästan omöjligt att sitta stilla. Han kunde knappt ge sig tid att flämta ut.

–Nog märker jag, att jag inte är i min egen makt, sade han. Det är, som om någon skulle släpa och driva mig ner mot Jaffa.

Han steg upp igen. Han kände svåra smärtor i knäet, men brydde sig inte därom, utan vandrade vidare. Om en liten stund nekade benet rentav att göra tjänst, och han blev liggande på vägen.

–Nu är det slut med mig, sade han, då han föll, och talade till den där makten, som drev honom. Nu må du finna på något för att hjälpa mig.

När Ingmar sade detta, hörde han långt bortifrån dånet av rullande hjul. Det närmade sig med otrolig snabbhet. Nästan i samma ögonblick, som han hade hört det i avlägset fjärran, var det tätt inpå honom. Han hörde på farten, att hästen kom i vilt galopp utför backarna. Över allt annat hördes en piska, som oupphörligen klatschade, och de tillrop, varmed körsvennen eggade hästen.

Ingmar fick bråttom att resa sig upp från vägen, där han låg, och gå över till vägkanten, för att han inte skulle bli överkörd.

Äntligen kom den åkande neråt den långa liden, som Ingmar nyss hade sprungit utför. Han kunde gott se den, som kom. Åkdonet var en vanlig simpel, grönmålad kärra av den sorten, som brukas i Västerdalarne. "Jaså", tänkte Ingmar genast, "det här står visst inte rätt till. Det finns nog inga sådana kärror här i Palestina." Kusken tycktes honom än besynnerligare. Han var också där hemifrån och såg ut som en riktig dalkarl med en liten, svart hatt och rundklippt hår. Till yttermera visso hade kan kastat av sig rocken och satt och körde i en grön klädesväst med röda ärmar. Det plagget var från Dalarne, det kunde ingen ta miste på. Hästen var ock förunderlig. Det var ett härligt, stort och starkt djur. Till färgen var den svart och så blank och välskött, att det sken av den. Han, som åkte, satt inte ner, utan stod lutad framöver hästen och klatschade med piskan över dess huvud för att driva på den. Men hästen tycktes inte känna slagen, inte heller var den ansträngd av den förfärliga farten, utan bara jagade framåt, som om det hade varit en lek.

När den åkande kom mittframför Ingmar, höll han stilla med ett ryck.

–Du kan få åka med mig, om du vill, sade han.

Så ivrig Ingmar än var att komma fram, hade han dock ingen vidare lust att ta emot anbudet. Inte nog med att han förstod, att det var otyg och spökeri alltsammans, men den där karlen hade ett otäckt ansikte, fullt av ärr, som om han ofta hade varit i slagsmål. Över ena ögat hade han till och med ett färskt knivhugg.

–Jag kör nog fortare, än du är van vid, sade karlen, men jag trodde, att du hade bråttom.

–Har du en säker häst? sade Ingmar.

–Han är blind, men nog är han säker.

Ingmar började skälva från huvud till fot. Karlen böjde sig över kärran och såg honom in i ansiktet.

–Kom du med i all trygghet, sade han, du kan nog förstå vem det är, som har skickat mig. När han sade detta, tyckte Ingmar, att han fick allt sitt mod tillbaka. Han steg upp i kärran, och med ursinnig fart körde den neråt mot Sarons slätt.




*




Mrs Gordon hade rest till Jaffa för att varda en av sina goda vänner, som hade insjuknat. Denna var hustru till en missionär, som alltid hade varit vänligt sinnad mot kolonisterna och hade bringat dem mångfaldig hjälp.

Nu var det den natten, då Ingmar Ingmarsson var på väg ner till Jaffa. Mrs Gordon hade suttit uppe och vakat över den sjuka till över midnatt, men då hade hon blivit avlöst. När hon kom ut ur sjukrummet, såg hon. att natten var ljus och klar med sådant där vackert, silvervitt månsken, som man endast får se nere vid havskusten. Hon gick ut på en altan och ställde sig att se ut över de stora orangeträdgårdarna, över den gamla staden, som tornade upp sig på sin branta klippa, och över det obegränsade, glittrande havet.

Mrs Gordon befann sig inte inne i själva Jaffa, utan i den tyska kolonien, som ligger på en liten höjd utanför staden. Alldeles under hennes altan löpte den breda landsvägen, som går rätt genom kolonien. Hon kunde i det vita ljuset följa den med ögonen ett långt stycke mellan hus och trädgårdar.

Mrs Gordon såg nu, att en man kom gående framåt vägen mycket sakta och tveksamt. Det var en stor karl, och månskenet gjorde honom längre, än han verkligen var. så att hon tyckte, att han såg ut som en riktig jätte. Varje gång han gick förbi ett hus, stannade han och betraktade det mycket noga. På ett eller annat sätt kom mrs Gordon att tänka på att det var något spöklikt och hemskt med mannen, som om han vore en gengångare, som gick och sökte efter ett hus, där han skulle tränga sig in och skrämma döden på de stackars invånarna.

Äntligen kom karlen fram till huset, där mrs Gordon stod. Detta betraktade han längre än något av de andra, han gick runtomkring det, och hon hörde hur han knackade på fönsterluckorna och sökte vrida upp dörrlåsen. Mrs Gordon lutade sig långt ut över altanen för att se hur det skulle avlöpa, och då hon stod så, fick karlen syn på henne.

–Mrs Gordon, sade han med låg och försiktig röst, jag skulle be att få säga er ett par ord.

I detsamma böjde han huvudet bakåt för att se upp till henne, och då kände hon igen Ingmar Ingmarsson.

–Mrs Gordon, sade Ingmar, jag vill först och främst tala om, att jag på eget bevåg har gått hit och sökt opp er, utan att någon av bröderna vet om det.

–Står det illa till hemma? frågade mrs Gordon.

–Nej, det står just inte illa till, sade Ingmar, men det vore allt bra, om ni reste hem.

–Jag ska komma i morgon, sade mrs Gordon.

Ingmar stod och betänkte sig, så sade han i sin sävligaste ton:

–Det vore nog bäst, om ni reste i natt.

Mrs Gordon blev litet otålig, tänkte på hur besvärligt det var att väcka upp hela huset och tyckte förstås, att den där bonden inte var mycket att rätta sig efter. "Om jag bara kunde få veta vad som står på's, tänkte hon och började fråga om någon var sjuk eller om de kanske voro utan pengar. I stället för att svara började Ingmar gå bortåt vägen.

–Går ni nu? frågade mrs Gordon.

–Ni har fått bud. Nu kan ni göra som ni själv vill, sade Ingmar utan att vända sig om.

Mrs Gordon började förstå, att det var något allvarligt på färde. Hon fattade genast sitt beslut.

–Om ni väntar en stund, kan ni få åka med mig, ropade hon efter Ingmar.

– Nej, tack, svarade Ingmar, jag har bättre skjuts själv, an vad ni kan bjuda mig.

Mrs Gordon fick utmärkta hästar av sin värd. Hon åkte med flygande fart över den jämna Sarons slätt och sedan in bland kullarna upp mot Juda berg.

Just när det började ljusna, kom hon körande uppför de långa backarna, som ligga ovanför det gamla rövarnästet Abu Gosch. Hon var då mycket missnöjd därmed, att hon så lätt hade låtit locka sig att fara hem. Den där bonden, som inte kände till koloniens förhållanden, var ju ingenting att rätta sig efter. Gång efter annan tänkte hon på att hon verkligen inte borde fortsätta resan, utan vända om till Jaffa.

När hon hade hunnit uppför en lång rad backar och körde ner i en dalsänka, såg hon en man sitta vid vägkanten. Han lutade huvudet i handen, det såg ut, som om han sov. När vagnen for förbi, såg han emellertid upp, och mrs Gordon kände igen Ingmar Ingmarsson.

"Hur är det möjligt, att han redan kan vara så långt kommen?" tänkte hon. Hon lät vagnen stanna och ropade till Ingmar. Då Ingmar hörde hennes röst, blev han övermåttan glad. Han reste sig genast upp.

–Far ni hem till kolonien, mrs Gordon? sade han.

–Ja, svarade hon.

–Det var då bra väl, sade Ingmar. Vet ni, att jag var på väg för att hämta er, men så föll jag och förstörde mitt knä, och här har jag nu suttit hela natten.

Mrs Gordon såg helt häpen ut.

–Har ni inte varit i Jaffa i natt, Ingmar Ingmarsson? sade hon.

–Å nej, sade han, inte har jag varit där annat än i drömmen. Så snart jag har slumrat till en smula, så har jag tyckt mig gå gata opp och gata ner i Jaffa och söka er.

Mrs Gordon blev helt tankfull, hon kom sig inte för att säga något. Ingmar smålog litet förlägen, då hon förblev tyst.

–Jag undrar om ni vill låta mig åka med er, mrs Gordon? sade han. Jag kan inte gott gå själv.

I ett nu var mrs Gordon nere ur vagnen och hjälpte honom upp i den. Men så blev hon stående på vägen utan att röra sig.

–Det här är omöjligt att förstå, sade hon sakta. Ingmar måste på nytt liksom väcka henne.

–Ni får inte ta illa opp, men det vore allt bra, om ni ville resa hemåt så fort som möjligt.

Hon kom upp i vagnen. På nytt satt hon och teg och grubblade. Ingmar måste åter störa henne.

–Ni får ursäkta, men det är något, som jag måste tala om för er. Ni har väl inte fått något budskap om den där Godokin ?

–Nej, sade mrs Gordon.

–Jag hörde i går, att han talade med er konsul. Han ämnar ställa till något spektakel i dag, medan ni är borta.

–Vad säger ni! utbrast mrs Gordon.

–Han ämnar rent förstöra kolonien.

Nu äntligen hade mrs Gordon fått sina tankar samlade. Hon vände sig till Ingmar och började noga utfråga honom om det, som han hade hört.

Därpå satt hon åter en stund försjunken i begrundande. Så sade hon helt oförväntat till Ingmar:

–Det gläder mig, Ingmar Ingmarsson, att ni är sa fästad vid kolonien.

Ingmar blev röd över hela ansiktet. Han frågade hur hon kunde veta, att han var en vän av kolonien.

–Jag vet det, därför att ni i natt var nere i Jaffa och gav mig bud om att fara hem, sade hon.

Mrs Gordon berättade nu för Ingmar hur hon på natten hade sett honom och vad han hade sagt till henne. Då hon hade berättat allt, sade Ingmar, att detta var det underbaraste han hade upplevat.

–Om inte allt slår fel, ska vi innan kvällen ha sett ännu större ting, sade mrs Gordon, för nu känner jag säkert, att Gud vill hjälpa oss.

Hon var nu lugn och vid gott mod och talade vid Ingmar, som om ingen fara hotade.

–Nu kan ni säga mig, Ingmar Ingmarsson, om det har tilldragit sig något där hemma, medan jag har varit borta.

Ingmar betänkte sig. Sa började han ursäkta sig med att han inte kunde tala språket.

–A, jag förstår er nog, sade hon. Ni talar engelska närapå lika bra som de andra svenskarna.

–Det har nog mestadels gått sin jämna gång, sade han till sist.

–Något har ni säkert att berätta, sade mrs Gordon.

–Jag undrar om ni redan har hört talas om Baram paschas kvarn, sade Ingmar.

–Nej, vad är det med den? frågade mrs Gordon. Jag har inte en gång hört, att Baram pascha äger en kvarn.

–Jo, sade Ingmar, när Baram pascha nyss hade blivit styresman i Jerusalem, lär han ha kommit att tänka på att det var svårt för folket här att inte ha något annat än handkvarnar att mala på. Han företog sig därför att bygga en ångkvarn i en av de stora dalarna här i närheten. Men det är inte underligt, att ni aldrig har hört talas om den där kvarnens för den har nästan aldrig varit i gång. Baram pascha har aldrig haft ordentligt folk att sköta den, utan den har alltid varit i olag. Nå, nu för ett par dar sedan kom bud från Baram pascha med förfrågan om någon av Gordonisterna kunde sätta kvarnen i gång åt honom. Och så har några av oss varit där och lagat den.

–Det var en god nyhet, sade mrs Gordon, jag är glad, att vi har kunnat göra Baram pascha en tjänst.

–Baram pascha blev så belåten, sade Ingmar, att han föreslog kolonisterna att sköta kvarnen alltjämt. Han erbjöd dem att få överta den utan att betala arrende till honom. "Ni får ta all förtjänsten av kvarnen", sa han, "om ni bara lagar, att den är i gång." Mrs Gordon vände sig helt mot Ingmar. Nå, sade hon. vad svarade de på detta?

–Det var inte svårt att svara, sade Ingmar, de kunde ju bara säga, att de gärna skulle sköta kvarnen, men de ville inte ta någon förtjänst av sitt arbete.

–Ja, det var alldeles rätt, sade mrs Gordon.

–Jag vet inte om det var så alldeles rätt, sade Ingmar, för nu vill inte Baram pascha låta dem få kvarnen. Han kan inte lämna kvarnen, säger han, om de inte vill ta lön för arbetet. Han säger, att det inte går an att vänja folket vid att det ska få allt för intet. Han säger också, att alla andra. som säljer mjöl eller äger kvarnar, skulle klaga på honom hos sultanen.

Mrs Gordon satt tyst.

–Det har alltså inte blivit något av med kvarnen, sade Ingmar. Ni för er del skulle då åtminstone ha förtjänat bröd till husbehov, och så hade det väl varit en stor välsignelse för folket att ha en kvarn i gång. Men den saken var inte att tänka på.

Mrs Gordon svarade inte heller på detta. – Har det inte hänt något mer? sade hon, som om hon ville få Ingmar in på ett annat ämne.

– Å jo, sade Ingmar, det har också hänt det där med miss Young och skolan. Har ni inte heller hört talas om den saken?

–Nej, sade mrs Gordon.

–Jo, sade Ingmar, Achmed effendi, som är styresman över alla muhammedanernas skolor i Jerusalem, kom till oss för ett par dar sedan och sa: "Det finns en stor muhammedansk flickskola här i Jerusalem, där flera hundra barn kommer tillsammans endast för att skrika och slåss. När man går där förbi, brusar och larmar det värre än Medelhavet i Jaffas hamn. Jag vet inte om lärarinnorna kan läsa och skriva, men jag vet, att de inte lär barnen något. Och jag kan inte gå dit själv, och jag kan inte sända dit en man för att hålla ordning, därför att religionen förbjuder oss män att träda in i en sådan där flickskola. Nu kan jag 

bara tänka ut en sak, som skulle hjälpa skolan", sa Achmed effendi, "och det vore, om miss Young ville åta sig den. Jag vet, att hon är lärd, och jag vet, att hon kan tala arabiska. Jag ska inte neka henne vad helst hon begär som lön, om hon bara vill åta sig skolan." 

–Nå, sade mrs Gordon, hur avlopp nu den saken? 

–Det gick på samma sätt som med kvarnen, sade Ingmar. Miss Young sa, att hon var villig att sköta skolan, men hon ville inte ta någon lön för sitt arbete. Achmed effendi svarade då: "Jag är van att löna dem, som arbetar för mig. Jag har aldrig lärt mig att ta emot nådegåvor." Miss Young var obeveklig, och han måste gå med oförrättat ärende. Han var då förargad och sa till miss Young, att det kom på hennes ansvar, att så många fattiga barn fick växa opp utan vård och undervisning.

Mrs Gordon teg en stund, och så sade hon:

–Nu märker jag nog, att ni, Ingmar Ingmarsson, tycker, att vi har handlat orätt i dessa fall. Det är alltid gott att höra en klok mans åsikt, och jag vill därför be er säga vad annat ni kan ha att anmärka på vårt levnadssätt.

Ingmar satt länge och betänkte sig. Det följde så mycken värdighet med mrs Gordon, att det inte var lätt för honom att komma med anmärkningar.

–Nå ja, sade Ingmar, jag tycker inte, att ni borde ställa det så för er, att ni behövde leva i så stor fattigdom.

–Hur menar ni att vi skulle undgå detta? sade mrs Gordon och smålog

Ingmar dröjde än längre med svaret än förut.

–Om ni läte ert folk ta emot lön för sitt arbete, sade han, så behövde ni inte vara så nödställda som nu

Mrs Gordon vände sig häftigt mot honom.

–Jag tänker, att när jag har styrt den här kolonien, så att vi har kunnat leva i enighet och kärlek i sexton år, så ska inte en nykommen som ni söka föreslå några ändringar.

–Nu blir ni ond på mig, och det var ni själv, som lockade mig att tala, sade Ingmar.

– Jag förstår nog, att ni menar väl, sade mrs Gordon. Och dessutom ska jag säga er, att vi ännu äger mycket pengar, men det har på sista tiden varit någon, som har sänt falska underrättelser om oss till våra bankirer i Amerika. Och därför har de ingenting velat skicka. Nu vet jag ändå. att pengar är att vänta.

–Nu säger ni något, som det gör mig, stor glädje att höra, sade Ingmar. Men hemma hos oss tycker vi, att det är bättre att lita på sitt eget arbete än på sparda pengar.

Mrs Gordon svarade ingenting, och Ingmar förstod, all han gjorde bäst i att inte tala mer om detta.

Om en stund öppnade mrs Gordon samtalet på nytt.

–Säkert är detta inte er enda anmärkning, Ingmar, sade hon. Det finns nog andra saker också, som misshagar er.

Nu krusade Ingmar mycket länge, och mrs Gordon fick tigga en god stund, innan hon förmådde honom att säga sin mening.

–Jag tycker, att ni inte skulle låta folk tala så illa om er, utlät han sig till sist.

–Hur menar ni då, Ingmar, att vi skulle kunna hindra det? frågade mrs Gordon.

–Tror ni inte, att det där onda, som de säger om er, kommer sig därav, att ni vill vara alltför heliga? Det skulle snart bli ett slut på det, om ni ville vara som andra och låta ungt folk gifta sig. Till Ingmars förvåning tog mrs Gordon mindre illa vid sig över detta, än då han hade rått henne att söka förtjäna pengar.

– Ni är inte den första, som har sagt mig detta. sade hon. Men om ni frågar någon i kolonien, ska de alla svara er, att de vill föra ett rent och ostraffligt liv.

–Ja, det är sant, det är sa, sade Ingmar.

–Gud ska ge oss ett tecken, om han vill, att vi ska ändra något härvidlag, sade mrs Gordon, och sedan avstannade samtalet.

Mrs Gordon kom fram till kolonien i god tid på morgonen. Klockan kunde inte vara mer än nio. Den sista halvtimmen hade hon känt sig orolig, hon hade undrat vad som skulle möta henne, då hon kom fram. När hon återsåg det stora huset och märkte, att allt var lugnt däromkring, drog hon en suck av lättnad. Det var. som om hon hade väntat, att någon av de starka andar, som det talas så mycket om i österlandets sagor, skulle ha tagit hela kolonien på ryggen och flugit bort med den. När de kommo nära huset, hörde de psalmsång.

– Här tycks allt stå väl till än så länge, sade mrs Gordon, när vagnen stannade utanför porten. Jag hör, att de håller på med morgonbönen.

Hon hade egen nyckel till en av ingångarna och öppnade med denna för att inte störa. Ingmar hade svårt för att gå, knäet hade blivit stelt på honom. Mrs Gordon lade armen om hans liv och hjälpte honom in på den kringbyggda gården. Ingmar satte sig genast ner på en bänk.

–Ni ska nu gå och ta reda på hur det står till här i kolonien, mrs Gordon, sade han.

–Först av allt ska jag lägga ett omslag på ert knä, sade hon. Det är god tid. Ni hör ju, att de håller på med morgonbönen .

– Nej, sade Ingmar, denna gången ska ni låta min vilja råda. Ni ska nu genast gå och ta reda på om här har hänt något.

Ingmar satt nu och såg efter mrs Gordon, medan hon gick uppför trappan och över den öppna förstugan fram mot församlingssalen. Då hon öppnade dörren, hörde han, att någon talade med hög röst där inne, men talet avstannade hastigt. Så stängdes dörren, och allt blev tyst.

Ingmar hade inte suttit och väntat i mer än fem minuter, förrän dörren till församlingssalen kastades upp rätt häftigt. Så visade sig fyra karlar, som buro en femte mellan sig. De gingo tysta utför trappan och över gården och kommo tätt förbi Ingmar. Han lutade sig fram och såg den, som blev buren, in i ansiktet. Det var Godokin.

–Vart ska ni bära honom? frågade han.

Karlarna stannade.

– Vi ska bära honom ner i vår likstuga. Han är död.

Ingmar reste sig förskräckt. Hur har han dött? sade han.

–Ingen människohand har kommit vid honom, sade Ljung Björn. 

–Hur har han dött? frågade Ingmar på nytt. 

–Jag ska berätta dig hur det gick till, sade Ljung Björn. När morgonbönen var slut, reste sig denne här Godokin upp för att tala. Han bad, att han skulle få frambära till oss ett budskap, som skulle glädja oss, sade han. Längre hade han inte hunnit, så gick dörren opp, och mrs Gordon kom in. Inte förr fick han syn på henne, än han tystnade, och hans ansikte blev askgrått. Han stod stilla först, men mrs Gordon gick opp genom rummet, och alltsom hon kom närmare, vek han baklänges ett par steg och höll opp armen för ansiktet. Detta såg så märkvärdigt ut för oss andra, att vi alla reste oss opp på en gång, och då syntes Godokin återkomma till sans. Han knöt nävarna hårt och drog in luft häftigt, liksom en, som kämpar mot en förfärlig skräck, och gick emot mrs Gordon. "Hur har ni kommit hit?" sa han till henne. Då såg mrs Gordon stilla och allvarligt på honom och sa: "Gud har hjälpt mig." – "Jag ser det", sa han, och ögonen stod långt ut ur huvudet av skräck. "Jag ser vem som ledsagar er."-"Jag ser också vem som ledsagar dig", sa då mrs Gordon. "Det är Satan." 

Då var det, som om han inte längre kunde härda ut att se på henne, utan han vek omigen baklänges med armen för ansiktet. Och mrs Gordon följde efter honom och sträckte ut handen mot honom, men hon kom honom inte nära med ett finger. "Jag ser. att Satan står bakom dig", upprepade hon. och nu var hennes röst stark och förfärlig. 

Då tyckte vi oss alla se Satan bakom honom, och vi sträckte ut händerna och pekade mot den vi såg. Och på samma gång ropade vi: "Satan! Satan!" 

Men Godokin smög sig då utefter våra leder, och fastän ingen av oss rörde sig, jämrade han sig högt, som om vi sköt på honom eller slog efter honom. Han smög sig undan ihopkrupen och kom ända till dörren. Men när han ville öppna den, ropade vi alla än en gång: "Satan! Satan!" Och då såg vi, att han sjönk ner framstupa, och där blev han liggande. Och när vi gick fram och rörde vid honom, var han död.

–Han var en förrädare, sade Ingmar. han var värd sitt straff.

–Ja, sade de andra, han var värd sitt straff.

–Men vad hade han i sinnet att göra mot oss? sade en.

–Det vet nu ingen, sade en annan.

–Han ville väl förgöra oss.

–Ja, men på vad sätt?

–Ingen vet det.

–Nej, ingen får väl någonsin veta det.

–Det är gott, att han är död, sade Ingmar.

–Ja, det är gott, att han är död.

Hela den dagen voro kolonisterna mycket upprörda. Ingen visste vad Godokin hade velat göra dem, eller om faran var avvärjd därmed, att han var död. Timme efter timme tillbragte de under bön och sång i församlingsrummet. De voro liksom bortförda från denna världen i känslan av att Gud hade kämpat för dem.

Då och då under dagen tyckte de sig märka, att folkhopar, som till det mesta bestodo av ryska pilgrimer, kommo ut på de öde markerna omkring kolonien och stodo och betraktade huset. De trodde då, att Godokin hade planlagt ett överfall och att dessa vilda skaror skulle komma och driva dem från deras hem. Men alla ryssarna försvunno åter, och dagen förgick utan händelser.

På kvällen kom mrs Gordon för att se om Ingmar Ingmarsson, som satt på sin säng med knäet ombundet. Hon tackade honom varmt för hans hjälp och visade sig mycket vänligt sinnad mot honom.

Ingmar frågade henne om hon hade fått veta vad det var för ett ont anslag, som Godokin och konsuln hade lagt emot kolonien.

– Vi har nu börjat få reda på vad de tillämnade, sade mrs Gordon. De ville stjäla bort mrs Hunt, min bästa vän, som har varit med här i kolonien alltsedan dess början. Hon har en bror, som aldrig har kunnat förlika sig med att hon har slutit sig till oss. och han har nu i dagarna kommit hit för att göra ett sista försök att förmå henne att överge oss. Han har varit här och talat med henne, men när hon nekade att följa honom, har han ämnat föra bort henne med list. Han hade bett vår konsul om hjälp, och han hade mutat Godokin. så att denne hade åtagit sig att locka mrs Hunt ut ur kolonien till något ställe, där de kunde kasta sig över henne och föra bort henne. De hade väl ämnat säga, att hon var vansinnig eller något sådant, för att ingen skulle förvåna sig över att de höll henne fängslad. Dessutom trodde hennes bror. att om han endast kunde få henne skild från mig, så skulle hon snart lyssna till hans böner och följa honom godvilligt.

Ingmar svarade, att det där lät troligt, men han kunde inte förstå vad konsuln hade menat med att säga, att han nu hoppades att bli av med dem alla, då det endast hade varit fråga om att fora bort en enda.

–Han visste nog vad han sa, svarade mrs Gordon. Mrs Hunt är den enda av oss, som äger någon stor rikedom. På sista tiden har hennes bror hållit inne hennes pengar och vi andra har måst gripa till det lilla vi äger. Vi har sparat så mycket som möjligt, men vi vet, att det snart är slut med våra tillgångar. Nu kunde inte mrs Hunts bankir längre neka henne vad,som är hennes, utan han har sänt henne pengar, och vi trodde, att faran var över. Då kommer de och försöker att föra bort henne, för att vi skulle bli alldeles blottställda. Det hade nog gått sa, som de önskade, vi hade måst upplösa kolonien, om inte Gud hade sänt er till vår räddning, Ingmar.

–Den där Godokin var sannerligen en förrädare, sade Ingmar.

–Vi har varit i stor fara, sade mrs Gordon allvarligt. Det var hans plan, att om han inte hade kunnat föra bort mrs Hunt med godo, skulle han ha uppeggat sina landsmän, de ryska pilgrimerna, mot oss, sagt dem, att vi gömde en kvinna här mot hennes vilja, och förmått dem att storma mot kolonien för att befria henne. Några av Godokins vänner har varit här och frågat efter honom, och vi har fört dem till honom och talat om för dem hur han dog. Och de har förstått, att han har lidit sitt straff, därför att han ville förråda sina vänner. De kommer inte att göra oss någon skada. Ingmar lyckönskade mrs Gordon.

–Jag tror visserligen, att Gud vill ha den här kolonien kvar i Jerusalem, sade han.

–Ingmar Ingmarsson, sade då mrs Gordon, jag vill blott säga er, att om jag kan göra er en återtjänst, skulle det vara mig en stor glädje. Vill ni inte säga mig vad ni vill vinna här i Jerusalem, så att jag kan bistå er?

Mrs Gordon visste väl vad Ingmar önskade, och ingen annan dag skulle hon ha velat hjälpa honom med en dylik sak, men nu låg ingenting henne så om hjärtat som att hjälpa den, som hade gjort dem en så stor tjänst.

Då mrs Gordon gjorde anbudet, skyndade Ingmar att fälla ner ögonlocken. Han tog sig en rundlig betänketid.

–Nu får ni då lova mig att inte ta illa opp det, som jag ber om, sade han.

Mrs Gordon svarade, att hon skulle ha tålamod med honom.

–Det är så, sade Ingmar, att det ärendet, som jag är här för, ser ut att ta lång tid, och det blir tråkigt för mig att inte ha sådant arbete, som jag är van vid.

Det kunde mrs Gordon väl förstå.

–Om ni därför ville göra mig en tjänst, mrs Gordon, fortfor Ingmar, så skulle det vara en stor sak, ifall ni ville ställa om, att jag finge överta Baram paschas kvarn. Ni vet, att jag inte har avsvurit att förtjäna pengar som ni andra, och jag finge då sådant arbete, som jag tycker om.

Mrs Gordon såg skarpt på Ingmar, men denne satt med ögonen nästan slutna, hela ansiktet var utan minsta uttryck. Hon var förvånad, att han inte hade bett om något annat, men hon var på samma gång väl nöjd härmed.

–Jag vet inte varför jag inte skulle hjälpa er med detta, sade hon. I den saken kan inte ligga något orätt. Det är också bra för oss att villfara Baram paschas önskan.

–Ja, det väntade jag mig av er, att ni skulle hjälpa mig, sade Ingmar. Han tackade henne, och de voro mycket nöjda med varandra, när de skildes.




Ingmars strid


Ingmar har nu övertagit Baram paschas kvarn. Han går där som mjölnare, och än den ene, än den andre av kolonisterna kommer och hjälper honom med arbetet.

Men nu vet man av gammalt, att det finns mycket trolltyg och dylikt vid alla kvarnar, och kolonisterna börja snart märka, att ingen kan sitta en dag och höra stenarna dåna i Baram paschas kvarn utan att bli som förhäxad.

Var och en, som sitter och lyssnar till dem, slutar med att förstå, att de sjunga och surra på detta sätt: "Vi mal mjöl, vi tjänar pengar, vi gör nytta, men vad gör du, vad gör du, vad gör du?"

Och hos den, som hör detta, vaknar det en otrolig lust att få förtjäna sitt bröd i sitt anletes svett. Det kommer en riktig feber över honom, medan han sitter och lyssnar till kvarnstenarna.

Ovillkorligen börjar han tänka efter vad han duger till, vad han kan utföra, om han inte kan göra något för att understödja kolonien.

De, som ha arbetat ett par dagar i kvarnen, tala om ingenting annat än alla de odlingsbara dalarna, som ligga öde i detta land, de tala om bergen, som borde besås med skogs och de övergivna vingårdarna, som ropa efter arbetare.

Och när kvarnstenarna ha sjungit sin sång ett par veckor, kommer det en dag, då de svenska bönderna arrendera ett stycke jord nere på Sarons slätt och börja plöja och så.

En kort tid därefter skaffa de sig ett par stora vingårdar uppe på Oljoberget.

Och när ännu en tid har gått, åtaga de sig ett stort vattenledningsarbete i en av dalarna.

När svenskarna ha gjort början, komma amerikanarna och syrerna i kolonien så småningom efter. De börja arbeta i skolor, de skaffa en kamera och dra runtom i landet för att ta fotografier, som kunna säljas till resande, de sätta upp en liten guldsmedsverkstad i ett hörn av kolonien.

Det dröjer inte, förrän miss Young sitter som föreståndarinna i Achmed effendis skola, och unga svenska flickor få också plats där och undervisa muhammedanska barn i sömnad och stickning.

Mot hösten sorlar och brusar hela kolonien av arbete och företagsamhet. Den är flitigare än en myrstack.

Och när man tänker efter, har ingen olycka inträffat under hela sommaren, ingen har dött alltsedan den tiden, då Ingmar övertog kvarnen. Ingen har heller gått och sörjt sig vansinnig över Jerusalems ondska.

Alla äro strålande belåtna, de älska sin koloni högre än någonsin, de lägga planer, de anordna nya företag. Det var blott detta, som fattades dem för att vara riktigt lyckliga. Och nu tro de alla, att det var Guds vilja, att de skulle börja att förtjäna sitt bröd med sitt arbete.

I september överlåter Ingmar kvarnen åt Ljung Björn och stannar hemma i kolonien. Han och Gabriel gå och uppföra ett slags skjul på den kala marken där utanför. Men ingen vet vartill detta ska användas, ingen får se hur det inredes, det är en stor hemlighet.

När skjulet äntligen är färdigt, resa Ingmar och Gabriel ner till Jaffa och börja långa, oändliga underhandlingar med de tyska kolonisterna därstädes.

Men om två dagar äro de hemma igen, och då komma de ridande på ett par ståtliga, bruna hästar.

Dessa skola nu tillhöra kolonien, och man får säga, att om en sultan eller kejsare hade klappat på porten och förklarat, att han ville sluta sig till kolonisterna, hade han kanske inte blivit mera välkommen.

Ack, så barnen hänga och dingla på de hästarna, och så stolt den bonden är, som får plöja med dem!

De äro bättre ryktade än några hästar i Österlandet, och ingen natt går, utan att bönderna äro ute hos dem för att se till, att deras krubba är fylld.

Men vem det vara må av svenskarna, som om morgonen lägger selen på hästarna, kan han inte låta bli att tänka: "Detta landet är verkligen inte så svårt att leva i, nu känner jag, att jag kommer att trivas. Ack, vad det var synd? att Tims Halvor inte fick vara med om detta! Han hade inte sörjt sig till döds, om han hade haft sådana hästar att köra." 

* 

Det var en morgon i september. Mycket tidigt, medan det ännu var mörka natten, kommo Ingmar och Gabriel ut ur kolonien. De skulle bege sig bort på arbete i en av vingårdarna, som kolonisterna hade arrenderat uppe på Oljoberget.

Det förhöll sig så, att Gabriel och Ingmar sällan kommo rätt väl sams. Det hade inte kommit till någon öppen fiendskap mellan dem, men de hade aldrig samma mening om något. När de nu skulle gå upp till Oljoberget, började de tvista om vägen. Gabriel ville ta den långa omvägen över kullarna. Han sade, att den var lättare att gå i mörkret. Ingmar ville gå en kortare och besvärligare väg, som löpte neråt Josafats dal och sedan rätt uppför berget.

Sedan de hade tvistat om detta en stund, föreslog Ingmar, att de skulle ta var sin väg, så finge de se vem som komme fortast fram. Gabriel var med om detta. Han gick åt det hållet, som han hade föreslagit, och Ingmar åt det andra.

Så snart som Gabriel var gången, överfölls Ingmar av den stora längtan, som alltid kvalde honom, så snart han hade en ensam stund.

–Ska inte Vår Herre förbarma sig över mig och låta mig resa hem? sade han. Ska han inte hjälpa mig, så att jag får föra Gertrud från Jerusalem?

–Det är besynnerligt, att just det, som jag for ut för, det lyckas mig minst, sade han halvhögt, där han gick i mörkret och funderade, för Gertrud har jag inte kunnat komma ett steg närmare. Men i allt annat har det gått mig vida bättre, än jag hade kunnat vänta. Jag tror knappt, att det här folket någonsin hade kommit sig i gång med arbete, om jag inte hade fallit på den tanken att överta kvarnen.

–Det har varit vackert att se hur arbetet alltmer har tagit väldet över dem, fortfor han. Ja, det har varit mycket gott och lärorikt att se här, men jag kan ändå inte hjälpa, att jag längtar hem. Jag tycker alltid, att jag är rädd för den här staden och att jag inte kan andas fritt, förrän jag får lämna den. Och ibland känns det, som om jag skulle komma att dö här och aldrig få resa hem och återse Barbro och Ingmarsgården. 

Medan Ingmar tänkte så, hade han gått ända ner till bottnen av dalen. Högt över honom avtecknade sig stadens taggkrönta mur mot natthimlen, och på alla sidor reste sig mäktiga stängande höjder. 

"Detta är ändå ett hemskt ställe att vandra över", tänkte Ingmar. Och först nu kom han ihåg, att han måste gå förbi både den muhammedanska och den judiska begravningsplatsen. 

På samma gång som Ingmar hade kommit att tänka på begravningsplatserna, påminde han sig en händelse, som hade tilldragit sig just då i Jerusalem. När han hade hört den omtalas dagen förut, hade den inte gripit honom mer än något annat, som berättades från den heliga staden, men nu i nattmörkret syntes den honom mycket hemsk och ohygglig. 

Det förhöll sig nämligen så, att inne i judekvarteret låg ett litet sjukhus, som var beryktat över hela staden, därför att där aldrig funnos några patienter. Ingmar hade gått där förbi flera gånger, han hade blickat in genom fönsterna och alltid sett sängarna stå tomma. Detta hade dock en helt naturlig orsak och kunde knappast vara annorlunda. Sjukhuset var inrättat av ett engelskt missionssällskap, som ville mottaga sjuka judar där för att komma i tillfälle att omvända dem. Men judarna, som fruktade, att de på ett sådant ställe skulle bli tvungna att förtära förbjuden föda, läto inte intaga sig där. 

Nu för ett par dagar sedan hade de dock haft en patient på det där sjukhuset. Det hade varit en gammal fattig judekvinna, som hade fallit och brutit sitt ben på gatan just där utanför. Hon hade blivit inburen och vårdad på sjukhuset, men efter två dagar hade hon avlidit.

Innan hon dog, hade hon tagit ett heligt löfte av de engelska sjuksköterskorna och läkaren, att de skulle laga, att hon bleve begraven på den judiska begravningsplatsen i Josafats dal. Hon sade dem, att hon på sin höga ålderdom hade rest till Jerusalem endast för att få njuta denna förmån. Om de inte kunde lova henne detta, hade det varit bättre, att de hade låtit henne dö på gatan.

När hon var död, skickade alltså engelsmännen bud till judarnas församlingsföreståndare och bådo honom sända folk, som skulle komma och föra bort den döda och begrava henne.

Men då hade judarna svarat, att den gamla kvinnan, som hade dött på det kristna sjukhuset, inte finge begravas på judarnas kyrkogård.

Missionärerna hade ivrigt sökt förmå judarna att ge med sig. De hade vänt sig till själva överrabbinen, men allt hade varit förgäves. Det återstod inte annat, än att de själva måste begrava den döda. Men de ville inte, att hon skulle gå miste om det, varåt hon hade glatt sig under hela sitt fattiga liv. De frågade alltså inte efter judarnas förbud, utan läto uppkasta en grav på kyrkogården i Josafats dal och satte ner den döda däri.

Judarna gjorde ingenting för att hindra detta, men nästa natt kommo de och öppnade graven och vräkte upp kistan.

Engelsmännen voro måna om att hålla sitt ord till den gamla. Så snart de fingo veta, att hon hade blivit kastad ur graven, satte de ner henne på samma ställe.

Så blev hon uppvräkt på nytt nästa natt.

Ingmar Ingmarsson stannade plötsligt och lyssnade. "Vem kan veta?" tänkte han. "Kanske att de där gravöppnarna är ute också i natt."

Till en början hörde han ingenting, men så förnam han ett klingande ljud, som när ett järnverktyg slår mot en sten.

Han gick raskt några steg åt det håll, varifrån ljudet hade kommit, därpå stannade han åter och lyssnade. Nu hörde 

han tydligt hur man grävde med järnspadar i jorden och kastade upp grus och sten.

Han gick åter framåt och hörde på nytt det ivriga grävandet. "Det är minst en fem, sex spadar, som arbetar", tänkte han. "Det är hemskt att tänka på att människor vill förfölja en död på detta sättet."

Medan Ingmar gick där och hörde på grävandet, började han känna, att en förfärlig vrede växte upp inom honom. Den tilltog för var sekund.

– Det är ju inte din sak, det här, sade han för att lugna sig, med detta har du ingenting att göra. Men blodet steg uppåt huvudet på honom, han tyckte, att det stockade sig i halsen, så att han knappt kunde andas. "Det är så styggt och förfärligt att höra på", tänkte han, "aldrig har jag varit med om värre."

Äntligen blev han stående. Han lyfte upp sin knytnäve och skakade den.

–Å, vänta ni, era bovar, nu kommer jag, sade han. Nu har jag gått här länge nog och hört på detta. Det kan ingen begära av mig, att jag ska gå lugnt förbi, medan ni håller på att gräva upp en död.

Han skyndade framåt med snabba, tysta steg. Han var nu med ens lätt om hjärtat och nästan glad. "Det här är nog vansinne", tänkte han, "men jag undrar vad far skulle ha sagt, om någon, som på hans sista dag hade sett honom gå ut i vattnet efter de små barnen, hade ropat åt honom, att han skulle akta sig och bli kvar på land. Och nu får väl jag ha min vilja i den här saken, jag såväl som far. För här flyter en ondskans flod förbi mig med svart, vredgat vatten, och den rycker bort med sig döda och levande, men nu kan jag inte längre förmå mig att stå stilla på stranden. Nu må det bli min tur att gå ut och strida med den här strömmen."

Äntligen stod han på randen av en grav, där några karlar ivrigt arbetade. De hade varken ljus eller lykta, utan grävde så gott de kunde i mörkret. Ingmar kunde inte se hur många de voro, och inte heller frågade han därefter, han rusade in mitt bland dem. Från en av dem ryckte han spaden, som han grävde med, och började slå med den åt alla håll. Han hade kommit över karlarna så oförväntat, att de blevo som yra av skräck. De sprungo sin väg utan att försöka göra motstånd. Om ett par ögonblick var Ingmar ensam.

Hans första arbete blev att skotta den uppkastade jorden ner i graven, därpå började han betänka vad han nu hade att göra. Det föreföll honom inte rådligt att lämna platsen före daggryningen, ty så snart han ginge sin väg, skulle väl gravöppnarna vända tillbaka.

Han stod alltså kvar på graven och väntade. Han lyssnade spänt efter varje ljud, men allt var tyst till en början. "Inte tror jag ändå, att de har sprungit så särdeles långt för en ensam man", tänkte han. Så började han märka ett sakta rassel bland småstenarna, som voro strödda över de omgivande gravarna. Han tyckte sig se, att mörka gestalter slingrade och kröpo över hällarna, som betäckte marken.

"Nu blir det nog allvar", tänkte Ingmar och lyfte upp spaden till motvärn. Med ens smattrade en hel skur av stora och små stenar ner över honom, så att han blev helt bedövad. Några karlar kastade sig på samma gång över honom och sökte rycka omkull honom.

Det blev en hård brottning. Ingmar var en jättestark man, och han kastade den ene efter den andre till marken. Men motståndarna stredo tappert och ville inte vika. Till sist föll en av dem omkull rätt framför Ingmars fötter. Ingmar tog just då ett steg framåt och snavade över den fallne. Han störtade tungt till marken, och i detsamma kände han en förfärlig smärta i ena ögat. Han blev alldeles förlamad. Han kände, att de andra kastade sig över honom och bundo honom, men han förmådde intet motstånd göra. Plågan var så bitter och skarp, att den tog all hans kraft, och i första ögonblicket trodde han, att han skulle dö.

Emellertid hade Gabriel gått och tänkt på Ingmar, alltsedan han skildes från honom. Han skyndade i början mycket raskt framåt, ty han ville gärna nå upp på berget före den andre, men om en stund saktade han sina steg. Han log svårmodigt åt sig själv. "Det vet jag i alla fall, att hur jag än skyndar mig, så når jag inte sa raskt fram som Ingmar. Jag har aldrig sett någon, som har haft så stor framgång i allt och ägt sådan förmåga att genomdriva sin vilja. Inte kan jag vänta mig annat, än att han kommer att föra hem Gertrud till Dalarne, det kan jag inte. Jag har ju sett hur allting i kolonien har gått efter hans vilja nu under ett halvt års tid."

Men när Gabriel kom upp till mötesplatsen på Oljoberget fann han inte Ingmar där före sig, som han hade väntat och han blev helt belåten. Han började arbeta och fortsatte därmed en god stund. "Han har nog fått märka, att han valde en orätt väg nu för en gångs skull", tänkte Gabriel.

Så började det ljusna, och då Ingmar inte heller nu visade sig, blev Gabriel orolig för att något skulle ha hänt honom. Han började gå neråt berget för att söka efter honom. "Det är egentligen besynnerligt med Ingmar", tänkte han, "att fastan jag inte har stora skäl att tycka om honom, så tror jag, att jag skulle bli bedrövad, om det hade gått honom illa."

Det ljusnade snart, och när Gabriel kom neråt Josafats dal dröjde det inte länge, förrän han fann Ingmar, som låg mellan ett par gravhällar. Ingmars händer voro bundna, och han låg orörlig, men när han hörde Gabriels tunga steg, lyfte han huvudet.

– Är det du, Gabriel? sade han.

–Ja, svarade Gabriel, hur är det med dig?

I detsamma såg han Ingmars ansikte. Båda ögonen voro slutna, det ena var uppsvällt, och ur ögonvrån rann det blod. 

– Vad har du gjort åt dig, karl? frågade Gabriel, och hans röst lät besynnerligt oklar.

–Jag har varit i strid med de här gravöppnarna, sade Ingmar, så föll jag framstupa över en av dem, och han hade en kniv i handen, som körde rätt in i ögat på mig.

Gabriel föll på knä bredvid Ingmar och började lossa banden omkring händerna.

–Hur kom du att strida med gravöppnarna? sade han.

–Jag gick ju genom dalen, och så hörde jag hur de grävde.

– Och så kunde du inte tåla, att den döda skulle bli uppkastad ur graven i natt också?

–Nej, sade Ingmar, jag kunde inte tåla det.

–Det var allt duktigt gjort av dig, sade Gabriel.

–Å nej, sade Ingmar, det var nog dumt, jag kunde bara inte låta bli.

– Du kommer oss alla på skam, Ingmar, sade Gabriel, som var lättrörd och knappt kunde låta bli att gråta. Hur man strävar emot, så måste man hålla av dig.




På oljoberget


Ingmar sköttes av en läkare från det stora engelska ögonhospitalet. Denne kom varje dag ut till kolonien för att lägga om förbandet. Ingmar skulle aldrig mer komma att se med det sårade ögat, men det läktes raskt och bra, och han kände sig snart så frisk, att han kunde lämna sängen och gå uppe.

Men en morgon märkte doktorn, att det oskadade ögat såg rött och svullet ut. Han blev mycket orolig och började genast ge föreskrifter om hur detta öga skulle behandlas. Därpå vände han sig till Ingmar och sade honom rentut, att han gjorde bäst i att fara från Palestina så snart som möjligt.

–Jag är rädd för att ni har blivit smittad av den farliga österländska ögonsjukan, sade han. Jag ska göra vad jag kan för er, men ert enda öga är nu inte nog starkt för att stå emot smittan, som flyger omkring överallt här ute. Stannar ni kvar här, ska ni ofelbart vara blind om ett par veckor.

Det blev stor bedrövelse i kolonien över detta, inte endast bland Ingmars släktingar, utan också bland de andra kolonisterna. De sade alla, att Ingmar hade gjort dem den allra största välgärning, därmed att han hade lockat dem att förtjäna sitt bröd i sitt anletes svett som andra människor, och att en sådan man aldrig borde lämna kolonien. Men alla tyckte, att Ingmar måste resa, och mrs Gordon sade genast, att en av bröderna skulle göra sig i ordning att följa honom, då han nu inte gott kunde fara ensam.

Ingmar hörde länge tyst på allt detta talet om att han måste fara sin väg. Till sist sade han:

–Det är väl inte så säkert, att jag blir blind om jag stannar. Mrs Gordon frågade vad han ville säga härmed.

–Jag är ännu inte färdig med den saken, som jag har kommit hit för, sade han långsamt.

–Menar ni, att ni inte vill resa? frågade mrs Gordon

–Ja, sade Ingmar, det vore allt hårt för mig att nödgas vända om hem med oförrättat ärende.

Det syntes nu hur stort värde mrs Gordon satte på Ingmar, ty hon sökte upp Gertrud och talade om för henne, att Ingmar inte ville resa, ehuru han löpte fara att bli blind, om han stannade.

– Du vet väl för vems skull det är han inte vill resa, sade mrs Gordon.

–Ja, svarade Gertrud.

Gertrud såg stort på mrs Gordon, och denna sade inte något vidare. Mrs Gordon kunde inte öppet uppmana henne att bryta mot de lagar, som gällde i kolonien, men Gertrud förstod, att vad helst hon ville göra för Ingmars skull, det skulle förlåtas henne.

Under hela dagen kom den ena efter den andra till Gertrud och talade om Ingmar. Ingen tordes direkt säga henne, att hon borde följa med honom hem, men de svenska bönderna satte sig ner bredvid henne och talade om den hjälten, som kämpade för den döda i Josafats dal, och sade, att nu hade Ingmar visat, att han var en rätt telning av det gamla trädet.

–Det vore allt stor skada, om en sådan man skulle bli blind, sade de.

–Jag såg Ingmar den dagen, då det var auktion på Ingmarsgården, sade Ljung Björn, och jag säger dig, att hade du sett honom då, hade du aldrig kunnat vredgas på honom.

Men Gertrud tyckte, att hon hela dagen kämpade med en sådan där dröm, då man vill hasta bort, men inte kan komma ur fläck. Hon ville hjälpa Ingmar, men hon visste inte varifrån hon skulle få kraft därtill. "Hur kan jag göra detta för Ingmar, när jag inte mer älskar honom?" frågade hon sig. "Och hur kan jag låta bli att göra det, när jag vet, att han ska bli blind?" frågade hon sig även.

På kvällen stod Gertrud utanför kolonien under den stora sykomoren, och hon tänkte alltjämt på detta, att hon borde följa Ingmar, men att hon inte kunde få kraft att besluta sig. Då kom Gabriel ut till henne.

–Det är ibland så, sade Gabriel, att människor kan bli glada över sin olycka och bedrövade över sin lycka.

Gertrud vände sig rätt mot honom och såg på honom med förskrämda ögon. Hon sade ingenting, men han förstod, att hon tänkte: "Kommer du nu också för att hetsa och förfölja mig?"

Gabriel bet sig i läppen och förvred ansiktet en smula, men i nästa ögonblick sade han ändå vad han hade ämnat.

–Då det finns någon, som man håller mer av än allt annat, sade han, så är man allt rädd att förlora henne. Och man är allra mest rädd att förlora henne på det sättet, att man får se, att hon har ett så hårt hjärta, att hon inte kan tillge och förlåta.

Gabriel uttalade sina hårda ord med mycket mild röst, och Gertrud blev inte ond, utan började gråta. Hon kom ihåg, att hon en gång hade drömt, att hon stack ut Ingmars ögon. "Nu visar det sig, att detta var en sann dröm och att jag verkligen är hårdhjärtad och hämndgirig, som jag var då i drömmen", tänkte hon. "Ingmar kommer säkerligen att förlora sin syn för min skull." Hon blev djupt bedrövad, men den stora vanmakten, som höll henne bunden, vek inte fördenskull, och ännu då natten kom och hon lade sig att sova, hade hon inte kunnat fatta sitt beslut.

På morgonen steg hon upp mycket tidigt och begav sig till Oljoberget. Hon hade inte varit där på hela tiden, sedan hon såg dervischen, men nu tyckte hon, att hon behövde gå dit för att i ensamhet få tänka över vad hon skulle besluta.

Under hela vägen kämpade hon med samma tunga vanmakt. Hon såg vad hon måste göra, men hennes vilja var förlamad och kunde inte övervinna det, som höll henne bunden.

Hon kom ihåg, att hon en gång hade sett en tornsvala, som hade fallit till marken och låg och slog mot sanden med vingarna och inte kunde få nog luft under dem för att svinga sig bort. Just sa tyckte hon att hon låg och flaxade utan att komma ur stället. 

Men när hon hade nått upp på Oljoberget och stod på den vanliga platsen, där hon brukade invänta soluppgången, såg hon, att dervischen, som var lik Jesus, fanns där före henne. Han satt på marken med benen i kors under sig, och hans stora ögon sågo ner över Jerusalem.

Gertrud glömde inte ett ögonblick, att mannen endast var en stackars dervisch, vars enda berömmelse var, att han av sina anhängare fordrade ett ivrigare dansande än nagon annan. Men då hon såg hans ansikte med mörkret kring ögonen och smärtans drag kring munnen, gick en darrning genom henne. Hon blev stående med knäppta händer tätt bredvid honom och betraktade honom. 

Hon var inte i en dröm, hon var inte borta i en syn, det var endast den stora likheten, som vållade, att hon tyckte sig se en med gudomlighet begåvad människa. 

Hon trodde på nytt om honom, att om han blott ville framträda för människorna, så skulle det visa sig, att han hade nått djupet av all kunskap. Hon trodde, att storm och vågor lydde hans bud, hon trodde, att han samtalade med Gud, hon trodde, att han hade uttömt dräggen av allt lidande, hon trodde, att alla hans tankar gingo till okända ting, som ingen annan kunde utforska. Hon förstod att om hon hade varit sjuk, så skulle hon ha blivit botad genom att stå där och betrakta honom.

"Detta kan inte vara en vanlig människa", tänkte hon. "Jag känner, att himmelens lycksalighet sänker sig över mig, endast därför att jag ser honom."

Hon hade stått länge bredvid dervischen, utan att han hade visat att han hade lagt märke till henne, men plötsligen vände han sig rätt mot henne.

Gertrud drog sig undan, när han såg på henne, som kunde hon inte tåla hans blickar.

Han betraktade henne stilla och lugnt väl en hel minut, därpå räckte han henne sin hand, för att hon skulle kyssa den, såsom hans anhängare brukade. Och Gertrud kysste handen i all ödmjukhet.

Därpå tecknade han med vänligt allvar åt henne, att hon skulle gå sin väg och inte mera störa honom.

Gertrud vände sig lydigt bort från honom och gick långsamt neråt. Det föreföll henne, att det låg stor betydelse i det sätt, varpå han hade tagit avsked av henne. Det var, som om han hade sagt till henne: "Under en tid har du varit min och tjänat mig, men nu ger jag dig fri. Lev nu på jorden för dina medmänniskor!"

När hon kom närmare kolonien, svann den ljuva förtrollningen bort så småningom.

–Jag vet ju, att han inte är Kristus. Jag tror inte heller, att han är Kristus, sade hon nu på nytt.

Men en stor förändring hade hans åsyn framkallat hos henne. Blott därför, att han hade ställt för hennes ögon bilden av Kristus, tyckte hon, att varje sten på marken upprepade de heliga läror, som denne en gång hade forkunnat i detta land, och att blommorna utropade ljuvheten av att vandra på hans vägar.

När Gertrud kom tillbaka till kolonien, gick hon in till Ingmar.

–Nu, Ingmar, ska jag följa dig hem, sade hon.

Ingmars bröst höjde sig i ett par tunga andetag. Det syntes, att han kände en stor lättnad.

Han tog Gertruds händer mellan sina och tryckte dem.

–Nu har Gud varit mycket god mot mig, sade han.




"Vi ska mötas en gång"


Det var en underlig brådska i kolonien. Dalbönderna hade så mycket att syssla med var och en på sin kammare att de inte hade tid att gå ut till sina göromål på fälten och i vingårdarna, och de svenska barnen hade fått lov från skolan för att stanna hemma och arbeta.

Det hade blivit bestämt, att Ingmar och Gertrud skulle resa om två dagar, och därför gällde det att skyndsamt göra i ordning vad man kunde ha lust att sända med dem till hemorten.

Nu var det tillfälle att skicka en liten minnesgåva till små kamrater på skolbänken och till gamla vänner, som hade varit en trogna hela livet igenom. Nu kunde man få lägga i dagen, att man alltibland hade en vänlig tanke för en och annan, som man skilde sig från och inte ville umgås med under den första stränga tiden där hemma, och för gammalt, klokt folk, vars råd blevo illa upptagna vid avresan. Nu kunde man passa på att göra en liten glädje åt föräldrarna och kärestan, åt kyrkoherden och åt skolmästarn, som hade uppfostrat dem allesammans.

Ljung Björn och Kolås Gunnar sutto hela dagen med pennan i sina styva nävar och skrevo brev till vänner och anförvanter, medan Gabriel stod och svarvade små koppar av olivträ och Karin Ingmarsdotter i många olika paket lade in stora fotografier över Getsemane och gravkyrkan, över det ståtliga huset, där de bodde, och över den präktiga församlingssalen.

Barnen strävade och gjorde tuschteckningar på små tunna skivor av olivträ, såsom de hade lärt i den amerikanska skolan och klistrade samman fotografiramar, som de prydde med alla de olika sorter av korn och frön och kärnor, som finnas i österlandet.

Märta Ingmarsdotter klippte ner sin linneväv och satte sig att brodera namn på handdukar och servetter, som skulle sändas till hennes svåger och svägerska. Och hon smålog, då hon tänkte på att nu skulle de få se där hemma, att hon inte hade glömt bort att väva en fin och stadig väv, fastän hon hade kommit till Jerusalem.

De båda Ingmarsdöttrarna, som hade varit i Amerika, stodo och bundo över burkar med aprikos– och persikosylt, och i bottnen på burkarna skrevo de ner kära namn, som de inte kunde minnas utan att få tårar i ögonen.

Israel Tomassons hustru kavlade ut en pepparkaksdeg och hade dessutom en tårta i ugnen, som hon vakade över. Tårtan skulle Ingmar och Gertrud äta upp under vägen, men pepparkakorna, som kunde hålla sig hur länge som helst, skulle de inte få röra, utan de skulle lämna dem till gumman i Myckelmyra, som hade stått putsad och fin vid vägkanten då Jerusalemsfararna drogo åstad, och till Eva Gunnarsdotter, som en gång hade hört till samfundet.

Allteftersom de små paketen blevo färdiga, fördes de till Gertrud, och hon packade ner de många försändelserna i en stor kista.

Men om inte Gertrud hade varit barnfödd i socknen, skulle hon inte ha kunnat åta sig att skaffa alla de olika sakerna fram till rätt ägare, ty på somliga stodo mycket besynnerliga adresser. Hon fick allt tänka sig om ett par gånger, innan hon kunde reda ut för sig var hon skulle finna "Frans, som bodde vid vägskälet", och "Lisa, som var syster till Per Larsson", och "Erik, som för två år sedan tjänade hos häradsdomarns".

Ljung Björns son Gunnar kom med det största paketet. Det var adresserat till "Karin, som satt bredvid mig i skolan och var hemma på storskogen". Farsnamnet hade han glömt, men åt Karin hade han förfärdigat ett par skor av blankskinn med höga, svängda klackar. Han visste med sig, att det var det vackraste skoarbete, som någonsin hade blivit utfört i kolonien.

–Och hälsa henne, att hon kommer hit till mig, som vi gjorde opp, när jag for hemifrån! sade han, då han anförtrodde paketet till Gertrud.

Men storbönderna kommo in till Ingmar och lämnade honom brev och viktiga uppdrag.

–Och nu ska du gå till kyrkoherden och till nämndeman och skolmästarn, sade de till sist, och tala om för dem att du med egna ögon har sett, att vi har det gott och att vi bor i ett riktigt hus och inte i jordkulor, och att vi har arbete och ordentlig föda, och att vi för ett anständigt liv. 

* 

Alltsedan Gabriel hade funnit Ingmar i Josafats dal, hade den gamla vänskapen mellan dem levat upp på nytt. Så snart Gabriel hade haft en ledig stund, hade han suttit inne hos Ingmar, som nu under sjukdomen bodde ensam på ett gästrum. Men den dagen, då Gertrud hade kommit ner från Oljoberget och lovat följa Ingmar hem till Dalarne, visade sig inte Gabriel i sjukrummet. Ingmar frågade flera gånger efter honom, men ingen var i stånd att finna reda på Gabriel.

Alltsom dagen skred framåt, blev Ingmar emellertid mer orolig. I första ögonblicket, då Gertrud hade lovat följa honom, hade han känt sig till freds och lycklig. Han hade då blott varit tacksam över att han fick föra henne bort från detta farliga land, dit hon hade drivits att resa genom hans förvållande. Och visserligen fortfor han alltjämt att vara glad åt detta, men för var timme, som gick, blev längtan efter hans hustru starkare och starkare hos honom. Det föreföll honom alldeles omöjligt att genomföra det, som han hade åtagit sig. Stundtals kände han den allra största lust att tala om hela sin historia för Gertrud, men vid närmare eftersinnande vågade han ändock inte göra detta. Så snart hon finge veta, att han inte tyckte om henne, skulle hon för det första neka att resa med honom hem. Och inte visste han vem Gertrud tyckte om, om det var honom, Ingmar, eller någon annan. Ibland hade han trott, att det var Gabriel, men nu till sist hade han måst inse, att alltmedan Gertrud hade levat i kolonien, hade hon helt visst inte älskat någon annan än honom, som hon hade väntat på Oljoberget. Och när hon nu kom ut i världen igen, skulle kanske den gamla kärleken till Ingmar vakna upp hos henne. Och om så skulle hända, vore det väl bättre, att han gifte sig med henne och försökte att göra henne lycklig, än att ständigt gå och längta efter en, som aldrig mer kunde bli hans. 

Men fastän han försökte att strida med sig själv på detta sätt, så tilltog den inre motviljan, som plågade honom, allt mer och mer. Där han satt med förbundna ögon, såg han ständigt hustrun framför sig. 'Det syns, att det är henne jag hör samman med", tänkte han. 'Det finns ingen annan, som har någon makt över mig." 

"Jag vet vad det var. som gjorde, att jag vågade mig på detta företaget", fortfor han. "Det var därför, att jag ville vara lika duktig som far. Liksom han förde hem mor från fängelset, så tänkte jag föra hem Gertrud från Jerusalem. Men jag förstår nu, att det inte kan gå för mig som för far. Jag kommer till korta, jag, därför att jag inte har ett så trofast hjärta som han." 

Mot aftonen kom äntligen Gabriel in till Ingmar. Han stannade nere vid dörren, som om det var hans mening att genast gå sin väg. 

–Jag hör, att du har frågat efter mig, sade han.

–Ja, sade Ingmar, det är så, att jag ska resa min väg.

–Jag vet, att det nu är avgjort, svarade Gabriel helt kort. 

Ingmar satt med förband över båda ögonen. Han vände huvudet åt det håll, där Gabriel stod, som hade han önskat se honom.

–Det låter, som om du skulle ha bråttom, sade han. 

–Jag har allt en hel del att ställa med. Gabriel tog ett steg mot dörren.

–Det var eljest något, som jag ville fråga dig om.

Gabriel kom tillbaka inåt rummet, och Ingmar återtog: -Jag undrar om du, Gabriel, skulle ha så mycket emot att fara hem på en månad eller två. Jag tror allt, att din far skulle bli glad att få se dig.

–Jag vet inte hur du kommer på en sådan tanke, sade Gabriel.

–Om du hade lust att fara med nu, skulle jag bekosta resan, fortfor Ingmar.

–Jaså, sade Gabriel.

–Ja, sade Ingmar och blev allt ivrigare, jag har tänkt på att jag ville göra Hök Matts den glädjen att få se dig än en gång, innan han dör.

–Du ville visst föra med dig hela kolonien, du, sade Gabriel litet försmädligt.

Ingmar blev alldeles förstummad. Det hade varit hans sista hopp, att han skulle kunna förmå Gabriel att följa med hem. "Jag tror, att Gertrud skulle komma att tycka om honom, ifall han bara följde med oss", tänkte han. "De har samma tro, och de har blivit så vana vid varandra här i kolonien, och så ska det väl göra något till, att han tycker om henne."

Om ett par ögonblick började dock Ingmar hoppas på nytt. "Det kanske bara var mitt fel, jag bad honom väl på ett dumt sätt", tänkte han.

–Nå ja, sade han högt, jag ska ärligt bekänna, att jag ber dig om detta mest för min egen skull.

Gabriel svarade ingenting. Ingmar satt och lyssnade efter svar, men då intet kom, fortsatte han:

–Jag kan inte förstå hur det ska gå för Gertrud och mig på den här svåra resan. Om jag ska gå så här med förbundna ögon, begriper jag inte hur vi ska komma ur och i alla de små roddbåtarna, som för en ut till ångfartygen. Och inte blir det lätt att klättra oppför fallrepstrappor och sådant. Jag är allt rädd, att jag kommer att stiga miste och falla i sjön. Det skulle vara gott att ha en karl med på resan.

–Det har du nog rätt i, sade Gabriel.

–Och inte kan Gertrud förstå sig på att kopa biljetter åt oss.

–Jag håller allt med om att du borde ta någon med dig, sade Gabriel.

–Ja, sade Ingmar glatt, jag tycker, att du borde förstå, att det är tvungen sak, att någon följer med.

–Du borde fråga Hellgum. Han är den, som är mest resvan av oss alla.

Ingmar teg åter. Han lät mycket nedslagen, då han började på nytt.

–Jag hade tänkt, att jag skulle få dig med mig.

–Nej, mig ska du inte be om något sådant, sade Gabriel. Jag är så lycklig här i kolonien. Du kan ju få vem som helst av de andra att följa dig.

–Det är skillnad på vem man får med sig. Jag är bättre bekant med dig än med någon av de andra.

–Jag kan i alla fall inte, sade Gabriel.

Det kom en allt större oro över Ingmar.

–Detta är en stor missräkning för mig, sade han. Jag trodde, att du hade någon mening med det, som du sa, att du ville vara min vän.

Gabriel avbröt honom hastigt.

–Du ska ha tack för anbudet, men jag tror inte du kan säga något, som får mig på andra tankar, så att nu går jag allt bort och sköter om mitt. Därmed svängde han sig raskt om och gick sin väg utan att ge Ingmar tid att säga ett ord mer.

När Gabriel hade skilts från Ingmar, kunde ingen märka, att han hade någon sådan brådska, som han hade talat om. Han gick helt sakta ut genom porten och satte sig på marken under det stora trädet. Det var redan kväll, och allt spår av dagsljus var borta, men stjärnorna och en liten vass nymåne lyste vackert.

Gabriel hade inte suttit där ute i fem minuter, förrän porten sakta öppnades och Gertrud kom ut. Hon stod och såg sig omkring under ett par ögonblick, men så upptäckte hon Gabriel.

– Är det du, Gabriel? sade hon och kom och satte sig bredvid honom.

–Jag tänkte nog, att jag skulle finna dig här ute, sade Gertrud.

–Ja, vi har suttit här många kvällar, sade Gabriel.

–Vi har så, sade Gertrud, men nu är det väl den sista.

–Ja, det är det väl.

Gabriel satt mycket rak och stel, hans röst lät kall och hård, sa att man kunde tro, att det, som de talade om, var honom mer än likgiltigt.

–Ingmar berättade, att han ämnade be dig följa med oss på resan.

–Ja, han har frågat mig om saken, sade Gabriel, men jag har sagt nej.

–Jag kunde tro, att du inte skulle vilja resa med, sade Gertrud.

De sutto länge tysta och stilla, som om de inte hade något att säga varandra, men Gertrud vände gång på gång ansiktet mot Gabriel och betraktade honom. Han satt med huvudet litet stelt upplyftat och såg uppåt himlen.

När tystnaden hade varat länge, sade Gabriel utan att ta ner blicken från stjärnorna eller eljest göra en rörelse:

–Blir det inte kallt för dig att sitta så länge ute?

–Du vill visst, att jag ska gå min väg? sade Gertrud.

Gabriel gjorde en jakande böjning med huvudet, men han trodde visst inte, att Gertrud kunde se detta i mörkret. Högt sade han:

–Jag tycker nog om, att du sitter här.

–Jag kom hit ut i kväll, sade Gertrud, därför att jag tänkte, att det var ovisst om vi skulle få träffas ensamma någon mer gång, innan jag reser. Och jag ville passa på och tacka dig för alla de mornar, som du har följt mig till Oljoberget.

–Det gjorde jag bara för min egen glädjes skull, sade Gabriel.

–Jag skulle också tacka dig för den gången du gick efter vattnet från Paradisbrunnen, sade Gertrud och smålog.

Gahriel tycktes vilja svara, men i stället för ord kom bara något, som var likt en snyftning.

Gertrud tyckte, att det var något oändligt rörande över Gabriel denna kväll, och hon erfor ett djupt medlidande med honom. "Om jag bara visste vad jag skulle säga för att trösta honom! Om jag kunde säga något, som det skulle göra honom glädje att tänka på, när han sitter ensam om kvällarna under det här trädet!"

Men när Gertrud tänkte så, tyckte hon, att hennes eget hjärta drog sig samman i sorg och att en märkvärdig förstening smög sig genom hennes kropp. "Det är nog så, att också jag kommer att sakna Gabriel", tänkte hon, "vi har haft mycket att tala om den sista tiden. Jag har nu vant mig vid att se honom ljusna opp och bli glad, var gång vi har råkats, och det har varit gott att ha någon bredvid sig, som alltid har varit nöjd med mig, vad jag än har företagit mig."

Hon satt tyst ännu en stund. Hon kände saknaden växa som en hastigt påkommen sjukdom. "Vad är det, vad är det, som kommer över mig?" tänkte hon. "Inte kan det väl vara en så tung sorg för mig att skiljas från Gabriel."

Plötsligt började Gabriel tala.

–Det är en sak, som jag tänker på, sade han, och som jag ser för mig hela kvällen.

–Tala om för mig vad det är! sade Gertrud ivrigt. Hon tyckte, att hon blev lättare om hjärtat, då han nu talade.

–Jo, sade Gabriel, Ingmar talade en gång om sågen, som han har vid Ingmarsgården. Jag tror, att det var hans mening, att jag skulle följa med honom hem och arrendera den.

– Det syns, att Ingmar har fattat stor vänskap för dig sade Gertrud, han har ingenting, som han sätter mer värde på än den sågen.

– Nu hör jag sågen slamra i mina öron hela kvällen, sade Gabriel. Forsen brusar, och kanttrissan gnisslar, och timmerstockarna ligger och stöter mot varandra i älven. Du kan inte tro hur vackert det låter. Och så sitter jag och tänker på hur det skulle vara att få arbeta för egen räkning, att ha något för mig själv och inte bara gå opp i en sådan här koloni.

–Jaså, det är detta du tänker på, medan du sitter här sa tyst, sade Gertrud i rätt kall ton, för hon kände sig på ett eller annat sätt besviken vid Gabriels tal. Det behöver du ju inte sucka länge efter, du kan bara följa med Ingmar hem.

–Det är allt något annat också, sade Gabriel. Ingmar har talat med mig om att han har timmer liggande färdigt för att bygga en stuga bredvid den där sågen. Han sa, att han har utsett tomtplats på en backe ovanför forsen, där det står ett par stora björkar. Och nu är det den stugan, som jag ser för mig hela kvällen. Jag ser den utan och innan. Jag ser det gröna granriset framför dörren, och jag ser elden, som brinner i spisen. Och när jag kommer hem från sågen, så ser jag en, som står och väntar mig i dörröppningen.

–Det blir visst kallt, Gabriel, sade Gertrud avbrytande. Tycker du inte, att vi ska gå in nu?

–Jaså, nu vill du gå in, sade Gabriel.

Men emellertid rörde de sig inte ur stället, utan sutto kvar bredvid varandra under en lång tystnad, som de mycket sällan bröto.

En gång sade Gertrud till Gabriel:

– Jag trodde, att du, Gabriel, älskade kolonien högre än allt annat och att du inte ville skiljas från den för något i världen.

–Å jo, sade Gabriel, det finns allt något, som jag skulle offra den för.

Gertrud satt åter och funderade, så frågade hon:

–Vill du inte säga mig vad det skulle vara?

Gabriel svarade inte genast, utan efter en lång betänketid och med halvkvävd röst.

–Jag kan ju gärna säga dig det. Det skulle vara, ifall den kvinnan, som jag tyckte om, kom och sa, att hon älskade mig.

Gertrud blev så stilla, att hon knappt vågade andas.

Men fastän ingenting hade blivit yttrat, var det, som hade Gabriel hört Gertrud säga något sådant, som att hon älskade honom, for han började med mycket flytande röst:

– Du ska få se, Gertrud, att nu vaknar kärleken till Ingmar åter opp hos dig. Du har varit ond på honom en tid, därför att han svek dig, men nu, då du har förlåtit honom, kommer du att hålla av honom som förut.

Han höll upp för att invänta svar, men Gertrud satt tyst.

–Det vore förfärligt, om du inte tyckte om honom, fortsatte Gabriel. Tänk allt, vad han har gjort för att få dig igen! Han ville ju hellre bli blind än resa hem utan dig.

–Ja, det vore förfärligt, om jag inte tyckte om honom, sade Gertrud med nästan bortdöende röst. Hon förstod, att innerst inne hade hon trott ända till i kväll, att hon aldrig kunde hålla av någon annan än Ingmar.

–Jag kan inte reda ut det nu i natt, Gabriel, sade Gertrud. Jag vet inte vad som är över mig. Men du ska inte tala med mig om Ingmar.

Och så sade än den ena, än den andra av dem något om att de borde gå in, men i alla fall blevo de sittande, ända tills Karin Ingmarsdotter kom ut och ropade på dem.

–Ingmar ber, att ni båda ska komma in till honom, sade hon.

Det hade fallit sig så, att medan Gertrud hade språkat med Gabriel, hade Karin varit hos Ingmar. Karin hade talat med honom om hälsningar, som hon ville sända hem med honom. Hon drog länge ut med samtalet. Det var tydligt, att hon hade något att säga Ingmar, som hon hade svårt att komma fram med.

Till sist sade hon i så långsam och likgiltig ton, att envar, som kände henne, kunde veta, att hon nu kom fram med sitt egentliga ärende:

– Det har kommit brev till Ljung Björn från hans bror, Per.

–Jaså, sade Ingmar.

–Jag vill säga dig, att jag gjorde orätt mot dig, när vi talades vid den gången på mitt rum, nyss du var kommen, sade Karin.

–Å nej, sade Ingmar, du sa bara vad du tyckte vara rätt.

–Nej, jag förstår nu, att du hade skäl för att skilja dig från Barbro, sade Karin. Ljung Per skriver, att hon inte är någon bra människa.

–Jag har aldrig sagt ett ont ord om Barbro, sade Ingmar.

– Det sägs nu, att det lär finnas ett barn på Ingmars gården.

–Hur gammalt är det barnet? frågade Ingmar.

–Det ska vara fött nu i augusti.

–Det är lögn, det där, sade Ingmar och slog näven hårt i bordet. Han hade så när träffat Karins hand, som låg på bordsskivan.

–Slår du mig nu? sade hon.

–Jag såg inte, att din hand var i vägen, sade Ingmar.

Karin talade ännu en stund om detta, och Ingmar blev genast lugnare.

–Du förstår väl, att sådant inte är roligt för mig att höra, sade han. Nu vill jag be dig, att du hälsar Ljung Björn från mig, att han inte låter detta komma ut, förrän vi får veta om det är full sanning.

–Jag ska nog ställa om, att han tiger, sade Karin.

–Och så undrar jag om du kan laga, att Gabriel och Gertrud kommer in till mig, sade Ingmar.

När Gertrud och Gabriel kommo in i sjukrummet, satt Ingmar sammankrupen borta i en mörk vrå. De kunde först knappt se honom.

–Vad är det, Ingmar? sade Gabriel.

–Det är så, att jag har åtagit mig en sak, som har blivit mig övermäktig, sade Ingmar. Han satt och gungade fram och åter med kroppen.

–Ingmar, sade Gertrud och gick nära honom, tala uppriktigt om för mig vad som pinar dig! Vi har aldrig haft några hemligheter för varandra, alltsedan vi var barn.

Ingmar satt och våndades. Gertrud kom alldeles inpå honom och lade handen på hans huvud.

–Nu tror jag, att jag kan gissa vad som är åt dig, sade hon.

Ingmar rätade plötsligen upp sig.

–Å nej, Gertrud, du ska ingenting gissa, sade han. I detsamma drog han sin plånbok ur fickan och gav den till henne. Kan du se, att där ligger ett stort brev, som är skrivet till Barbro?

–Ja, sade Gertrud, här är det.

– Nu ber jag dig, att du tar och läser det, sade Ingmar. Du och Gabriel, ni ska båda läsa det. Jag skrev det strax i början, när jag kom hit, men då hade jag ännu kraft att låta bli att sända av det.

Gabriel och Gertrud slogo sig nu ner vid bordet och läste. Ingmar blev kvar i sin vrå. Han satt och hörde på hur de vände pappersbladen. "Nu läser de om detta", tänkte han, "och nu läser de om detta. Nu är de på det stället, där Barbro talar om för mig hur Berger Sven Persson narrade oss att bli man och hustru. Nu läser de om hur hon köpte igen silverbägarna, och nu har de nått fram till berättelsen om vad Stig Börjesson talade om för mig. Och nu får Gertrud veta, att jag inte tycker om henne mer, nu får hon riktigt se vad jag är för en stackare."

Det var andlöst stilla i rummet. Gertrud och Gabriel gjorde inte en rörelse, annat än då de vände ett pappersblad. Det var, som vågade de knappt andas.

"Och hur ska Gertrud kunna förstå, att det blev mig övermäktigt just i dag, då hon har givit med sig, att jag just nu inte kan låta bli att säga henne, att jag tycker om Barbro?" tänkte Ingmar.

"Och hur ska jag själv förstå, att det var, när jag fick höra förtal om Barbro, som jag inte kunde tåla att vara bunden vid en annan? Jag vet inte vad det är med mig, men jag tror inte, att jag är en riktig människa mer."

Han lyssnade ivrigt, väntade oupphörligt, att de andra skulle säga något, men hörde endast rasslet av pappersbladen.

Äntligen stod han inte ut längre, utan lyfte helt sakta undan bindeln från det öga, som han ännu kunde se med.

Så såg han bort till Gabriel och Gertrud. De läste alltjämt, och båda huvudena hade kommit så nära varandra, att de nästan sutto med kind mot kind, och Gabriel hade lagt armen om Gertruds liv.

Och alltsom de läste och för varje blad de vände, desto närmare smögo de intill varandra. De voro mycket röda på kinderna, de lyfte ibland blickarna från papperet och sågo djupt in i varandras ögon, och ögonen voro mörkare än vanligt och mer strålande.

När de äntligen hade slutat sista arket, såg Ingrnar, att Gertrud tryckte sig alldeles intill Gabriel, och så sutto de och höllo varandra omfamnade, mycket rörda och högtidliga. De hade kanske knappast uppfattat något mer av allt vad de hade läst, än att ingenting mer stod i vägen för deras kärlek. Och Ingmar lade sakta samman sina stora händer, vilka sågo ut som en gammal, plågad människas händer, och tackade Gud. Och det dröjde länge innan någon av de tre rörde sig. 

* 

Kolonisterna samlades i stora salen till morgonbönen. Det var den sista andaktsstund i kolonien, som Ingmar skulle övervara. Han och Gertrud och Gabriel skulle om ett par timmar resa landsvägen ner till Jaffa.

Gabriel hade dagen förut berättat för mrs Gordon och ett par av de ledande i kolonien, att hans avsikt var att följa Ingmar till hemsocknen och stanna där. Han hade då nödgats tala om hela Ingmars historia. Mrs Gordon satt länge och tänkte över vad hon hade hört, och därpå sade hon:

–Jag tror inte, att någon kan ta på sig det ansvaret att göra Ingmar mer olycklig, än han redan är, därför vill jag inte hindra dig att fara med honom hem. Men det förefaller mig också, som vore detta ett Guds tecken till oss, att han nu vill, att vi ska låta de unga i kolonien ingå äktenskap. Och om det blir så, är jag viss, att du och Gertrud en gång vänder åter till oss. Jag tror säkert, att ni aldrig ska finna er fullt till freds annorstädes.

Men för att Ingmar och de andra skulle få resa fran kolonien i full sämja och frid, beslöts det, att den stora mängden av medlemmar inte skulle veta annat, än att Gabriel följde med endast för att hjälpa Ingmar och Gertrud på den svåra resan.

Just när morgonbönen skulle börja, blev Ingmar inledd i församlingssalen. Mrs Gordon reste sig då och gick emot honom. Hon tog honom vid handen och förde honom upp till platsen bredvid hennes. Hon hade ställt fram en bekväm stol åt honom, och hon hjälpte honom mycket omsorgsfullt att ta plats däri.

Därpå började miss Young, som satt vid orgeln, sjunga en psalm, och morgonbönen försiggick som vanligt.

Men när mrs Gordon hade slutat den korta bibelförklaringen, som hon brukade hålla varje morgon, reste sig gamla miss Hoggs och bad Gud, att han skulle ge Ingmar en god resa och en lycklig hemkomst. Härpå reste sig den ene efter den andre av amerikanarna och syrerna och bådo Gud, att han måtte låta Ingmar komma till sanningens rätta ljus.

Somliga av dem uttryckte sig mycket vackert. De lovade att bedja var dag för Ingmar, som var deras käraste broder, och hoppades, att han måtte återvinna sin hälsa. Och alla önskade de, att han skulle komma tillbaka till Jerusalem.

Medan de främmande talade, voro svenskarna tysta. De hade sin plats mittför Ingmar och sutto och betraktade honom.

Då de sågo Ingmar, kommo de ovillkorligen att tänka på allt det, som var tryggt och rättrådigt och välordnat i det gamla landet. Medan han hade varit här ute hos dem, hade de nog tyckt, att något av detta hade kommit till dem. Men när Ingmar nu reste, föll hjälplöshetens ängslan över dem. De kände sig som borttappade i laglöst land bland alla dessa, som utan förskoning eller miskund kämpade med varandra om människosjälar.

Och så gingo deras tankar med stort vemod till hemmet. De sågo hela nejden med fält och gårdar. Och människorna färdades fredligt och stilla på vägarna, allt var tryggt, dag efter dag gick på samma sätt, och det ena året var så likt det andra, att man inte kunde skilja dem åt.

Men just då bönderna påminde sig den stora stillheten där hemma, kom det över dem hur stort och berusande det var, att de hade kommit ut i livet, att de hade fått ett mål att leva för och voro borta från dagarnas gråa enahanda.

Och en av dem höjde sin röst och började bedja på svenska och sade:

–Jag tackar dig, Gud, att du har låtit mig komma till Jerusalem.

Därpå reste sig den ene efter den andre, och de tackade alla Gud, därför att han hade fört dem till Jerusalem.

De tackade honom för den kära kolonien, som var deras stora glädje. De tackade honom för att deras barn fingo lära sig alltifrån sina unga år att leva i enighet med alla människor. De väntade, att de unga skulle nå vida längre i fullkomlighet än de själva. De tackade för förföljelser och lidanden, de tackade för den sköna lära, som de voro kallade att utöva. De tackade för landet, som låg utblottat, men som blomstrade upp dag för dag under deras ögon.

Ingen satte sig ner, utan att han hade vittnat om den stora lycka han bar inom sig. Och Ingmar förstod, att detta var sagt för hans skull och att detta var vad de ville han skulle förtälja där hemma, att de alla voro lyckliga.

Ingmar rätade sig en smula i stolen, när han hörde dem. Han höll huvudet högre, och det sträva draget kring munnen blev tydligare.

Äntligen, då denna ström av vittnesbörd saktade av stämde miss Young upp en psalm, och sedan trodde alla att högtiden var slut, och reste sig för att gå. Men då sade mrs Gordon:

–I dag ska vi även ha en svensk sång.

Då började svenskarna samma sång, som de hade sjungit, när de hade farit bort från sitt land.

–Vi ska mötas en gång, sjöngo de, vi ska mötas en gång, vi ska mötas i Eden en gång.

Och då sången ljöd, blevo alla mycket rörda, och tårarna kommo de flesta i ögonen. Ty nu tänkte de åter på alla dem, som de måste sakna och inte kunde fa möta förrän i himmelen.

Men i samma ögonblick sången hade slutat, reste sig Ingmar och försökte yttra ett par meningar. Han tyckte, att han ville säga dem här ute några ord, som liksom skulle vara talade från det landet, som han nu vände åter till.

–Jag tänker allt, att ni här ute gör oss där hemma stor heder, sade han. Jag tänker, att alla ska bli glada att få möta er, var det än blir, i himmelen eller på jorden. Jag tänker, att ingenting är så vackert som att se människor med stora offer öva rättfärdighet.




Barnet


Nu är att berätta vad som hade hänt Barbro Svensdotter, sedan Ingmar hade rest till Jerusalem.

När Ingmar hade varit borta väl en månad, började Gammal Lisa på Ingmarsgården lägga märke till att Barbro hade fått en ständig oro och rastlöshet över sig. "Det är besynnerligt vad hon ser vild ut i ögonen", tänkte gumman. "Det skulle inte förundra mig, om hon bleve tokig endera dagen."

En kvällsstund tog hon sig för att fråga ut Barbro.

–Jag undrar vad som fattas dig, sade hon. När jag var ung tös, såg jag en vinter matmodern på Ingmarsgården gå omkring med sådana ogon, som du nu har.

–Var det hon, som dräpte barnet? frågade Barbro raskt.

–Ja, sade gumman, och nu börjar jag tro, att du går med samma tankar.

Barbro gav inte något direkt svar på detta.

–När jag har hört talas om den där historien, sade hon, har jag bara undrat över en sak.

Gammal Lisa fragade vad det kunde vara.

–Jo, att hon inte gjorde över med sig själv ocksa.

Gammal Lisa hade suttit och spunnit. Hon lade handen på hjulet för att få det att stanna och fäste ögonen på Barbro.

–Det kan ju ingen undra på om du tar illa vid dig, ifall här skulle komma småfolk till gården, sedan mannen har rest ifrån dig, sade hon långsamt. Han visste då väl aldrig om detta, när han for?

–Vi visste inte om det, varken han eller jag, sade Barbro med låg röst, som om det vilade sådan tryckande sorg över henne, att hon inte kunde tala.

–Men nu ska du väl skriva efter honom?

–Nej, sade Barbro, den enda tröst jag har är, att han är borta. Gumman fällde ner händerna och blev förfärad.

–Är det en tröst? utbrast hon.

Barbro stod borta vid fönstret och stirrade rätt framför sig.

–Vet du inte om, att det vilar förbannelse over mig? sade hon och försökte göra rösten stadig och lugn.

–Å jo, man kan väl inte gå ut och in i stugan utan att få reda på åtskilligt, sade gumman. Jag har allt hört, att du ska vara en av Sorgbacksfolket.

Det blev inte mer talat på en stund. Gammal Lisa satt och snurrade på sitt hjul. Alltemellanåt kastade hon en blick bort till Barbro, som stod kvar vid fönstret och gång på gång skakade till av en rysning. När en fem minuter hade gått, höll gumman upp med arbetet och gick mot dorren.

–Vart ska du gå? fragade Barbro.

–Det kan jag gärna säga dig. Jag ska gå och finna reda på någon, som kan skriva till Ingmar.

Barbro ställde sig rakt i vägen för henne.

–Du får allt låta vara med detta, sade hon. Innan det brevet är skrivet, ligger jag i Långforsen.

De stodo nu och betraktade varandra. Barbro var stor och stark. Gammal Lisa trodde, att hon ämnade hålla kvar henne med våld. Men med ens brast Barbro i skratt och gick åt sidan.

– Skriv du, sade hon, det gör mig ingenting. Det blir bara så, att jag får göra slut på alltsammans förr, än jag hade ämnat.

–Å nej, sade gumman, som förstod, att hon måste fara varligt med Barbro, då hon var i sådan förtvivlan. Jag ska inte skriva. Jag vill inte driva dig till någon förhastad gärning.

–Jo, skriv! sade Barbro. Det gör varken till eller från för mig. Du förstår väl, att jag måste göra över med mig i alla fall. Inte kan man stå till svars med att låta sådant här elände fortgå till evig tid.

Gumman gick tillbaka till spinnrocken och satte sig att arbeta.

–Ska du inte gå och ställa om brevet? sade Barbro och gick efter henne.

–Jag undrar om jag kunde få tala med dig ett klokt ord, sade Gammal Lisa.

–Å jo, sade Barbro, det kan du nog få.

–Jag tänker som så, sade Gammal Lisa, att jag kan lova dig att hålla allt detta hemligt, men då ska du gå in på att inte göra något ont varken åt dig själv eller barnet, förrän vi är säkra på att det blir sådant, som du väntar.

Barbro stod och betänkte sig.

–Vill du lova, att du ger mig fria händer efteråt?

–Ja, sade gumman, efteråt ska du få göra vad du vill, det lovar jag dig.

–Å, jag tycker, att jag lika gärna kan göra slut på mig med detsamma, sade Barbro och såg liknöjd ut.

–Jag trodde, att du nu mest av allt önskade, att Ingmar skulle få ställa till rätta det, som han har gjort illa, sade gumman, men därav blir väl ingenting, om han får sådana nyheter.

Barbro ryckte till och tog sig åt hjärtat.

–Det ska få bli som du vill, sade hon, men detta är ett tungt löfte. Du får allt noga tänka på att du inte sviker mig.

Detta avtal blev väl hållet. Gammal Lisa förrådde intet, och Barbro tog sig efter detta så noga i akt, att ingen anade vad som förestod henne. Hon hade lycka med sig däri, att det blev tidig vår. Snön smälte bort ur skogen redan i april. Barbro lät driva en del boskap upp till fäboden, som låg långt borta i ensamma ödemarken, så snart som det fanns ett grönt strå för den att leva på. Hon och Gammal Lisa följde med dit upp för att sköta den.

Så blev ett barn fött i slutet av maj. Det var en gosse, och han såg vida sämre ut än det barn, som Barbro födde förra våren. Han var både liten och klen och skrek ständigt. När Gammal Lisa visade honom för Barbro, log denna bittert.

–Du hade inte behövt tvinga mig att leva för det här barnets skull, sade hon.

–Inte kan någon se på en sådan liten en vad han ska bli till, sade gumman.

–Nu får du komma ihåg, att du håller ditt löfte och lämnar mig fria händer, sade Barbro med hård röst.

–Ja, sade gumman, men jag ska först veta, att han är blind.

–Du kan ju låtsa, att du inte ser vad detta är för ett barn, sade Barbro.

Barbro var själv klenare än förra gangen. Hela första veckan var hon så svag, att hon inte kunde komma ur sängen. Barnet låg inte i stugan, utan gumman hade det undandolt i en av de små ladorna, som stodo på fäbodvallen. Hon pysslade om det både natt och dag, gav det getmjölk att dricka och höll det med stort besvär vid liv. Ett par gånger om dagen kom hon in med det i stugan. Då vände sig Barbro mot väggen för att slippa se det.

En dag stod Gammal Lisa vid det lilla fönstret i fäboden och såg ut. Barnet höll hon på armen, det skrek som vanligt, och gumman stod och tänkte på hur litet och ynkligt det var.

–Se, se, sade hon då plötsligt och böjde sig framåt för att se bättre, här kommer vandrare till gårds! Ogonblicket därefter var hon med gossen borta hos Barbro. Du får ta barnet så länge. Jag ska gå ut till dem, som kommer, och säga, att du ligger sjuk i stugan och att de inte ska gå in. Hon lade barnet i sängen, och Barbro lät det ligga utan att röra vid det. Hela tiden skrek det så mycket det orkade. Gammal Lisa kom tillbaka inom ett ögonblick.

–Det här barnet skriker så, att det hörs över hela skogen, sade hon. Om du inte kan få det att tiga, så är det väl omöjligt att hålla folk ovetande om att det finns till. Hon ut igen efter detta, och Barbro visste sig ingen annan råd än att lägga barnet till bröstet.

Gumman stannade ute en god stund. När hon kom tillbaka, sov barnet, och Barbro låg och betraktade det.

–Du behöver inte vara rädd, sade Gammal Lisa. De har ingenting hört, de tog av åt annat håll.

Barbro såg på henne med en tung blick.

–Nu tycker du allt, att du har gjort det bra, sade hon. Tror du inte, att jag förstår, att det inte var någon där ute, utan att du skrämde mig för att få mig att ta barnet.

–Jag kan gott bära ut det igen, sade gumman.

–Nu får det väl ligga, tills det vaknar.

Mot kvällen ville gumman på nytt gå bort med gossen. Han var då tyst och god och låg och öppnade och slöt de små händerna.

–Var gör du av honom om nätterna? frågade Barbro.

–Han ligger där ute i höladan.

–Låter du honom ligga där som ett kattunge?

–Jag trodde inte, att det var så noga hur det här barnet hade det. Men nog kan det få stanna inne i stugan, om du så vill.

När gossen var sex dagar gammal, satt Barbro i sängen och såg på hur gumman lindade honom.

–Du håller honom allt bra illa, sade Barbro, det är inte underligt, att han skriker så mycket.

–Jag har skött om barn förr, sade gumman. Jag tänker, att jag förstår mig på dem lika bra som du.

Barbro höll sig tyst en stund, men inom sig tänkte hon, att hon aldrig hade sett någon fara så illa med ett barn.

–Du håller honom ju så, att han blir svartblå i ansiktet sade hon otåligt.

–Jag trodde inte, att man behövde akta en sadan här bortbyting, som om han vore en prins, sade gumman och blev ond, men eftersom jag inte duger, så kan du ju försöka själv. Och när hon hade sagt detta, kastade hon barnet till Barbro och gick ut.

Barbro tog emot barnet. Hon lade om lindan och fick gossen snart tyst och nöjd.

–Ser du, att nu tiger han? sade hon, då Lisa kom tillbaka, och hon såg stolt ut.

–Jag har alltid hört, att jag hade en god hand med barn, sade gumman på nytt och var i dåligt humör en lång stund.

Efter detta blev det emellertid så, att Barbro alltid skötte om gossen. En dag, då hon ännu var sängliggande, bad hon Lisa, att hon, skulle ge henne en ren blöja. Gumman svarade, att hon ingen hade att lämna henne. Hon höll på att tvätta dem, som funnos. Barbro blev röd i ansiktet och fick tårarna i ogonen.

–Det här barnet har det inte bättre, än om det vore fött av en tiggarkäring, sade hon i hastigheten.

–Du borde ha tänkt en smula själv på sådant här, sade gumman. Jag undrar hur du skulle ha rett dig, om inte jag hade plockat ihop vad jag kunde komma över av småkläder och tagit med mig.

Barbro kom nu ihåg sig. Den mörka förtvivlan, som hon hade levat i under hela vintern, grep henne och gjorde henne hård på nytt.

–Det hade varit bättre, om barnet varken hade blivit lindat eller vårdat, sade hon.

Nästa dag steg Barbro upp. Hon tog fram nål och tråd och började klippa sönder ett lakan för att sy kläder åt gossen. När hon hade hållit på en stund, kommo de dystra tankarna åter över henne: "Vad tjänar det till, att jag gör i ordning sådant här åt honom? Det vore bättre, att jag gick ner i myren med honom, för dit måste vi ändå, vi båda."

Hon gick ut till Gammal Lisa, som mjölkade korna, innan de skulle gå ut i skogen.

–Vet du, Lisa, hur länge det kan dröja, innan vi kan vara säkra på att barnet inte ser?

–Nog dröjer det ännu en åtta dagar eller kanske ett par veckor, innan man kan vara riktigt säker, svarade gumman. Barbro gick tillbaka in och återtog arbetet. Då hon förde saxen, gick den ojämnt, hon kände, att handen darrade och skälvde. Snart spred sig darrningen genom hela kroppen, och hon måste för en stund höra upp med arbetet. "Herregud, vad går det åt mig? Kan det vara möjligt, att jag blev så glad åt att få ha honom kvar några veckor ännu, att jag skälver i var led?"

Gammal Lisa hade det strävsamt uppe i skogen. Hon fick både driva korna i vall och sköta om mjölken. Barbro tänkte numera bara på att vårda gossen och kom sig inte för att hjälpa henne med någonting.

–Du, Barbro, kunde väl göra annat än sitta och stirra på gossen, sade gumman en dag, då hon var alldeles uttröttad. Barbro steg upp och gick ut ur fäboden, men hon vände på tröskeln.

–Du får nog med hjälp sedan i sommar, sade hon. Under de här dagarna vill jag inte gå ifrån honom.

Alltsom Barbro lärde sig att mer och mer älska barnet, sade hon sig själv, att den största barmhärtighet, som hon kunde visa det, vore att fullfölja sitt första uppsåt. Det var hela tiden svagt och sjukligt. Det tilltog knappast i storlek, utan var nästan lika litet, som när det först kom till världen. Och allra mest bekymrade det henne, att dess ögon alltid voro svullna och rödkantade. Det gjorde knappast ett försök att lyfta ögonlocken.

Det föll sig så, att Gammal Lisa en dag började tala om hur gammalt barnet var.

–Nu, Barbro, är gossen redan tre veckor, sade hon.

–Nej, sade Barbro häftigt, inte förrän i morgon.

–Jaså, sade gumman. Ja, jag räknar väl miste då, men nog vill jag minnas, att han var född på en onsdag.

–Jag tycker, att du kunde unna mig att vara med honom än en dag, sade Barbro.

När Gammal Lisa klädde sig nästa morgon, sade hon till Barbro:

–Det är ont om bete för korna här i närheten. Jag ska driva dem ett stycke längre neråt skogen. Vi kommer nog inte hem före kvällen.

Barbro vände sig häftigt mot henne och tycktes ämna säga nagot, men knep ihop läpparna och teg.

–Ville du något? frågade gumman. Det föreföll henne, som om Barbro hade haft lust att be henne stanna hemma. Därav blev dock ingenting.

På kvällen kom gumman sakta hemdrivande med boskapen. Hon gick och lockade på korna, som togo omvägar till höger och vänster och stannade, så snart de sågo en grön tuva. Gumman blev otålig. Hon gick och smågrälade på de envisa djuren.

–Å ja, sade hon till sist. Det är inte värt, att du är så ivrig, du Lisa. Du kommer väl hem tids nog till det, som väntar dig.

När hon öppnade dörren till fäboden, satt Barbro med gossen i knäet och sjöng för honom.

–Å herregud, Lisa, att du aldrig kommer hem! utropade hon. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Se, nu har gossen fått utslag! Och hon kom fram och visade ett par röda fläckar på barnets hals.

Gammal Lisa stod kvar i dörren, slog ihop händerna i förvåning och skrattade. Barbro såg bestört på henne.

–Är det inte farligt, det här utslaget då? sade hon.

–Det är bra till i morgon, sade gumman och fortfor att skratta. Barbro förvånade sig alltmer, men kom till sist ihåg vad för en ängslan gumman måtte ha gått i just den dagen.

–Ja, det hade varit bättre för oss alla, om jag hade gjort det, sade hon. Och det var väl också din mening, eftersom du gick din väg i dag.

–Jag låg i natt och tänkte på vad jag skulle ta mig till, svarade gumman, och då var det något, som sa mig, att han där skulle vaka bäst över sig själv, om jag lämnade dig ensam med honom.

När alla kvällssysslorna voro över och de skulle gå och lägga sig, sade gumman till Barbro:

–Är det nu säkert, att gossen får leva?

–Ja, sade Barbro, om Gud vill ge honom hälsan, så att jag får behålla honom.

–Men om han nu blir en sadan där idiot och blind till?

–Det vet jag ju redan att han är, sade Barbro, men jag kan i alla fall inte göra någat illa åt honom. Hurudan han är, så är jag bara tacksam, att jag får ta vård om honom.

Gumman satte sig på sängkanten och funderade.

–När det nu har gått på detta sättet, sade hon. så ska du väl skriva till Ingmar.

Barbro såg alldeles förfärad ut.

–Jag tror, att du gärna vill, att det här barnet ska få bli vid liv, sade hon, men om du skriver efter Ingmar, så svarar jag inte för vad jag gör.

–Jag kan undra hur du eljest ämnar ställa till? sade gumman. Vem helst som får veta, att du har ett barn, kan ju skriva och tala om det för honom.

–Jag tänkte också försöka att hålla allt detta hemligt, ända tills Ingmar har blivit gift med Gertrud.

Gammal Lisa satt åter tyst och tänkte på dessa ord en god stund. Hon såg tydligt, att Barbro var så benägen att dra någon stor olycka över sig, att hon inte vågade säga emot henne.

–Du har varit mycket god mot oss gamla på Ingmarsgården, sade gumman tveksamt. Du får inte undra på om jag gärna ville ha dig kvar som matmor.

–Om jag har varit god mot dig någon gång, svarade Barbro, så vedergäller du det tusenfalt genom att du är mig lydig i denna saken.

Barbro satte igenom sin vilja, och på hela sommaren fick ingen veta, att gossen fanns till. När det kom folk upp till sätern, gömdes han undan i höladan. Barbros stora bekymmer var hur hon skulle bära sig åt för att hålla honom dold, nar hösten kom och hon måste vända om ner till bygden. Hon gick och grubblade över detta varje dag.

Men timme efter timme fick hon barnet kärare, och härmed återkom något av hennes förra sinnesro. Gossen blev ock starkare så småningom, fastän han alltjämt var sen att växa och utveckla sig. Hela sommaren var han svår med att gråta, och ögonlocken voro alltid röda och svullna, så att han knappt kunde öppna dem. Barbro tvivlade inte ett ögonblick, att han var en idiot, och fastän hon nu inte tänkte på annat än att låta honom leva, hade hon dock många tunga stunder för hans skull. De kommo oftast om nätterna, och då brukade hon stiga upp och ställa sig att betrakta barnet. Det var mycket fult med blekgul hy och tunt, rödaktigt hår. Näsan var för kort och underläppen för stor, och när det sov, drog det samman ögonbrynen, så att det fick djupa rynkor i pannan. När Barbro såg gossen, tyckte hon, att han hade ett riktigt idiotansikte, och hon lag och grät hela natten över att hennes son skulle bli en olycklig stackare. Men tidigt om morgonen vaknade barnet, låg fullsövt och i gott humör i korgen, som fick tjäna det till vagga, och sträckte armarna mot Barbro, när hon talade till det. Då blev Barbro stilla och tålig på nytt.

–Jag tror, att de, som har friska barn, inte har så mycken kärlek för dem, som jag har för den här sjuklingen, sade hon till Gammal Lisa.

Tiden gick, och det led mot slutet av sommaren. Barbro hade ännu inte kunnat tänka ut hur det skulle lyckas henne att hålla barnet dolt efter hemkomsten. Ibland tyckte hon. att det inte återstod henne något annat än att resa ur landet.

I början av september blev det en gång en mörk och ruskig kväll med regn och blåst. Barbro och Lisa hade gjort upp eld i spisen och sutto och värmde sig vid brasan. Barbro hade barnet liggande i sitt knä, och som vanligt satt hon och tänkte på hur hon skulle laga så, att Ingmar ingenting fick veta.

"Eljest kommer han tillbaka till mig", tänkte hon. "Jag vet inte hur jag då ska få honom att förstå, att jag vill bära min börda ensam."

Just då hon tänkte så, öppnades dörren till fäboden helt oförväntat, och en vandrare kom in.

–Guds fred i skogen! hälsade karlen. Det var en lycka att jag fann reda på stugan. Jag kunde inte hitta ner till bygden i detta kolmörker, men då kom jag ihåg, att Ingmarsgårdens fäbod måtte ligga i den här trakten.

Karlen var en fattig stackare, som förr i världen hade gått omkring som handelsman. Numera hade han inga varor att bjuda ut, utan gick och tiggde. Han var visst inte så utarmad, att han inte hade kunnat leva utan att anlita andras barmhärtighet, men han var inte i stånd att låta bli att gå från gård till gård och inhämta nyheter.

Det första han såg i fäboden var naturligtvis barnet. Han gjorde stora ögon, när han fick se det.

–Vems är den där? frågade han genast.

Båda kvinnorna tego ett ögonblick, därpå sade Gammal Lisa kort och bestämt:

–Det är Ingmar Ingmarssons.

Karlen såg än mer undrande ut. Han blev brydd också över att ha kommit in i något, som han törhända inte borde ha reda på. I förvirringen lutade han sig ner över barnet.

–Jag undrar hur gammal en sådan liten en kan vara, sade han. 

Nu var det Barbro, som skyndade att svara.

–Han är en månad.

Karlen var ogift och förstod sig inte mycket på barn. Han kunde inte se, att Barbro bedrog honom. Han blickade helt förskräckt på henne, som satt där alldeles lugn.

–Jaså, han är bara en månad, sade han.

–Ja, svarade Barbro på sitt stillsamma sätt. Karlen blev röd och förvirrad, så gammal han var, men Barbro såg ut, som om saken inte rörde henne. Han märkte väl, att Gammal Lisa gjorde varnande tecken åt Barbro, men denna satt med stolt upplyftat huvud och frågade alls inte efter henne. "Den där gamla är inte rädd för att ljuga", tänkte han, "men på Barbro kan man se, att hon anser sig för god till sådant."

Nästa morgon tog han Barbros hand och tryckte den trovärdigt.

–Jag ska nog tiga, sade han.

–Ja, det räknar jag på, sade Barbro.

–Aldrig kan jag förstå vad som kom åt dig, Barbro, sade gumman, så snart han var gången. Varför ljuger du på dig själv?

–Jag hade inte annat att göra, sade Barbro.

Och du tror, att Krämar-Johannes tiger med en sådan sak!

–Det är inte meningen, att han ska tiga.

–Är det meningen, att folk ska tro, att det här barnet inte är Ingmars?

–Ja, sade Barbro, nu är det ju omöjligt att dölja längre, att det finns till. Det är intet annat att göra än att låta dem tro detta.

–Och det tänker du, att jag ska gå in på? sade gumman.

–Du får väl gå in på det, om du inte vill, att en sådan här fåne ska bli arvinge till Ingmarsgården.

I mitten av september brukade alla de, som hade suttit i fäbodar under sommaren, vända om hem. Barbro och Lisa foro då också ner till Ingmarsgården. De märkte genast, att nyheterna om Barbro hade spritt sig kring hela bygden. Hon sökte inte heller numera hålla hemligt, att hon hade barnet, men hon var mycket rädd, att någon skulle fa se det. Hon gömde alltid undan det i kammaren innanför brygg huset hos Gammal Lisa. Hon tyckte sig inte kunna uthärda att någon skulle kasta blickarna på det och se, att det var sjukt och aldrig skulle bli en riktig människa.

Det var helt naturligt, att Barbro denna höst blev mycket klandrad och missaktad. Människor brydde sig inte om att dölja vad tankar de hade om henne, och Barbro blev snart så skygg för dem, att hon aldrig ville lämna hemmet. Men även gårdsfolket visade sig annorlunda mot henne än förut Drängar och pigor gjorde elaka häntydningar, så att hon hörde det, och hon hade svårt för att få dem att lyda.

Härmed tog dock ett brått slut. Stark Ingmar hade bott nere vid gården och regerat den som husbonde, medan Ingmar vistades i främmande land. Han fick en dag höra, att en av drängarna gav Barbro ett ohövligt svar, och han slog karlen för örat, så att han tumlade mot väggen.

–Du ska få flera av det slaget, om jag hör sådant en gång till, sade gubben.

Barbro såg förvånad på honom.

–Du ska ha mycken tack, sade hon.

Han vände sig om, ooh det var ingen blid blick han gav henne.

–Det är ingenting att tacka för, sade han. Men så länge som du är matmor på Ingmarsgården, ska jag nog se till, att folket visar dig aktning och lydnad.

Något längre framåt hösten kom bud från Jerusalem, att Ingmar och Gertrud voro avresta från kolonien. "Kanske äro de redan hemma, då dessa rader nå till er", stod det i brevet. När Barbro fick höra detta, kände hon det först som en stor lättnad. Nu var hon säker om att Ingmar skulle fullfölja skilsmässan, och då hon väl hade blivit fri, så behövde hon inte en dag längre gå och bära på den tunga börda av missaktning, som nu tyngde henne.

Men fram på dagen, då hon gick i sina sysslor, ville tårarna gång på gång tränga fram i hennes ögon. Det var dock hjärtslitande, att allt var slut nu mellan henne och Ingmar. Så otroligt tomt, att de två inte skulle ha något mer att göra med varandra.




Hemma från vallfarten


Barbro Svensdotter hade en vacker dröm en morgon, strax innan hon skulle stiga upp. Hon tyckte, att hon var en liten tös hemma på sina föräldrars gård och att hon gick ute i marken och sköt en tung kälke framför sig. Det var kall vinter, himlen stod grå och tung, snön låg i drivor framför henne, det var svår uppförsbacke, och det var ett sådant arbete att skjuta kälken, att hon pustade och stönade och fick ta sina yttersta krafter i anspråk. Antligen kom hon till toppen av backen och vände kälken för att åka utför sluttningen. Då såg hon, att allt var förvandlat. På ett enda ögonblick hade det blivit vår. Solen sken mellan vita småmoln, drivorna framför henne smälte, och hon fick brått att sätta sig på kälken och fara i väg, för att inte all snön skulle vara borta, innan hon hunne utför branten. Aldrig hade hon varit med om en bättre kälkbacksfärd. Det gick utför branten med en sådan fart, att hon blev yr av glädje. Vid backens fot var det redan avtöat, men kälken hoppade i väg över pussar och tuvor med lika lustig fart. När den äntligen stannade och Barbro steg av och såg uppåt sluttningen, var våren redan i full gång. Det fanns inte en driva kvar, men glittrande bäckar och rännilar strömmade utför branterna, och det började grönska och slå upp blommor. Men det märkligaste med detta var, att det fyllde henne med en sådan stormande glädje, att hon vaknade av den. Och ännu sedan hon var vaken, stannade glädjen kvar, hon låg med sinnet fullt av vårfröjd och kände vårdofter omkring sig. Hennes hjärta klappade så sorgfritt och lätt, som det inte hade gjort, sedan hon hade blivit gift. Det var en så härlig kansla av sorgfrihet, att hon inte vågade röra sig, av fruktan att den skulle försvinna. Ovillkorligen trodde hon, att det låg något av varsel och förutsägelse i drömmen. "Bara jag får knoga oppför den tunga backen, som jag nu håller på med, ska mitt liv bli ljust och lätt som en vardag", tänkte hon.

När Barbro hade stigit upp, kom hon ihåg, att det var söndag, och hon var så upplivad av drömmen, att hon fick mod att våga sig till kyrkan. Hon fann det inte rätt passande att gå dit, men hon hade länge längtat efter att komma i kyrkan, och nu beslöt hon sig för det. Hon tyckte, att hon, som var i så stor bedrövelse, behövde kyrkan bättre än någon annan. Hon klädde sig i kyrkkläder och gick helt stilla hemifrån utan att säga till någon annan än Gammal Lisa vart hon skulle ta vägen.

När hon gick över kyrkbacken, tyckte hon, att folk följde henne med undrande blickar. Därför gick hon genast in i kyrkan och satte sig på sin plats utan att tala med någon. Hon sköt fram huvudduken och böjde ner huvudet. Hon tordes inte se folk i ögonen, men hon var ändå glad, att hon hade vågat sig hemifrån.

Medan Barbro satt i kyrkan och väntade på att gudstjänsten skulle börja, kom Ingmar lngmarsson körande på vägen från järnvägsstationen. Han åkte på första sätet i en trilla med skjutsbonden bredvid sig, bakom honom sutto Gabriel och Gertrud. Just som de körde över flottbron, hörde de, att kyrkklockorna ringde samman.

–Nu tror jag inte, att vi råkar någon av dem hemma, som vi helst vill träffa, sade Ingmar, i det han vände sig till Gabriel och Gertrud. Kanske vi likaså gärna kan gå in i kyrkan? Det voro de andra med om, och Ingmar bad skjutskarlen, att han skulle hålla på kyrkbacken.

De kommo inte in i kyrkan, förrän folk redan hade börjat sjunga och satt nerböjda över psalmböckerna. Gertrud kom först, hon gick med lätta steg framåt stora gången och hade hunnit ett gott stycke in i kyrkan, innan någon märkte henne. Äntligen råkade en av hennes läskamrater se upp, när hon gick förbi, och kände igen henne. Hon stötte på sin granne, och det gick sedan liksom ett sus från bänk till bänk:

–Det är Gertrud. Det är skolmästarns Gertrud.

Barbro hörde också viskningen och blickade upp. En ung flicka gick just förbi på mittgången, smärt och vacker med dunvit hy, klara ögon och en lätt och behaglig gång. Det var något ljuvt och tilldragande över henne, och glad och lycklig såg hon ut. Hon tycktes ha svårt att hålla tillbaka ett leende, fastän hon var i kyrkan.

Barbro fick stark hjärtklappning. Jaså, detta var Gertrud! Ja, sådan måste hon ju vara. Barbro tyckte, att hon skulle ha kunnat säga, att detta var hon, även om hon inte hade hört några viskningar.

Det föll sig allt rätt underligt för Barbro. I ett par år hade hon gått och längtat efter detta, att Ingmar skulle få gifta sig med Gertrud, så att hon själv skulle kunna bli fri från samvetskval för att hon hade trängt sig emellan dem. Och nu var hon ju tacksam för att åtminstone den bördan hade blivit tagen ifrån henne, men det kunde ju inte hjälpas, att det var tungt att veta, att Ingmar skulle bli gift med en annan. Nu behövde hon inte heller hålla det hemligt vem som var far till hennes barn, och även detta var en stor lättnad. "Det är ju sant, att jag i dag har fått en stor lycka, som min dröm spådde mig", sade hon till sig själv, men hon kände inte en sådan glädje, som hon hade väntat.

Barbro såg hur Gertrud gick in i bänken, där mor Stina satt. Allt gick så stilla. Folk jämkade sig undan, så att Gertrud kom ända fram till sin mor. Denna satt och såg ner i boken. Hon hade inte märkt vem som kom och satte sig bredvid henne. Mor Stina såg gammal ut där hon satt. Hon höll sig krokig, och hennes händer, som höllo psalmboken, sågo bra gamla och skrynkliga ut. Så lade det sig en mjuk och rosig hand på hennes. "Den handen är lik Gertruds", tänkte mor Stina. "Jag har aldrig sett vackrare händer än hennes." Men hon såg inte upp, för hon hade blivit håglös och slapp, hon brydde sig egentligen inte om någonting. Den vackra handen tog boken och flyttade den litet åt sitt hall. 

–Får jag se med i er bok, mor? viskade Gertrud. Nu kände mor Stina igen rösten. Hon skulle ha tappat boken i golvet, om inte Gertrud hade hållit om den. Hon fick brått att se in i Gertruds ansikte och märkte, att det lyste av munterhet, såsom det brukar vara med dem, som komma hem från en lång resa. Det var nätt och jämnt, att hon kunde låta bli att skratta, fastän de voro i kyrkan. Hon tycktes ha fått tillbaka det humöret, som hon hade i sin barndom.

–Nu ska vi sjunga, mor, som vi gjorde förr i världen viskade Gertrud och stämde in i sången. Mor Stina försökte också. Hon hade ingen röst kvar att sjunga med, men hon sjöng ändå, och hon tyckte, att rösten kom tillbaka. Den blev starkare för var ton hon tog.

Skolmästarns hustru ville inte bära sig illa åt i kyrkan, utan försökte att bara tänka på de Guds orden, som hon sjöng. Men hon kunde inte hjälpa det. Hon måste gång på gång vända på huvudet och se på Gertrud. Å nej, det var visst inte något fel på henne! Nog var hon vid sina sinnens rätta bruk. Glad och lycklig var hon också och vackrare än nagonsin.

–Mor, ni ska sjunga och inte bara se på mig, sade Gertrud och böjde sig långt framåt för att dölja hur roligt hon hade åt modern.

Men Barbro och de andra, som sutto i bänkarna bakom mor Stina, märkte, att för varje gång, som hon kastade en sidoblick på Gertrud, rätade hennes rygg upp sig en smula. När det led mot slutet av gudstjänsten, satt hon nästan alldeles rak i bänken.

Barbro gjorde knappast något försök att följa med i sången. För då Gertrud hade kommit in i kyrkan, så var väl Ingmar också att vänta. Och hon satt och lyssnade efter om inte hans tunga steg snart skulle ljuda på gången.

På manssidan i kyrkan satt ytterst i en bänk Hök Matts Eriksson. Han såg lika snäll och vänlig ut som vanligt, och han hade inte åldrats synnerligen mycket. Alla i kyrkan hade sett glada ut, när Gertrud kom och satte sig bredvid sin mor, men Hök Matts, som annars var så glad åt andras lycka, såg bara dyster ut och nästan vände ryggen till dem. För det gick ett svärd igenom Hök Matts' själ, då han såg dem. "Storms de är lyckliga", tänkte han. "De har fått igen sin dotter från de förlorades land, men till mig kommer ingen tillbaka." I detsamma hov han upp sin röst och började sjunga alldeles rysligt. Han hade en förfärlig röst och brukade annars inte sjunga i kyrkan, men något måste han ju ta sig till, för att inte sorgen skulle bli honom övermäktig.

Det dröjde inte länge, förrän Barbro hörde, att någon gick på gången. Det var lätta och snabba steg, det kunde inte vara Ingmar. Hon kunde inte låta bli att vända på huvudet och såg en ung karl komma framåt gången med ett sådant där undertryckt leende på läpparna, som Gertrud hade haft. Han stannade, där Hök Matts satt, och lade handen på hans axel, för att han skulle låta honom komma in i bänken.

–Det är Hök Gabriel, viskade en, som satt bredvid Barbro, och det hade hon redan gissat, fastän den unge var en reslig karl med ett vackert ansikte. Hon hade känt igen honom på ögonen, som voro lika vänliga som faderns.

Det första Gabriel hörde, när han öppnade kyrkdörren, var Hök Matts' röst, som gnällde och pep på sin egen melodi. "Vad går det åt far, att han sjunger?" tänkte han. "Nu blir väl både Storm och kyrkoherden alldeles rasande, för han sjunger så falskt, att ingen människa kan hålla tonen." Han blev så full av skratt, att han knappt vågade sig in i kyrkan. Där inne vände alla på huvudena och sågo efter honom, utom fadern, som satt orörlig med ryggen åt gången och bara sjöng. Inte heller då Gabriel rörde vid honom, flyttade han sig, och han såg inte på honom. Gabriel satte sig då i bänken bakom, slog upp en gammal psalmbok, som låg där, och stämde in i sången. Han hade en klar, stark röst och hade varit en av de bästa sångarna i socknen. Gamle Hök Matts höll i med att sjunga på sitt maner ännu en versrad, det var, som om de två stämmorna hade tävlat med varandra, men så hörde man hur de gnällande och pipande tonerna blevo allt svagare och svagare, och till sist dogo de alldeles bort. Men tänk, att Hök Matts satt alldeles stilla, så länge som psalmen varade, och såg sig inte om! "Det är Gabriel, som sitter här och sjunger", tänkte han, men var så rädd för att missta sig, att han inte tordes vända på huvudet. När sången var slut, böj de han sig mot en granne i bänken.

–Vem var det, som sjöng? frågade han.

–Det var ju Gabriel, viskade denne.

Då först vände han sig om och såg på sonen. Och det låg en sådan ängslan och ömhet och förskrämdhet inför lyckan i hans blick, att Gabriel inte kunde förstå hur han någonsin hade haft hjärta att fara från honom.

Ingmar hade blivit uppehållen av skjutskarlen, så att han kom en stund efter de andra in i kyrkan. När han öppnade dörren, var psalmen redan slut, och prästen stod för altaret. Ingmar gick då inte fram genom gangen för att inte störa utan blev stående längst nere i kyrkan. Det blev snart bekant, att han var kommen, och den ene efter den andre vände sig om för att se på honom. Ingmars ena öga var stängt och slutet, men med det andra blickade han omkring sig mer frimodigt, än folket i hans släkt brukade. "Han ser glad ut", tänkte Barbro. Hon tordes inte kasta mer än den enda blicken på honom, tårarna ville bryta fram, och hjärtat bultade så, att hon tyckte, att de, som sutto bredvid henne, borde höra det. "Och det är detta, som jag har längtat efter, och som jag trodde att jag skulle bli så glad åt!" tänkte hon och kände sig outsägligt övergiven och eländig.

När altartjänsten var slut, hörde hon tunga, men ändå försiktiga steg komma på gången. Det var Ingmar, som gick fram för att söka sig en bättre plats. Hon lyddes av all makt efter stegen. "Han går nog opp och sätter sig i bänken, som är mittför Gertrud", tänkte hon. Men hon hörde, att stegen stannade framför bänken, där hon själv satt. Då måste hon på nytt vända huvudet. Ingmar satt i den bänken, som var mittemot hennes. "Ja, det är ju rätt", tänkte hon. "Det är i den här bänken folket från Ingmarsgården ska sitta." Men hon var ändå glad åt att han hade tagit just den platsen.

När predikan var slut och några människor, som hade bråttom hem, reste sig för att gå ur kyrkan, steg också Barbro upp och gick. Hon lyfte inte ögonen, da hon steg ner ur bänken, men hon kände, att Ingmar såg på henne. Då flög den tanken genom henne, att han satt där och trodde, att hon blygdes för att se honom in i ögonen, och hon höjde blicken. Men det var ett helt annat uttryck i hans ansikte, än hon hade väntat att få se där. Han också såg ut som en, som är så överfylld av glädje, att han har svårt för att inte storskratta. Hon gick raskt förbi honom, och inte ett ögonblick stannade hon på kyrkbacken, utan gick raka vägen hem. Var det möjligt, att Ingmar satt där och gjorde sig lustig över henne och alla hennes bekymmer? Det var ju sant, att han var lycklig nu, men i alla fall borde han väl förstå hur tungt detta var för henne. Hon gick raskt på för att komma snart hemåt, men kunde inte få Ingmars utseende ur tankarna. Egentligen var det inte heller något slags gäckeri, som hon hade tyckt sig märka. Han hade sett pa henne som en, som länge har jagat någon och gläder sig att äntligen ha honom fast. "Jag har sett den minen på fars ansikte, när han hade fått en räv i gropen och visste, att stackarn inte kunde komma undan." Hon såg sig om gång på gång under hemvägen.

–Jag är väl galen, jag, som inbillar mig, att han ska komma efter mig, sade hon. Han följer väl med Gertrud till skolmästarns.

Ingmar gick ur kyrkan ett par minuter efter Barbro och torde nog ha gjort sig räkning på att hinna upp henne på vägen, men så snart han kom ut, blev han omringad av människor, som ville fråga efter sina släktingar i Jerusalem, och han tyckte, att han måste stanna och tala med dem. Det hade gått många rykten om hur det stod till där ute, och det hade varit mycken undran och oro. Man hade inte vågat sätta full tro till de bortfarnas brev. Det vet man ju, att alla, som fara hemifrån, inte gärna vilja tala om, att de ha det svårt. Men när nu Ingmar, som inte hörde till samfundet, berättade hur de hade det, så kunde man ju lita på att han inte sade något annat än det, som var sanning.

Mittunder det att Ingmar stod och talade, sköt en blodvåg upp i hans ansikte. Han såg, att Storm och mor Stina kommo fram till honom. Ingmar visste, att de två aldrig hade visat någon vrede mot Gertrud, därför att hon hade rymt bort med Jerusalemsfararna, men Ingmar hade de inte velat hälsa på, och de hade inte växlat ett ord med honom efter den dagen. Nu kommo de båda fram och bjödo honom handen. Ingmar tog först mor Stina och sedan Storm i hand. Ingen av dem sade något om det som varit. De ville inte ha några uppgörelser i så mångas närvaro.

–Mor undrar om du skulle ha lust att komma med hem och få dig en bit mat, sade Storm.

–Kan mor Stina ta emot främmande så här oförväntat så nog vill jag komma, sade Ingmar. Han blev sa glad över att åter vara försonad med skolmästarns, att han för ett ögonblick glömde bort Barbro.

–Inte kunde jag ta emot vem som helst, sade mor Stina men du är ju gammal i gården och håller nog till godo med som jag har det.

Ingmar kom således att gå med till skolmästarns, och som man väl kan förstå, rådde där stor glädje. Folk kom oupphörligen in för att hälsa på de nykomna. Och man berättade om allt, som hade hänt, och grät ibland, mitt uppe i all glädjen, över dem, som voro döda. Gertrud skyndade sig att plocka upp alla de medsända gåvorna. Hon radade upp dem på ett par bord i skolan och lämnade ut dem jämte alla medsanda kära hälsningar. Det var inte lätt för Ingmar att slita sig ifrån allt detta, i synnerhet som Storms tycktes vara nästan likaså glada att ha fått honom tillbaka som Gertrud.

–Du ska väl inte gå än, sade mor Stina, så fort som han reste på sig.

–Jag skulle väl se hur det står till hemma.

–Dit kommer du tids nog.

Mittunder detta fick han bud, att han skulle komma till Ingmarsgården, därför att Stark Ingmar låg sjuk och var döden nära. Så fick han ge sig i väg. 

* 

Ett stycke från Ingmarsgården låg vid vägen en liten usel stuga. När Ingmar ännu var på tämligt avstånd därifrån, fick han se en man och en kvinna komma ut genom dörren. Mannen såg fattig och torftig ut, och Ingmar tyckte sig se, att kvinnan stack något i handen på honom. Hon skyndade sedan ner på vägen och gick raskt vidare åt Ingmarsgården till. 

När Ingmar gick förbi stugan, stod mannen ännu kvar på dörrtröskeln. Han vände och räknade på ett par silverslantar, som han höll i handen. Ingmar kände nu igen honom. Det var Stig Börjesson. Stig såg inte upp, förrän Ingmar hade gått förbi.

–Vänta, Ingmar, vänta! ropade han och sprang ner på vägen. Du ska inte tro vad Barbro säger. Hon ljuger på sig själv.

–Det måtte jag väl veta, utan att du säger mig det, gav Ingmar till svar, men gav sig inte tid att stanna.

Om några ögonblick var Ingmar tätt inpå kvinnan, som hade skilts från Stig Börjesson. Hon hade tydligen bråttom och gick så fort hon kunde. När hon hörde, att någon kom efter henne, trodde hon, att det var Stig, och sade utan att vända sig om:

–Du får vara nöjd med vad jag har gett dig. Jag har inte mer pengar nu. Du ska få mer en annan dag.

Ingmar sade ingenting, men gick allt fortare.

–Du ska få mer i morgon dag, bara du inte säger något till Ingmar, fortfor hon. I detsamma hade Ingmar hunnit upp henne och lade sin hand på hennes axel. Hon ryckte sig lös och vände sig om med ett vredgat utrop.

När hon såg, att det var Ingmar och inte Stig, som stod framför henne, smalt vreden bort ur hennes drag, och en rent rörande glädje stod att läsa i dem. Men då märkte hon i Ingmars ansikte samma uttryck, som hon hade sett förut på dagen. "Nu har jag dig, nu kan du inte komma undan", sade blicken:

"Vad menar han med att se på mig så där?" frågade hon sig och drog sig tillbaka från honom. "Han har ju fört hem Gertrud. Det är ju med henne han ska gifta sig."

Ingmars första fråga gällde Stark Ingmar.

–Han kom till mig, så snart som jag hade hunnit hem från kyrkan, sade Barbro, och berättade, att han i natt hade fått bud om att han skulle dö denna dag.

–Är han inte sjuk? frågade Ingmar.

–Han har gått och varit plågad av reumatism hela året, och jämt har han klagat över att du inte kom tillbaka, så att han finge dö. Han sa, att han inte kunde slippa härifrån, förrän du kom igen från vallfarten.

–Men är han inte särskilt sjuk i dag?

–Nej, inte är han mer sjuk än vanligt, men han tror säkert, att han ska dö, och han har gått och lagt sig på sängen i lillkammarn. Han har fått för sig, att han vill ha allt på samma sätt, som din far hade det, då han dog, och kyrkoherden och doktorn skulle nödvändigt sändas efter till honom, därför att de blev hämtade till Stor Ingmar. Han frågade också efter den präktiga bonaden, som låg bredd över Stor Ingmar, men den fanns inte kvar på gården. Den hade blivit såld på auktionen.

–Ja, det blev mycket sålt på den auktionen, inföll Ingmar.

–En av pigorna trodde, att det var Stig Börjesson, som hade ropat in den där bonaden, och jag tyckte, att jag borde försöka att skaffa den till rätta, så att Stark Ingmar skulle fa det, som han ville. Och det gick så lyckligt, att jag fick köpa igen den. Jag har den här, sade hon och visade på ett knyte, som hon bar i handen.

–Du har alltid varit god mot gammalfolket, sade Ingmar. Det hördes en liten brytning i rösten, och på samma gång gick han över vägen, så att han nu kom att gå bredvid Barbro. Han andades tungt, och den tanken flög igenom henne, att om hon bara hade stannat ett ögonblick, skulle han ha slagit armarna om henne.

Det var väl också just det Ingmar hade velat göra, men tanken på Stark Ingmar steg upp för honom och höll honom tillbaka. "Det kan inte vara passande att tala om detta nu", tänkte han.

–Du har inte önskat mig välkommen hem, sade Ingmar.

–Nej, sade Barbro och försökte att slå an en lättare ton, men du kan väl förstå, att jag är glad åt att du är kommen och har Gertrud med dig.

–Det var inte något lätt arbete, som du hade ålagt mig.

–Nej, jag kan tro det. Men jag tyckte, att det såg ut, som skulle Gertrud vara glad åt att vara hemma igen.

–Jag tror, att hon är väl till freds med som det nu har blivit, sade Ingmar. Mer sade han inte, men han började åter småle och kom tätt inpå Barbro. "Vad menar han?" tänkte hon. "Jag kan rakt inte förstå honom. Men på samma gång steg en vild, ostyrig glädje upp inom henne. Det var just på samma sätt som i drömmen, då kälken for utför backen och våren slog ut omkring henne.

Men så med ens tyckte Barbro, att hon förstod Ingmars hela uppträdande. Det var ingenting annat, än att han var så lycklig, att han inte kunde dölja det. När han såg på henne, så gjorde han narr av sig själv, därför att han en gång hade inbillat sig, att han tyckte om henne. Nu var han åter Gertruds, helt och hållet hennes, såsom han hade varit förstatiden de hade varit gifta.

Hon såg framåt vägen med en längtande blick. "Det är förfärligt vad det är långt hem", tänkte hon. "Vi kommer inte fram ännu på en halvtimme, och hela tiden ska jag gå här bredvid honom, som bara tänker på en annan."

Hon kastade åter en hastig blick på honom från sidan. Han uppfångade den och genast nickade han åt henne och såg på henne med den där blicken, som hon ändå inte kunde riktigt förklara. "Han är kanske tacksam emot mig för att jag sände honom ifrån mig", sade hon till sig själv. "Han tänker väl på att det är jag, som är orsak till att han nu är så lycklig."

–Jag skulle allt tacka dig för att du sände mig till Jerusalem, sade Ingmar, bäst de gingo.

–Det var detta jag tänkte, svarade Barbro, att du säkert var glad åt att du kom dit.

–Ja, det är ett märkvärdigt ställe att komma till.

– Du dröjde så länge, att jag trodde, att du skulle stanna kvar där på allvar.

–Jag! Å nej, det var det ingen fara för, men jag måste lära mig ett par saker, innan jag var färdig att vända tillbaka. 

–Jag undrar vad det kunde vara för slag, sade Barbro, inte därför att hon var nyfiken, men hon tyckte, att det var bättre att hålla samtalet i gång än att gå och tiga.

–Jo, sade Ingmar, det var allt besynnerligt att se där ute, att det inte fanns något kvar av all den härligheten, som vi har läst om. Det fanns inte någon kungaborg på Sion och inte något tempel på Moria, utan bara ett avgudahus. Och inte fanns det några kungar eller krigshövdingar eller krigsknektar och inte heller några överstepräster och tempeltjänare och ingen Guds ark med kerubim och serafim. Jag visste nog, att det skulle vara så, men jag kunde ändå inte låta bli att undra varför detta och så mycket annat, som hade varit stort och präktigt, hade blivit förstört. Jag tänkte att om detta och allt annat, som människor hade upprättat på denna jorden, hade fått finnas kvar, så skulle den vara alldeles uppfylld av härlighet. För man ser vid varje steg, som man tar där ute, hur obeskrivligt grant där har varit. Men så kom jag att tänka på att om allt detta hade funnits kvar, så hade vi, som nu levde, ingenting att ta oss till, för då behövdes inte vårt arbete. Och det är en människas största lycka att få bygga upp vad hon själv behöver och visa vad hon duger till, och därför måste det gamla bort. Och så tyckte jag mig förstå varför Vår Herre låter riken falla och städer krossas och människoverk bortsopas som löv för vinden. Det får lov att vara så, för att människorna alltid ska ha något att bygga opp och få visa vad de förmår. Han vill inte, att vi ska gå till ärvda gårdar och uppröjda hemman, utan han vill, att vi ska vinna åt oss på nytt det, som ska vara vårt.

–Jaså, det är detta, som du har fått lära, sade Barbro, och hon lät litet undrande.

–Jag vet inte om det kan vara någon tröst för alla, sade Ingmar, men jag tänker på att om jag hade fått ärva Ingmarsgården sådan den stod, när far dog, och hade fått hans anseende med på köpet, så hade det väl inte varit bra för mig. Jag vet inte vad jag skulle haft att göra. Då hade jag ju kunnat gå och sova hela livet. Jag har varit upprorisk i mitt hjärta många gånger, men nu kan jag tacka Gud för att han slog min lycka i spillror, så att jag själv fick vara med om att foga ihop den.

–Ja, det går an för den, som det lyckas för, sade Barbro.

– Det var en annan sak också, som jag fick lära mig att ha fördrag med, fortsatte Ingmar.

–Jaså, det var det?

–Jag hade så svårt att förlika mig med att det bästa folket skulle dra från socken och flytta till ett hårt land, där det inte var annat än elände, som väntade dem.

–Kunde du finna reda i det också?

–Nej, jag kunde inte få full klarhet i detta, men så mycket såg jag, som att det var något i görningen där ute. Vår Herre kallade dit folk från alla land. Han satte ut förposter liksom, somliga i städerna och somliga på landsbygden. Jag ville gärna leva så länge, att jag finge se när hans dag kommer, då han låter alla dessa stå opp och väcka det sovande landet.

Barbro suckade. Det var, som om Ingmar hade sina tankar så långt borta. Han frågade inte mer efter sådant, som rörde henne.

–Jag undrar om jag skulle få så god tröst, om jag komme dit bort, sade hon.

–Nog skulle det finnas något för dig också att lära.

–Visste jag bara det, så skulle jag fara dit i morgon dag. 

–Jag tänker, att det skulle vara bra för dig att se alla de olika folkslagen, som går på Jerusalems gator. Barbro undrade vad hon skulle ha för nytta av detta.

–Jo, för de går där bredvid varandra, araber och turkar och judar och ryssar, ja, alla världens folk, och ändå förblir de, som de är.

–Nu vet jag inte vad du menar.

–Jag menar det, att man aldrig får se där ute, att någon somnar in en kväll som arab och vaknar opp som grek.

–Nej, men...

–Jag tror inte, att det sker här hemma heller, sade Ingmar och lade nu in stor ömhet i rösten, att den, som ena dagen är en ros, nästa dag kan bli en tistel.

–Å jo, månget rosenträd kan nog bli så illa medfaret, att det inte bär annat än törnen och taggar.

Just då Barbro sade detta, hade de hunnit fram till Ingmarsgården, och Ingmar höll upp grinden för henne. Inkörseln var överbyggd och låg mellan två husgavlar. Här kunde ingen se dem. Då kunde inte Ingmar styra sig längre, han tog och slog armarna om Barbro och tryckte henne hårt intill sig. -Nej, nej, vad menar du? ropade hon och sökte att göra sig lös.

–Jag menar... Jag menar, att jag inte ska gifta mig med Gertrud. Hon vill inte ha mig. Hon tycker om Gabriel.

–Å nej, det är väl inte sant! Det gick åter risslande strömmar av lycka genom Barbro. Men så ryckte hon sig lös, för hur tungt det än var henne, så kände hon, att det inte var rätt mot Ingmar att låta honom förena sitt liv med hennes. Det är väl mer än detta, som står mellan oss.

–Det bryr jag mig inte om. Tror du, att jag vill avstå från dig för några barnsagors skull!

Barbro blev blek som döden. Hon förstod, att det gavs endast ett sätt att jaga bort honom.

–Frågar du inte heller efter, att jag har fått ett barn, medan du har varit borta?

–Det hänger inte så ihop med den saken, som du vill låta folk tro.

–Jaså, det tror du.

–Du har satt ihop det där för att hålla mig borta ifrån dig. Men jag känner dig, jag. Om inte det barnet vore mitt, låge du nu på sjöbotten.

–Det var inte långt ifrån, ska jag säga dig.

–Ljug inte på dig själv, Barbro! bad han, och nu skalv rösten av oro. Ljug inte!

–Jag ljuger inte, sade hon med sträv röst. Hon förde undan hans arm, som nu inte gjorde motstånd, och gick in i huset.

Stark Ingmar låg på sängen i lillkammarn. Han hade inga plågor, men hjärtat slog svagt, och han kände för varje ögonblick större svårighet att andas. "Nog är det visst och sant, att jag ska dö denna dag", tänkte han.

Så länge som han låg ensam, hade han fiolen bredvid sig. Han knäppte en och annan ton helt svagt på strängarna och tyckte sig då höra hela låtar och visor. När doktorn och kyrkoherden kommo, lade han fiolen åt sidan och talade med dem om märkliga saker, som hade hänt honom under hans liv. Mest var det om Stor Ingmar och om småfolket i skogen, som länge hade varit honom väl bevåget. Men alltsedan Hellgum hade huggit ner rosenbusken utanför hans stuga, hade världen inte varit god för honom att leva i. Småfolket hade upphört att ta vård om honom, och han hade blivit överfallen av alla möjliga krämpor.

–Jag blev allt glad, må kyrkoherden tro, sade han, när Stor Ingmar kom till mig i natt och sa till mig, att jag inte längre behövde vaka över hans gård, utan fick komma till ro.

Han var mycket högtidlig, och det var lätt att se, att han fullt och fast trodde, att han skulle dö. Kyrkoherden sade några ord om att han inte såg mycket sjuk ut, men doktorn, som hade undersökt honom och lyssnat på hans hjärta, sade helt allvarsamt:

–Nej, nej, Stark Ingmar vet vad han säger. Han ligger inte här och väntar döden förgäves.

När Barbro kom in och bredde ut den präktiga bonaden över gubben, bleknade han en smula.

–Nu lider det mot slutet, sade han. Han strök Barbro över handen. Du ska ha tack för detta och tack för allt. Och så får du förlåta, att jag har varit hård mot dig sista tiden.

Barbro snyftade till. Det fanns så mycken bedrövelse uppsparad inom henne, att det var lätt för henne att komma i gråt. Gubben strök henne än en gång över handen och smålog åt att hon grät.

–Nu har vi väl snart Ingmar här, sade han.

–Han är kommen, sade Barbro. Jag skulle bara gå in förut och tala om det för dig.

När Ingmar trädde in, reste sig gubben mödosamt i sängen och sträckte ut handen mot honom.

–Välkommen ska du vara, sade han.

Ingmar var en annan, än han hade varit förut på dagen. Han såg trött och nedslagen ut.

–Inte trodde jag, att du skulle göra mig den sorgen att lägga dig att dö på min hemkomstdag, sade han.

–Du får inte klandra mig för detta, svarade gubben liksom urskuldande. Du minns nog, att Stor Ingmar lovade mig, att jag skulle få komma till honom, sa snart som du vände åter från vallfarten.

Ingmar satte sig på sängkanten. Gubben låg och strök hans hand, men han sade intet mer på en lång stund. Man såg, att döden närmade sig. Han blev alltmer blek, och andedräkten kom som ett tungt väsande.

Så gick Barbro ur rummet, och då började han fråga ut Ingmar.

–Kommer du väl hem? sporde han och såg skarpt på honom.

–Ja, sade Ingmar lugnt och klappade honom över handen. Jag har gjort en god resa.

–Här har blivit sagt, att du skulle ha Gertrud med dig hem. 

–Ja, hon är med hem, och hon ska gifta sig med Gabriel, som är son till Hök Matts.

–Är du nöjd med detta, du Ingmar?

–Det är jag fullt nöjd med, svarade Ingmar med fast röst. 

Gubben såg forskande på honom. Han skakade på huvudet. Det tycktes vara mycket i detta, som han inte kunde förstå.

–Hur är det med ditt öga? sade han.

–Det har jag mistat i Jerusalem, sade Ingmar raskt.

–Är du nöjd med den saken ock? frågade gubben.

–Du vet nog, Stark Ingmar, att Vår Herre vill ha något i pant av den, som han ska ge en stor lycka.

–Har du fått en stor lycka, du då?

–Ja, sade Ingmar, jag har fått ställa till rätta det, som jag gjorde orätt.

Den döende började vrida och vända sig i sängen.

–Har du nu plågor? frågade Ingmar.

–Nej, jag har oro, sade gubben.

–Du ska tala om för mig vad det är.

–Du ljuger väl inte för mig, Ingmar, för att jag ska få en lugn hädanfärd? sade gubben med stor ömhet.

Ingmar blev tagen med överraskning. Han förlorade sitt lugn och bröt samman i en snyftning.

–Säg du hellre, som sanningen är! sade gubben. Ingmar blev stilla och lugn på ett ögonblick.

–Jag må väl gråta, när jag ska mista en sådan vän, som du har varit för mig.

Efter detta blev gubben alltmer rastlös, och det kom kallsvett fram på pannan.

–Du är så nyss kommen till landet, Ingmar, sade han till sist, jag vet inte om du har haft några nyheter härifrån gården?

–Jo, sade Ingmar, det, som du tänker på, fick jag veta i Jerusalem.

–Jag skulle ha vakat bättre över det, som var ditt, sade gubben.

–Jag ska säga dig något, Stark Ingmar. Du gör orätt, ifall du tror något ont om Barbro.

– Gör jag orätt? sade gubben.

–Ja, sade Ingmar med starkare röst. Det är väl, att jag har kommit hem, så att hon får någon, som försvarar sig.

Gubben ville svara, men Barbro, som hade gått ut i storstugan för att duka kaffebrickan åt de främmande, hade hört hela samtalet genom den halvöppna dörren. Hon kom nu hastigt in i lillkammarn och gick fram till Ingmar som för att säga något. Men i sista stunden syntes hon komma på andra tankar. Hon böjde sig i stället ner över gubben och frågade hur det stod till med honom.

–Jo, jag mår bättre, sedan jag har fått tala med Ingmar, sade gubben.

–Ja, han är god att tala med, sade Barbro stilla och gick bort till fönstret och satte sig.

Efter detta blev det märkbart för alla, att Stark Ingmar beredde sig att gå bort. Han låg med ögonen slutna och händerna knäppta. Alla höllo sig tysta för att inte störa honom.

Men Stark Ingmars tankar gingo jämt tillbaka till den dagen, då Stor Ingmar hade dött. Han såg för sig kammaren sådan den hade varit, när han hade kommit in för att säga farväl. Han kom ihåg de små barnen, som hans husbonde hade räddat och som hade suttit i sängen hos honom, då han dog. När han tänkte på detta, blev han mycket vek till sinnes.

–Ser du, Stor Ingmar, du är vida förmer än jag, viskade han, ty han förstod nog, att hans ungdomsvän inte var långt borta ifrån honom i denna stund. Kyrkoherden och doktorn är har, och din bonad ligger nu bredd över mig, men något litet barn, som sitter nere vid sängbrädet, kan jag inte få fatt på.

Knappt var detta sagt, förrän han hörde, att någon svarade honom.

–Här finns nog ett barn i gården, mot vilket du kunde öva en god gärning i din sista stund.

När Stark Ingmar hörde detta, började han småle för sig själv. Han tyckte sig genast förstå vad det var han hade att göra. Med en röst, som nu hade blivit mycket svag, men ändock var fullt tydlig, började han beklaga, att kyrkoherden och doktorn fingo vänta så länge på att han skulle dö.

–Men eftersom kyrkoherden ändå sitter här, sade han, så vill jag tala om, att här finns ett odöpt barn i huset, och jag tänkte fråga om inte kyrkoherden kunde vara god och döpa det, medan han väntar.

Det var tyst förut i rummet, och än tystare blev det efter detta. Men så sade kyrkoherden:

–Detta var en god tanke av dig, Stark Ingmar. Det borde vi andra ha ordnat med för länge sedan.

Barbro reste sig upp alldeles bestört.

–Å nej, det ska vi väl inte göra nu, sade hon. Hon hade alltid tänkt sig, att när gossen skulle döpas, måste hon tala om vems barn han var, och hon hade uppskjutit dopet fördenskull. "Bara jag blir riktigt skild från Ingmar, ska jag låta döpa honom", hade hon tänkt. Nu blev hon så förskräckt, att hon inte visste till sig. Hon hade inte klart för sig hur hon borde handla nu, då Ingmar inte skulle gifta sig med Gertrud.

–Du kunde låta mig få den glädjen att göra en god gärning i min sista stund, sade Stark Ingmar och använde samma ord, som han nyss hade tyckt sig höra.

–Nej, det kan inte ske, sade Barbro.

Nu lade även doktorn sitt ord till förmån för att gubben skulle få sin vilja igenom.

–Jag är säker på att Stark Ingmar skulle andas en smula bättre en stund, om han finge annat att tänka på än detta, att han snart ska dö.

Barbro tyckte, att hon var som slagen i kedjor av att de bådo henne om detta i ett rum, där en man höll på att dra sin sista suck. Hon sade svagt jämrande:

–Ni måtte väl begripa, att detta inte kan gå för sig.

Kyrkoherden gick fram till Barbro och sade allvarsamt:

–Det förstår du väl, Barbro, att ditt barn måste bli döpt.

–Ja, men det är alltför svårt nu i dag, viskade hon tillbaka. Jag ska komma till prästgården med barnet i morgon. Inte kan det gå an att döpa det nu, då Stark Ingmar ska dö.

–Du ser väl, att det skulle vara en glädje för Stark Ingmar, sade kyrkoherden.

Ingmar hade allt hittills suttit tyst och orörlig. Men han hade blivit förfärligt upprörd, när han såg Barbro så förödmjukad och olycklig. "Detta är gruvligt svårt för en, som är så stolt som hon", tänkte han. Han kunde rakt inte tåla, att den människa, som han hade älskat och ärat mer än någon annan, utsattes för skam och vanheder.

–Du ska allt låta detta förslag falla, sade han till Stark Ingmar. Det är för svårt för Barbro.

–Vi ska nog göra det lätt för Barbro, om hon bara vill gå efter barnet, inföll kyrkoherden.

–Å nej, å nej, det är alldeles omöjligt, sade Barbro och tänkte blott på vad hon skulle finna ut för att få dopet uppskjutet.

Stark Ingmar satte sig nu upp i sängen och sade med vikt på orden:

–Det ska ligga dig tungt på hjärtat i alla dina dagar, Ingmar, om du inte lagar så, att min sista önskan blir uppfylld.

Ingmar reste sig då genast. Han gick fram till Barbro, böjde sig ner över henne och viskade:

–Det vet du väl, Barbro, att den, som är gift, inte behöver sätta opp något annat namn än sin mans på dopsedeln. Därpå sade han högt: Jag ska nu gå och säga till, att de kommer in med barnet. Han såg på Barbro. Det gick en darrning genom henne, men hon svarade inte ett ord. "Jag tror, att hon är nära att mista förståndet", tänkte han. Men Barbro var alldeles förskräckt över att se hur förändrad Ingmar hade blivit. Han såg så trött ut, som om han inte kunde leva. "Jag plågar honom visst till döds", tänkte hon.

Ingmar gick ut, och de små förberedelserna voro snart gjorda. Prästkappan och handboken blevo framtagna ur den lilla nattsäcken, som kyrkoherden alltid förde med sig, och en skål vatten bars in. Därpå kom Gammal Lisa med barnet.

Kyrkoherden stod och knöt på sig prästkappan.

–Jag borde då först och främst veta vad namn gossen ska ha, sade han.

–Barbro ska väl själv ge honom namn, föreslog doktorn. Alla sågo mot Barbro. Hon rörde läpparna ett par gånger, men inte ett ljud kom över dem. Det tycktes bli en ändlös väntan.

När Ingmar såg detta, tänkte han: "Nu påminner hon sig vilket namn hennes son borde ha burit, om allt hade varit rätt. Hon kan inte tala för blygsel." Han kände så stort medlidande, att vreden försvann och den stora kärlek han hyste för hustrun alldeles tog makten över honom. "Hennes barn kan ju gärna få heta Ingmar", tänkte han. "Vad gör det mig? Vi ska ju ändå skiljas. Det bästa vore, om vi på något sätt ännu kunde inbilla folk, att barnet vore mitt, så att hon finge åter sitt goda namn och rykte."

Men då han inte ville säga detta rent ut, fann han på att föreslå:

–Eftersom det är Stark Ingmar, som har ställt om dopet, tycker jag, att han ska ge gossen sitt namn. Han såg på hustrun, medan han sade detta, för att se om hon förstod hans mening.

Men i samma ögonblick, som Ingmar hade slutat tala, reste sig Barbro. Hon gick sakta uppåt rummet, så långt, att hon kom mittför kyrkoherden. Därpå sade hon med fast röst: 

–Nu har Ingmar varit så god mot mig, att jag inte längre står ut att plåga honom, utan nu vill jag bekänna, att barnet är hans. Men Ingmar ska inte detta barnet heta, därför att det är blint och en idiot.

I och med detsamma hon hade sagt detta, tyckte hon, att det var förfärligt bittert, att hemligheten hade blivit ryckt henne ur händerna. "Jag tror, att det är bätte för Ingmar, att han vet detta, så att han inte tror ont om mig, men nu måste jag döda mig, för jag vill aldrig mer bli hans hustru", tänkte hon. Hon kom i häftig gråt, och då hon kände, att hon inte kunde behärska den, skyndade hon ur rummet för att inte störa den döende.

Ute i storstugan kastade hon sig framöver det stora bordet och snyftade våldsamt.

Om en stund lyfte hon huvudet och lyssnade inåt lillkammarn. Där talades då av en låg röst. Det var Gammal Lisa, som berättade om hur de hade haft det i fäboden.

Åter kände hon allt det bittra i att hemligheten var röjd och åter kom det häftiga gråtandet över henne. Vad var det för en makt, som hade tvingat henne att tala, just då Ingmar hade lagt allt till rätta för henne, så att hon väl hade kunnat tiga ett par veckor ännu, tills hon hade fått skilsmässa? "Nu måste jag döda mig", tänkte hon. "Detta är min sista stund."

Därpå lyssnade hon igen. Nu läste kyrkoherden upp döpelseakten. Han talade så tydligt, att hon kunde höra varje ord. Äntligen kom han till namngivningen. Namnet uttalade han med högre röst än allt det andra. Det var Ingmar.

När hon hörde detta, började hon gråta på nytt i sin maktlöshet.

Dörren gick upp kort efteråt, och Ingmar kom ut. Hon gick emot honom och tvang sig att inte gråta.

–Du förstar, att allt mellan oss måste bli, som beslutat var, innan du reste bort, sade hon.

Ingmar strök sakta över hennes hår.

–Jag ska inte tvinga dig till något. Efter vad du nyss har gjort, vet jag ändå, att du älskar mig mer än ditt eget liv. Hon fattade nu hans ena hand med ett hårt grepp.

–Lovar du mig, att jag ensam får ta vård om barnet?

–Ja, sade Ingmar, du ska få det som du vill. Gammal Lisa har berättat oss om hur du har kämpat för det barnet. Ingen kan ha hjärta att beröva dig det.

Hon såg förundrad på honom. Hon kunde inte rätt fatta att allt, som hon hade fruktat för, på en gång var upplöst till intet.

–Jag trodde, att du skulle bli alldeles omedgörlig, om du fick veta sanningen, sade hon. Men jag är dig mer tacksam, än jag kan säga. Jag är glad, att vi skils i vänskap, så att vi kan få tala samman i frid, när vi någon gång råkas.

Det flög ett leende över Ingmars ansikte.

–Jag tänker mycket på om du inte nu vill låta skilsmässan gå tillbaka, sade han.

När Barbro såg, att han smålog, blev hon uppmärksam. Hon hade aldrig sett Ingmar sådan. Hela ansiktet var förvandlat. Hon tyckte, att något förklarade de grova dragen, så att han var riktigt vacker att se på.

–Vad är det, Ingmar? frågade hon. Vad har du för planer? Jag hörde, att du kallade gossen Ingmar. Vad var det för mening med det?

–Nu ska du få höra något märkvärdigt, Barbro, sade Ingmar och tog hennes händer. Så snart som Gammal Lisa hade berättat oss hur ni hade haft det i skogen, bad jag doktorn, att han skulle se på barnet. Och doktorn fann inget fel på det. Han säger, att det är litet för sin ålder, men det är alldeles friskt och har förstånd som andra barn.

–Tycker inte doktorn, att det ser fult och besynnerligt ut? sade Barbro andlöst.

–Jag är allt rädd för att barnen i vår släkt inte brukar vara vackrare, sade Ingmar.

–Tror han då inte heller, att det är blint?

–Doktorn kommer allt att skratta åt dig, Barbro, så länge han lever, därför att du kunde inbilla dig något sådant. Han säger, att han ska skicka hit ögonvatten, som du kan tvätta gossen med. Och om en vecka ska han ha lika klara ögon som andra barn.

Barbro gick hastigt fram mot lillkammarn. Ingmar vinkade henne tillbaka.

–Du kan inte få barnet nu, sade han. Stark Ingmar bad, att vi skulle lägga det på sängen hos honom. Och nu säger han, att han har det lika bra som far. Han vill nog inte skiljas från barnet, förrän han dör.

–Nej, jag ska inte ta gossen från honom, sade Barbro. Men jag får lov att själv tala med doktorn.

När hon kom tillbaka, gick hon förbi Ingmar och stannade framme vid fönstret.

–Jag har frågat doktorn, och jag vet nu, att det är sant. Hon sträckte upp armarna mot himlen. Det var, som då en fångad fågel återfår friheten och lyfter vingarna. Du, Ingmar, vet inte vad olycka vill säga, sade hon. Ingen vet det.

–Barbro, sade Ingmar, får jag nu tala med dig om vår framtid?

Hon hörde honom inte. Hon hade knäppt sina händer och började tacka Gud. Hon talade med låg och upprörd röst, men Ingmar kunde väl höra henne. All den sorg, som hon hade känt över sitt vanlottade barn, anförtrodde hon nu åt Gud, och hon tackade honom, därför att hennes barn skulle få bli som alla andra, därför att hon skulle få se honom leka och springa, därför att han skulle få ga i skola och lära läsa, därför att han skulle få bli en stark yngling, som skulle föra yxan och följa efter plogen, därför att han skulle kunna vinna en hustru och bo som husbonde på den gamla gården.

När hon hade tackat Gud för detta, gick hon fram till Ingmar och sade med ett strålande ansikte:

–Jag vet nu varför far sa, att Ingmarssönerna var det bästa folket i bygden.

–Det är därför, att Gud har större barmhärtighet med oss än med andra, svarade Ingmar. Men nu, Barbro, vill jag tala med dig – – Barbro avbröt honom.

–Nej, det är därför, att ni inte ger er till tåls, innan ni blir förlikta med Vår Herre, sade hon. Vad skulle det ha blivit av mitt barn, om det inte hade haft dig till far?

–Det är litet, som jag har kunnat hjälpa honom, sade Ingmar.

–Det är för din skull, som förbannelsen har blivit tagen ifrån honom, sade Barbro innerligt. Det var därför, att du gjorde den här vallfärden, som allt har gått väl. Det var det enda, som höll mig oppe i vintras, att jag ibland hoppades, att Gud skulle vara nådig emot mig och barnet, därför att du hade dragit till Jerusalem.

Ingmar böjde huvudet.

–Inte vet jag annat, Barbro, än att jag i alla mina dagar har varit en stor stackare, sade han och såg lika missmodig ut som för en stund sedan.

De sutto bredvid varandra på den väggfasta bänken. Hustrun slöt sig nära intill Ingmar, men Ingmars arm hängde slappt ner, och hans ansikte blev allt dystrare.

–Nu tror jag, att du är ond på mig, sade Barbro. Du påminner dig visst hur hård och grym jag var mot dig ute på vägen. Men det må du veta, att bittrare stund har jag aldrig genomlevat.

–Inte kan jag vara glad, sade Ingmar. Jag vet ännu inte hur vi ska ha det. Du säger så mycket vackert till mig, men du svarar inte på om du vågar stanna hos mig som min hustru.

–Har jag inte sagt dig detta? undrade Barbro och log. I detsamma kom något av den gamla fruktan över henne, och hon ryste. Men då såg hon sig omkring, omfattade med blicken hela den gamla stugan, det långa, låga fönstret, de väggfasta bänkarna och eldstaden, där släkt efter släkt hade suttit vid sina sysslor i skenet från torrvedsbrasan. Allt detta omgav henne med trygghet. Hon kände, att det skulle skydda och bevara henne.

–Aldrig vill jag leva någon annanstans än under ditt tak och i ditt hem, sade hon.

Litet därefter öppnade kyrkoherden dörren till lillkammarn och vinkade dem in i rummet.

Nu ser Stark Ingmar hela himmelen öppen, sade han, då de gingo förbi honom.